Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Europas NPC:er

Europeiska ledare har haft en konferens under vilken man har diskuterat villkoren för fred i Ukraïna. Bland annat har man enats om att leda en multinationell styrka som ska säkra Ukraïnas territorium, samtidigt som en stående armé om inte färre än 800 000 man ska byggas för frusna ryska medel.

Problemet är bara att det är en ickebörjare i fredssamtalen, i vilka Europa överhuvudtaget inte ens är delaktigt. Merz, Kristersson och gänget är i själva verket lallande pajasar, NPC:er som låtsas vara statsmän av betydelse, när de mest irriterar den verkliga fredsprocess som pågår under amerikansk och rysk ledning.

Ty man visar då än en gång att man inte har förstått grundproblematiken kring det ryska inbördeskriget, nämligen Natos östexpansion och kringskärningen av Rysslands säkerhet. Europeisk trupp i Ukraïna är i det avseendet liktydigt med att landet plockas in i Nato, en ambition Bryssel tycks vägra ge upp.

Moskva kan aldrig godta en sådan lösning, och naturligtvis inte heller att Europa nallar dess tillgångar. Det skulle av Kreml tolkas som en krigshandling, och skulle därmed knappast bidra till fred i Europa. von der Liar och gänget drömmer i vanlig ordning om saker som inte är kompatibla med verkligheten.

Renons på verklighetsanknytning är även tanken om att det svårt sargade Ukraïna ska kunna hålla en armé lika stor som Polens, Tysklands, Frankrikes, Italiens och Storbritanniens tillsammans, när man samtidigt har ett enormt behov av återuppbyggnad och har skuldsatt sig för hundra år framåt. Det är en ekvation som inte går ihop, och det är väl därför man funderar på att äventyra Europas finansiella trovärdighet genom att beslagta ryska medborgares tillgångar.

Det man ska ta fasta på är istället krigets bevekelsegrunder. Kriget hade aldrig behövt bryta ut överhuvudtaget om Ukraïna av europeiska ledare inte hade invaggats i falskt hopp om undsättning, och om Kiev hade lagt ned sina planer på att ansluta till Nato.

Den ukraïnska rumpstaten måste alltså bli en neutral buffertzon som inte kan tillåtas ingå i en försvarspakt, och de territorier Kiev har förlorat kan man naturligtvis inte få tillbaka. De måste istället erkännas som ryska av internationella organ, inte minst FN. Någon annan lösning är faktiskt inte möjlig, givet situationen på slagfältet och Kievs ekonomiska situation. Zelenskyj har fortfarande inga kort på hand, annat än yviga dagdrömmar från europeiskt håll.

I den mån en internationell styrka ska upprätthålla freden, måste en sådan bestå och ledas av nationer som inte är delaktiga i kriget, det vill säga utomeuropeiska och ickevästliga länder. Kina, Indien och länder i Centralasien skulle kunna bli aktuella, kanske även sydamerikanska länder som Brasilien. Europas enda roll skulle väl i ett sådant scenario vara att skjuta till pengar, det enda man har visat sig duglig till under detta krig.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Vägra USA

Amerikanska skurkstaten har under en längre tid begärt åtkomst till resenärers telefoner, inklusive lösenord (!) till sociala medier och dylikt, för att ta del av metadata i form av kontakter samt åsikter och andra offentliga yttringar. Den regimen avser man nu vidga genom att mer allmänt begära medieflöden för de senaste fem åren samt kontaktuppgifter från de tio senaste.

Ironin har här att svenska statsmedier och andra västerländska mediehus inför vinter-OS i Beijing 2022 yrade friskt om att kinesiska staten skulle kunna spionera på deltagarnas telefoner, varför man rekommenderade att nollställa luren eller använda en tillfällig. Men Kina har aldrig förfarit så, och frågan är om man nu kommer att gå lika hätskt åt USA eller i vanlig ordning rätta in sig i ledet när husse sätter «reglerna»?

Ty USA arrangerar under kommande år fotbolls-VM, för vilket evenemang FIFA redan har delat ut ett speciellt «fredspris» till den store ledaren Donald Trump, i ett sällsynt smicker inför öppen ridå. Man hamnar därmed i sällskap med folkmördaren Netanyahu och andra som har rekommenderat Trump till Nobels fredspris.

Två år senare står Los Angeles värd för sommar-OS, under Trumps sista tid vid makten – om han inte förlänger den. Båda evenemangen riskerar att bli veritabla floppar, i vart fall med avseende på utländska turister, vars antal redan har sjunkit kraftigt på grund av risken att hamna i amerikanskt förvar i veckor eller månader för grumliga anklagelser om ingenting alls. Det är nu inte heller potentiella terrorister från skithålsländer som åtnjuter en sådan njugg behandling, utan européer och andra från den första världen.

Kontroll av medieflöden och dylikt infördes redan i sommar för personer i vissa visakategorier, men föreslås nu alltså tillämpas även för visumfria resenärer. Den givna konsekvensen är att den amerikanska turismen drabbas hårt, eftersom få vill utstå en sådan extremt kränkande behandling samt ta risken att bli satt i förvar och vara föremål för amerikanska «förstärkta förhörsmetoder».

USA var länge ett givet turistmål, med många attraktioner i form av undersköna städer och naturlandskap, men på senare år har landet förfallit enormt. Infrastrukturen är nedgången överallt, från flygplatser och tunnelbana till vägnät, samtidigt som stadsbilden präglas av hemlösa fentanylmissbrukare och en allmänt skitig miljö. Turism i USA är därför numera en form av misärsafari mer än traditionell turism – för det senare lockar allt mer visumfria resor till Kina och andra destinationer.

Landet kommer fortfarande vara en magnet för pack från skithålsländer, sociala turister som vill komma sig upp i hierarkin och få en bättre ekonomisk tillvaro. Men medan flugorna dras till skiten, kommer strömmarna från rikare länder att avta, både vad gäller visumfri turism och yrkesrelaterad migration. Färre studenter, doktorander och forskare väljer USA.

För egen del svor jag för ganska många år sedan att aldrig mer sätta min fot i detta förryckta skithålsland. Den uppfattningen har nog inte minskat på senare tid, för att använda en mild underdrift. USA är helt enkelt ett otrevligt land som man vägrar under dessa omständigheter.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Civilisatorisk utradering

Europeiska ledare slår ifrån sig varje uns av amerikansk kritik som riktas mot Europa, och vill inte kännas vid att det skulle kunna finnas ens korn av sanning i den. Man avfärdar blankt den problembild som målas upp, och menar att Europa är fullt i stånd att hantera sina egna problem med de demokratiska medel som står till buds.

Noga räknat ser man det inte alls som något problem, exempelvis i den tyska liberala diktaturen eller det labila Storbritannien, att allt fler människor hamnar i rättvisans klor för åsikter som publiceras på nätet. Berlin tycker att det är helt normalt att bedriva gryningsräder mot dem som uttalar sig illa om någon tysk politiker, och att beslagta all deras elektroniska apparatur innan ens ett domslut föreligger.

Men det är inte normalt, eftersom det inte förekommer i andra delar av världen, ens i diktaturer. Man kan inte heller gömma sig bakom ord som «demokrati» och «konstitution» när dessa företeelser inte är korrekt implementerade. När yttandefriheten slås sönder och samman på sådant vis kan man nämligen inte längre tala om demokrati.

But this economic decline is eclipsed by the real and more stark prospect of civilizational erasure. The larger issues facing Europe include activities of the European Union and other transnational bodies that undermine political liberty and sovereignty, migration policies that are transforming the continent and creating strife, censorship of free speech and suppression of political opposition, cratering birthrates, and loss of national identities and self-confidence.

Till yttermera visso har vissa politiska fraktioner motarbetats kraftigt av det förhärskande etablissemanget i stora delar av Europa, vilket också rimmar väldigt illa med demokrati. Att ideligen stämpla meningsmotståndare som AfD (eller SD, Reform, FdI och så vidare) som «högerextrema» går möjligen för sig i politisk retorik som emanerar från vänster, men är etiketter som statsapparaten och dess säkerhetstjänst noga ska passa sig för att nyttja, eftersom man då placerar sig själv i en politisk falang och därmed upphäver den neutralitet och objektivitet som krävs för funktionen i fråga.

När Europa agerar som en vänsterliberal diktatur med allt större förtryck mot meningsmotståndare och allt mer censur och straff gentemot dem som tycker annorlunda, reagerar således omvärlden, inte minst det USA för vilket yttrandefrihet är demokratins grundbult. Europa borde lyssna när sådan kritik framförs, Europa måste lyssna när dess demokrati ifrågasätts så kraftigt. För det är Europa som har fel, det är Europa som har beträtt en farlig väg.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Överskottet passerar 1 000 000 000 000 dollar

Donald Trump skrev under gårdagen på ett stödpaket om tolv miljarder dollar till amerikanska bönder, som åter har kommit i kläm i det amerikanska handelskriget mot hela världen. Kina har visserligen lovat att köpa sojabönor och andra produkter, men skadan är ändå redan skedd.

Samtidigt publicerar Kina statistik över den egna handeln, som når ett positivt överskott om inte mindre än en biljon dollar (eller triljon med långa amerikanska mått mätt). Det är första gången Kina, eller för den delen någon annan, kan uppvisa ett sådant formidabelt handelsöverskott, och det gäller för årets första elva månader. I andelar räknat ökar Kinas handel med 5.9 % jämfört med november föregående år.

Historien upprepar sig således, och USA:s handelskrig mot Kina har kapitalt misslyckats. Zhongnanhai sitter med alla ess på hand plus några till i ärmen, omfattande bland annat kontrollen över jordartsmetaller och dess tillämpningar som starka magneter samt den stora produktionsapparaten i övrigt.

Tullarna mot Kina har visserligen slagit en del mot direktexporten till USA, men i gengäld har kinesiskt gods istället tagit omvägen via tredje land med lägre tariffer. Den fördyring som detta orsakar betalas av amerikanska konsumenter, inte av kinesiska företag. Samtidigt blir statistiken suddig, och man kan inte längre enkelt se handelsbalansen mellan olika länder.

Beijing har vidare ökat exporten till övriga världen, som ett resultat av de amerikanska och även europeiska merkantilistiska handelshindren. Kinesiska företag har diversifierat sin kundkrets för att öka sin motståndskraft, och det är att märka att Kina alltid har handlat mest med övriga Asien. Exporten till USA motsvarar bara femton procent.

Ytterligare metoder för att öka marknadsandelar är att etablera fabriker i andra länder, inte minst Mexiko, för att runda hinder av olika slag. Det gynnar mest värdlandet ekonomiskt, men företagen kan på så vis lättare stärka sina andelar på den globala marknaden i ljuset av de handelshinder som föreligger.

Summariskt exporterar Kina gods till ett värde av 3 500 miljarder dollar årligen, varav elektronik står för en biljon, maskiner för drygt en halv biljon, bilar, metaller och textilier en kvarts biljon, och därefter i fallande andelar kemiska produkter, leksaker, möbler, plast, gummi och mindre gods.

Bryssel talar i vanlig ordning om «överkapacitet» och hotar Kina med ytterligare handelshinder, trots att de nuvarande bara har åstadkommit ökad kinesisk import. Överkapaciteten finns för övrigt mest på den europeiska sidan, inte minst de tyska bilar som till största delen exporteras tilll övriga världen snarare än till den inhemska marknaden. Kina har praktiskt adresserat denna europeiska överkapacitet genom att ta ledningen i fråga om elbilar, och därmed stimulerat den inhemska marknaden.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Döende Europa

Usonierna har lanserat en ny nationell säkerhetsstrategi, i vilken man först berömmer presidenten för att ha genomfört de, ahem, viktigaste reformerna i världshistorien, för att sedermera dagdrömma sig bort i en essä om hur det borde vara, men faktiskt inte är. Icke desto mindre är dokumentet en fingervisning om vart vi är på väg.

Washington kan i vart fall hävda att man har en vision om framtiden, vilket europeiska politiker knappast har, allra minst svenska korporativistiska politruker som käbblar om petitesser och ingenting alls. USA vill således bevara sin teknologiska och kulturella dominans samt förbli den förhärskande militärmakten i världen. Man vill även «återindustrialisera» för att utmana Beijing, vilket är en mer dåraktig ambition.

I vilket fall som helst har man identifierat energi, vetenskap och teknik som de primära element man måste behärska för att bevara sin hegemoniska ställning, tillsammans med mjuk makt i form av politiskt korrekta hollywoodfilmer och strömlinjeformad muzak à la Taylor Swift. Här blir man dock kraftigt utmanad inte bara av Kina, utan av Östasien i stort, vars kulturella avtryck är statt i kontinuerligt ökande.

Kina pekas ut som den allvarligaste konkurrenten, och man upprepar sin hållning om att kontrollera första ökedjan med Taiwan samt att utöva inflytande i Sydkinesiska sjön och den «indo-pacifiska» regionen i stort. Här begär man större ansvar från omgivande nationer, som de ockuperade Sydkorea och Japan, att bistå med militära medel för att hålla Kina i bojor. Man har förvisso en tydlig önskan om att bli utsparkad för gott.

Men det är skrivningarna om Europa som mest drar till sig uppmärksamheten, en kontinent man beskriver som mer eller mindre döende. Europa har inte bara tappat sin globala andel av BNP från 25 % till 14 % sedan 1990, utan till yttermera visso fastnat i vad usonierna kallar regulatory suffocation. Tänk plastkorkar och så.

Om Europa inte bryter den negativa trenden med överdriven byråkrati, massinvandring, «värdegrundsarbete», censur och annat förtryck, så kommer kontinenten att förvandlas till oigenkännlighet inom tjugo år samt för gott förlora sin europeiska identitet, menar Vita huset. Framförallt är förhållandet till Ryssland problematiskt, enligt rapporten, då Europas fixering vid Ukraïna enbart har negativa konsekvenser.

Europa skulle behöva en stor dos «Europe first» i lån av Trump, en president som visserligen är lite bakom flötet, men vars grundläggande idéer är sunda. Europa måste således göra något åt sitt energiberoende, då (stabil) energi är den absoluta förutsättningen för civilisatorisk framgång. Europas energikris gör att EU halkar efter både Kina och USA, och det i snabbt och accelererande tempo.

Europa måste även släppa sin förbannade «värdegrund» och sin fixering vid social ingenjörskonst i syfte att domptera EU-medborgarna att godta de mest besynnerliga uppfattningar från Bryssel. Det fria ordet måste uppgraderas rejält, medan politiker har att börja arbeta med de hårda frågorna kring energi, ekonomi och innovation.

Massinvandringen har kommit till vägs ände, som Trump-regimen mycket riktigt påpekar. Europa måste ta lärdom och inte bara strypa tillflödet utan även vrida på kranen i motsatt riktning. Bryssel måste visa med hela handen var Afrika, Mellanöstern och Centralasien ligger, på det att repatrieringen kan påbörjas.

Europa har på senare tid blivit en eftersläntrare, som försöker kopiera näringar där Kina dominerar. Det fungerar inte, vilket märkliga experiment som Northvolt visar. Något annat som inte fungerar är protektionism, det vill säga att skydda medelmåttiga europeiska tillverkare medelst handelstullar gentemot Kina, ty det ger bara en ytterligare tidsfrist.

Europa måste börja premiera innovation och entreprenörskap, istället för att skatta och reglera skiten ur talanger. Europa måste börja tillåta det fria ordet, oavsett källa och andra parametrar, istället för att censurera och strypa debatten. Europa måste börja verka för Europa och dess medborgare, istället för att straffa och prygla dem för deras åsikter, känslor och uppfattningar. Annars går Europa under.