Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Censurindustriella komplexet

Amerikanska utrikesdepartementet under Marco Rubio sanktionerar fem européer som anses ha påtvingat amerikanska plattformar censur av amerikanska åsikter man inte vill ska få yttras. De fem individerna är således inte längre välkomna till USA, och i den mån de redan befinner sig i landet kommer de att deporteras.

Bland de sanktionerade märks framförallt Thierry Breton, fransosen bakom EU:s censurmonster Digital services act tillika tidigare kommissionär för den inre marknaden. Breton har tidigare gått i personlig klinch med Elon Musk över vad man får och inte får säga i EU, samt påpekat «reglerna» för AfD:s Alice Weidel inför en intervju med sagde Musk.

Till de bannade hör även Clare Melford, som leder något som kallas «Global disinformation index», och Imran Ahmed, som på motsvarande vis dirigerar en tankesmedja kallad «Center for countering digital hate». Det rör sig här om organisationer som vill «faktagranska» och leka åsiktspolis på nätet samt i övrigt påverka stater att «reglera» sociala medier.

Motsvarande organisationer finns förstås även i Sverige, till exempel «Näthatsgranskaren», som har gjort karriär på att lura till sig skattepengar för ändamålet, samtidigt som debatten kring «hat och hot» intermittent rasar. Det rör sig då om särskilda åsikter man angriper, till skillnad från det förment goda vänsterhatet som alltid får flöda fritt.

Så kallad «faktagranskning» tillämpas även av regimtelevisionen SVT, som om en starkt vänsterlutande mediejätte sutte inne med något slags sanning om allt. I själva verket klarar man inte av att «faktagranska» sig själv när man fulklipper Trump eller nyttjar AI-genererat material, eller för den delen ljuger friskt på en lång rad områden.

Byråkrater i Bryssel sitter inte heller inne med någon «sanning», som aldrig existerar i ett politiskt landskap som omfattar värderingar, känslor och andra faktorer, utöver mer eller mindre grumliga fakta. Fakta kan alltid vridas och vändas i den riktning man vill, helt enkelt genom att destillera «faktan» på lämpligt vis, till exempel utelämna centrala sammanhang och på annat vis redigera den verklighet man vill komprimera till «sanning» i faktarutans format.

Därför är det bra att USA nu skärper tonen och sätter ned foten vad gäller Europas allt intensivare förtryck av det fria ordet. Långt fler personer borde omfattas av motsvarande sanktioner, nämligen var och en som anser sig äga debattvisselpipan på nätet, ägnar sig åt organiserad «faktagranskning» i urval samt stiftar repressiva lagar i ämnet.

Sociala medier och andra företeelser på nätet ska inte regleras mer än vad som är rudimentärt nödvändigt, till vilket inte några som helst åsikter hör. Har man problem med åsikter får man debattera saken, alldeles oavsett ämne. Förmår man inte övertyga andra saknar man tydligen goda argument, och lösningen då är inte att «bötfälla» sociala medier hundratals miljoner kronor för att en annan uppfattning om exempelvis vaccin kungörs än den som omfattas av byråkrater i Bryssel.

Lösningen är inte heller att anställa gryningsräder och beslagta människors utrustning eller att massarrestera personer som uttrycker «förbjudna» åsikter på nätet (exempelvis att Merz är en jävla kuk). Sådant Gestapo-trams hör helt enkelt inte hemma i verkliga demokratier. Ändå är det numera kutym i Tyskland, Storbritannien och andra vänsterliberala diktaturer, som väl är en korrekt term för ett statsskick som arbetar för att förbjuda den politiska oppositionen.

Istället måste det censurindustriella komplexet, som det kallas av Rubio, monteras ned och Europa få yttrandefrihet för första gången någonsin i historien. Hetslagar har vi dragits med sedan Weimarrepublikens dagar, ett otyg som gjorde nazisterna till martyrer och bidrog till att de kom till makten. Medan det fåtal länder som har full yttrandefrihet och fri debatt aldrig har sett totalitarism få det minsta fäste, exempelvis USA.

Yttrandefrihetens natur är nu en gång för alla så beskaffad att den är antingen på eller av. Skyddet av yttrandefrihet i lag är inte till för de förment goda åsikterna, utan för allt det som andra inte vill se eller höra, enkannerligen hat och obeväma åsikter.

Tysk vänsterliberal statstelevision försvarar EU.
Kategorier
Europa Politik Ryssland Taiwan USA

Storamerika

USA är byggt på krigets, kolonialismens och negerslaveriets grund, men har även element av geopolitisk kohandel. Exempelvis köpte man 1854 från Mexiko de södra delarna av Arizona och New Mexico för motsvarande 270 miljoner dollar i dagens penningvärde. Alternativet hade varit att USA hade tagit även resten av dessa delstater med tvång.

Än billigare var Alaska, som man köpte av Ryssland 1867 för motsvarande 132 miljoner dollar i dagens penningvärde. Eftersom området utgör 1.7 miljoner kvadratkilometer i areal, ger det ungefär 75 dollar per kvadratkilometer. Det är i princip gratis, och Moskva kunde lika gärna ha skänkt bort territoriet.

Nu har den amerikanska skurkstaten åter expansion i siktet, när man dels halvt på skämt flörtar med Kanada om att «frivilligt» inlemma sig som USA:s femtioförsta delstat, och dels mer allvarligt begrundar annektering av Grönland. En titt på kartan ger att det sammantagna området utgör en form av Storamerika, helt i linje med tidigare expansion.

Frågan är då vad priset för den frusna ön kan tänkas bli, för det handlar förstås om ett dylikt inköp snarare än regelrätt militär intervention. Det senare är inte möjligt under den amerikanska konstitutionen, men det är däremot annektering med andra medel.

Invånarantalet räknar 56 000, och arealen uppgår till 2.2 miljoner kvadratkilometer, ungefär trettio procent större än Alaska. Om vi räknar med att var och en på ön erhåller en miljon dollar i kompensation, landar prislappen på 56 miljarder dollar. Det är i sammanhanget billigt, och man kan lika gärna slå till med tio miljoner dollar per skalle, om motstånd skulle uppstå. En halv biljon dollar är fortfarande överkomligt med tanke på resurser och geopolitiska fördelar.

Eftersom grönländarna äger sitt eget öde, kan man således bestämma att tillhöra USA snarare än Danmark, exempelvis i en folkomröstning. København kan protestera bäst man vill, men det hjälper nog inte. Inte heller kan man ändra reglerna för att förhindra en sådan utveckling, för då kommer Washingtons militära och andra muskler fram.

Internationella förvecklingar kan tänkas komma som följd, men de bereder egentligen inga större bekymmer. De svaga ledarna i Europa kan man vifta bort som irrelevanta, medan Ryssland och Kina hanteras genom att ge dem varsitt köttben i form av Ukraïna och Taiwan. Kohandeln fullföljs därmed, medan Kallas och von der Liar sliter sitt hår i förtvivlan och Kristersson flaxar med armarna i ren ilska.

Storamerika växer fram.

Detta kan man se komma, och det är inte särskilt märkvärdigt i historiskt perspektiv. En tid av konsolidering står för dörren, när imperier åter helas, enas och vidgas, för att sedermera än en gång söndras i sina beståndsdelar. Det är ett omlopp som pulserar med en viss regelbundenhet, och åt det går inte att göra ett smack.

I retrospektiv hade det varit bättre om Europa hade hållit fast vid Afrika, för att på så sätt dana kontinenten civilisatoriskt samtidigt som man får del av dess tillgångar. Då hade man i dag stått urstark i konkurrensen med USA och Kina, medan man nu istället nästan helt saknar naturresurser som energi och mineraler. Historien går ändå vidare.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Kanonbåtsdiplomatins återkomst

Amerikanska skurkstaten har samlat en armada i Karibiska havet för att sätta press på Venezuela. Någon invasion lär det emellertid inte bli tal om, eftersom man för närvarande bara har 17 000 man att sätta in i en sådan operation mot ett land av tämligen stora dimensioner, därtill med ruggig terräng. Man har inte heller understöd i form av närliggande baser, och det är över tvåhundra mil till amerikanska fastlandet.

Däremot drar man sig inte för att i strid med internationell lag beslagta transportfartyg som lämnar Venezuela, under förvändning att de «olagligen» transporterar «sanktionsbelagd» olja. De unilaterala sanktionerna står USA självt för, en form av «economic coercion» som saknar stöd i internationell rätt. De pråmar man approprierar är för övrigt inte ens medtagna på skurkstatens märkliga lista över «sanktionerade» farkoster.

Men även den svenska lilla valpen vill gärna mopsa upp sig och leka stor vovve, i skuggan av den amerikanska byrackans beskydd. Därför trakasserar man ett ryskt handelsfartyg i sjönöd genom märkliga bordningar i regi av paranoida svenska myndigheter. Något suspekt hittade man givetvis inte, men man fick i alla fall tillfälle att visa sig på styva linan och «markera» mot Moskva.

Någon gubbe intervjuas på förekommen anledning av statstelevisionen angående händelsen, och kufen tycker att det «känns jobbigt» när den «verklighet man läser om och ser på TV kommer väldigt nära». Det är ett fucking fraktfartyg, inte ett hangarfartyg… snubben borde nog sluta kolla på statsteves propaganda och ge sig ut på havet där dessa båtar har funnits i alla tider. Ryssland har lika mycket rätt att nyttja Östersjön som andra.

Till saken hör emellertid att fartyget hör till ett bolag som är «sanktionerat» av västmakter, under förevändning av att andra fartyg i koncernen sägs ha transporterat nordkoreansk ammunition till Ryssland för bruk i Ukraïna. Det faller förstås på sin egen orimlighet, då man inte skulle utsätta sig för risken att tappa en sådan last till västerländska kanonbåtar, och det naturliga transportsättet för sådant gods är givetvis tåg.

Men här behövs inga bevis, utan man tar sig rätten och friheten att betrakta vartenda ryskt fartyg som illegalt i någon mening, som ett led i de västerländska hybridoperationerna och terrorn mot ryska intressen. Man har ensidigt «sanktionerat» ryska fartyg, varvid den så kallade skuggflottan har växt fram i den reguljära flottans ställe.

Som svar på den manövern har västmakterna visat allt mer intresse för dessa rostiga skorvar, i syfte att yttermera dra åt tumskruvarna. Metodiken minner om den som den amerikanska skurkstaten utövar i Karibiska havet, men skillnaden är att Venezuela bara kan se på, medan Ryssland har muskler att agera.

Numera flaggar skuggflottan öppet ryskt, samtidigt som beväpnad eskort förekommer emellanåt för att säkerställa att man inte trakasseras av EU-styrkor. Det är en sak att borda ett strandat fartyg, men man är inte lika tuff när det finns ryska jagare i krokarna.

Risken är att man ökar spänningen och utlöser en mindre skärmytsling när man på detta sätt blir allt mer aggressiv gentemot ryska handelsfartyg, en gnista som kan leda till storkrig. Man ska ha i minnet att blockader av det slaget i historien ofta har lett till krig, exempelvis de amerikanska oljesanktionerna mot Japan 1941.

Vad vi ser är kanonbåtsdiplomatins återkomst, en form av militärt hot till havs som var vanligt under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, men som inte har någon plats i den moderna tillvaron. Att spärra andras ekonomiska livlinor är en krigshandling, och därför ska man inte heller bli förvånad om ett kraftigt svar en dag kommer i retur.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Prediktioner för 2026

Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.

Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.

Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.

Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.

Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.

Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.

2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.

Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.

USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.

Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.

Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.

Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.

Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.

Andra förutser liknande mönster angående Kina.
Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland USA

Tiondet till Ukraïna vidgat

Europeiska sovjetunionen har beslutat att skicka ytterligare nittio miljarder euro till Ukraïna, i ett bud om att hålla kriget vid liv så länge som möjligt och därmed sabotera de pågående fredsförhandlingarna. Pengarna motsvarar runt 4 000 kronor per arbetande EU-medborgare, till vilket belopp naturligtvis även kommer nationellt beslutade stödpaket.

Tiondet till Ukraïna vidgas därmed, med pengar som kunde ha använts på ett mer konstruktivt vis, inte minst av den europeiska kontinent som är stadd i förfall och ekonomisk recession sedan en längre tid. Men istället för satsning på civila projekt som infrastruktur och forskning, går anslagen till krig och militär upprustning i en absurd skala.

Sedan 1990 har EU:s andel av global BNP minskat från 28 % till 17 %, samtidigt som glappet mellan EU och USA har växt med nära tio procentenheter sedan 2010. Samtidigt befinner sig det postkoloniala Europa i en smärre industrikris, i sig accentuerad av en motsvarande energikris. Det är kanske inte geopolitiska äventyr i det ryska kärnlandet som då borde prioriteras?

Pengarna utgör ett «räntefritt» lån till Kiev, som inte behöver betala tillbaka förrän Ryssland har «kompenserat» Ukraïna. Det senare kommer dock aldrig att ske, varför lånet i praktiken är en gåva från det europeiska folk.

Överhuvudtaget är det tämligen huvudlöst att tro sig kunna sätta villkor för Ryssland när man inte ens är en del av förhandlingarna. Europa har inget att komma med i frågan, och Rysslands eventuella skadestånd till Ukraïna kan bara regleras i ett fredstraktat. Moskva sitter med trumf på hand.

Huvudlös, för att inte säga hjärndöd, är även spelevinken Kristersson och de goa gubbar på kontinenten som trodde sig kunna norpa ryska tillgångar för att skänka till den korrupta ukraïnska rumpstaten. Frågan måste väckas om Kristersson verkligen har det som krävs för att leda ett land när han ställer sig bakom sådana förryckta idéer.

Nu röstade betydligt mer sansade killar ned det dåraktiga förslaget, varför man istället satsade på plan B med ett gigantiskt lån. Men skadan är delvis ändå skedd, eftersom man öppet har delibererat möjligheten att i strid med internationell rätt konfiskera andra nationers tillgångar. Statsaktörer på den finansiella marknaden har nu att ställa sig frågan huruvida Europa verkligen är en pålitlig hamn för besparingar, och svaret torde ju vara nej.

Så sabbar man alltså Europa på flera plan och fronter, medan Kina och USA obekymrat kan dra ifrån ytterligare, i energinyttjande, i ekonomisk tillväxt, i forskning och utveckling, i industriproduktion, i artificiell intelligens, i den gröna omställningen och i kulturell utveckling.

Att vara europé är numera inget kul.