Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Brutal kinesisk dominans

Deepseek blev för många en svart svan, en överraskande händelse man «inte såg komma». Nämligen för att det finns ett utbrett sentiment om att Kina med dess förment underlägsna modell inte kan jämföra sig med den fria världens kraft och styrka, och att kineserna bara förmår kopiera oss snarare än att driva utvecklingen i kreativ riktning.

Med ett sådant synsätt lurar man bara sig själv, och det är synnerligen olyckligt då vi i Europa just inte har råd med den sortens arrogans. Det är vi som inte längre förmår uppfinna, inte kineserna. Orsakerna härtill är inte svåra att begripa.

Till att börja med måste man förstå Kinas moderna utvecklingshistoria, från ett mätt och däst kejsardöme på världens topp till ett förfall som saknar motstycke, accentuerat av japansk aggression och invasion, inbördeskrig och småningom en period av politiskt vanvett under Folkrepublikens första decennier.

Folkrepubliken Kina var vid dess utropande 1949 ett av världens absolut fattigaste länder, med närmast universell analfabetism i den stora bondebefolkningen. Sådana länder kan helt enkelt inte prestera i vare sig akademiska eller industriella termer, utan har att först lägga en grund med primärutbildning och andra reformer kring hälsa med mera.

Trots det politiska vanvettet skedde faktiskt en sådan utveckling, och den borgade för att det efterblivna Kina småningom var moget nog att påbörja en omfattande ekonomisk liberalisering och industrialisering, nämligen då man under Deng Xiaoping införde dylika reformer från 1978 och framåt. Man kunde erbjuda politisk stabilitet, låga löner och skicklig arbetskraft, men man hade fortfarande inte så mycket att hämta i forskning och utveckling.

Man kopierade Japans koncept med joint venture-företag i syfte att erbjuda dessa ekonomiska fördelar i utbyte mot tekniköverföring, varvid Västs kunskap successivt överfördes till Kina. Kineserna har på så sätt kontinuerligt ökat både sin kunskapsnivå och sitt välstånd, varefter det bara skulle bli en tidsfråga innan man når en kritisk massa för att ta ledningen i fält efter fält.

Det är inte unikt för Kina, utan är en utveckling som präglar alla länder. Storbritannien kopierade Tyskland och Europa, USA kopierade Storbritannien och Japan kopierade USA. Innan man kan springa måste man lära sig att både krypa och gå.

Om Kina tidigare satsade på att bygga en bred bas med primär- och sekundärutbildning samt att lära på arbetsplatsen, förfogar man nu över högre utbildning av rang. Man producerar långt fler ingenjörer och doktorer i matematik och naturvetenskaper än Väst, så till den grad att man har ett stort akademiskt överskott som skapar vissa obalanser på arbetsmarknaden.

Den knivskarpa konkurrensen har gjort att man numera leder patentligan överlägset, samt dessutom presterar vetenskaplig forskning i ett mått som västerlandet inte längre kan matcha. Sådan forskning som sedermera omsätts i praktiska tekniska tillämpningar, exempelvis inom AI och kvantdatorer.

Nature, kanske världens mest ansedda vetenskapliga tidskrift, för statistik över vilka institutioner som publicerar sig, och när man sammanställer index över dessa framkommer att Kina har en helt brutal dominans i fråga om högkvalitativa forskningsartiklar. I exempelvis fysik tronar åtta av kinesiska universitet bland de översta tio, och bland de femtio första platserna återfinns inte mindre än trettiotre kinesiska institutioner, eller 67 %.

Det ser likandant ut i de flesta andra fält, medan den närmsta konkurrenten USA får nöja sig med ströplatser längre ned i fältet. Det är en fingervisning om vart Nobelprisen kommer att gå om tiotalet år eller så, givet att man inte helt sonika tillämpar något slags antikinesiska regler kring priset.

Men viktigare än äran är just de praktiska tillämpningarna, den teknik som blir resultatet av denna enorma forskningsinsats. Belackarnas och kinahatarnas tes om att Kina bara «kopierar» faller så att säga pladask under dessa förutsättningar, då Kina alltså leder utvecklingen och befinner sig i den yttersta spetsen.

Det vi ser nu i form av massiv dominans i fråga om solceller, vindsnurror, elbilar och annan grön teknik är alltså bara en mindre försmak av vad som ska komma längre fram i kedjan, när ny grundforskning spottar ut resultat. När Kinas rymdprogram ger civila tillämpningar av samma snitt som en gång det amerikanska Apollo-programmet. När Kina småningom rundar och tar sig förbi jänkarnas futtiga exportkontroller och andra obstruktioner, för att ta soklar ledning och lämna övriga världen långt, långt efter sig, i fält efter fält.

Väst kan för all del fortsätta förbjuda företag efter företag att etablera sig i Väst, med det ena korkade motivet efter det andra – ZTE, Huawei, Tiktok, Shein, Temu, BYD, Deepseek… – men småningom når vi en punkt då kinesiska produkter och tjänster blir lika oumbärliga som dagens amerikanska, och då uppstår ett svårt politiskt dilemma, i vart fall för den kinahatande klicken som i sin patologiska paranoja hellre stoppar huvudet i sanden än att förhålla sig till den verklighet som är förhandenvarande och allt mer uppenbar.

Omvänt är situationen för oss i Europa så mycket dystrare, då vi inte längre spelar i samma liga som USA och Kina. Vi har halkat efter, då vi hellre har satsat på byråkratisk reglering och «värderingar» än hårdkokt forskning och industriella tillämpningar. Den lilla spets som produceras flyr omedelbart till USA, där villkoren är så mycket bättre för företagande och utveckling.

Det är av denna anledning vi inte har några Google eller Baidu, Meta eller Weibo, Apple eller Huawei, OpenAI eller Deepseek, o.s.v. Och det är av denna anledning vår föråldrade bilindustri förfaller och går i graven, för att vi inte längre kan konkurrera, för att vi inte har förnyat oss, för att vi har alldeles fel fokus på «värderingar» och annat, för att det är alldeles för dyrt att producera, för att det finns alldeles för mycket röd tejp och regleringar. Europa har åderförkalkats.

Kinahatarnas dårpladder och åtgärder till trots kommer Kina otvetydigt att ta täten, och vi kommer därför att behöva förhålla oss till det på ett annat sätt än i dag. Ju förr desto bättre. Systemen kommer alltid att vara olika, även om Kina kommer att anamma allt större medborgerligt inflytande, kanske i analogi med Singapore. Det angår egentligen inte oss.

Men en sak är säker, och det är att om vi inte ser om vårt eget hus, och om vi stänger ute den ledande teknik- och forskningsmakten, så är Europas storhetstid definitivt förbi. Det finns inget axiomatiskt i att Europa ska befinna sig i täten, och emellanåt har vi ofta befunnit oss på botten. Vill vi ha en ny medeltid, eller vill vi åter bli en ledande region i världen?

Den här bilden är inte bekant för den större allmänheten, men den är signifikativ för det skifte vi står inför. Vad vill vi göra åt det?
Kategorier
Politik USA

Amerikansk ockupation av Gaza

Det stod tidigt klart att den judiska folkmördarstaten Israel under den internationellt efterlyste folkmördaren och människorättsförbrytaren Netanyahu nyttjade Hamas lilla räd som förevändning för att slutligen ockupera och jämna med marken Gaza samt fördriva dess invånare till grannländer och spridda enklaver världen över. Det är en liten del i den större planen att bit för bit annektera hela Palestina, och att på bekostnad av det palestinska folket lägga under sig dess territorium.

Tidigt stod också klart att Väst inte bara står med händerna i fickorna och rycker på axlarna, utan rent av applåderar förloppet och entydigt tar ställning för den judiska apartheidstatens brutala folkmord. «Vi står med Israel», uttalade EU-kommissionens «president» von der Liar, medan den svenska moderatregimen yrade i termer av «proportionerligt svar» när 70 000 civila, främst kvinnor och barn, bombades sönder och samman under blott några månader, en siffra som är fem gånger högre än för det ryska inbördeskrig som man mangrant har fördömt och för vilket man har pytsat ut en störtflod av sanktioner.

Var och en förstår ju av denna händelsekedja att den «regelbaserade världsordningen» aldrig har varit annat än sämsta sortens ordbajs utan förankring i verkligheten, och att det enda som gäller är den starkes rätt under den amerikanska skurkstatens befäl. I denna ordning ska USA och dess sheriff i Mellanöstern förstås som «exceptionella» stater, eller rent av «det utvalda folket» i det senare fallet, medan övriga av världens länder har att rätta in sig som lydstater, vasaller och marionetter, eller att möta den amerikanska vreden i alla dess former av bombliberalism, sanktioner och annat ekonomiskt tvång.

Några sanktioner för människorättsförbrytaren och folkmördaren Netanyahu blir det alltså inte tal om, och han tycks alltjämt ha fri lejd att komma och gå som han vill i EU och naturligtvis även i USA. Under de omständigheterna ska man inte alls bli förvånad av att Donald Trump aviserar ett amerikanskt Machtübernahme av Gaza, helt enkelt för att underlätta processen och inte låta israeliterna ensamt stå med blodsspillan.

Den amerikanska regimen kan enklare ta och skaka av sig kritiken, och som bekant är man antingen med eller emot USA, även i detta fall. Den som är emot lär snart bli varse Washingtons vrede, vilket brukar räcka för att övertyga valfritt land att rätta in sig i ledet. Exempelvis Kanada och Mexiko föll snabbt till föga under hotet om handelskrig, och så gjorde även socialistregimen Persson (S) under egyptienavvisningarna 2001.

Lyckligtvis finns numera starka stater som Kina, som tar fajten med den amerikanska skurkstaten och inte viker sig, men det är dessvärre inte till någon nytta när det gäller Gaza, som blir ett enkelt byte för den nyimperialistiska regimen i Washington. Med Trump kan man aldrig veta, men man ska ändå ta utspelet på fullt allvar, på samma sätt som tugget om annektering av Grönland, Panama och till och med Kanada.

Om man lyfter blicken lite och kontemplerar det större skeendet, är det ändå bra att Trump engagerar sig i Mellanöstern och andra regioner, eftersom det med automatik kommer att leda till svåra förvecklingar, vilket i sin tur ger Kina betydligt större svängrum. Zhongnanhai kan därmed få en smula andrum och konsolidera sin regionala hegemoni, inklusive att återinförliva den förlupna renegatprovinsen Taiwan.

Arabvärlden kommer emellertid inte att stillatigande åse hur Gaza ockuperas av USA, utan resultatet blir att den islamistiska terrorn åter flammar upp, med sedvanlig överföring till Europa. Vinna kan man naturligtvis aldrig mot en så övermäktig fiende som USA, men man kan ändå bidra till den större helheten med en mängd mindre nålstick i syfte att slutligen få jätten på fall, även om imperiets sönderfall främst kommer att ske inifrån.

Avseende judarnas vidare öde avstår jag tills vidare från att spekulera, då det faller utanför den svenska «yttrandefriheten». Men den dagen kommer tveklöst, då man inte längre är herre på täppan, och då räkenskaperna slutligen ska redovisas och rättvisa skipas.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Kina bör svara på utpressningen

Svaga regionala ledare som Kanadas Trudeleau och Mexikos Scheinbaum gav omedelbart vika för den bufflige US-presidenten, varför de tjugofemprocentiga tullarna senarelades i trettio dagar medan diskussioner pågår. Diskussioner om vad, kan man fråga sig, eftersom varje eftergift med säkerhet kommer att följas av nya ohemula krav från den amerikanska sidan.

Även Kina har gett ett måttligt och mestadels symboliskt svar på de ytterligare tio procent Trump lade på tidigare handelstullar, vilket signalerar att ock Beijing är villigt att förhandla. Zhongnanhai hoppas i det längsta kunna undvika upptrappning av handelskriget, men man borde faktiskt ha lärt sig vid det här laget att Trump inte har för avsikt att gå på den linjen utan tvärtom kommer att köra gasen i botten.

Detta för att han har lovat att åtgärda handelsunderskottet och sänka inkomstskatten, bland annat genom att höja importtullar, och för att han särskilt har aviserat höga tariffer gentemot Kina. Säkert får sig både EU, Kanada och Mexiko en käftsmäll, men det är framförallt Kina som står i Trumps skottglugg.

Kinas ekonomi går inte på högvarv, och man är alltjämt beroende av export för sin tillväxt, då den inhemska marknaden förblir svag. Eftersom USA ändå är Kinas största handelspartner, har man att gå en delikat balansgång. Tanken att förlägga produktion i Mexiko för att kringgå handelstullarna har uppenbarligen genomskådats av Washington, vilket är en delförklaring till aggressionen mot grannländerna.

Men en annan är givetvis även den amerikanska opioidkrisen, som göds av fentanyl som tillverkas i Mexiko av beståndsdelar som importeras från Kina, med Zhongnanhais goda minne. Här har man ett förhandlingskort att lägga fram, men det räcker nog inte för att blidka Trump, och än mindre för att häva alla de exportrestriktioner som plågar landet så svårt, eller att avsluta handelskriget.

Man har emellertid andra kort i rockärmen, varav ett är att strypa leverans av raffinerade jordartsmetaller. Man har länge hotat med detta, men först nyligen börjat sätta ned foten på allvar. Till detta lägger man nu restriktioner kring volfram, vismut, molybden, indium och tellur, metaller med flitigt bruk i försvarsindustrin.

Faktum är att man gör bäst i att helt strypa exporten till USA, för att därmed maximera den egna förhandlingspositionen. Man kan nämligen inte vänta hur länge som helst, eftersom USA redan är i full färd med att återuppbygga egen industri. Det är härav man har siktet inställt på att invadera Grönland samt att erbjuda Ukraïna fortsatt militärt stöd i utbyte mot jordartsmetaller, även om de senare finns på annekterat ryskt territorium.

Återuppbyggnaden tar kanske något decennium, vilket då är det tidsfönster under vilket Kina har möjlighet att agera från en styrkeposition. Man bör göra sålunda, och som motkrav begära att Trump avslutar handelskriget, att den amerikanska exportkontrollen kring halvledare och annat avskaffas, att sanktionerna kring Xinjiang, Hongkong med mera hävs, och att USA avsäger sig rätten att försvara Taiwan.

Varken mer eller mindre. Det får vara slut med halvmesyrer, och det är hög tid för Beijing att tillvarata denna historiska möjlighet under Trumps presidentskap att en gång för alla skaka av sig forna koloniala bojor samt sparka ut Onkel Sam från regionen, att ta kommandot i utvecklingen och inte vika sig i detta chicken race. Man måste för en gångs skull ge ett kraftfullt svar på den amerikanska utpressningen, och det gör man samtidigt bäst i frihandelsallians med EU.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Kriminella myndigheter

President Musk bommade igen amerikanska biståndsorganet USAID, raderade personal ur rullorna samt uppmanade anställda att inte gå till arbetet. Huruvida nedläggningen blir permanent återstår att se, men under alla omständigheter kan man förvänta sig att den kriminella myndigheten bantas kraftigt, och att dess budget om en halv biljon (!) kronor därmed kommer folket tillgodo istället för att göda korruption i skithålsländer.

Politiker i Sverige och Europa borde ta lärdom. Det är så här en slipsten ska dras, det är så här demokratin ska exekveras i praktiken, snarare än att dra allt i långbänk och bevara tidigare strukturer komplett med överlagrad mossa. Det är nämligen så, att när en institution, en «tillfällig» skatt eller en viss lag har klubbats, så blir vi aldrig av med dessa, utan de förvaltas av kommande administrationer, även om man ursprungligen stod i opposition till dessa.

Stater är som cancersvulster som bara växer i det oändliga och drar in allt fler resurser från samhällskroppen i den omfattning som är möjlig. Ett slukhål som aldrig blir mätt, utan tvunget ska lägga sig i varje nisch av mänsklig existens med reglering och annan inblandning, och som därmed formar människors vardag och tankemönster.

Det är vidare så den djupa staten etableras, en organism vars omfattande nätverk och tentakler har en självständig agenda i förhållande till politiken och därmed demokratin, och som därmed försvårar samhällsförändring. Det är vad moderatregimen under Kristersson aldrig riktigt begrep, då man lät denna djupa stats vänsterkotteri fortsätta utan att rumstera om i persongalleriet och ledargarnityret.

Samma Tidöregim lovade för övrigt att skära i den omfattande myndighetsfloran, men även den ambitionen kom naturligtvis på skam. Myndigheternas antal (under regeringen) är alltjämt 367, vilket faktiskt är mindre än för tjugo år sedan, men räknat i «årsarbetskrafter» sväller myndighetsapparaten kontinuerligt, från 203 000 vid sekelskiftet till 257 000 i dag (29 %), och bara under Tidöministärens sejour vid makten noteras en ökning med sju procent – så ser statscancern ut i praktiken.

Statscancern växer utan bortre gräns.

En stat måste naturligtvis ha en stark administration, men det är en helt annan sak än en övergödd fettostat. Den starka staten har låg andel kroppsfett och mycket muskler samt är agil, till skillnad från den sega struktur som kännetecknar dagens statsapparat. Man skulle utan vidare kunna följa i Musks fotspår, inrätta ett effektiviseringsdepartement, och därefter bara låta skalpellen skära, omedelbart och utan bedövning.

Biståndsmyndigheten Sida vore ett naturligt första val, eftersom det på samma sätt som USAID är en kriminell organisation som försnillar skattemedel och håller korrupta skurskstater under armarna. Bistånd är nödvändigt under katastrofer som en tillfällig åtgärd, men i övrigt hjälper man länder bäst genom frihandel och investeringar.

Ta således bort europeiska strafftullar mot Afrika och stimulera investeringar istället för att skänka smulor från det europeiska festbordet. Det är så Kina opererar, under ordspråket att det är bättre att lära någon att fiska än att ständigt skänka en fisk. Och gissa vad Kina tjänar på det…

Med Sida sparas 24 miljarder in, pengar som naturligtvis ska återgå till folket i form av skattelindring snarare än att omsättas i nytt offentligt slöseri. Men betydligt mer pengar finns att spara, och mellan tumme och pekfinger kan man enkelt lägga ned ungefär 200 mindre myndigheter vars verksamhet egentligen inte kan motiveras.

Bland större myndigheter kan Arbetsförmedlingen slimmas mest av alla, nämligen genom att sparka ut alla inkvoterade pärmbärare som inte gör ett dyft för att få folk i arbete. Den egentliga arbetsstyrkan, motsvarande kanske tio procent av dagens numerär, får då i uppdrag att faktiskt anvisa jobb, medan alla meningslösa «program» av olika slag omedelbart annulleras.

På motsvarande sätt kan man förfara med Migrationsverket, vars verksamhet blir överflödig när gränserna stängs och migrationen förbyts i återvandring. Statsmedierna, som måste förstås som myndigheter i förklädnad, stängs ned permanent – staten ska bedriva medieverksamhet lika lite som hamburgerrestauranger.

Så där kan man hålla på, och väck går då förmodligen sådana metastaser som Myndigheten för ungdoms-och civilsamhällesfrågor, Alkoholsortimentsnämnden, Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag, Statens kulturråd, Oljekrisnämnden, Klimatpolitiska rådet, Forum för levande historia, Myndigheten för stöd till trossamfund, med många flera institutioner som inte är till någon nytta alls för riket och medborgarna, utan mest kostar pengar och slöar ned statens verksamhet. Frågan är bara hur det ska ske, och under vilken politisk kraft.

De minst populära myndigheterna är vanligen även de minst behövliga.
Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Tariffmannen

US-presidenten Trump har i all hast och som utlovat infört tullar om 25 % mot Kanada och Mexiko, samt ytterligare 10 % mot Kina. Syftet sägs vara att söka påverka inflödet av migranter och fentanyl längs de «löjligt öppna gränserna». Därmed är det globala handelskriget igång, och inom kort kommer även EU att dras in.

Handelskriget under Trump I riktade sig främst mot Kina, då i syfte att minska det ofantliga amerikanska handelsunderskottet samt «ta hem jobben» till det industriella rostbälte som hade drabbats så hårt av globaliseringen. Några nya jobb blev det inte, men däremot dyrare för konsumenterna. Intäkterna från tullarna mot Kina gick för övrigt till nittio procent mot att kompensera arga bönder som drabbades av Kinas mottullar, samtidigt som handelsunderskottet fortsatte att växa.

Det blir inte så mycket annorlunda denna gång. Visserligen påverkar man de sanktionerade länderna negativt i något slags försök att vinna fördelar, men i praktiken lägger man minst lika mycket börda på den egna nationen. Det är en lose–lose-situation, för hela världen.

Man kan till exempel betrakta den amerikanska tillverkningsindustrin, som har underleverantörer i Mexiko och Kanada. Komponenter i en bil skyfflas över dessa gränser ett tjugotal gånger innan produkten färdigställs, och för varje gång tillkommer alltså ett påslag som fördyrar. Så kan man också fälla krokben för den egna konkurrenskraften.

Tariffer som påtryckningsmedel för att förhindra vidare inflöde av fentanyl är förstås dömt att misslyckas, eftersom det ligger utanför Mexikos kontroll. Man försöker så gott det går att strypa droghandeln, men det är i praktiken omöjligt att eliminera den utan att själv ta kontrollen över marknaden, det vill säga legalisera. Till detta kommer att Trump vill återuppliva en äldre amerikansk tradition av att sätta in militär trupp mot drogkarteller i Mexiko och Latinamerika, ett företag som inte gick något vidare senast det begav sig.

Däremot kan man ha större framgång i att kuva den stora skaran av migranter, eftersom det är ett enklare klientel att hantera än kartellerna. Men även migrationen är business för smugglare och banditer, och därmed ett ständigt incitament för hugade spekulanter, samtidigt som ett land som USA alltid kommer att utgöra en magnet för fattigare folk från skithålsländer.

Grundtipset får därför bli att man inte kommer att ha så stor framgång denna gång heller, utan att migranter och knark fortsätter att välla in i USA, samtidigt som handelsunderskottet växer och den federala amerikanska budgeten sväller över alla bräddar. Han vet hur han ska göra Kina mäktigt igen, den där tariffmannen Trump!