Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Europa USA:s bitch

Imperialistmakten USA:s agerande är inte särskilt förvånande i ett historiskt perspektiv, utan det är ju på det viset den amerikanska skurkstaten har växt fram, initialt genom ständig kolonisation över Nordamerika under genocid av indianer och erövring av spanskt och franskt territorium, sedermera genom att söndra och härska den större världen med militära och ekonomiska medel utan att faktiskt besätta territorier.

USA:s strategi är därvidlag snarlik den Kina har tillämpat regionalt i ett par tusen år, genom att utöva ett suzeränitetsförhållande gentemot grannländer utan att för den skull invadera, men med den skillnaden att större delen av världen numera står under amerikanskt vasallskap.

Framförallt Europa kännetecknas av att utgöra en amerikansk marionett, och det successivt sedan man begick kulturellt självmord i två världskrig under föregående århundrade, en drabbning som gav USA det utrymme man behövde för att etablera sig på världsscenen som dominerande supermakt. Särskilt efter andra världskriget, men tecknen var tydliga redan efter det första.

Film må vara en europeisk uppfinning, men USA tog snabbt kommandot och etablerade dominans i både teknik och innehåll, och under de senaste hundra åren har vi européer formligen matats med amerikansk film, vars subliminala och förtäckta budskap har format våra sinnen.

Personligen motarbetar jag sedan länge denna mekanism genom att främst konsumera asiatisk, europeisk och annan film, likväl som musik och litteratur, men de allra flesta européer är värnlösa mot den amerikanska anstormningen, enkanneligen då även nationella institutioner som exempelvis statstelevisionen deltar i att förmedla kulturimperialismen. På så vis har USA kunnat sprida sina värderingar och sitt narrativ, utan att det för den skull har uppfattats som den propaganda det ofta är.

I nutiden gäller motsvarande förhållande sociala medier, som helt och hållet domineras av amerikanska så kallade «techjättar». Den som äger motorvägarna bestämmer också vad som färdas på dem, och man kan på så vis styra diskursen i lämplig riktning. Amerikanska värderingar och kultur blir därmed allestädes gällande, och de som brukar instrumenten formas av dessa.

Här finns emellertid en bifurkation eller tudelning, varvid Kina har motarbetat amerikanskt inflytande på alla nivåer, från kreditkort till sociala medier. Den beryktade censuren i Kina föreligger bara på ytan, och är lätt att kringgå – och görs så regelmässigt av alla bildade kineser medelst VPN och andra mekanismer. Dess syfte är inte att förhindra västligt inflytande eller information, utan att utgöra ett fartgupp i syfte att premiera framväxt av egna lösningar.

Av det skälet dominerar i Kina inte Facebook, Youtube och Google som i större delen av världen, utan snarare Weixin, Youku och Baidu. Genom att etablera en egen IT-industri har man även kunnat ta täten i exempelvis digitala betallösningar, och Kina är i praktiken världens första kontantlösa nation. Det är också den utvecklingen som ligger bakom Kinas avancemang i AI och andra grenar i genren.

Europa har ingen motsvarande IT-industri, utan är en renodlad amerikansk klient med avseende på både teknik och innehåll. Vi har aldrig utvecklat egna lösningar, eftersom USA har försett oss med dem, och eftersom EU-byråkratin ändå omöjliggör en sådan framväxt. Så ser vasallskapet ut i praktiken, att vi är tekniskt, ekonomiskt, militärt och kulturellt underordnade den amerikanska supermakten, och att vi helt saknar medel att bryta denna ordning.

Vi har underställt oss amerikanskt militärt kommando sedan Hitler fick stryk, och har på senare tid försummat att bygga egna försvar under devisen att vi står under amerikanskt beskydd. Tills nu, då husse drar undan mattan och låter skaka om oss, samtidigt som vi är alldeles fixerade vid att «stå med Ukraïna» till siste man. Men eftersom vi inte har egna resurser, är vi beroende av amerikanska, och därför kan vi inte heller kritisera USA när man begår brott mot folkrätten.

Europa är helt enkelt USA:s bitch, en byracka man låter skälla, gapa och gorma på övriga världen för dess förmenta brister i att upprätthålla de västliga idealen, men som är knäpptyst när husse själv pryglar andra och bryter mot «reglerna». Det är så en lydig vovve ska vara, för man vet att det ben som emellanåt slängs åt en kan utebli. Och att husse kan ta en av våra kojor, som exempelvis Grönland, om vi skulle morra åt fel håll.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Krille och Maria, Trumps lakejer

Kritik av den sort man riktar åt Ryssland för dess militära äventyr i Ukraïna blir det alltså inte tal om när det gäller USA:s flagranta brott mot folkrätten. Detta helt som väntat. Varenda marionettregim i hela Europa, med undantag av Ungern, ställer istället lydigt in sig i ledet med en svag läpparnas bekännelse om «FN-stadgan», varefter man mer eller mindre gratulerar Trump till att ha avlägsnat Maduro.

Det som står i centrum, även för Sverige, är att Maduro «saknar demokratisk legitimitet», och stassmister Kristersson fyller på med att venezuelanerna nu har «befriats från Maduros diktatur». Hans sekond Maria Malmer Stenergard kopierar britternas utsaga om att man inte fäller några tårar över Maduros öde, men säger i övrigt inget alls om USA:s modus operandi.

Krille brukar säga att man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt, men han och hans kolleger i hela Europa visar här att man är helt oförmögen till det. Maduros eventuella legitimitet är en sak för och bara för det venezuelanska folket, och ingen makt i hela världen har rätt att i dess ställe avlägsna dess ledare.

Det är den strikta innebörden av folkrätten, och den är A och O i internationell rätt och i FN-stadgan. Utan den ingen «regelbaserad världsordning», och om man slirar på den och likt Krille, Maria och resten av gänget har dubbla måttstockar, är det bara en tidsfråga innan man själv riskerar att bli utsatt för starke mäns aggressioner.

Det lär vårt grannland Danmark snart få erfara, då Trump tydligt har uttalat att han måste ha Grönland. Det kommer inte att ske med militär intervention, utan med en pekuniär påverkanskampanj av det slag vi brukar betacka oss för när det gäller Ryssland, men som vi här och nu faktiskt implicit har godkänt, eftersom vi inte tydligt ställer oss bakom folkrätten.

Men skola bildas nu av USA även för resten av världen, och Rysslands specialoperation i Ukraïna fick plötsligt den allra största legitimitet, utöver den man redan har fått från Washington. Situationen i Taiwan är en helt annan, där ön formellt redan är under Beijings jurisdiktion, men även här har man just avhänt sig alla rättigheter att rikta kritik mot en kommande annektering. Västs ord är nu tommare än vakuum och inte värda pappret de är skrivna på, i vart fall för omvärldens vidkommande.

Stassmistern har dessutom fel i sak när han säger att Maduros diktatur är all. Den lever vidare så länge Rodríguez och resten av kabinettet sitter kvar, och även om man skulle nedlåta sig till att bli en amerikansk marionettregim är risken överhängande att inbördeskrig bryter ut och att Venezuela slungas in i en riktigt allvarlig kris. Ska man göra en Pinochet 2 måste man ha hela militärmakten med sig, och det har man inte.

Till yttermera visso spelar man med i Trumps spel och förbigår med den största tystnad de egentliga skälen till interventionen, nämligen att ta kontroll över oljan samt att mota bort Kina och Ryssland från USA:s «bakgård». Maduros «demokratiska legitimitet» har överhuvudtaget inget med detta att göra, och inte heller den piss i Nilen till narkotikaström som emanerar från Venezuela.

För Trumps vidkommande är Venezuela ett skithålsland i mängden, och han kunde inte bry sig mindre om det venezuelanska folket. Hans enda intresse är att dominera, att stjäla, att roffa åt sig och att i största allmänhet bära sig åt på det brutala vis som alltid har kännetecknat världens preeminenta skurkstat, det USA som vilar på kolonialismens, negerslaveriets och imperialismens grund.

Kategorier
Politik USA

Fredspresidenten slår till

De som till äventyrs trodde att det finns en «regelbaserad världsordning» torde nu ha fått sina illusioner krossade för gott. Den amerikanska skurkstaten gick helt sonika in i Venezuela för att plocka presidenten med hustru, för att föra paret till USA för prövning i ett inrikes mål kring narkotika. Ett flagrant brott mot folkrätten, och med en helt annan egentlig bevekelsegrund.

Ty om saken gällde narkotika vore det avsevärt mer angeläget att angripa Colombia och Mexiko, som är de huvudsakliga producenterna och transitländerna vad gäller drogtrafiken, medan oljelandet Venezuela spelar en helt marginell roll. Nicolás Maduros insyltning i karteller är än mer tveksam, och något internationellt stöd för att gripa denne på detta sätt finns givetvis inte.

Man kan jämföra med den store poeten Gui Minhai, som av kinesisk polis greps i den mer eller mindre kinesiska provinsen Thailand, för vilken operation Väst och särskilt Sverige ställde till med ramaskri. Denne Gui var då efterlyst för att ha avvikit från en villkorlig dom i ett alldeles riktigt brott han dömts för i Kina, utöver misstankar om ny brottslighet.

För denne skumme filur kunde man minsann ställa till med stor diplomatisk oreda och häftigt angripa Kina, medan inte ett knyst hörs angående kidnappningen av Maduro. Att han är en förment «diktator» har inte så mycket med saken att göra, regler gäller även skurkar. När USA, eller för den delen Israel, gör sålunda, är tystnaden kompakt.

Det är den också vad avser Washingtons illegitima militära angrepp på Venezuela. Sanktionerna från Bryssel uteblir naturligtvis, och Europas tafatta regeringar mumlar på sin höjd något om att «folkrätten» bör respekteras, så även regimen Kristerssons språkrör Uppblåsbara Stenergard. Kommer man att agera på samma sätt när Grönland hanteras på liknande vis? För det territoriet står nu näst på tur i den amerikanska dagordningen, förstår man verkligen inte det i Bryssel, København och Stockholm?

Och om man implicit ger tummen upp för USA:s olagliga agerande, ger man naturligtvis även incitament för andra makter att agera på samma sätt i sina respektive intressesfärer. Man har just gett grönt ljus för Kina att konsolidera Taiwan och Sydkinesiska havet, och man har på samma sätt gett Kreml rätt i sin specialoperation i Ukraïna.

Det är innebörden av begreppet regler i den «regelbaserade världsordningen», att de är lika för alla, eller inte gäller alls. Man har just beslutat att de inte alls gäller, utan att tvärtom den starkes rätt är allenarådande. Det är illavarslande i en värld där EU inte är en stark man, utan snarare en svag och hysterisk kvinna, symboliserad av kärringen von der Liar och skatan Kallas.

Å andra sidan har man redan visat detta med avseende på judarnas folkmord i Palestina, och Europa förmår inte hålla en principiell linje utan att drabbas av känslomässiga störningar. På samma sätt förhåller det sig med konflikten i Ukraïna, där man alldeles har grävt ned sig i skyttegraven och står beredd att rucka på hävdvunna principer för att konfiskera ryska tillgångar, och därmed äventyra EU som finansiell marknad.

I denna nya världsordning är Europa en given förlorare, men ändå håller man krampaktigt fast vid husse USA, som den amerikanska marionett man är. En självständig linje syns inte vid horisonten, och man har heller inga kort att spela i en pokerturnering där övriga spelare har gott om ess i ärmen samt osäkrade revolvrar för säkerhets skull.

Motivet så. Dravlet om knark och de inledande operationerna mot simpla knarkkurirer till havs är förstås inget annat än ett mischmasch av enfaldigt nonsens, och de egentliga bevekelsegrunderna står att finna i geopolitik och olja. USA vill dels inte att Kina ska komma i besittning av Venezuelas råolja eller etablera sig i landet, samtidigt som man själv vill roffa åt sig dessa tillgångar. Vad är egentligen nytt i amerikansk utrikespolitik?

Trumpregimen har i och för sig nyligen slagit fast att man inte längre har som doktrin att störta regimer och installera mer lämpliga marionettregeringar, men det är ju precis vad man har för avsikt att göra här. Man har plockat Maduro, och hotar att fortsätta den ordningen med efterträdaren Delcy Rodríguez om hon inte efterkommer Washingtons krav.

Rodríguez har emellertid slagit fast att man inte finner sig i en kolonial ordning, varför USA i slutändan måste sätta stövlar i backen om man vill dominera Venezuela. Då har man inte bara att slåss mot korrupta regeringsstyrkor på en skral budget, utan mot en omfattande milis, starkt beväpnade karteller samt ett folk som inte finner sig i att bli ockuperat, oavsett vad man anser om Maduro. Det här kan nog bli mer långvarigt än vad förspelet tycks indikera.

Inte heller övriga Latinamerika ser med blida ögon på det timade, utan lär se om sitt hus för att säkra upp mot den nya Donroedoktrinen. Måhända kommer man att rusta och i den ambitionen närma sig Kina för såväl vapenleveranser som militärt samarbete, och i så fall har Trumps och Rubios höga spel varit kontraproduktivt.

Och något fredspris blir det nog inte för Trump, men säker kan man ju aldrig vara när det gäller vasallstater som Norge – senast gav de priset åt den venezuelanska oppositionens María Corina Machado, och gav därmed i princip Trump klartecken för krigshandlingar.

Kategorier
Kina Politik Ryssland USA

USA bombar Venezuela

Västmedier kommer att anpassa narrativet och hellre tala om Venezuelas «odemokratiska ledare Maduro» än om USA:s olagliga anfall på en suverän stat. Någon kritik eller retorik av det slag man riktar mot Ryssland är således inte att vänta, utan man ser det som en legitim operation av alliansens ledare.

Synbarligen är det en militärbas som har angripits i Caracas, i anslutning till en flygplats. Lågt flygande plan har observerats i natten, och det finns ingen anledning tro att det skulle vara någon annan än den store satan själv, det vill säga skurkstaten USA, här i begrepp att för femtielfte gången anfalla ett spanskamerikanskt land på sin egen bakgård. It’s OK when the US does it, we’re the good guys.

Att man nyttjar flygplan istället för robotar är emellertid ovanligt, och vittnar om att Venezuela inte har mycket till luftförsvar att sätta in. Å andra sidan är det nog inte början av en invasion, eftersom manskapet för en sådan operation är alldeles för litet. Venezuela är ett tämligen stort land, ungefär dubbelt så stort som Irak, och därtill bergigt och oländigt.

Men om Washington nu ändå börjar engagera sig i specialoperationer i landet, kan snöbollen snabbt växa och förstärkningar successivt inkallas. Det är alltid lättare att påbörja krig än att avsluta dem, och vi kan här således se embryot till ännu ett amerikanskt evighetskrig.

Det passar nog både Kina och Ryssland bra, eftersom det ger incitament och klartecken till att själv rumstera i det egna närområdet, och eftersom USA binder upp sig självt en smula på en konflikt i en bananrepublik på andra sidan jorden. Sjunde flottan och andra grenar är visserligen självständiga, men det politiska kapitalet har för närvarande fokus på Maduro och dennes påstådda «narkoterrorism». En kanonstart på 2026!

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

AI-vändningen

Amerikanska skurkregimen kan inte längre konkurrera med Kina, så man försöker istället obstruera landet med ojusta medel och metoder. Exportkontroll av vissa slags gods är en metod, särskilt avseende halvledare och litografiska maskiner, handelstullar en annan, marknadsförbud mot kinesiska företag en tredje och sanktioner och annan slags «economic coercion» en fjärde.

Motivet för exportkontroll av halvledare uppges vara «nationell säkerhet», då «militären» skulle kunna tänkas nyttja halvledare för att implementera AI-system av olika slag. Således ger man Kina bara sekunda vara för grafikchips från Nvidia i syfte att hämma utvecklingen.

Men det är naturligtvis inte den egentliga orsaken, och militären har inte något större behov av den mest kraftfulla AI. Istället är det helt civila tillämpningar som är i fokus för AI, och det är den konkurrensfördelen USA vill behålla genom att sinka Kina. Inte för att man lyckas, då Kina enkelt klustrar sig förbi problemet och utvecklar effektivare metoder, som bevisat med DeepSeek.

Även marknadsförbudet för Huawei, ZTE med flera kinesiska företag uppges handla om «nationell säkerhet», men är i grunden inget annat än ett fult sätt att mota bort en överlägsen konkurrent. Det enda praktiska resultatet av det är att man fördyrar och försenar sin egen 5G-implementation.

Huawei lider förstås stort av sådan obstruktion, och än mer så av att inte ha åtkomst till de bästa chipseten från Taiwan. Men nöden är alla uppfinningars moder, och företaget har under senare år gjort sig av med all amerikansk teknik i sina produkter och istället utvecklat egna metoder för i stort sett allt, inklusive operativsystemet i telefoner.

Grafikchipsen gör man lika effektiva som Nvidias genom bättre klustring, samtidigt som den inhemska utvecklingen av chips genom Huawei och SMIC går betydligt snabbare än bedömare hade räknat med. Att hålla företagets ekonomichef Meng Wanzhou i husarrest i Kanada under tre år fungerade inte heller som avsett, utan sågs av Kina som en amerikansk krigsförklaring.

Som svar på den amerikanska skurkstatens illegitima metoder har Kina svarat med samma mynt, bland annat genom att införa exakt samma slags exportkontroller för kritiska mineraler, därtill med exakt samma argument om «dual use». Vad säger amerikanerna då? Att man behöver mineralerna och tillämpningar i form av magneter för sin militär, och att Kina därmed obstruerar landet…

Med sådana vapen kan man samtidigt ta strid kring Trumps handelstullar och helt enkelt reciprokera tarifferna. USA beror av Kina mer än Kina beror av USA, samtidigt som Kina i ljuset av det timade tar sin hand från amerikanska produkter i görligaste mån. Exempelvis finns rekommendationer från Beijing om att avstå chips från Nvidia och istället nyttja kinesiska alternativ för att ytterligare stimulera framväxten av en egen industri.

En given konsekvens av det ekonomiska förtrycket är således att den amerikanska exporten av teknik till Kina minskar och därmed ytterligare ökar det amerikanska handelsunderskottet, i direkt strid med Trumps intention. Det egna näringslivet gynnas helt enkelt inte av att man drar undan mattan för den största marknaden och kunden.

Ett svårare trumfkort är ASML, det nederländska företaget som har ensamrätt på att tillverka litografiska maskiner för chipstillverkning. Företaget står under amerikansk exportkontroll, och äger bara rätt att exportera sina maskiner till USA, Taiwan, Sydkorea och Japan med flera västliga intressenter (ingen i EU tillverkar emellertid sådana chips).

Washington föreställer sig att man med denna producent av extremt komplicerad apparatur kan behålla ett strypgrepp om den kinesiska halsen, och att det kommer att ta årtionden för Beijing att utveckla motsvarande metoder. Maskinerna beror av i stort sett varje fysikalisk och teknisk landvinning som har gjorts under de senaste hundra åren, med behov av precisionsapparatur från ett flertal underleverantörer, bland annat avseende optik.

Men vad som inte framgår av historien är att en stor andel av ASML:s anställda är kineser, på samma sätt som de flesta som arbetar med AI i USA har kinesisk bakgrund. De har förvisso skrivit på kontrakt med klausuler om att inte röja företagshemligheter, men det väger lätt i ljuset av nationalism och ekonomiska lockelser.

Kina har alltså roffat åt sig personal från ASML med löfte om bonusar och andra privilegier, och från befintliga maskiner ägnat sig åt att utveckla egna litografiska maskiner. En prototyp föreligger sedan början av året, som avslöjat bara för några dagar sedan. Den är under utvärdering, med massproduktion av chips beräknad till 2028, det vill säga om blott två år.

Det är en helt annan tidsskala än de årtionden man hade kalkylerat med, och innebär att Kina i princip är ikapp och inom kort berett att gå förbi genom att yttermera vräka pengar och resurser över projektet. Vid en given tidpunkt i framtiden når man nivåer som gör ASML helt överflödigt, och företaget blir därmed ännu ett bondeoffer i den amerikanska skurkstatens märkliga merkantilistiska politik.

Vi andra kan bara hoppas att Kina inte låter revanschlusta och hämnd styra då man dominerar den framtida tekniken och likt USA obstruera marknaden, utan att man agerar enligt en rättvis och verkligt regelstyrd världsordning. Det blir då samtidigt en ordentlig prispress på elektronik, när amerikanska skurkbolag inte längre kan utnyttja ett politiskt motiverat övertag.