Kategori: USA

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland Taiwan USA

Världskriget inleds

Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.

Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.

Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.

Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.

I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.

Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.

Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!

Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.

I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.

Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.

Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.

Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.

Kategorier
Kina Politik USA

USA förlorar krig igen

Man tänkte sig kanske att göra en da capo på interventionen i Venezula, för att såmedelst installera en följsam marionettregim villig att lyda Washingtons minsta vink. Men det är tveksamt om den strategin ens fungerar i Venezuela, och helt klart att den inte gör det i Iran.

Alla Trumps målsättningar har nämligen grusats, och det ser inte ut att vända till den amerikanska skurkregimens fördel i den nära framtiden. För det krävs nog att man sättar stövlarna i backen och föranstaltar en fullskalig invasion. Även om man i medier aldrig kommer att kalla det så.

Förvisso lyckades man peta av huvudet på ayatolla Khameini, nämligen Ali, men han efterträddes raskt av ayatolla Khameini, nämligen Mojtaba, som råkar vara son till Ali och därmed i behov av att utkräva en våldsam hämnd. Följsam är han i vart fall inte.

Och förvisso är USA helt överlägset i militär förmåga och slagkraft, men man förlorar ändå det strategiska kriget mot Tehran då man inte kan avsätta hierokratin, inte kan få folket att resa sig, inte kan arrangera och leda en opposition, och inte förmår slå ut Irans robotsystem och anrikningsanläggningar.

Till yttermera visso går man bet på huvuduppgiften att tillfoga Kina skada genom att strypa Irans oljeexport. Genom Hormuz kommer visserligen inga europeiska eller andra fartyg, men hittills har tolv miljoner fat olja med destination Kina passerat sundet. Alla kinesiskflaggade fartyg släpps igenom, medan inkräktare från Europa och USA hålls ute.

USA åstadkommer således inte mycket annat än kaos för sig självt och Västvärlden, medan Kina inte berörs av konflikten. Därtill ska fogas att Tehran nu har större motivation än eljest att faktiskt utveckla kärnvapen, eftersom det tycks vara den enda möjligheten att bli lämnad ifred av den store Satan och hans lakejer i Väst.

Regionen har stuckits i brand, men till ingen nytta. Onkel Sam och juden har lekt med elden, med resultat att oljekällorna brinner i hela grannskapet och ytterligare en energikris står för dörren. Allt medan ledarskapet i Iran står intakt. Det är vad man brukar kalla för pyrrhusseger.

Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Koerciv folkrätt

Trumps löfte om att inte starta några krig eller agera för regimskifte tycks ha vänts i sin motsats, och man måste då fråga sig varför. En uppenbar möjlighet är att presidenten, nu som förr, mest är en marionett som kontrolleras av aktörer bakom kulisserna, eller kanske av den mer bellikose Rubio.

Men en annan hypotes är att målen är indirekta och tjänar ett högre syfte, nämligen att kontra Kina. Interventionen i Venezuela var uppenbart av det slaget, då man motiverade tillslaget på det mest löjliga vis om landet som källa till narkotika, då verkligheten är så beskaffad att den mesta narkotikan kommer från Colombia och Mexiko, medan Venezuela blott tillför rännilar.

Samtidigt har Kina intresse av att utvinna Venezuelas massiva reserver av svårhanterlig råolja och därtill få ett allt starkare fotfäste i landet och på kontinenten. Just den utvecklingen vill Washington inte se, varför man plockar bort Maduro och installerar en marionettregim. Som bonus tar man hand om oljan i Kinas ställe.

Hur är det då med Irans olja? Jo, inte mindre än åttio procent av den går på export till Kina, varför vi har samma motiv som i Venezuela, att hämma Kinas tillförsel av fossila bränslen. Men Kina har också ett politiskt intresse av att hålla Tehran vid någorlunda god vigör för att kontra USA i regionen.

Det hindrar inte att de gängse motiven är del av agendan, exempelvis att bistå den sionistiska folkmördarstaten eller att understödja iranska folket att skaka av sig en islamistisk regim. Men det är uppenbarligen inte huvudsaken, eftersom man på samma sätt som i Venezuela nöjer sig med luftangrepp och precisionsattacker mot ledargarnityret.

Däremot är det motivet allenarådande i det idealistiska Europa, där man på sina håll nu dammar av tanken på en «ny» folkrätt av mer koercivt slag, det vill säga hederlig gammal bombliberalism i ny skepnad. Med en sådan «koerciv folkrätt» vill man mer handgripligen ta sig an regimer av olika slag, just på det vis som Trump har gjort två gånger på kort tid.

Men å ena sidan kan man inte ha en egen folkrätt eller ens en egen tolkning av den befintliga, utan det är en sak just för FN och det internationella samfundet. Det är själva poängen med folkrätten att i stort sett alla nationer i hela världen godtar den som rättsligt bindande dokument, det vill säga en konvention.

Men om Europa hittar på helt egna definitioner av folkrätt, eller för den delen mänskliga rättigheter, är det ingen annan än européerna själva som tar dem på allvar. Sådana konstruktioner saknar vidare all juridisk legitimitet i internationell rätt, och kan alltså aldrig motivera angrepp mot andra länder.

Rationalen för en sådan «koerciv folkrätt» är att Iran är en så hemsk regim att det är motiverat att gripa in och befria folket från tyrannin. Man kan visserligen sympatisera med tankegången, men det är i grunden bara ännu en variant på temat «vårt system är överlägset» samt «vårt system är universellt giltigt», där systemet kan växla mellan kristendom, demokrati eller egentligen valfri -ism – ävan nazister och fascister närde sådan hybris.

Om vi kan ha den uppfattningen, kan alltså företrädare för andra system också ha det. Man legitimerar på så vis andra potentater att på samma sätt som Trump avlägsna figurer som representerar andra system och värderingar, under devisen att vi ju har rätt och de fel. Putin har just fått ett argument för att skicka en skur Iskander mot Zelenskyjs gömställe (som man givetvis känner), vilket tidigare var otänkbart just på grund av folkrätten.

Även moderatjuntan och stassmister Kristersson gaggar om den «traditionella folkrätten», och menar att det snarare är resultatet som kommer att avgöra hur bombningen av iranska skolbarn kommer att tolkas i historieböckerna. Men om den tidigare historien är en pålitlig vägvisare, kommer resultatet att utebli, och vi får samma kaos som i Irak, Afghanistan och en lång rad andra länder som USA har invaderat och destabiliserat genom åren.

Till det kaoset hör inte minst ett nytt lämmeltåg av sociala turister från Mellanöstern, denna gång från Persien. Konflikten tar de förstås med sig, och därmed kommer vi att befinna oss i ett sämre läge än tidigare. Historien upprepar sig.

Gordon Chang är förstås galen, men rapporten i övrigt är saklig.
Kategorier
Asien Kultur Politik Religion USA

Iransk hydra

US-presidentens liv hängde på centimetern när han undgick ett attentatsförsök under valrörelsen, varefter historien tog en ny vändning. Trump lovade en ny tid med fred, och nu skulle det vara slut med alla former av «regime change». Men det vi ser är istället amerikansk inblandning som aldrig förr, och på kort tid har Washington nu tagit en nationsledare till fånga (Maduro) och dödat en annan (Khameini).

Det väcker frågan om vem som egentligen styr USA, för det är knappast Trump, eller dessförinnan Biden, utan de är mest nickedockor som övertalas av militära rådgivare, Pentagon och andra aktörer. Den djupa staten lever i allra högsta välmåga, och systemet lever sitt eget liv, medan presidentmakten är tämligen begränsad. Trumps personliga intresse är inte heller utrikespolitik, utan handel.

Men på samma sätt förhåller det sig i alla system, att man har mindre aktionsradie och svängrum än vad man i förstone kan tro. Det är därför svenska regeringar är så svaga, för att de är bundna av furton konventioner och måste ta hänsyn till femtielva andra inflytelserika aktörer. Det svenska folkhemmet lever sitt eget liv, den djupa staten i vår tappning.

Diktaturer är inte annorlunda, och Khameinis död innebär ingen egentlig förändring i Iran. Det är huvudlöst tro att frånfället av en enskild ledare skulle innebära att en regim faller, det är inte så det fungerar. Tvärtom finns i bakgrunden ett väloljat maskineri med en given hierarkai, som inte är beroende av enskilda figurer och inte heller är centralt dirigerat.

I den islamistiska kultur som frodas i Iran blir Khameini istället en i mängden av martyrer, som hädanefter kommer att pryda sjuttio tusen väggmålningar, parallellt med slagord mot den store satan USA. Folket kanske i stora delar skålar i smyg över Khameinis död, men är egentligen inte bekvämt med amerikansk inblandning av detta slag. Prästerskapet består, Khameini ersätts, och han var ändå i livets slutskede.

Någon resning blir det nog inte, och i så fall skulle den ändå slås ned mer brutalt än tidigare. Systemet förblir intakt, men nu med större beslutsamhet än någonsin att framgent freda sig självt, ytterst genom att utveckla kärnvapen. Det amerikanska dådet påkyndar således bara denna process, och har därmed varit kontraproduktiv, i vanlig ordning.

Vem efterträder Khameini efter hans död, frågar en kinesisk tidning nyktert, införstådd med att man enbart har huggit av en hydras huvud.
Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kinesiska vapen till Iran?

Amerikanska skurkregimen under dess demente «fredspresident» har i maskopi med juderegimen i Tel Aviv åter skickat robotar mot Iran, i det uttalade syftet att eliminera eller «utplåna» förmenta «hot» från Tehran. De samtal som har förts under senaste tid verkar således inte ha haft någon framgång, men frågan är vad man hoppas uppnå med dessa missilskurar.

För en sak är säker, och det är att prästerskapet i Tehran inte kan elimineras på det viset, utan i så fall får man sätta stövlar i backen och göra som tidigare i Irak, det vill säga invadera landet. Det är ett mäktigt och kostsamt militärt företag som dessutom har den nackdelen att folket då kommer att sluta upp bakom ayatollorna, för att man hatar USA än mer än Khamenei.

Man kan inte heller göra som i Venezuela och handgripligen plocka ledarna, ty för det är Iran alldeles för starkt. Och hade man kunnat eliminera sådana figurer med robotar hade skurkregimen Uschrael förfarit så för länge sedan. Den metoden fungerar bara för mål av lägre rang, men är förstås en sorts statsterrorism som har en avskräckande och hämmande funktion.

Till yttermera visso är det iranska folkets och bara iranska folkets sak att avlägsna regimen, medan all yttre inblandning i detta skeende är olaglig enligt internationell rätt. Inte för att juderegimen och dess sponsor i Washington tar någon hänsyn till det, men så är alltså de formella förutsättningarna enligt den äldre «regelbaserade världsordningen».

Eftersom denna ordning ändå aldrig har funnits i verkligheten, och eftersom den nu under alla omständigheter är invaliderad, kunde det vara hög tid för Kina att nyttja sin styrka för att jämna ut balansen i Mellanöstern. Inte för att landet någonsin lägger sig i konflikter, men man har ändå intresse av att Iran står pall mot skurkregimernas ständiga attacker.

Uppgifter i medier gör gällande att Tehran är nära att sluta ett avtal med Beijing om köp av överljudsrobotar av typ YJ-12 (鹰击, Yingji, Örnattack), en kryssningsmissil med femtio mils räckvidd och hastighet uppemot Mach 4. Exportvarianten CM-302 har något mindre räckvidd, men är ändå kapabel att slå ut amerikanska fartyg i Persiska viken.

Än bättre skulle vara om Zhongnanhai medgav export av sina hypersoniska robotar med hastigheter över Mach 5, mot vilka US-regimen saknar motmedel. Tehran skulle då kunna sänka amerikanska hangarfartyg, givet att man även får åtkomst till satellitnavigeringssystemet Beidou (北斗).

Kina har här att gå en balansgång, nämligen så att man inte ger Iran vapen som skulle kunna slå mot Israel och därmed förarga USA. Men försvarspjäser anser man sig vara i sin fulla rätt att exportera till vem man vill.

Man skulle således kunna skicka YJ-17 och YJ-19, som båda färdas i Mach 5 och av allt att döma har en räckvidd under tusen kilometer, vilket är avståndet mellan Iran och det ockuperade Palestina. Mer avancerade system som DF-17 och högre serier är däremot uteslutna, eftersom det skulle förarga USA och ställa till med förvecklingar och oförutsedda konsekvenser. Tehran skulle nog inte tveka att skicka en sådan pjäs mot Knesset, givet att USA och Israel agerar sålunda mot Iran.

Därmed skulle Iran kunna freda sig någorlunda mot amerikanska angrepp, utan att man för den skull kommer i åtnjutande av vapen som kan angripa Israel; sådana får man utveckla själva. I slutändan är det bara kärnvapen som kan ge ett fullgott skydd för Iran, på samma sätt som för Nordkorea. Den dagen kommer, och då blir Mellanöstern mer stabil.

YJ-21 med räckvidd om tusen kilometer och hastighet uppemot Mach 10 är i överkant, men skulle ge Iran herravälde över Persiska viken.