Kategori: USA

Kategorier
Kina Kultur Politik Ryssland USA

Olympisk spegling av politiken

Wokespelen i Paris är slut, och för den som är lagd åt det nationalistiska hållet kan konstateras att de blågula presterade över förväntan, med inalles fyra guld, fyra silver och tre brons. Det räckte till en sextonde placering i medaljligan, tätt före Norge på plats arton, Danmark tjugonio och Finland utanför poängplats med noll medaljer.

Först i medaljligan anges USA med fyrtio guld. Det är lika många som tvåan Kina har, men i kraft av fler silver kammar amerikanerna hem spelet enligt detta synsätt. Men å andra sidan uppträder Hongkong som en separat olympisk kommitté, som en kolonial restpost från tiden som brittisk kronkoloni, och räknar man med regionens två guld respektive silver är det Kina som avgår med segern.

Oavsett hur man väljer att räkna kan man genom att studera tabellerna över tid konstatera att världspolitikens skiftningar avspeglas i den olympiska statistiken. Exempelvis Kina gjorde debut först 1984 på grund av dispyter om Taibeis ställning, och före 1952 var man fullt upptagen med inbördeskrig, ockupation, revolution och annat elände.

USA har funnits i täten sedan de olympiska lekarnas återuppståndelse 1896, först tillsammans med västeuropeiska nationer. Detta är naturligt, då spelen är en västeuropeisk företeelse med anor från antikens Grekland och Rom, och då USA och Västeuropa vid tiden dominerade världen ekonomiskt och för den delen även mer handfast genom kolonisation.

Utöver USA förekom således Storbritannien, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna Sverige och Finland i täten för medaljligan under de första spelen, men efter första världskriget försvann Tyskland från tätklungan. Man skulle dock återkomma 1932, tillsammans med Italien och Japan som starka idrottsnationer, en spegling av dessa nationers politiska och industriella ambitioner vid tiden.

Efter andra världskriget blev idrotten en metakamp inom ramen för det kalla kriget, och särskilt Sovjetunionen utmärkte sig som USA:s främsta rival. Småningom kom Sovjetunionen att dominera, tillsammans med det lilla Östtyskland, som ett resultat av statliga satsningar på idrott i kombination med en utbredd dopingkultur i hela östblocket. Men även i USA och på västsidan förekom vid tiden omfattande bruk av prestationshöjande droger.

En kulmen nåddes 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles, då bojkotter från respektive block genomfördes och därmed förstörde spelens andemening och den vidare statistiken. I brist på verklig konkurrens tog Sovjetunionen inte mindre än åttio guld i Moskva, före Östtysklands fyrtiosju och Bulgariens åtta. Samma sak utspelade sig i Los Angeles, då USA hämtade åttiotre guld, före Rumäniens tjugo och Västtysklands sjutton.

Ordningen återställdes 1988 i Seoul, då Sovjetunionen rakade hem femtiofem guldmedaljer, före Östtysklands trettiosju och USA:s trettiosex. Men året därpå föll muren, och inom kort brakade sovjetimperiet samman i Ryssland och ett antal nya stater. Ryssland och en rad forna sovjetrepubliker tävlade emellertid i Barcelona 1992 under beteckningen Oberoende staters samvälde (OSS), och vann i egenskap av den konstellationen för sista gången medaljstriden med fyrtiofem guld före USA:s trettiosju och det förenade Tysklands trettiotre.

Därefter har Ryssland successivt halkat ned i statistiken, för att sedermera uteslutas från spelen, först på grund av omfattande fusk, därefter på grund av krigshandlingar, något som förstås aldrig skulle kunna ske med USA. Men i Rysslands frånfälle har Kina istället tagit sig an USA som främsta rival, och de båda spelar nu i en division för sig.

Men även Japan och Sydkorea befinner sig numera stabilt i det översta skiktet, och därmed kan man även skönja hur Östasien har etablerat sig som en maktfaktor i sportens värld, naturligtvis som en direkt konsekvens av ekonomisk utveckling. De europeiska länderna håller sig kvar på grund av långvarig tradition, men kan inte sägas dominera som tidigare – även om EU aggregerat vinner allra flest medaljer.

Omvänt kan man konstatera att världens folkrikaste land Indien har ett konstant skralt facit, och man tog i dessa spel inte ett enda guld – totalt har man tio guld i samtliga sommarspel. Pakistan och andra folkrika nationer i Syd- och Sydöstasien, Afrika och Sydamerika har samma eländiga resultat.

Envigen mellan USA och Kina lär fortsätta i många år till, men projektionen är att Kina småningom blir helt dominerande och således övertar USA:s traditionella roll. Det är den tydliga utvecklingen under fyrtio års spel, tillsammans med Rysslands kräftgång.

Redan under dessa spel har den politiska manipulationen med underliga dopinganklagelser och annat gäckat tävlingarna, och vem vet vad vidgat handelskrig och allt kärvare relationer mellan USA och Kina kan medföra, för att inte tala om den inrikespolitiska utvecklingen i USA? Spelen i Los Angeles 2028 kanske utsätts för bojkott på grund av bristande demokrati under president Trump eller krig mellan Kina och USA, vem kan egentligen förutsäga?

Kategorier
Kina Kultur Politik USA

Smutsiga franska spel

Öppningsceremonin och dess politiserande av vänsterradikal ideologi ligger alltjämt som en black om foten över de olympiska spelen i Paris, och det blev nog inte bättre av att man släppte fram en manlig boxare i kvinnornas tävling. Algeriern Imane Khelif ser inte bara ut som en man, utan har även XY-kromosomer och testosteronnivåer som en man, enligt rapporter.

Khelif är nu inte trans, utan ett udda naturligt fall av «intersex». Men samtidigt arbetar Q-rörelsen för att transkvinnor (födda män) ska få delta som just kvinnor i olympiska spel och andra idrottstävlingar, trots att det är helt uppenbart för var och en att dessa personer har orättvis fördel av sitt biologiska kön. Man anser det vara «diskriminering» att transkvinnor inte får delta i sporttävlingar, men mig veterligen är det fritt fram att delta i egenskap av män?

Politisering förekommer även med avseende på Kinas simlandslag, som har testats för dopning över 200 gånger under året, på specifik begäran av USA. Per individ är det tjugoen gånger, medan motsvarande för USA och Australien är sex respektive fyra gånger. Historien är bisarr, nämligen för att den utgår från ett fall av kontaminering av mat år 2020, omfattande spår av ett förbjudet ämne i en koncentration som inte bidrar till prestationsförhöjning.

Sådan kontamination är vanlig, och har förekommit även i USA och Australien. Men när Phelps vinner rekordmånga tävlingar med rekordmarginal är inte första tanken att dopning är involverad, utan att han är en stor idrottsman. Inte så när det gäller kineser, som systematiskt misstänkliggörs utan rationell grund.

Dopningskontrollen av särskilt kineser äger dessutom rum klockan fem på morgonen av någon outgrundlig anledning, vilket väcker misstanken om att man vill psyka sönder den kinesiska truppen. Icke desto mindre presterar man bättre jämfört med Tokyo 2021, hittills omfattande nio medaljer mot tidigare sex, om än färre guld, med några grenar kvar. Kina är nu ingen egentlig konkurrent till USA:s och Australiens dominans i simsport, men man kan i vart fall bedyra sin renhet efter alla dessa tester.

Fusket är då nog betydligt mer utbrett bland postkoloniala länder i anglosfären, exempelvis manifesterat i Kanadas bruk av drönare för att spionera på motståndarnas träning, eller hur en australisk domare i surfing frotterar sig med deltagare i australiska laget på sin privata tid. Lirarna i USA:s korgbollslag sägs ha avvisat OS-byn och dess problem med mat och luftkonditionering, för att istället ta logi på ett lyxhotell för nätta femton miljoner dollar.

Men givetvis finns även i dessa olympiska spel idrottsliga bravader som piggar upp stämningen. Drottning Zheng Qinwens (郑钦文) överraskande guld i damernas tennis är en sådan bragd som går utanpå allt annat, och den smäckra och mentalt starka kinesiskan blev därmed en hjältinna för hela Asien, som inte har några tidigare sådana framgångar i den olympiska tennisen.

https://www.youtube.com/watch?v=agm3hXF9bsI
Zheng Qinwen (郑钦文) har en stark personlighet. Här några dispyter med publiken, som hon kallar shabi (傻屄, dumfitta) som svar på tal.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Israelisk statsterrorism provocerar fram krig

Tel Avivs folkmördarregim har på kort tid eliminerat mål i Libanon och Iran, och det enda syftet med en sådan operation är att lägga mer ved på brasan och söka upptrappning. Det innebär även att man ger fingret till gisslan hos Hamas, och därmed offrar dessa medborgare för det högre målet att erövra resten av Palestina och dominera grannländerna.

När kinesisk polis hämtar kriminella element i Thailand blir det väldigt rabalder, medan Mossad och Israel länge haft fritt spelrum att över hela världen haffa krigsförbrytare från andra världskriget, samt även smälla av missiler mot främmande makt eller på annat sätt ta människor av daga på utländskt territorium.

Det är den «regelbaserade världsordningen», den som definierar Israel och USA som «exceptionella» stater utanför regelordningen. Därför blir det inte heller några internationella protester när den kriminella judestaten exekverar sin statsterrorism, och naturligtvis inte heller några sanktioner eller för den delen arresteringsordrar mot folkmördaren Netanyahu.

Väst vänder andra kinden till och samtycker implicit, för att det sedan länge finns en biblicistisk ambition att återupprätta det «heliga» landet i enlighet med religiösa profetior. Särskilt stark är den traditionen i det tokkristna USA, medan Europa även har förintelseskulden som bakomliggande motiv. Det är därför von der Liar med knäveckets reflex uttalar att «EU står med Israel» utan att ha förankrat det i parlamentet.

Frihetskämpar i motståndsrörelserna Hamazbollah.

När man avrättar ledarna för motståndsrörelserna Hamas respektive Hezbollah berättar man emellertid att förhandlingar inte är önskvärda, och frihetskämparna i respektive organisation kan därför inte göra så mycket annat än att svara på provokationen. Det är den logik som sedan tusentals år präglar dynamiken i denna eländiga ökenplätt, att våld föder våld i en aldrig avstannande dödsspiral.

Mer blod kommer således att flyta, och någon fred lär aldrig infrias i regionen. Den luttrade och desillusionerade tar det med ro, eftersom detta inte är vårt krig och inte direkt angår oss. Men indirekt är så fallet, givet att Ryssland och USA nyttjar Mellanöstern som proxyarena, samtidigt som Kina finns i bakgrunden. Det kan snabbt eskalera och spinna utom kontroll.

Tehran vill absolut inte ha krig, men kan ändå tvingas till det genom dessa provokationer. Därmed får Israel läge att slå hårt mot Iran, vilket med säkerhet kommer att involvera Ryssland i någon form, och därmed befästa de förkastningslinjer som finns hela vägen från Mellanöstern upp till Svarta havet och Ukraïna. Storkriget har kommit ett steg närmare.

Mellanösternscenen i ett kommande storkrig.
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik USA

Project 2025 nödvändigt ont?

Den minimalistiska sekulära staten tycks vara allt längre bort, och man vill tvunget köra ned sin egen ideologi i halsen på medborgarna. Den sedan länge dominerande vänstern har *2SHBTQIAP++ och annan woke som man påtvingar allmogen via lagstiftning av olika former samt manifesterar offentligt medelst flaggviftande och andra åthävor.

Staten lägger sig allt mer i vad du äter, vad du säger, vad du läser, vad du tycker, vad du ser samt vill göra det allt dyrare, obekvämare och svårare för medborgarna att forma sina egna liv, det vill säga finna den egna lyckan i liberal ideologi. Motiven kan växla i allt från klimatideologi och «intersektionalitet» till annan social ingenjörskonst som man tror sig ha mandat att utöva.

Men högerns motgift är i regel inte så mycket bättre, eftersom man på den sidan sedan länge vill pracka «gud» på folk och allt vad den kristna förtryckarideologin innebär i form av ofriheter. Att ersätta en galenskap med en annan är sällan en god idé, men det är mellan dessa två poler västerländsk politik pendlar, och det finns härvidlag inget minimalistiskt mittenläge. Polariseringen är inbyggd i det västerländska systemet.

Den konservativa plattformen Project 2025 är en god illustration av detta, då den förespråkar ett sådant våldsamt syststemskifte i socialkonservativ riktning i USA om Trump tar makten. Ändå är det nog en nödvändig reform för att stoppa det nuvarande vansinnet, även om det samtidigt iscensätter andra idiotier.

Project 2025 är 922 sidor av konservativ ideologi i Heritage Foundations tappning, omfattande en fullständig uppgörelse med genusideologi, neopronomina, transagendan, «kritisk rasteori» och annan woke i offentlig tappning, men också en frontalattack mot yttrandefriheten då man vill se förbud mot pornografi – men det senare arbetar som bekant även den svenska radikalfeministiska vänstern för.

Vidare vill man införa en «färgblind» ordning som inte tar hänsyn till etnicitet, kön eller andra parametrar av kategorisering i kvoteringsmekanismer som «affirmative action», vilket därmed är en återgång till en mer meritokratisk ordning. Inget samhälle kan i längden fungera utan meritokrati, och omvänd diskriminering av det slag som i dag utövas i såväl USA som Sverige och Europa är alltjämt diskriminering.

Det goda med detta är att det stryper den skadliga ideologiproduktion som sedermera med automatik finner sin väg till Europa och Sverige, och om USA skiftar riktning kan det även lägga sordin på den fullständigt havererade utvecklingen i vår del av världen. Detta är ändå innebörden av den USA-ledda världsordningen?

Å andra sidan lär den kristna nationalismen och den biblicistiska utblicken knappast gå på export i någon större skala, eftersom USA alltid har haft en mer religiös framtoning än det sekulära Europa. Men även här förespråkas åtminstone «familjevärden» i den svenska socialkonservativa fåran, oaktat att man har en annan syn på abort och samkönade relationer.

Vidare vänder projektet klimatpolitiken ryggen, vilket nog lär ge skrämselhicka bland europeiska politiker som är så extremt djupt ansatta av klimatideologin. Men även här kan en sådan reform i slutändan ge en betydligt nyktrare syn på hur problemet ska tacklas, nämligen främst via teknikutveckling snarare än att göra livet dyngsurt för människor genom ständiga skatter och pålagor och andra ingrepp.

Europa kan därför tvingas tänka om på en rad plan om Trump tar makten och implementerar stora delar av manifestet. EU måste därmed ta en självständig väg istället för att vara amerikansk vasall, och man måste anpassa ekonomin och politiken därefter, nämligen genom att utgöra en tredje pol mellan Washington och Beijing i den polycentriska ordning som nu är förhandenvarande.

Manifestet är i mångt och mycket en vendetta kring den djupa vänsterstatens omilda behandling av Trump via rättsliga och andra mekanismer. Sverige skulle behöva en motsvarande utrangering av den djupa sossestaten – men utan «gud».
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredsmäklaren Kina

Folkmördaren och krigsförbrytaren Netanyahu möttes av stående ovationer i den amerikanska kongressen, vilket bara är ägnat att illustrera den «regelbaserade världsordningen» i dess huvuddrag. Den ordning som hävdar USA och Israel som «exceptionella» länder som inte behöver bry sig om sådant som Internationella domstolen.

För USA och dess satelliter spelar det mindre roll hur många palestinier som dödas, skadas, svälter, tvångsförflyttas och på annat sätt drabbas, det är ändå ett «proportionerligt» svar, samtidigt som palestinierna anses ha ett «kollektivt» ansvar för Hamas‘ gärningar. Det är ändå inte amerikanska eller judiska liv, och räknas därför inte lika högt.

För närvarande är kvoten dödsoffer i konflikten 30:1 i palestinsk övervikt, medan Israel jämnar Gaza med marken i förberedelse för bosättning. Enligt Netanyahu är detta ett uttryck för en «kamp mellan barbari och civilisation», och en «sammandrabbning mellan dem som förhärligar döden och dem som helgar livet», där de som helgar livet tydligen ska finnas på ockupationsmaktens sida.

På andra sidan jorden pågår samtidigt febrilt diplomatiskt arbete för att släcka de bränder som USA medvetet underhåller. Kinas toppdiplomat och utrikesminister Wang Yi (王毅) har samlat fjorton palestinska faktioner i en gemensam deklaration om nationell enhet i syfte att kunna upprätta en palestinsk stat. Det hjälper nämligen inte med inbördes kiv mellan Fatah, Hamas och andra grupperingar om man avser upprätthålla statsskap.

Beijingdeklarationen välkomnas i grannskapet och av EU, men avfärdas symptomatiskt nog av USA och Israel, eftersom de senare inte är intresserade av vare sig fred eller en tvåstatslösning. Slutmålet för dessa nationer är fullständig fördrivning av palestinierna och etablering av en israelisk stat omfattande Gaza, Västbanken och Jerusalem, i enlighet med biblicistisk tro och sionistisk ideologi.

USA har inte heller fred som mål i Ukraïna, utan nyttjar kriget som en skuggkonflikt i syfte att slita ned Ryssland samt kränga gas till Europa och underhålla den egna krigsindustrin. Vapen levereras till Ukraïna i exakt den omfattning som krävs för att hålla fronten stabil, men inte mer, samtidigt som man naturligtvis inte går in med egen trupp i konflikten. Man låter ukraïnierna dö med ära för att upprätthålla amerikansk hegemoni.

Även här pågår som motvikt tyst diplomati i Beijing under Wang Yis ledning. Kievs utrikesminister Dmitrij Kuleba meddelar således under möte i den kinesiska huvudstaden att man är redo att förhandla med Ryssland när Kreml har en ärlig ambition därtill. Det är en positionsförflyttning i förhållande till den «fredskonferens» man nyligen höll i Potsdam-stil under den virriga ansatsen att man är den framtida segrarmakten med mandat att sätta villkor för fred.

I den besvärliga verkligheten är Ukraïna nämligen i ett skruvstäd, och aldrig så mycket undervapen från Väst kommer inte att förändra situationen på slagfältet. Man har också att ta hänsyn till en förändrad dynamik i USA efter presidentvalet, och hedgar således med Kina för att finna bästa möjliga utfall.

Kina är därför nyckeln till fred i både Ukraïna och Palestina, eftersom man är en neutral aktör utan intresse av allianser eller avlägsen geopolitik. I den västliga propagandan hävdar man förstås att Kina «möjliggör» kriget genom att handla rysk gas och olja samt förse Ryssland med kylskåp och diskmaskiner, sådana «dual use»-produkter från vilka man teoretiskt skulle kunna plocka chips för att nyttja i krigsproduktion – i verkligheten tar Ryssland in sådant material från Europa via smuggling längs den långa porösa gränsen.

Det är en form av pax sinica och internationell diplomati av ett slag som tidigare Sverige utmärkte sig för, men som vi numera har avsagt oss genom att ingå allians med krigshetsaren i Washington. Beijing har intresse av största möjliga fred för största möjliga utfall i handel, samtidigt som man per definition är alliansfri och sig själv nog.

Washington och Bryssel är å andra sidan involverade i krigshandlingarna, antingen direkt genom ingrepp av olika slag, som sanktioner och vapenleveranser, eller indirekt genom att ta ensidigt parti för den ena parten, exempelvis drottning Usrsulas märkliga uttalanden om att EU står med den kriminella skurkregimen i Tel Aviv.

USA och EU är därför förhindrade från att mäkla fred, varför den rollen naturligt faller på Kina, den tredje polen i den polycentriska världsordning som numera är realitet, till skillnad från den inbillade «regelbaserade världsordningen» under amerikansk ledning.

Det Kina «möjliggör» är därför inte rysk krigföring, utan fred, och det är i Beijing man kommer att samla parterna för samtal och förhandling. Om det inte vore för att det är Stollenbergs Nato-kompisar och USA-lakejer i Stortinget som utser fredspris, hade Wang Yi redan haft nobelmedaljen i sin ficka.