Kategori: USA

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Besvärlig verklighet

Sommaren går mot sitt slut, och det blev kanske inte riktigt det helvetesvarma inferno som pyromanerna vid statsmedierna så innerligt hade hoppats på i sin patologiska skogsbrandsporr. Tvärtom stärker kylan sitt grepp, medan den närmast konstanta nederbörden närmar sig dubbla normalmängden. «Klimatkrisen» är inställd.

Inte heller statsmediernas besynnerliga spådomar om den ukraïnska «motoffensiven» har besannats, utan kriget har planenligt gått i stå sedan lång tid tillbaka. Men man har ändå, påhejade av fåtöljgeneral Paasikivi, ett litet (allt mindre) hopp om att Kiev i vart fall «på lång sikt» ska ta tillbaka inte bara Krim utan allt förlorat territorium. Så skimrande var aldrig havet, och så vidare.

Men nu tornar ännu mörkare moln upp sig vid horisonten. Oljepriset stiger, och med det såväl Rysslands intäkter som priserna i mathyllan och vid macken. Inflationen tar åter fart, samtidigt som de meningslösa «sanktionerna» mot Moskva mest studsar tillbaka på européerna.

Gaslagren är kanske fyllda, men man måste nog ändå hoppas på ännu en mild vinter för att få ihop budgeten. I annat fall lär elpriset åter rusa iväg framåt oktober, och med det tar inflationen en väldig fart uppåt igen. Men du är väl redo att frysa för Zelenskyj ett varv till, eller?

Någon form av «fredsförhandlingar» har visserligen inletts, men de är meningslösa till dess att Kiev inser att man inte kommer att kunna nöta ned de ryska värnen, alldeles oavsett hur mycket materiel man får från Onkel Biden och Frau von der Leyen.

Resultatet blir bara att den ukraïnska hären decimeras allt fortare när såväl unga män som gravida kvinnor beordras bli köttslamsor vid fronten, och småningom finns inget manskap kvar att ställa upp. Det är så den militära matematiken fungerar, och den har varit given från början.

Den realpolitiska analysen är och förblir att Kiev har förlorat, och att man måste erkänna de territoriella förlusterna. Vidare måste man anta rollen som neutral stat mellan Nato och Ryssland, det vill säga det ursprungliga ryska kravet. Alternativet är en i tid utdragen konflikt som inte har någon mening, utan mest drar ned Ukraïna i permanent misär.

Washington skulle emellertid föredra att hålla Moskva upptaget under lång tid i en sådan proxykonflikt, och kanske ser man nu även en förhoppning om motsvarande konflikt i Afrika, nämligen för att det även skulle påverka Kinas handel i området. Kollateral skada i Europa och Afrika är underordnat de större amerikanska intressena av att upprätthålla hegemoni.

Kanske har man ändå nu vaknat till sans och gnuggat sanden ur ögonen efter en lång törnrosasömn. I informella sammanhang i Bryssels korridorer uttrycks allt mer irritation över det svarta hålet i Kiev, och man söker en väg ut ur dilemmat, utan att för den skull paja den egna högstämda retoriken eller reta upp Sleepy Joe mer än nödvändigt.

Det är den besvärliga verkligheten som tränger sig på, den realism som är kvar när alla överoptimistiska förhoppningar har kommit på skam och alla drömmar har trasats sönder och samman i de ryska skyttevärnen. Känslan av att allt är vått och kallt efter att först ha pinkat sig varm och skön. Dags att torka upp och gå vidare.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Kinesiska hotet

Narrativet bland medier och politiker är numera att Kina utgör ett «hot», varvid man knipsar av relationen så gott det går på allt fler områden. Det är inte bara harmlösa appar som Tiktok som anses kunna «spionera», utan även bilar, lyftkranar och snart sagt varje kinesisk produkt som inte är en renodlad plastleksak. Men mineraler kan tydligen vara farliga.

I verkligheten är det naturligtvis så att det är USA som har stått för och alltjämt står för spionaget, men eftersom amrisarna är en av oss och vi inte kan avvara dem, så rycker vi på axlarna och inbillar oss istället ett fiktivt hot någon annanstans. Vi lägger äppelluren i mikron och pekar finger mot Huawei.

Retoriken är också sådan att Kina framställs som «allt mer framfusigt» («increasingly assertive» är en fras som nyttjas helt papegojlikt av journalister), medan verkligheten är att Kina inte nämnvärt har förändrats i fråga om ideologi eller långsiktiga mål. Beijing bedriver inte kvartalspolitik, utan har siktet inställt betydligt längre fram, och man är mån om att kommunicera sin kurs – exempelvis den om Taiwan gäller orubbat sedan 1949.

Om det verkligen vore så att man ser Kina som ett «hot» i detta avseende, skulle man förstås långt tidigare ha slagit larm. Tiden för tekniköverföring och behovet av industrispionage ligger betydligt längre tillbaka, medan dagens Kina är en ledande makt i fråga om vetenskap och teknikutveckling.

Det är snarare så att Väst är allt mer beroende av Kina än tvärtom, vilket är en av orsakerna till paniken, ty den som kontrollerar logistiken och har huvuddelen av handeln och produktionen har potentiell makt. Den utvecklingen vill man stävja genom att skära av just de områden där Kina alltjämt är beroende av Väst, vilket per automatik leder till motåtgärder.

Mannaminnet är kort, men det som nu sker har en given parallell i hur uppstickaren Japan behandlades under 1980-talet, även då med skräckretorik om att den nationella säkerheten stod på spel. Japan var då ändå en «allierad», medan Kina ses som en «kommunistisk» fiende.

Men egentligen måste man lyfta blicken betydligt högre för att se de större linjerna. Indien och Kina är i det historiska normalfallet de primära ekonomiska makterna, i kraft av sin respektive befolkningsstorlek. I ett tidigare skede utgjorde en man en given ekonomisk enhet, men genom fossildriven industrialism kunde den ekvationen omintetgöras med besked. En enstaka maskin kunde i ett slag ersätta ett flertal män.

En annan mekanism utgörs av kolonialism, i vilken västmakterna inte bara fann nya resurser på terra incognita, utan även lade under sig civilisationer, som exempelvis Indien och mindre brottstycken av Kina. Rekonstruerade grafer över den ekonomiska historien visar med all tydlighet hur kolonialisering och industrialisering gav ett våldsamt övertag.

Västs dominans, här uttryckt som andelar av global BNI, är en parentes i den längre ekonomiska historien, en anomali som är på väg att korrigeras.

Det är inte hela bilden, ty ett land som Kina var så förpuppat i sin egen högfärdighet att man nobbade den kunskap som ändå erbjöds från västhåll, och likt Japan stängde man in sig själv. Japan öppnades under hot om amerikansk invasion, medan Kina lirkades upp genom orättfärdiga fördrag efter de opiumkrig som västmakterna bedrev – det var den tidens «regelbaserade världsordning» som förkunnade att Väst hade rätt att kränga opium och bedriva kristen mission i Kina.

Men graferna visar också att den utvecklingen är en historisk parentes. När kolonialismen och förtrycket väl hade upphört i sina huvuddrag efter andra världskriget, tog utvecklingen en annan riktning. Momentet i den utvecklingen är sådan att den knappast går att förhindra med mindre än en väpnad konflikt. Men Kina 2023 är alltså inte riktigt samma sak som Kina 1839, och utgången skulle bli en helt annan.

Det är den insikten som USA och övriga Väst sedermera har kommit till, och det är den utvecklingen som är det egentliga «hotet», nämligen mot det flerhundraåriga västliga privilegiet att dominera övriga världen. Man vill behålla den USA-ledda världsordningen, utan att behöva rätta sig efter andra, särskilt inte Kina eller andra främmande kulturer.

I den meningen har kolonialismen aldrig upphört, utan har bara tagit sig nya uttryck och former, nu genom instrument som sanktioner, exportkontroll, handelstariffer med flera former av «economic coercion», i syfte att tvinga en motpart till underkastelse. Men det är ändå ett mer trubbigt instrument, som dessutom träffar avsändaren mer än den det berör – USA:s konsumenter har fått betala för handelskriget.

Momentet i utvecklingen är emellertid obönhörligt, och Kina kommer att fortsätta sin resa mot toppen, om än kanske i saktare mak, tätt följt av Indien, som bara har påbörjat motsvarande resa. Sydöstasien följer med av bara farten, varvid Västs andel av världsekonomin krymper ytterligare, och med den dess hegemoni.

En enda blick på den längre utvecklingen ger att tankarna om en flerpolig världsordning inte är en febrig fantasi, utan redan en realitet. Det betyder inte att vi i Väst får det sämre eller att Kina «tar över» världen, utan bara att Väst inte längre är världens diktator och att makter som Kina och Indien kommer att ha ett ord med i laget. Bör man verkligen frukta detta?

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Svansviftaren Meloni

Även italienska donnan Giorgia Meloni kan nu hänföras till skaran av Washingtons nickedockor. Efter ett besök hos husse Sleepy Joe Biden, har Melonis kabinett plötsligt – som av en händelse – fått kalla fötter avseende Ett bälte, en väg (一带一路yidai-yilu, nya sidenvägen), det gigantiska infrastrukturprojekt man valde att ingå i 2019.

Italien är det enda av så kallade G7-länder som medverkar i projektet, medan det traditionella Väst inklusive Quad-länderna USA, Japan, Australien och Indien har valt att stå utanför. Detta för att man ser Kina som en strategisk rival, samtidigt som man sent omsider har lanserat halvkvädna ambitioner på egna infrastrukturprojekt.

Creepy Joe orerade häromdagen att USA aldrig kan leda världen genom att inta en förnedrande fjortonde plats i fråga om infrastruktursatsningar, samtidigt som Kina är ohotad etta. Men å andra sidan kan Washington inte ensam utmana Kina, utan behöver EU och andra partner. USA har helt enkelt inte de ekonomiska musklerna.

Men EU är splittrat, och östeuropeiska länder som Polen och Ungern är självskrivna medlemmar i bältesprojektet – och samtidigt Melonis traditionella anförvanter i europeisk politik. Italien har vidare långvariga och goda relationer med Kina, ända sedan Marco Polos tid, om man så vill.

Italiens export till Kina tog ett skutt upp efter 2019, trots pandemin.

Som svepskäl anger Meloni att Kinas export till Italien har gynnats, medan motsvarande inte har skett för den italienska exporten. I verkligheten har den italienska exporten gynnats i den utsträckning man kan förvänta efter så kort tid – trettio procent på tre år –, samtidigt som den kinesiska är en effekt av pandemin och efterföljande utveckling. Vinsterna av Ett bälte, en väg ligger längre fram i tiden.

Man ska ställa den italienska exporten till Kina i relation till implosionen under pandemin, då man tappade kraftigt i export på grund av nedstängningar.

I realiteten ansluter Italien till Västs ambition att knoppa av Kina så långt det går – eller «riskminimera», som man hellre uttrycker det – och det är uppenbart att Melonis regim agerar under amerikanskt hot om sanktioner eller andra åtgärder.

Handeln med Kina är visserligen inte särskilt stor, men Gucci och andra italienska lyxmärken är höggradigt beroende av den kinesiska marknaden. Man kan utgå från att kinesiska konsumenter kommer att reagera negativt på ett italienskt utträde, och därmed välja andra märken – eller möjligen låta plagiaten flöda fritt.

Den italienska importen från Kina är desto större, men det är det genomgående mönstret världen över och den naturliga konsekvensen av att ha flyttat produktion (och utsläpp) till Kina.
Kategorier
Filosofi Kultur Politik USA Vetenskap

Ufo-konsensus: foliehattar

Man brukar ofta hänvisa till «vetenskapen» som auktoritet i politiska spörsmål, vanligen med något slags föreställning om «konsensus» i den aktuella frågan, ett konsensus som man inte tvekar att dra i förlängning in absurdum. Att det finns ett trivialt konsensus om förekomsten av antropogen uppvärmning (numera «uppkokning») leder man således vidare i ett påhittat konsensus om att «forskarna» står bakom hela enchiladan av politiska åtgärder som förespråkas av enskilda organisationer, aktivister och andra aktörer.

Oaktat att vetenskapen inte är riktigt så enig som man föreställer sig, utan tvärtom karakteriseras av hårda och långvariga strider falanger och skolor emellan, finns det ändå gott om fält, teorier (≠ hypoteser) och föreställningar som inte är föremål för strid av andra än foliehattar i marginalen, det vill säga ett slags konsensus. Men sådant vetenskapligt konsensus är vanligen inte föremål för politisk debatt, eftersom politiken inte befattar sig med svarta hål eller den kosmiska bakgrundsstrålningen.

Ett sådant konsensus gäller förekomsten av farkoster, organismer och föremål från främmande civilisationer, en hypotes man slentrianmässigt avfärdar som pseudovetenskaplig. Detta nämligen för att inga som helst bevis föreligger, för att samtliga rapporterade fenomen utom ett fåtal kan förklaras med banala och naturliga orsaker, och för att studier i «ufologi» inte medger falsifierbarhet, upprepningsbarhet eller andra kriterier som präglar den vetenskapliga metoden.

Frågan huruvida utomjordiska civilisationer existerar är visserligen ett spörsmål som dryftas vetenskapligt, men den är mer filosofisk och teknisk än strikt vetenskaplig till sin natur. Knappt någon i facket föreställer sig att vi är ensamma, men å andra sidan finns det inte heller någon som förfäktar att vi står i kausalt samband med andra civilisationer.

Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och till dess att något sådant föreligger, bör vi fortsätta att betrakta ufologer och ufotroende som de knäppa foliehattar de är. Med bevis menas här inte suddiga foton, utan snarare någon ny legering, någon ny slags kunskap som inte är känd på jorden, någon ny biologisk form eller mekanism, någon skrift eller annan kommunikation av okänt slag, och så vidare.

Till denna skara foliehattar hör även den amerikanska regimen, som på allvar håller utfrågningar i kongressen om fenomenet, samt emellanåt tillsätter större utredningar inom militären. Forne underrättelseofficeren David Grusch vittnar således i kongressen om underliga ting, men i vanlig ordning presenteras inga handfasta bevis.

Det är en form av paranoid psykos som föreligger i den amerikanska nationen, och andra irrationella symptom av samma klass är «Havannasyndromet», i vilket amerikanska diplomater världen över tror sig vara utsatta för något slags mikrovågsstrålning, naturligtvis med misstanken att det är «ryssarna» som ligger bakom.

Kategorier
Europa Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion USA

Svenska vrångbilder

Moderatregimens Strömmer har en strålande plan för att komma till rätta med islamistländernas vrede mot Sverige, nämligen att «korrigera» och «temperera» bilden av Svitjod i nämnda nationer. Om mussarna bara kan förmås förstå att vårt land är godhetens paradis på jorden, så kommer man mangrant att lägga ned knivarna och bomberna samt stämma in i Du gamla, du fria.

Ambitionen måste sägas vara grannlaga, då Sverige överhuvudtaget inte äger narrativet. De uppretade massorna i Bagdad och Tehran ser nämligen inte på svensk statstelevision, och tar inte heller del av den övriga propaganda som emanerar från Sverige, utan får sin exformation från annat håll, inte minst från inrikespolitiska aktörer med en helt annan agenda.

Vidare kan man kontra upplägget genom att betrakta vad Sverige har för «bild» av andra länder, exempelvis Ungern, Polen och Kina, där de två första undantagslöst rastreras genom ett verklighetsförvrängningsfilter som sedermera har äventyrat Nato-processen. Ungern är med rätta missnöjt över hur man slentrianmässigt framställs i svensk politisk vulgärdebatt.

Vad gäller Kina är bilden förvanskad bortom igenkännlighet, och har föga med verkligheten att göra. Det gäller inte bara hur landet framställs i statsteve och andra medier, utan även i hur man från officiellt håll beskriver nationen. Exempelvis Säpo framställer Kina som ett «hot» mot svenska intressen, men kan inte närmare konkretisera påståendet.

Men allra mest vanställd är kanske ändå självbilden, den märkliga uppfattningen att Sverige är en humanitär stormakt och ett demokratiskt föredöme. I muslimska länder ser man det inte riktigt så, och inte heller spelar det någon roll, då saken inte dröjer sig om sådana värden – i islam kunde man inte bry sig mindre om demokrati och Q-rättigheter.

I Riyadh och Kairo ser man snarare Sverige som en amerikansk lydstat, som utan pardon utlämnar misstänkta muslimer till CIA för luftburen tortyr, under hot om handelsblockad. Så mycket för mänskliga rättigheter, rättsstat och demokrati. Ansökan till Nato har bara intensifierat den hållningen, och Sverige betraktas inte längre som en formellt neutral aktör, utan snarare underställt Den store Satan och dess fientliga hållning gentemot Mellanöstern och den muslimska världen i stort.

Andra bilder förekommer parallellt, exempelvis att Sverige är ett bidragsparadis i vilket man kan erhålla flotta förmåner utan någon som helst motprestation, vilket har föranlett en massiv migration av muslimer till landet med åtföljande problem av groteska proportioner. Men väl i landet har man att tampas med den svenska sociala ingenjörsstatens mindre smickrande sidor, vilket har föranlett ryktena om att svensk socialtjänst «kidnappar» barn – det korrekta begreppet är «omplacera», vilket alltså är en reell företeelse.

Vad vi har är en kollision mellan två oförenliga kulturer och ideologier, och islam är helt enkelt inte kompatibelt med demokrati och västerländsk filosofi. Det spelar alltså ingen roll hur mycket man än försöker förklara liberala begrepp som yttrandefrihet, eftersom den grundläggande förståelsen saknas – vilket kanske inte är så märkligt, då inte heller svenskar riktigt begriper att yttrandefriheten existerar enkom för att uttrycka det som andra ogillar, exempelvis att bränna en koran, en bibel eller en flagga.

Dessa västerländska värden har regeringen snarare en skyldighet att försvara till sista blodsdroppen, och istället för att fippla med «sverigebilden» och «ta avstånd» från uttryck under lagstadgad yttrandefrihet, bör man drämma näven i bordet och framhålla att svensk demokrati överhuvudtaget inte är förhandlingsbar. Vi kompromissar inte med våra värden!

Islamistisk (eller för den delen amerikansk eller annan utländsk) inblandning i svensk demokrati kan aldrig tolereras, utan Sveriges suveränitet måste i varje ögonblick försvaras och upprätthållas mot varje aktör med illegitima anspråk. Men pajasen Kristersson och hans konflikträdda kabinett gör alltså tvärtom, och aviserar en vilja att gå islam till mötes och i praktiken begränsa yttrandefriheten genom att ge polisen mandat att ta hänsyn till internationell storpolitik vid beviljande av demonstrationstillstånd.

Det är en fullständigt vettlös hållning, som bara visar omvärlden att Sverige är fogligt – inte bara gentemot USA – och därmed möjligt att påverka genom hot om våld eller bojkott av olika slag. Där har vi den verkliga sverigebilden, den klassiska om en chicken Swede som darrar så fort det hettar till och genast böjer sig.

Clownen Kristersson slänger sig raklång i stoftet för kalifatet.