Kategori: USA

Kategorier
Asien Film Kina Korea Kultur USA

Triss i film

Samtiden är i vanlig ordning ur led. Det sägs att folket inte hinner med att titta på alla teveserier som erbjuds i strömningstjänster, och att det gamla tevemediet därmed har återetablerat sin forna roll som underhållningsdrog. Det kanske är det som menas med att få ihop livspusslet?

Själv har jag inte tid för teve eller några serier alls, med undantag för utmärkt science fiction, ty då finns ingen tid kvar för film och böcker. Faktum är att jag aldrig hinner beta av den växande högen med endera mediet, och det kanske är så att det är jag som är ur led. Hu.

Nå, man får välja med omsorg, vilket är raka motsatsen till att slötitta på serier med trivial handling och hög förutsägbarhet. Det man trängtar efter är ett drag av nyskapande, något som avviker från det invanda och bekanta. I högen märkt 2019 finns en del sådana filmer, varav tre redovisas här.

Bekant för många är förmodligen Alita: Battle Angel (USA, 2019), ett mangainspirerat drama av ett slag som bara kan åstadkommas med moderna digitala effekter. En läkare hittar på en soptipp en skrotad cyborg utan kropp, och väcker henne till liv i sin avlidna dotters kropp. Alita, som hon blir kallad, minns inget av sitt forna liv, utan försöker finna sig i sin nya miljö.

Småningom går det upp för henne att hon har tjänstgjort som stridsrobot, och hennes teknik kommer väl till pass för uppgörelser med skurkar av olika slag, särskilt efter att hon förses med en anpassad cybernetisk kropp. Som all manga är handlingen och karaktärerna överdrivna, men genom dramarealistiskt foto som grund blir resultatet anmärkningsvärt fräscht.

Alita: Battle Angel (Robert Rodriguez)

Svart komedi i form av Parasit (기생충) (Sydkorea, 2019) ger en makaber historia om en fattig arbetarfamilj som steg för steg nästlar sig in i en rik familj som tjänstemän av olika slag. Sonen får i uppdrag av sin kompis att lära den rika dottern engelska medan kompisen studerar utomlands.

Väl på plats rekommenderar han sin syster som konstnärlig rådgivare åt den rika familjens son, och senare även sin far som chaufför och sin mor som hushållerska – de tidigare anställda manipulerar man bort. Handligen tar senare mer tragikomiska vändningar av det mer oförutsebara slaget.

Parasit / 기생충 (Bong Junho, 봉준호)

Nazha (哪吒之魔童降世) (Kina, 2019), eller Nezha som den formellt översätts, är en animation kring en hinduisk och buddistisk mytologisk figur som föds direkt som pojke snarare än spädbarn. Å andra sidan hålls han kvar i pojkstadiet med en magisk anordning, för att han är farlig för sin omgivning med sin uppdämda ilska och demoniska natur.

De kinesiska mytologiska superhjältarna är av betydligt äldre snitt än sina amerikanska motsvarigheter, och med en mer komplicerad bakgrund. Men i modern animation och tolkning blir handlingen lättöverskådlig och en trevlig njutning. Den elake Nazha motsvarar en modern vresig tonåring, och är i själva verket lätt att tycka om.

Nazha, 哪吒之魔童降世 (Jiaozi, 饺子)
Kategorier
Kina Politik USA

Sverige tar order från Washington

Den svenska regimen tycks ha fått direktiv från Washington om att motarbeta Huawei som leverantör av 5G, och kommer därför att presentera en skräddarsydd lag i det syftet. Man ansluter sig därvid till det amerikanska handelskriget mot Kina och deltar i mekanismer som förstör frihandelns grunder.

Paranoida amerikanska politiker har uttryckt oro för att Kina skulle kunna nyttja näten för spionage på det sätt som man själva har gjort genom Five eyes, men det är då inte en teknisk värdering utan en politisk. Ericsson och andra leverantörer har alltid byggt in spionkretsar i sin utrustning, som ett direkt villkor för att få tillgång till marknader.

Teknik är inte ett svart hål, utan kan alltid nagelfaras i detalj för att säkerställa säkerhetsrisker. Branschen själv ser således inga tecken på att Huawei, ZTE eller andra kinesiska leverantörer bygger in säkerhetsrisker i syfte att bistå den kinesiska regimen. Det skulle uppdagas med omedelbarhet om så vore fallet.

Det ligger vidare i dessa bolags självklara intresse att leverera säker kvalitet, eftersom man så att säga inte har för avsikt att avhända sig en global jättemarknad genom en spionskandal. Detta är privata bolag med vinstintressen, inte statliga konglomerat.

Saken handlar således om något annat, och de dumdryga invändningarna om att grundaren Ren Zhengfei har en bakgrund i Befrielsearmén (en naturlig väg för fattiga bybor på hans tid) eller att kinesisk lag påbjuder företag att bistå den kinesiska underrättelsetjänsten är inte giltiga. Det senare gäller inte för spionage, utan för nationens försvar, och har motsvarigheter i alla västliga demokratier.

Handelskriget har en poäng i att Kina har begränsningar för utländska företag på sin hemmamarknad, en ordning som måste åtgärdas. Men attackerna på Huawei är av en annan dimension och syftar till att beröva en konkurrent åtkomst till en global marknad, och är därmed ett led i att motarbeta Kinas fortsatta tillväxt, att innesluta landet.

USA känner sig ekonomiskt hotat av sin nya rival i österled, och föresätter sig därför att med alla medel bekämpa vidare avancemang. Vissa av dessa medel går på tvärs med sedan länge inarbetade och självklara västliga värden, och till den strategin ska Sverige inte låna sig.

Vi är ett exportberoende och frihandelsvänligt land, och vi ska inte såga av den gren vi sitter på genom att medverka i paranoid amerikansk politik. Vi ska inte heller böja oss för amerikanska påtryckningar, utan nyttja vårt medlemskap i EU för en starkare gemensam hållning.

Kategorier
Europa Politik USA

Krigets kontinuitet

Första september 1939 påbörjade Tyskland ett mekaniserat blixtkrig mot Polens efterblivna kavalleri, och i rask följd förklarade Europas länder krig med varandra enligt på förhand uppritade allianser. Konflikten är inte den dödligaste i relativa termer, men väl i absoluta.

Kriget var en direkt fortsättning på första världskriget, sedan segrarmakterna 1919 hade gått hårt åt Tyskland. Weimarrepubliken hade kanske klarat biffen trots allt – det glada tjugotalet indikerade att så var fallet – om inte världsekonomin hade kollapsat 1929 och tvingat in Tyskland på en auktoritär väg. Grannländernas ockupation av Ruhr hjälpte så att säga inte till.

Hitler var i högsta grad en produkt av denna utveckling, och inte tvärtom. På samma sätt var nationalsocialisternas judehat (som inte var unikt för dem) en produkt av två tusen års föregående religiös och sedermera etnisk antisemitism. Den initiala ambitionen att rena Tyskland eskalerade småningom i absolut vansinne, och hade paralleller i det japanska kejsardömet.

Kriget slutade formellt 1945 med två amerikanska nukleära laddningar mot Nagasaki och Hiroshima, men sviterna av konflikten har pågått sedan dess. Avkoloniseringen av Afrika och Mellanöstern har format nya konfliktytor med internationell förgrening i terrorism. Koreahalvön är fortfarande delad. Östeuropa befriades först 1989, då det kalla krig som följde direkt på världskriget upphörde. Japan har ännu inte kompenserat och bett om ursäkt till Kina och Korea.

Historien är kontinuerlig, och det är inte helt enkelt att avgränsa händelser i perioder. Det ena leder till det andra, och ingen företeelse sker i isolering. Efter andra världskriget sa man unisont «aldrig mer», vilket ledde till kol- och stålgemenskapen och sedermera Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen. Genom att göra nationerna beroende av och integrerade med varandra skulle man undvika väpnade konflikter.

Hittills har det fungerat, men unionens utveckling till allt mer auktoritär federation kan småningom omintetgöra hela projektet, och Storbritanniens sorti kan vara det första i raden av utträden. Genom massinvandring från tredje världen har man lagt grunden för nya konfliktytor, som kan bryta ut i motsvarande elände om ekonomin går söderut och Europa kollapsar.

Efterkrigstiden är på många sätt den bästa Europa, i vart fall Västeuropa, känner, och få av dess invånare kan föreställa sig en ny sådan konflikt. Det förefaller vara omöjligt att historien kan upprepas och Europa åter dränkas i blod. Vi har blivit immuniserade mot själva tanken att gå i strid mot våra europeiska bröder eller mot någon annan. Men så har man ock tänkt under andra fredliga blomsterperioder i historien, och alla sådana perioder har ett givet slut. Historien tar alltid nya vändningar.

För mig har andra världskriget alltid varit något i det avlägset förflutna, och jag föreställer mig att dagens unga generationer ser konflikten som rena medeltiden. Men åttio år är faktiskt ingenting. Det var i går, i historiskt hänseende. Vi är fortfarande samma slags människor som då, och ingen utbildning eller indoktrinering i världen kan hindra oss från att låta tribalistiska och andra mer primitiva tankar ta överhanden i tider av kris.

Politikens slutstadium inträffade faktiskt inte 1989, så som en del föreställer sig, och Europas framtid är inte skriven i sten. Alla maktcentra från Egypten och Rom till Brittiska imperiet har förr eller senare upphört att existera, och detsamma kommer att gälla alla nuvarande motsvarigheter. Europeiska unionen kommer inte att existera för evigt, utan kommer en dag att sönderfalla, för att senare återuppstå i annan skepnad – när tillräckligt mycket elände har passerat.

Oftast är det externa faktorer som får imperier att falla. Klimatförändringar har i historien orsakat torka och svält och som en följd uppror, migration och kollaps. Tekniska paradigmskiften, som kavalleri, järn, krut och mekanisering, har orsakat motsvarande omvälvningar genom aggression. Vi kan i någon mån parera för vad vi lärt av historien, men kan inte se allt som döljer sig bakom kröken.

Klimatförändringar och påföljande migration är just sådana disruptiva händelser som fick Rom att kollapsa, och vän av ordning noterar att vi för närvarande har en liknande situation. Klimatförändringarna, som visserligen överdrivs, kan orsaka än mer migration när redan oländig terräng blir hetare i Mellanöstern och Nordafrika, och Europa är den hamn man kommer att söka tillflykt i, i större utsträckning än i dag.

Man leker således med elden när man genomför detta omvälvande samhällsexperiment, och man gör det mot bättre vetande. Ett fullskaligt handelskrig mellan Kina och USA och sedermera hela världen kan bli den gnista som knuffar världen in i ekonomisk depression. Åtföljande konflikthärdar kan bryta ut och sprida sig vida omkring, och därmed förvärra ett redan prekärt läge.

När det uppstår brist på basvaror lägger man grunden för nya auktoritära figurer, och politiken kan i rask takt förändras radikalt på ett sätt som få i dag skulle önska. Det kan gå söderut väldigt fort, och vi kan raskt slungas in i en ny storkonflikt när vi ställs mot dem i kamp om resurser.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Öst och Väst i perspektiv

Två konstanter kan skönjas under de gångna två tusen åren. Å ena sidan Rom, som i dag har sin efterföljare i Europeiska unionen, och å den andra Han, som i dag motsvaras av Folkrepubliken Kina. Öst och Väst graviterar kring dessa båda poler, även om USA har tillkommit i modern tid som en förlängning av Europa.

Rom och Han var jämnstarka, medan Tang drog ifrån då Europa gick in i en tusenårig medeltid efter Västroms fall. Song hade med sin enorma flotta kunnat erövra världen genom kolonisation, men Kina har aldrig utmärkt sig för koloniala ambitioner. Expansionen västerut skedde i självförsvar, liknande hur Rom till en början växte.

Ett Europa som vaknade ur sin religiösa dvala under renässansen, då Östrom föll och muhammedanerna skar av handelsvägarna till Öst, fick dock smak för kolonisation, och från den tiden – det viktiga årtalet 1453 – tog Väst åter ledningen över Öst. Med global kolonisation och slaveri lade man under sig världen och utvecklade den förnämsta konst, vetenskap och teknik, vilket ytterligare accelererade förloppet.

Samtidigt gick Qing in i en medeltidsliknande förpuppning, vilket småningom ledde till kollaps när västmakterna knackade på dörren. Vi ser alltjämt resterna av detta när Väst krampaktigt försöker utöva inflytande i det Hongkong man stal från Qing.

Men den huvudsakliga vågen har vänt, och Kina har återuppstått ur askan av kollaps, japansk ockupation, inbördeskrig och politiskt kaos. Tillsammans med motsvarande utveckling i andra östasiatiska tigerekonomier är det Öst som för närvarande har moment.

Väst har å andra sidan avkoloniserat och förbrukat allt krut från tidigare kolonisation och slaveri, och man måste nu spela under mer jämlika villkor. I det Afrika man koloniserade återstår i stort bara underutvecklade diktaturer, och ansträngningarna med bistånd under demokratimission har inte lett någon vart.

Öst har en annan plan, i vilken man idkar handel och skickar ingenjörer och företagare att bygga den afrikanska kontinenten, utan pekpinnar. Med diplomati och handel utvinner Kina råvaror och billig arbetskraft ur Afrika, medan ett förslappat Europa alltjämt är besatt av att sprida demokrati och mänskliga rättigheter, på samma sätt som man tidigare spred kristendom.

De koloniala ambitionerna kvarstår emellertid i Mellanöstern, eftersom Väst har gjort sig beroende av olja. All politik i Mellanöstern gror ur å ena sidan spelet om oljan, och å den andra den judiska statens existens, som en direkt förlängning av korstågen och kristen eskatologi.

Som tack för oredan dumpas migranter från regionen i Europa, som därmed försvagas socialt, kulturellt och ekonomiskt. Istället för att fokusera på konkurrensen med Öst tvingas ett djupt polariserat Europa hantera problem från medeltiden. Som om en befolkningsersättning kunde rädda Europa.

Amerika försöker å sin sida kasta grus i det kinesiska maskineriet med handelstullar, vilket i slutändan bara kan resultera i amerikansk förlust. Kina kanske åsamksas en viss skada när tillväxten sjunker under tio procent, men vem som är mest uthållig är ställt utom allt tvivel. Kinas massiva satsningar på inrikes infrastruktur och utbyggnaden av Nya sidenvägen är en garant för fortsatt kinesisk tillväxt.

Sett i detta schematiska perspektiv i tid och rum står det klart att Väst småningom kommer att stå på den förlorande sidan, att guldåldern från renässansens dagar nu är över, och att en ny världsordning är under uppsegling. Amerika har visserligen mycket kvar att ge, men ett tynande Europa försvagar Väst som helhet, och Östs dominans ligger i öppen dager.

Kategorier
Kina Politik USA Vetenskap

Mångalen

Femtio år har passerat sedan Armstrong och Aldrin satte sina fossingar på månstoftet. Ytterligare tio män upprepade bedriften de följande åren, och vi som växte upp i rymdåldern trodde nog att bemannade rymdfärder snart skulle bli rutinuppdrag.

Så blev det inte, och orsakerna var inte uppenbara då. Månprogrammet utgjorde en prestigekamp mellan två supermakter under kalla kriget, och den föll naturligt ut ur samma teknik som byggde kapprustningen. Att visa intellektuell och teknologisk överlägsenhet blev därmed självklara element i denna tävlan mellan USA och Sovjetunionen.

Rymdprogrammet genererade inte bara prestige, utan betalade sig ordentligt i form av spinoff-effekter av olika slag, inte minst all den teknik som vi i dag brukar och som har gjort USA till den ledande kunskapsnationen.

Utforskningen stannade inte heller vid månen, utan fortsatte med obemannade sonder till solsystemets alla himlakroppar och vidare ut i tomma intet. En av Voyager-sonderna har redan passerat den yttre gränsen för solsystemet. Rymdfärjan, internationella rymdstationen ISS och observatoriet Hubble med kommande efterföljare är andra bedrifter i denna utveckling.

Men att skicka obemannade farkoster är oerhört mycket billigare och enklare än att säkert föra en grupp människor ut i rymden och tillbaka. För vidare bemannade färder måste man kunna motivera nyttan med sådana anslag i budgeten, i storleksordningen 4–5 % för USA:s vidkommande.

Det finns helt enkelt ingen väljarkår bakom en sådan satsning, och vidare spinoff-effekter är inte längre givna sedan man klarat av det första steget. Att skicka människor till Mars, nästa logiska anhalt, är helt enkelt en ekonomisk förlustaffär på kort och medellång sikt. Det ger visserligen prestige och kunskap, men inget klirr i kassan.

Men detta kan komma att förändras i takt med att nya maktbalanser formas efter Sovjetunionens fall. Kina har återupptagit ambitionerna, och kommer att landa människor på månen vad det lider, i en kopiering av tidigare bedrifter.

Men detta är ett första steg, och Kina har större ambitioner än så, nämligen att bli ledande samt att kunna utnyttja tekniken för sina egna syften. Småningom kommer jakten på mineraler att ske i rymden, och Kina har långsiktigt fokus på en sådan utveckling.

Detta ger incitament för USA att åter ta upp kampen med en ny rival, och man märker redan tecken på sådana ambitioner. En ny rymdkapplöpning är således redan i gång, med mer diffusa och allmänna mål. Landstigning på Mars torde bli den första kraftmätningen, och även om Nasa har ett försprång är utgången inte given.

På lång sikt är sådan utforskning naturligtvis en jättevinst, vilket den första rymderan visade. Det är en modern form av att kolonisera Amerika. Men varken politiker eller allmänhet är vetenskapsfokuserade, utan förhåller sig till sina kortsiktiga budgetar. De förstår visserligen intresset, men kan inte motivera kostnaden. I kapplöpning med en teknisk och ekonomisk uppstickare kan den attityden snabbt förändras.

Saken gäller förstås inte bara att landa människor på andra himlakroppar för nöjes skull, utan att börja kolonisera planeter. Problemet är att ingen annan planet i solsystemet är lämplig för mänskligt eller annat liv, och att det i längden därför blir en bas för vidare språng till andra närliggande solsystem.

Mars är snarlik vår planet på många sätt och vis, men den är mycket kallare trots sin rena koldioxidatmosfär. Vid ekvatorn kan man få behaglig temperatur vid sommaren, men i övrigt måste man skydda en bas mot kyla och kraftiga stormar. Man måste etablera någon form av ekologi för att kunna bli självförsörjande, och en förutsättning är att man kan nyttja en lokal vattenresurs.

Får man bara ett grundläggande fäste kan man därefter börja forma planeten och bygga en koloni. Detta behöver inte ligga så väldigt långt in i framtiden om man väl har beslutsamheten, men givetvis måste man börja med några turistresor tur och retur. Vi har en gubbe på Mars inom tjugo år.

Numera behöver den ekonomiska bördan inte bäras av ett enskilt land, utan man kan gå samman i ett internationellt lag för ändamålet, på samma sätt som man gör med partikelacceleratorer, rymdstationer och liknande. Här har USA tyvärr stängt dörren för Kina, men det ger samtidigt en intensiv konkurrenssituation.

Ett sådant multinationellt projekt bidrar förstås med en del komplikationer, då alla vill ha sin del av kakan. Alla människor som har satt sin fot på månen är vita män med germansk etnicitet, och om man får tro en del moderna science fiction-serier är representation viktigt.

Det ska vara en kvinna, en afrikaättad, en genderutmanad och en muslim i teamet om det ska bli av, och här kanske den humanitära mångkulturalistiska stormakten Sverige kan bidra med expertkunskap pch eventuellt deltagare ur någon av statens utvalda folkgrupper.

Alternativt vinner Kina rejset, och då blir det den mest kompetenta skaran av män och kvinnor av kinesisk nationalitet som får uppdraget i meritokratisk ordning. Detta får bli huvudtipset.