Kategori: USA

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Europa vill kriget

Fredsförhandlingarna förs mellan USA och Ryssland om den pjäs som Ukraïna utgör i detta skuggkrig. Europeiska unionen är däremot en NPC, vars verklighetsfrämmande hållning mest är ett hinder mot en fredsuppgörelse. Icke desto mindre för Europa ett eget slags krig gentemot Moskva, vilket komplicerar situationen yttermera.

Detta krig består dels i omfattande «sanktioner», ett vapen som bara kan nyttjas efter beslut i Förenta nationerna. I annat fall strider det mot internationell rätt. Det gör också konfiskering av annan stats egendom, ett instrument som Bryssel har uttryckt sig vara villig att använda.

Ryssland har världens fjärde största valutareserv efter Kina, Japan och Schweiz, omfattande närmare 750 miljarder dollar i värde. Av dessa har Väst illegalt «frusit» 300 miljarder dollar, vars ränta man har nyttjat för att köpa vapen till Ukraïna. Nu dröjer sig saken istället om att stjäla de ryska tillgångarna för att använda till Ukraïnas återuppbyggnad.

För Moskvas vidkommande skulle en sådan åtgärd utgöra en direkt krigsförklaring, och det skulle i ett slag trappa upp konflikten och äventyra freden i hela Europa. Det skulle även resultera i att andra länder drar tillbaka sina tillgångar från europeiska institutioner, och att eurons roll som världens andra reservvaluta äventyras. Eurons nuvarande andel om 20 % skulle omedelbart krympa till 5–10 %.

EU är numera en postindustriell marknad utan vare sig energi- eller råvarutillgångar, med finansiella tjänster som enda egentliga inkomstkälla. När omvärlden sviker även detta finansiella pyramidspel, har Europa inte längre några livlinor kvar, utan sjunker som en sten mot bottnen.

Kina och Indien finns bland länder som har världens största valutareserver. Det vore olyckligt om sådana tillgångar skulle fly från ett allt mer auktoritärt och sinnesrubbat Europa.

Det är främst Kina och Indien som skulle återkalla gräddan av sina tillgångar för att placera i säkrare valv än i Belgien, eftersom de båda länderna skulle kunna stå näst i tur att drabbas av Bryssels galenskaper. De båda importerar som bekant olja och gas från Ryssland, och anser sig inte ha något att göra med det ryska inbördeskriget.

Väst har redan hotat med sanktionsvapnet, och om man väl har brutit principen om att inte appropriera andra staters egendom är steget därefter inte långt till att använda detta instrument även mot andra makter. Därmed rubbas Europas finansiella trovärdighet, och kapitalet flyr till säkrare hamn. Vinnare är av allt att döma USA och Kina.

Vad Europa egentligen vill är inte gott att veta, men de galna fruntimren i Bryssel vill uppenbarligen inte ha fred, utan söker aktivt kriget och dess konsekvenser. Man vill inte heller ha tillväxt, utan arbetar frenetiskt på att sänka den egna kontinenten för ett ändamål som inte angår EU-medborgarna – Ukraïna är inte medlem i vare sig EU eller Nato, utan en korrupt valautokrati vars förhållande till Ryssland inte är en omedelbar angelägenhet för Bryssel eller europeiska huvudstäder.

Ukraïnas återuppbyggnad är ett element som måste delibereras i fredsförhandlingarna och ingå i ett slutgiltigt fredsfördrag. EU söker här alltså diktera ett fredsvillkor utanför dessa förhandlingar, vilket rätteligen bara kan förstås som sabotage av fredsprocessen, därtill av en aktris som inte sitter vid bordet. Det är att leka med elden.

Eurons status som global reservvaluta skulle äventyras om Bryssel konfiskerar ryska tillgångar.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Fred inte i EU:s händer

Skatan Kaja Kallas, den virriga sovjet-estniskan med den där konstigt sjungande skolengelskan, har uppenbart hamnat på alldeles fel plats, och är ett typexempel på varför tillsättning av ämbeten genom kvotering snarare än meriter är galet. Varje gång hon uttalar sig i egenskap av «utrikeschef» åker skämskudden fram, som när hon menade att Sovjetunionens seger över de tyska nationalsocialisterna bara är ett narrativ.

Hon har likt de flesta europeiska ledare ett helt idealistiskt förhållningssätt till utrikespolitik och andra spörsmål, nämligen hur det borde vara. Men ett böra är inte ett vara, och verkligheten sätter här alltid käppar i hjulet på denna typ av dagdrömmare, i allt från Kina och Taiwan till Ryssland och Ukraïna.

Estniskans senaste utspel är att ett fredsavtal i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna måste innehålla «ryska eftergifter» och «krav på Ryssland», det vill säga ett renodlat önsketänkande. I verkligheten är det Ryssland som kontrollerar fronten, som dessutom rör sig så sakteliga i västlig riktning, och den givna ryska eftergiften är således att inte ta ytterligare ukraïnsk mark.

Ty ju längre kriget pågår, desto mindre är sannolikheten att det överhuvudtaget kommer att återstå någon ukraïnsk rumpstat. Om Zelenskyj vägrar fred kastar USA in handduken, och därmed stryps även sigint och andra medel från den amerikanska sidan. EU kan inte själv uppehålla en sköld mot den ryska anstormningen, utan då faller hela Ukraïna.

Det har från första början stått klart att Ryssland kommer att behålla de fem oblast man har erövrat och annekterat, och det är priset Ukraïna och Väst måste betala för att man inte hörsammade Moskvas ursprungliga krav om att hejda Natos expansion österut. Den idealistiska tanken från europeiska ledare av olika slag om att Ryssland måste dra sig tillbaka är helt enkelt hämtad från sagans värld.

Freden i Ukraïna bestäms därför inte av EU, som inte sitter vid förhandlingsbordet och inte är part i målet, annat än som ekonomisk aggressor gentemot Ryssland. Villkoren bestäms istället i praktiken av Moskva och Washington, och Zelenskyj har bara att skriva under när man har nått den rimligaste kompromissen under dessa förutsättningar.

Den kompromssien består i att Moskva tar hela Donbass (Donetsk och Lugansk), behåller Krim samt kontrollerar delar av Zaporozje och Cherson; att sanktioner mot Ryssland släpps gradvis; att Kievs armé bantas; att Ukraïna avstår från medlemskap i Nato; att Ryssland bidrar till återuppbyggnaden; att Moskva åter tas in i G8 och den politiska värmen; att Ryssland slutas mobbas av idrotts- och kulturvärlden.

Kraven riktas således istället mot EU att avsluta sina illegala sanktioner, på det att kontinenten kan börja fungera normalt igen med avseende på handel, flygrutter, energi och så vidare. Ett rimligt krav är även att låta kvasten gå i kommissionen, ty sådana figurer som Kallas och von der Liar är och har varit extremt skadliga för unionen.

Sing-songy Kallas babblar utan att förstå förutsättningarna.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA Vetenskap

Amerikansk vetenskaplig renässans

Ozempic-Marteus på Expressen är i farten igen, denna gång i syfte att demonisera amerikanske hälsoministern Robert Kennedy. Tydligen en person som inte bara är en idiot, utan en livsfarlig idiot, som personifierar den amerikanska administrationens «krig mot förnuft och vetenskap».

Tesen driver hon med en anekdot om någon cancersjuk kvinna som sägs ha hamnat i kläm när nya reformer genomdrivs, som att vissa forskare inte längre får stanna kvar i sin tjänst och att statliga anslag till annan forskning om mRNA-vaccin slopas.

Angående det sistnämnda är den spontana tanken att det läkemedelsindustriella komplexet har tjänat fantasiljoner dollar på sådana vaccin under pandemin, och att medel för forskning därför så att säga inte saknas. Varför skulle det vara statens ansvar under sådana förhållanden?

Anekdoter är för övrigt inte godtagbara i vetenskapliga sammanhang, och knappt ens i vinklad debatt i opinionsstick. Man får nog lyfta blicken en aning och anlägga ett bredare perspektiv, och när man gör sålunda framträder istället en annan bild på näthinnan, den om en amerikansk vetenskaplig renässans.

Marteus borde fråga sig själv varför hon har just det metabola tillstånd som är förhandenvarande, och om allt fler mediciner är svaret på det problemet för såväl Marteus som en kontinuerligt stigande andel av befolkningar världen över. När samtliga kurvor kring välfärdssjukdomar skjuter i höjden över lång tid, är den förhärskande «vetenskapen» nog inte riktigt den korrekta, och inte heller den politik som säger sig baseras på denna.

Det fanns en tid då läkare rekommenderade vissa cigarettmärken, samtidigt som man hävdade att rökning är ofarligt. Det gjorde man dessutom långt efter det att medicinsk vetenskap hade synnerligen starka belägg för att tobaksrökning utgör en mycket stor risk för utveckling av cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.

De pekuniära intressen som orsakade den korruptionen i det medicinindustriella komplexet kvarstår än i denna dag, men är numera kopplade till livsmedelsindustrin, som nyttjar samma slags metoder som en gång tobaksindustrin för att utveckla «produkter» som är beroendeframkallande i någon mening och därmed kan ge upphov till maximal profit. Once you pop, you can’t stop, är vad man vill uppnå.

Korruptionen framstår i öppen dager, då ledande personer i styrelser och expertkommittéer med uppdrag att vaska fram dietära riktlinjer och annat ofta har en fot i livsmedelsindustrin eller andra märkliga kopplingar till finansiella intressen. Det är därför ultraprocessade substanser rekommenderas av myndigheter, för att det är ett direkt krav från livsmedelsindustrin.

Rekommendationerna spelar stor roll när andra myndigheter ska komponera måltider eller ge ersättning av olika slag. Mat i skola, sjukvård, kriminalvård och annan omsorg bestäms således av riktlinjerna, och i USA kan matkuponger bara användas för vissa livsmedel, av vilka läskedryck och flingor hör till de godkända kategorierna.

RFK avser bryta detta mönster och sparka ut livsmedelsoligarkerna och det läkemedelsindustriella komplexet från den politiska processen. Den besudlade «vetenskap» som har varit förhärskande i över ett halvsekel, enkannerligen kring rön om mättade fetter, får därmed äntligen maka på sig för verklig vetenskap omfattande slumpade kontrollstudier snarare än epidemiologisk skräpvetenskap med oerhört stora inslag av bias.

Under Kennedys vakt fråntas livsmedelsindustrin sitt forna privilegium att själv (!) få avgöra om tillsatser och annat anses vara «generally safe» utan godkännande av myndigheter, samtidigt som en lång rad giftiga ämnen förbjuds. Under Kennedys mandat angrips ultraprocessad skräpmat med den största frenesi, samtidigt som riktig mat med naturliga ingredienser premieras. Ut med industriellt raffinerade oljor och spetsade sockerarter, in med smör och animaliska produkter som vi har ätit problemfritt i tiotusentals år.

Under Kennedys regim angrips även det läkemedelsindustriella komplexet, som länge har profiterat på allmänheten och skattemedel med helt onödiga medikamenter, som exempelvis Ozempic. Under Kennedys översyn angrips rotproblemen för den enorma metabola ohälsa som präglar USA, och för all del även stora delar av övriga världen, istället för fortsatt inkrementell forskning för att komma till rätta med ett problem som stammar från ett alldeles skogstokigt paradigm kring hälsa.

Säkert finns en och annan detalj i reformen som kan ifrågasättas, men den övergripande angreppsvinkeln är absolut den korrekta. Detta är vad man borde ha gjort för decennier sedan, men det är samtidigt svårt att bryta sönder så starka kopplingar med så enorma finansiella intressen på spel.

RFK är emellertid radikal och oberoende nog för att lyckas med det uppdraget, särskilt i sällskap av en likaledes radikal administration i övrigt. Till Trumpadministrationens många frågetecken läggs här ett solklart utropstecken, detta är definitivt en positiv utveckling, som småningom kan komma att spridas till resten av världen som ringar på vatten.

Då cigaretter, i dag vegetabilisk olja och ultraprocess. Kommersiella intressen besudlar såväl vetenskapen som «förnuftet», och det är först i efterhand man förstår hur grundlurad man blev.
Kategorier
Afrika Asien Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Nytt klimatfiasko

Det blev en ny cop-out för «klimatet», denna gång då intressenter från världens alla hörn samlades i Belém för att diskutera frågan för trettionde gången. Fast det är å andra sidan så det brukar se ut. Det bar sig inte heller bättre än att en konferenslokal fattade eld, vilket så att säga fick symbolisera hela evenemanget.

I förstone kunde man ju tänka sig att man borde göra som ledare för stormakterna, det vill säga låta underhuggare utmejsla detaljerna under mindre glamorösa former, bara för att därefter träffas och skriva under avtal då allt redan är färdigförhandlat.

Man kunde också tänka sig att klimatvurmare skulle inse nyttan av att konferera per distans via skärm istället för att pytsa ut koldioxid på tiotusentals flyg- och taxiresor alldeles i onödan. Men man lever naturligtvis inte som man lär.

Samtidigt är tanken med klimattoppmötet förfelat redan från början, då man aldrig kan jämka samman världens alla länder i ett dylikt projekt utan att det blir minsta gemensamma nämnaren som blir utslagsgivande. I praktiken blir eventuella avtal därför extremt urvattnade, då de måste antas med acklamation.

Man skyller på att oljeländerna drar i bromsen, men vad har de egentligen för alternativ? Det är oljan man bygger sin välfärd och framtid på, och när den småningom sinar måste man ha nått ett fullt utvecklat stadium och transformerat till andra näringar. Det hindrar inte att ökenländerna samtidigt kan bli gigantiska reservoirer för solenergi.

Samma slags motiv föreligger för Brics och det globala syd i övrigt, som anser sig ha rätt att smutsa ned i samma utsträckning som tidigare Västvärlden för att nå någorlunda paritet i utvecklingen. Ty när allt kommer omkring är det USA och Europa som står för den absoluta lejonparten av de kumulativa utsläppen sedan industrialismens början.

Kumulativa utsläpp: USA och Europa har den största skulden, och ska därför betala mest för att bistå övriga världen med grön teknik.

Kina är på god väg att komma ikapp, men anser sig behöva all energi man kan få ut av kolkraften för att bygga den gröna infrastrukturen. Beijing har korrekt insett att tillgången på energi står i direkt proportion till utvecklingsgraden, medan Bryssel och en rad europeiska länder med Tyskland och Sverige i spetsen istället har avvecklat sin rena känkraft… man måste ta sig för pannan över denna jubelidioti.

Länder som Ryssland kan till och med se en fördel i klimatförändringarna, då fortsatt uppvärmning skulle tina upp Sibirien och frigöra enorma arealer odlingsbar mark. Både Ryssland och Kina har för övrigt intresse av att farvattnen kring den arktiska rutten mellan Asien och Europa blir isfri, eftersom det bantar transportsträckan med en femtedel.

Fram till sekelskiftet kommer Afrika att växa med tre miljarder människor, vilket i princip motsvarar hela ökningen i en i övrigt demografiskt mättad värld. Denna i stort underutvecklade kontinent kommer samtidigt att göra ungefär samma resa som Kina och andra länder i Asien, nämligen att transformeras till industrialiserade tillväxtländer med enorma behov av betong, stål och infrastruktur.

Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att inse vad det kommer att medföra i form av fortsatta och accelererade utsläpp, och att vi därmed högtidligen kan kyssa både 1.5-graders- och 3-gradersmålet adjö med marginal. Det spelar då helt enkelt ingen som helst roll vad duktiga Sverige och Europa gör för att yttermera späka sig själva.

Den största klimatboven av dem alla, USA, fanns samtidigt inte närvarande vid toppmötet, och har inte riktigt ambition eller stabila förutsättningar att bidra konstruktivt till klimatindustrins mål. De som håller i taktpinnen är således inte de superduktiga tjejerna i Europa, utan de slappa killarna i USA, Kina och Ryssland.

Världen i övrigt ska ikapp USA och Europa innan det kan bli tal om minskade utsläpp.

«Klimatkrisen» är därmed officiellt död, och i dess ställe har klimatrealismen sakta börjat etablera sig. Den realismen håller för sant att klimatförändringarna bara kan angripas med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt, på det att de regioner som främst kan komma att drabbas får resurser att hantera effekterna.

Den tekniska utvecklingen innefattar även att innovera fram alternativ till de fossila och nukleära energikällor som är stadda i sinande, och här har Kina tagit en helt överlägsen ledning genom satsning på grön teknik, fusionsenergi, materialteknik och andra forskningsgrenar. Medan Sverige istället grävde ned sig i ekofascismens rödgröna kärr, med «tankeförbud» och andra mekanismer för att förhindra sådan utveckling.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Zelenskyj fortfarande utan kort

Tydligen krigar man fortfarande där borta i Ukraïna, en konflikt som alltjämt inte angår oss men som ändå dränerar Europa genom bortfall av energi, patologisk upprustning samt politisk förvirring. Man ska inte heller förringa den ekonomiska effekten av det tionde som regelmässigt pytsas ut till den ukraïnska sidan, bara för att omedelbart destrueras vid frontlinjen.

Till yttermera visso tycks Donald Trump ha lagt en ny propå för fred, men den skiljer sig inte nämnvärt från tidigare varianter. Ryssland tillerkänns således hela Donbass (Lugansk och Donetsk), inklusive de kvarvarande fläckar man ännu inte kontrollerar, samt det mesta av Zaporozje och Cherson. Krim är sedan 2014 stadigt under rysk kontroll.

Den ukraïnska hären ska även bantas så att den inte utgör något hot mot Ryssland, samtidigt som utländsk trupp förbjuds på ukraïnsk mark. Sådan stationering av trupp hade varit liktydigt med en smyganslutning till Nato, vilket Bryssel säkert hade hoppats på, men som naturligtvis är fullständigt omöjligt – då har man inte förstått krigets grundorsak.

I gengäld erhåller den ukraïnska rumpstaten amerikanska säkerhetsgarantier, med vilket ska förstås att ett ryskt angrepp mot Ukraïna är ett angrepp mot USA, med stormaktskrig som automatisk följd. Det borde räcka för att trygga Ukraïna, på det att man kan börja återbygga sin sargade nation.

Ändå beskrivs fredsplanen som «absurd», men faktum är att det aldrig hade kunnat sluta på annat vis, eftersom Ryssland ledigt håller fronten. Zelenskyj är alltjämt utan kort, och sitter i själva verket med skitgubbe på hand.

Han bör därför nappa på erbjudandet, eftersom han helt enkelt aldrig kommer att få tillbaka de territorier som Ryssland har annekterat. Det är fullständig idioti att tro något annat, och att fortsätta med utnötningskriget vid fronten har ingen annan effekt än att yttermera likvidera unga män och kvinnor för ingenting.

Ryssland vinner, Natos expansion hejdas och Ukraïna blir en buffertstat. Det utfallet stod klart i ett tidigt skede, och man hade alltså kunnat undvika denna slakt av människoliv med diplomati. Faktum är att hela konflikten hade kunnat biläggas innan invasionen var ett faktum, om Bryssel och Washington inte hade manat Kiev till motstånd.

Den förhärskande uppfattningen är att Putin är den aggressiva parten, och att han snart kommer att ge sig på Nato-länder, ett sinnesrubbat narrativ som av någon anledning har fått fäste i allmogens medvetande. Den effektiva propagandan har slagit blå dunster i populasen, som har odlat ett märkligt känslomässigt förhållande till Ukraïna.

Men det som kommer att stå i historieböckerna vad det lider är den dystra sanningen, att Natos expansion är huvudorsaken till kriget, och att Väst har nyttjat Ukraïna och dess befolkning som bondeoffer i en ställföreträdande konflikt med Ryssland i syfte att yttermera vidga sitt livsrum, ett geopolitiskt spel som slog slint.