Kategorier
Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Gulf of Trump

När jag gick i skolan för några tusen år sedan fick jag mig till livs att världens högsta berg minsann heter Mount Everest och som högst sträcker sig 8 848 meter över havet. Vi den tidens oskuldsfulla barn fick även lära oss rabbla de amerikanska delstaterna och vattendragen, samt även namnet på ännu ett «mount» i Alaska, nämligen McKinley.

Däremot erbjöds inte någon kunskap om de kinesiska provinserna och vattendragen, ej heller om andra regionala geografiska företeelser, som i förekommande fall av någon anledning var behäftade med engelskklingande namn, synbarligen efter deras «upptäckare». Öarna i Sydkinesiska sjön hade förstås legat orörda i tusentals år och aldrig påträffats av kineser, vietnameser och andra, förrän de fiffiga britterna plötsligt dök upp med sina kanonbåtar och ställde allt till rätta.

Det är i vart fall så narrativet har lagats, vilket är ett uttryck för att segraren skriver historien, i det här fallet den brittiska kolonialmakten. Det sägs att kolonialismen är till ända, men såvitt man kan förstå lär man fortfarande ut att det finns ett «mount» i Kina och Nepal vid namn «Everest», nu en meter högre, och barn lär sig alltjämt att rabbla förment viktiga amerikanska delstater och floder – men inte kinesiska.

I verkligheten heter världens högsta berg Sagarmāthā (सगर-माथा, Himmelsgudinnan) på sanskrit, Qomolangma (ཇོ་མོ་གླང་མ, Heliga modern) på tibetanska och ljudhärmande Zhumulangma (珠穆朗玛) på mandarin, det vill säga på de språk som dominerar i dessa bergstrakter. Kolonialbritterna var visserligen medvetna om dessa lokala namn, men fann det bäst att inte favorisera något, utan uppkallade istället berget efter en skotte. På den vägen är det.

Mot den bakgrunden kan man enklare förstå rabaldret kring Mexikanska golfen, som den amerikanska regimen under Trump numera kallar «Amerikanska golfen». Det där «mountet» vi lärde oss heter McKinley stöptes 2015 om av dåvarande presidenten Obama till «Denali» för att hedra ursprungsbefolkningens term, men har nu åter bytt namn till McKinley – även om man i Sverige aldrig brydde sig om detta skifte.

Geografiska företeelser byter alltså namn titt som tätt, och vad som blir «internationell» norm (främst i Västvärlden) beror på vilket normgivande inflytande makten i fråga har. Numera är den brittiska och amerikanska styrkenivån reducerad, även om äldre paradigm lever kvar som koloniala rester. Ja, hela Nord- och Sydamerika är förstås en kolonial företeelse med grund i slaveri och folkmord, även om man faktiskt har bevarat en stor mängd lokala geografiska platsnamn.

Vad man kan slå fast är att varje suverän nation kan ha sin alldeles egen uppsättning namn på företeelser världen över, och «Gulf of America» är i det avseendet inte alls uppseendeväckande. Liknande tvister föreligger överallt i världen, även i våra trakter.

Vi, danskarna och tyskarna kallar det Östersjön, för att havet ju ligger öster om Sverige – duh! Det gör även finnarna (Itämeri), trots att innanhavet ur deras synvinkel ligger västerut – det är en annan kolonial historia. Men för de flesta andra heter det Baltiska havet i någon tappning, och man har då en annan referenspunkt.

Motsvarande problematik finns kring Japanska havet (日本海, Nihon kai), som av koreanerna kallas Östhavet (동해, Donghae) eller till och med Koreanska österhavet. Sydkinesiska sjön är egentligen en europeisk kolonialterm, och i Kina heter havet kort och gott Söderhavet (南海, Nanhai), för att det ligger söder om Kina. Men det ligger samtidigt öster om Vietnam, varför det där kallas Östersjön (Biển Đông).

Samma problematik finns inte kring neutrala termer som Gula havet, Svarta havet, Röda havet eller Vita havet, varför man kanske kan finna en konsekvent och bestående lösning gemensam för alla genom att undvika att uppkalla platser efter personer, länder och väderstreck. Britterna kunde exempelvis ha tagit fasta på betydelsen av Qomolangma och nyttjat en engelsk översättning, och på samma sätt ha förfarit med de öar i Sydkinesiska sjön som på flertalet lokalmål betecknas Sandöarna.

«Amerikanska golfen» kommer det nog aldrig att kallas av andra än USA, och risken är påfallande att administrationer av olika kulör kommer att bolla namnfrågan fram och tillbaka, även gällande det där «mountet» i Alaska. Det blir omständligt för amerikanska karttjänster, men kanske ska vi ända vara tacksamma för att det inte rör sig om namn som «Gulf of Trump» eller «Mount Trump», termer värdiga en megalomanisk personlighet av Trumps kaliber.

America, Ameriworld, Ameriverse…
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Yttervänsterns dominans bruten

Under lång tid har samhällen i Väst, och ett flertal utanför denna sfär, dominerats av extremvänstern och dess ideologi, omfattande företeelser som kvotering, *2SHBTQIAP++ och annan woke, kraftiga inskränkningar av yttrande- och informationsfriheterna, inrättande av sanningsministerier i syfte att «faktagranska» ståndpunkter medelst ett vänsterliberalt raster, historierevisionism, ikonoklasm, kulturredigering, massinvandring, ekofascism och antinativ repression. Men nu kan skönjas allt fler tecken på att denna vänsterkommunistiska dominans är bruten.

Vänstern har haft många verktyg i sin låda för att undertrycka opposition och motstånd, allt ifrån statsfinansierade informationsbyråer som Expo till den djupa statens engagemang, exempelvis att beröva meningsmotståndare bankkonton och andra fundamentala verktyg. Eller så har man stigmatiserat motståndet genom att klassificera det som «extremism», så som är fallet med det liberalkonservativa partiet AfD i Tyskland, alternativt kastat i finkan sådana figurer som opponerar sig mot den etablerade ordningen, som Tommy Robinson i Storbritannien. I USA har FBI hårdhänt kontrollerat narrativet i sociala medier.

Men samtidigt har verkligheten kommit i kapp denna etablissemangsvänster, med massivt kriminellt våld i form av skjutningar och sprängningar, som man är oförmögen att hantera. Populasen anar att allt inte står rätt till, och ser sig om efter alternativ. Sakta men säkert vinner moderata krafter terräng i ett vänsterextremt landskap som länge har präglats av politiskt vanvett och ideologiskt dårskap.

Ändå är det nog inte sagostunder med transor eller tamponger på herrtoan som är den primära orsaken till det folkliga upproret, utan den kontinuerligt minskade tryggheten, det eskalerande våldet och den krympande ekonomin. Butiker rapporterar om frekvent svinn av kött och ost, vilket väl illustrerar hur det nya Fattigsverige ter sig när arbetslösheten breder ut sig och recessionen biter sig fast.

Den vänsterlutande moderatregimen får samtidigt inte mycket uträttat, utan föredrar att trycka på symbolfrågor kring *2SHBTQIAP++ och «förintelsen», på exakt samma vis som den forna socialistregimen. Sprängningarna fortsätter således att öka, och symptomatiskt nog är det dissidenter som provokonstnären Dan Park som åter hamnar bakom lås och bom, trots förment anstaltsbrist. Det kriminella blattebuset går däremot fortsatt fritt, medan Strömmer publicerar ännu en meningslös debattartikel och tillsätter ännu en utredning som inte leder någon vart.

Italiens Giorgia Meloni och Argentinas Javier Milei har varit instrumentala i att slå in en kil i det vänsterextremistiska fortet, och andra krafter som AfD i Tyskland har bidragit till att sakta börja erodera den väldiga socialistmuren. Men det är framförallt Trumps USA som med kraft slår hål på den vänsterliberala ordningen, bland annat genom att med ett enkelt penndrag avskaffa wokeismen och återupprätta sunda förnuftet.

När den vänsterliberala moderatregimen under Kristersson i socialdemokratisk anda tillsätter en lång rad utredningar och låter politiken gå i långbänk, agerar Trump med omedelbarhet, väl förberedd som han är. Deporteringarna inleds således med omedelbar verkan, medan Kristersson tvärtom fortsätter att importera från Afrika och Mellanöstern. Utrensningarna i den djupa staten sker omedelbart under Trump, medan extremvänstern alltjämt styr det offentliga Sverige via dess myndigheter, i allt från Livsmedelsverket till Polisen.

Trump knyter till sig landets teknokratiska elit i syfte att bedriva innovation, samtidigt som han drar sig ur proxykonflikter och drar in Zelenskyjs fortsatta bidrag. Men i Sverige fortsätter kriget, då Kristersson spärrar in sig i sitt «situationsrum» och vräker ut pengar på krigsmateriel som aldrig kommer till användning alternativt hamnar på museum i Moskva. Kapital som bättre kunde ha nyttjats för forskning och utveckling, gruvnäring eller satsningar på infrastruktur och energi.

Viktigast av allt är ändå att USA åter blir yttrandefritt, att sociala medier och till och med medier som WaPo och NYT rättar in sig i ledet efter att Elon Musk tagit initativet genom att stöpa om Twitter i X. Fröoljevänstern i Sverige regurgiterar dock reflexmässigt, och ser genast en nazist i den store visionären. Kristersson och Strömmer… ja, de går förstås i motsatt riktning med ett «förintelseförnekelseförbud» initierat av socialistregimens Morgan, samt delibererar ytterligare inskränkningar i form av blasfemiförbud, utöver att fängsla dissidenter och konstnärer.

Den kraft som kunde ha gjort skillnad i vårt land är samtidigt passiv och tystlåten, tydligen nöjd med att ha släppts in i det politiska finrummet. Sverigedemokraterna angriper inte längre statsmedierna och dess sanningsministerium, utan rättar in sig i det politiskt korrekta ledet i allt fler frågor. Man har anpassat sig.

Man kanske aspirerar på en plats i en kommande regering, men å ena sidan är frågan vad man ska med en sådan regeringsplats till om man inte vill förändra, och å den andra varför man tror att Tidöregimen skulle få förnyat mandat när man inte får tummen ur röven…? Även Sverige måste slutligen komma ur det vänsterliberala skräpparadigmet.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Kina tar AI-täten

Amerikanska regimens ambition sedan åtminstone Obama har varit att sätta krokben och sätta upp hinder för Kina, så att man kan behålla sitt teknologiska försprång. Exempelvis Wolf Amendment från 2011 förbjuder Nasa att samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, i syfte att försvåra och fördröja landets rymdprogram samt utveckling av interkontinentala robotar.

Det har ju gått så där, med tanke på att Kina numera har momentet i den nya rymdkapplöpningen och i ensamt majestät har utvecklat hypersoniska interkontinentala robotar. Medan Internationella rymdstationen förfaller, förfogar Kina över toppmoderna Tiangong, snart den enda rymdstationenen i omlopp.

På samma sätt har den amerikanska skurkregimen sedan Sleepy Joe Bidens tid infört allt fler och hårdare exportrestriktioner kring halvledarteknik, särskilt grafikprocessorer av modernaste snitt, under förevändning att sinka den fortsatta kinesiska militära utvecklingen. Men den egentliga ambitionen är att obstruera landets tekniska utveckling överlag, oberoende av militära applikationer – för robotar behövs faktiskt inga Nvidia-processorer.

Särskilt gäller att man vill förhindra att Kina tar ledning i artificiell intelligens, eftersom det finns en allmän uppfattning om att den som dominerar AI också kommer att dominera världen. Och för AI krävs omfattande processorkraft i gigantiska kluster av hypermoderna GPU, vilket alltså är motivet för exportrestriktionerna, sanktionerna och annan «economic coercion».

Faktum är att detta företag ett tag såg ut att bära frukt, och USA utropade slutlig seger när OpenAI lanserade ChatGPT-4 under 2022. Kina halkade på efterkälken, och med ständig brist på chips och annan elektronik skulle man aldrig komma i kapp. Så var i vart fall tanken.

Men sedan dess har Kina gjort snabba framsteg i litografisk utrustning för processortillverkning och därmed drastiskt knappat in på det amerikanska försprånget. Nöden är alla uppfinningars moder, och det är därmed bara en tidsfråga innan man är ikapp och förbi, givet att man har så många fler intellektuella resurser att tillgå.

Faktum är att det även i USA främst är kinesiska forskare som driver utvecklingen av AI, varför den amerikanska regimens paranoja kring kineser riskerar att äventyra landets fortsatta konkurrenskraft. Allt fler kinesiska forskare i USA återvänder till modernationen under McCarthy-liknande program som China initiative och allmän sinofobisk rasism i USA.

Därför ska man inte heller bli förvånad över att Kina nu har lanserat en storskalig språkmodell som överträffar eller är i paritet med amerikanska konkurrenter på varje område, men till en liten bråkdel av de senares utvecklingskostnader. Än värre, ur amerikansk synvinkel, är att denna LLM är öppen källkod och flera ordningar mer effektiv.

DeepSeek (深度求索, Shendu qiusuo), som företaget heter, lanserade i december DeepSeek-V3, med en träningskostnad motsvarande sex miljoner US-dollar. Det är drygt en procent av Metas kostnad för att träna LLaMA, och visar därmed hur mycket mer effektiv algoritmen är – det som kostar är nämligen processorkraften.

Kina har således tagit sig förbi det hinder amerikanerna satte upp, och därtill kommit ur fällan mer agil än sina konkurrenter. Därmed har man faktiskt tagit initiativet även i den fortsatta utvecklingen av AI, och har nu momentet framför sina klumpigare motsvarigheter i Silicon Valley. DeepSeek är samtidigt mest en akademisk tillämpning, och vad som döljer sig i labben hos Baidu, Tencent och Alibaba vet man inte riktigt, men sentimentet är att USA nog kan ställa in segerfesten tills vidare.

Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Trump ger, och Trump tar

Att läsa Aftonbladet är alltid en kognitiv utmaning, då verklighetsförankringen därstädes kanske inte är den bästa. Man får anstränga sig för att försöka förstå bevekelsegrunderna för de resonemang som framkastas av tidningens krönikörer, tankegångar som mest framstår som önsketänkande och fromma förhoppningar. Som att Europa borde kunna «klara av» fyra år med Trump, för att småningom återgå till business as usual.

Man ser alltså Trump som en anomali, en tillfällig avvikelse som småningom kommer att åtgärdas alldeles av sig själv. Man förstår då inte att dessa förändringar i amerikansk politik inte är ett resultat av Trump, utan att Trump bara råkar vara en lämplig vektor för dessa reformer, som har smitts sedan 1980-talet av republikanska ideologer.

Av retoriken att döma verkar Trump ha dille på tariffer, men det är i själva verket en allmänt omhuldad uppfattning att det amerikanska handelsunderskottet har sin grund i låga handelstullar. USA har historiskt haft betydligt högre tullar, och under sådana perioder alltid överskott i handelsbalansen.

Trump har också framkastat ambitionen att ta hem jobben till USA, och han har därmed appellerat till den arbetar- och medelklass som har förlorat på globalismen, medan den asiatiska medelklassen och den västliga överklassen har sett ordentlig realtillväxt under samma period. Trumps politik är alltså rotad i benhård verklighet, och är inte vilda fantasier som man förleds tro av medienarrativen.

Bevis för detta är att Sleepy Joe Biden inte reverserade Trumps politik i dessa avseenden, utan fortsatte den. Och på samma sätt kommer Trumps efterträdare i GOP att ta vid där han avslutar, om än kanske med en mer polerad yta värdig en politisk påläggskalv. Den bufflige Trump försvinner, men politiken består, och det är detta Europa, Kina och världen i övrigt har att förhålla sig till.

Om Trump gör verklighet av att införa tio procent tullar mot Europa och större delen av världen, innebär det att européerna förlorar omkring en procentenhet i tillväxt. Eftersom EU för närvarande blott har 0.4 % i tillväxt, innebär det recession. För Sverige, med ynka 0.3 % i tillväxt och starkt beroende av USA, är prognosen än värre. Särskilt med den höga arbetslöshet och ineffektiva arbetsmarknad som präglar vårt land.

Svensk tillväxt pendlar kring nollan.

Men Trump har också begärt att Natos medlemsländer ska lägga fem procent av BNP på försvar, vilket ytterligare kommer att tynga ned ekonomin. Man log i Europa lite snett när Trump under sin första sejour varnade för beroende av rysk gas och begärde att försvarsutgifterna höjs till två procent av BNP, men numera har man mangrant lagt sig på eller över den nivån i hela Europa. Man skrattar inte heller längre, utan har slagit över åt det andra hållet med militärt storhetsvansinne.

I termer av reda pengar innebär fem procent försvarsbudget att 300 miljarder kronor kommer att läggas på försvar, att jämföra med dagens 120 miljarder, eller de 40 miljarder som gällde för tio år sedan. Det är en åttadubbling, och därmed skulle 260 miljarder kronor behöva plockas från andra verksamhetsområden. Det är femtio tusen kronor per år per arbetande svensk.

Höjning av försvaranslagen till fem procent av BNP är ett massivt ekonomiskt åtagande.

Inte för att det saknas slöseri i den offentliga förvaltningen, och Sverige skulle behöva ett effektiviseringsdepartement i Elon Musks anda för att råda bot på problemet. Men att städa upp i den offentliga brukskonsten och liknande tramsverksamheter räcker inte för ändamålet, utan sådana belopp kommer med omfattande konsekvenser för andra områden.

Lägg därtill pågående upprustning av kriminalvården och rättsväsendet, och man inser att väldigt mycket annat kommer att ta stryk. Man kommer att behöva höja skatten rejält för att kunna upprätthålla samma nivåer, vilket i sin tur påverkar konkurrenskraften i negativ spiral.

Ett Europa med dubbelt så höga el- och energipriser som Kina och USA kommer därmed att få än svårare att hävda sig i konkurrensen, särskilt med all den reglering som tillkommer i regionen, om man ska beväpna sig till tänderna för att tillfredställa USA. Bara en handfull länder i världen lägger sådana absurda belopp på försvar, inklusive Ukraïna, Ryssland och Israel. Kina ligger stabilt på 1.8 % som jämförelse.

Trump ger, och Trump tar. Somligt är bra, som återgång till fundamentala friheter och avveckling av woke, medan annat är mindre gott (för vårt vidkommande), som handelstullar och krav om massiv upprustning. Det mindre goda kommer emellertid att bestå med kommande administrationer, och detta har vi att förhålla oss till. Vi måste fråga oss om vi är på väg åt rätt håll, om detta är vad vi vill med Sverige och Europa.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik USA

Europa måste välja färdriktning

Kommunistwebben (Aftonbladet m.fl.) är purken över Donald Trumps valseger, och än mer gramse över Elon Musks ökade inflytande. De gick naturligtvis rakt i den vänsterliberala honungsfällan när Musk visade en gest med handen från hjärtat och rakt ut i publikhavet, en utstuderad rörelse i syfte att skapa just de reaktioner vi nu noterar. Samtidigt får bilden stor spridning i dessa vänsterliberala mediehus…

Stjärnskottet Sima vid sossarnas partiorgan Aftonbladet menar å sin sida att det inte är yttrandefrihet Musk och «techjättarna» bedriver, utan att sprida hat, desinformation och lögner. Men yttrandefrihet är exakt friheten att yttra just det som Sima, Lindberg, Kristersson, Wolodarski, Biden och Soros inte vill höra, allt det som dessa vänsterliberaler vill förbjuda. Det är precis poängen med yttrandefrihet, till skillnad från statskontrollerad och friserad information och allsköns goda uttalanden som uppenbarligen inte är i behov av sådant skydd, sådant tillrättalagt narrativ som har präglat sociala medier under Sleepy Joes tid vid makten och långt dessförinnan.

Kollegan vid samma publikation, den efterblivne riksstollen Lindberg, följer efter i samma repressiva spår genom att föreslå strafftullar på «techjättarnas» företag och produkter, det vill säga Meta, Amazon och Tesla, just för att dessa företags informationstekniksmagnater finns i Trumps krets, för att de vidgar den för kommunister så förhatliga yttrandefriheten och inte minst för att Musk tar strid med skadlig socialistisk facklighet i Sverige.

Lindbergs demagogi är förstås inte allvarligt menad, utan en barnslig form av militant raljerande som numera präglar AB:s ledarredaktion under sossarnas opposition, ett slags hetsande agitation för att elda massorna mot dessa frihetens krafter. Frågan är emellertid om läsekretsen förmår skilja den eldfängda dårretoriken från mer seriös opinion, som vid sällsynta tillfällen kan skönjas i spalten. Risken är att man tar mongolidens utspel på allvar, och att man därmed bildar opinion för fullständigt livsfarlig politik.

Sverige är nämligen helt beroende av frihandel för sitt fortsatta välstånd, och tullar, tariffer och handelskrig missgynnar en liten nation som vår svårt. Vi kan inte bedriva sådant på eget bevåg, utan skulle då omedelbart drabbas av repressalier från makter med mer muskler, i detta fall USA. Minns hur ordförande Persson (S) gav efter för Washington under egyptienavvisningarna under hot om sanktioner och handelskrig, och på en eftermiddag sålde ut de förment heliga mänskliga rättigheterna för att säkra svensk handels fortbestånd.

Men inte heller gemensamt med EU förmår vi bedriva handelskrig effektivt, eftersom vi till skillnad från USA och Kina inte har samma federativa och centrala kraft, och för att vi inte heller har instiftat en gemensam industripolicy utan försöker behålla våra allt löjligare «regler» som ingen annan i världen bryr sig om. När Trump lägger tullar på produkter från EU, slår det omedelbart mot unionen, men allra mest mot Sverige, som har specialiserat sig mot USA och anglosfären istället för att sprida riskerna.

Europa måste då välja om man vill stå fast vid samma hållning som tidigare, om man vill bråka med Kina samtidigt som USA bråkar med EU, om man vill delta i ett ekonomiskt tvåfrontskrig samtidigt som man har flerfaldigt högre energipriser än de båda konkurrenterna. Eller om man ämnar byta strategi för att kontra den amerikanska aggressionen.

Man kanske skulle ha tänkt på det innan man instiftade massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön kinesisk teknik, eftersom Trumps återkomst och förmodade tullar då redan fanns i korten. Men nu blir saken mer akut, och istället för att delta i handelskriget är den korrekta strategin att liera sig med Beijing och värna frihandeln.

Ja, Kina vinner stort på det och blir mäktigare, men det är en vinn-vinn-situation som även räddar Europa under amerikansk anstormning, medan Trump då slutligen står med skitgubbe på hand. Om Eurasien står enat, dämpas den amerikanska aggressionen. Alternativet är att Kina ändå blir mäktigare, men då tillsammans med USA, medan Europa går ned sig än mer i träsket.

Här finns de som menar att vi oavsett omständigheterna måste bevara den «transatlantiska länken», som just nu är på väg att kapas för gott. Att vi måste ta Trumps misshandel, på samma sätt som vi under alla dessa år har accepterat amerikanskt spioneri och godtagit Washingtons «economic coercion» i utbyte mot militärt beskydd.

Till den uppfattningen ansluter sig fokpartisterna i Tidölaget, Nato-runkarna som med ryggradens reflex böjer sig för USA och av någon anledning när ett patologiskt hat mot ett Kina som aldrig har gjort oss en fluga förnär. Det är en falang som är än farligare än den rödgrönrosa, och som leder oss in i det slutliga fördärvet, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.

Europa måste välja färdriktning, och det i mer östlig riktning. Kina är visserligen en konkurrent, men även en samarbetspartner, en frihandelsvän som smörjer handeln och ger en massiv marknad för europeiska produkter, samtidigt som Kina ger européerna billigare varor. Kina är däremot inte en «systemisk rival», eftersom man inte har politiska anspråk i vår del av välden och inte strävar efter att ersätta amerikansk global hegemoni.

Det är ändå glädjande att von der Leyen tycks blinka med ögat i den riktningen under ekonomiskt forum i Davos, och att Kina mycket riktigt uppfattar flörten. Det är här dynamiken kan blomstra under kommande år, då Trump försöker bedriva sin «economic coercion». Det är här Europas framtid danas, inte under amerikanskt vasallskap.