Kategori: Vetenskap

Kategorier
Politik Vetenskap

Politisk hållning visavi vetenskapliga utsagor

En underström i debatten gör gällande att så kallade klimatförnekare främst finns på högersidan av det politiska spektrat, underförstått att vänstern har vetenskapen i ryggen och därmed vinner argumentet, debatten och kriget.

Det första påståendet är sant, inte minst för att klimatpolitik har utvecklats till en renodlad vänsterrörelse, men även för att den konservativa falangen har en del religiöst anstrukna schatteringar med grund förståelse för vetenskapliga resultat som evolution och kosmologi.

Av detta följer emellertid inte det andra påståendet, ty vänstersympatisörer lider av en motsvarande åkomma, nämligen att blint lita på såväl faktiska vetenskapliga utsagor som utsagor som förefaller ha vetenskaplig tyngd men som i själva verket är falska. Denna grupp saknar skeptisk läggning och betraktar vetenskap med närmast religiös frenesi, utan att förstå att all vetenskap inte är lika mycket värd.

Klimatförnekarna har således sin motsvarighet i klimatalarmister, till exempel kulturella mediepersonligheter som agiterar för att domedagen med diverse «tippunkter» och katastrofscenarier i den yttersta utkanten av osannolika förutsägelser är omedelbart förestående, och som utan att blinka vältrar sig i sådan lektyr som diskuterar sådana dystopier.

Det är samma fenomen som gör att miljöpartister, som givet specialintresset borde vara vetenskapligt lagda, är överrepresenterade bland sådana som tror på «chemtrails» och «övernaturliga» fenomen. Paradoxen upplöses av att de saknar kritisk läggning och tar till sig vad som helst som förefaller ha en trovärdig källa.

Ord som «kris», «nödläge» och «upphettning» används av dessa vänstersympatisörer för att piska upp oro och rädsla, nämligen den oro de själva känner efter att ha trissat upp sina mardrömsscenarier. Det är inte en tillfällighet att klimatdebatten har utmynnat i ett kulturkrig som främst drivs av kulturpersonligheter som inte förmår lösa en andragradsekvation.

Mellan dessa båda extremer står mer vetenskapligt och tekniskt skolade personer, som förvisso noterar en pågående antropogen uppvärmning, men som varken stämmer in i den överdrivna konsekvensanalysen eller godtar den politiska ambitionen att på kort tid störta samhället över ända, och som hellre förordar en organisk lösning baserad på forskning, teknik och marknad.

Kategorier
Politik Vetenskap

Kolets plats är inte i jorden

Kolet (och oljan) som finns lagrad i underjorden befinner sig inte på sin naturliga plats. Det finns där för att ligninbaserade träd med bark utvecklades och spreds i stor mängd under karbon för 350 miljoner år sedan. Det hade då ännu inte utvecklats organismer som kunde bryta ned dessa sega ämnen, och kolet stannade därför i marken utan att förmultna.

Liv på land exploderade under devon (-390 Ma) med ormbunkar och andra växter som grönade en tidigare karg och steril stenmiljö. Växterna bildas av koldioxid i atmosfären under fotosyntes, med syre som restprodukt. För tillväxten behövs vatten, som tillförs i form av regn från atmosfären, samt mindre kvantiter mineralämnen, som bryts direkt från jordskorpan. Ännu en restprodukt av förloppet är framväxten av jord, den bruna massa som främjar ytterligare växtlighet och andra organismer.

Koldioxidhalten i atmosfären vid tiden för landväxternas radiering var 4000 ppm eller tio gånger högre än i dag, men till följd av gröningen sjönk den successivt till under 400 ppm under karbon, med en långvarig istid som följd.

Det lagrade kolet använder vi numera som bränsle, i princip lagrad solenergi, med resultat att koldioxidhalten ökar och temperaturen får en liten skjuts uppåt. Men det är att märka, att vi i geologiskt hänseende befinner oss under samma atmosfäriska omständigheter som under karbon–perm, med riktigt farligt låga nivåer av CO₂ under en pågående istid.

När klimatförvillarna vill skrika ut sitt larm visar man gärna hockeyklubbsgrafer över koldioxidhalten under historisk tid, eller möjligen kortare geologiska perioder. Vid konfrontation med spektrat över hela fanerozoikum (-542 Ma till nutid) menar de att det inte har relevans, och dessutom att förloppet nu sker så mycket snabbare än i tidigare faser.

Men kol är kol, och dess naturliga plats är antingen i atmosfären eller i organismer. Ju fler organismer, desto mindre koldioxid. I jorden gör kolet ingen nytta, annat än som en tillfällig reservoir av bränsle åt moderna människor. När vi spyr ut detta kol i gasform ger vi växtligheten bränsle.

Denna balans har upprätthållits i en halv miljard år, och det finns så att säga ingen anledning tro att det skulle brytas bara för att det befriade kolet återförs till atmosfären. Det blir varmare och fuktigare till en början, men också grönare och småningom kallare när extra syre kyler, allt i en dans inom välavgränsade regioner.

Argumentet att geologiska nivåer inte skulle spela någon roll måste avfärdas. Det spelar självklart roll, och är den karta med vilken vi kan förstå klimatet på riktigt lång sikt. Av den kartan förstår vi att varken jorden eller mänskligheten är hotad av lite varmare och blötare väder, och att det inte heller finns något linjärt samband mellan koldioxid och temperatur (se t.ex. jura–krita i diagram).

I själva verket säger denna utveckling att vi balanserar på randen till en intensifierad istid efter hundra miljoner år av konstant nedkylning, och att våra små tillskott av koldioxid i atmosfären är just den faktor som tar oss tillbaka till mer hälsosamma nivåer för jordens vidkommande.

I människans korta och snäva perspektiv är ett par meter högre havsvattennivå oroande, men på tusentals års sikt hade alternativet med en ny nedisning varit en fullständig katastrof. Människan fann upp civilisation i exakt rätt ögonblick, och människan skapade förbränningsmotorn med närmast gudomlig precision i tid. Bara tack vare kolet och oljan har civilisationen en framtid utan is, kyla och ond bråd död.

Kategorier
Ekonomi Filosofi Politik Vetenskap

Historiska cykler: en dyster framtidsprognos

Biologiska system är dynamiska, det vill säga undergår kontinuerliga förändringar. Ett enkelt exempel är bytesdjur och rovdjur, vilkas ömsesidiga förhållande varierar cykliskt. Kaniner kan ett år föröka sig kraftigt, varvid rovdjur får ökad tillgång till föda och därför också växer kraftigt i antal. Men med fler rovdjur i omlopp decimeras kaninstammen, och rovdjuren får mindre att äta, med följd att även rovdjursstammen decimeras. Fenomenet kan matematiskt modelleras med ett par differentialekvationer (Lotka–Volterra).

Människan är som biologisk varelse en del av sådana dynamiska biologiska system, och lyder därför under dess krafter, om än på ett betydligt mer komplicerat sätt. Historiska exempel utgörs av tidiga civilisationer som under goda skördar åtnjuter kraftig befolkningsökning och utökad makt i en region, till exempel sumerer och egyptier.

När skörden sedan blir skral på grund av någon omständighet som torka uppstår social oro, vilket resulterar i politisk instabilitet, uppror och maktkamp om resurserna, i värsta fall i form av inbördeskrig. Civilisationen erfar en period av nedgång, innan den småningom kan expandera på nytt under en ny guldålder och en ny dynasti.

Även yttre betingelser kan föranleda sådana nedgångar. Bronsålderns imperier fick ett abrupt slut när järnet tog överhanden och ruckade på gamla ingångna handelsrutter som fallande dominobrickor. Sådana tekniska paradigmskiften är en speciell omständighet, som vi här ska bortse från.

Mänsklig populationsdynamik skiljer sig således inte från andra djurs, utan vi har en tendens att ta alla resurser i anspråk för att maximera vår stam. Men vår tillväxt som art har varit i exponentiellt tilltagande under hela historien, med undantag för peståren under 1300-talet. Vi observerar inget cykliskt förlopp i balans, utan har att invänta en utplaning och småningom en platå i befolkningstillväxten, såvida inte en global pandemi decimerar oss rejält.

Däremot kan man skönja cykliska sociala och ekonomiska förlopp på en annan lokal nivå, nämligen mellan generationer. Efter en nedgångsfas (säg andra världskriget) sker en babyboom (fyrtiotalisterna), som genererar massiv tillväxt, förhöjt tryck på arbetsmarknaden och sociala system, samt krav på radikala reformer (1968-revolutionen).

Även fyrtiotalisterna genererar en babyboom, men då är tillväxten redan någorlunda mättad och den nya generationen har inte samma förutsättningar att etablera sig (finanskris 1990–1994), vilket ger incitament för förändrad politisk inriktning. För att motverka försämrade levnadsvillkor måste staten agera, exempelvis genom att låna pengar och öka statsskulden eller genom socialistiska ingrepp som reglering av hyror och priser.

Det sistnämnda är farligt för att man då även irriterar eliten eller överklassen, som inte vill se sina investeringar gå i kras. Alltså lånar man vanligen pengar, en skuld som man för över på den tredje generationen, varvid man borgar för social och politisk oro. Det är ungefär där vi är nu, med polarisering och komplicerad parlamentarisk situation – polariseringen är inte bara mellan klasser, utan även mellan generationer och kulturella undergrupper.

Att man kan urskilja en krigscykel om ungefär två generationer (57–58 år) är således inte en tillfällighet, utan ett resultat av befolkningstillväxt och senare ekonomisk stagnation. Krig eller andra digra konsekvenser är förstås inte givna, utan varje stat har möjlighet att parera toppar och dalar i cykeln med lämplig politik. Men sannolikheten för oro beror i stor utsträckning på populationsdynamiska faktorer.

Tidigare skulle man förkasta tankar om historiska cykler som numerologiskt trams, men med allt större förmåga att behandla stora datamängder kan man på ett kusligt sätt visa att de är högst verkliga. Peter Turchin, en av förgrundsgestalterna i detta fält av dynamisk historia («kliodynamik»), kallar de små oscillationerna mellan generationerna för far–son-cykler.

Det finns även större så kallade sekulära cykler som varar i ungefär hundra år. En rad revolutioner kan således ses klustrade kring 1770 och 1870 istället för att vara utspridda. Även här är det befolkningsdynamiken som är avgörande för den politiska utvecklingen. Ideologier som liberalism och socialism är inte godtyckliga tankefoster, utan ett svar på människors behov.

I nutid kan man observera en bostadskris i ett antal västländer, till exempel Storbritannien och USA. Unga har inte råd att köpa bostad på en inflaterad marknad som kontrolleras av äldre generationer och en förmögen klass. Att både USA och Storbritannien befinner sig i politiskt tumult är således ingen tillfällighet, utan har rötter i underskott, svag reallöneutveckling och ökande klyftor.

Detta är inte ett försvarstal för marxism, om någon tycker att det luktar så, utan bara en observation av faktiska omständigheter. Den faktiska och absoluta rikedomen som Väst upplever undergrävs av ökande relativa skillnader och framförallt brist på möjligheter. Detta är varför Kinas diktatur åtnjuter långt större folkligt förtroende än valfri västregering, för att man har omfattande tillväxt och andas optimism – pilarna pekar åt rätt håll, till skillnad från i Väst.

Polariseringen i Väst tycks i förstone inte ha så mycket att göra med traditionella problem som arbetsmarknad och ekonomi, utan bottnar främst i inställning till migration. Men vad är migration annat än en populationsdynamisk variabel?

Den tidigare babyboomen ersätts vid mättnad och stagnation med fallande födslotal, och den vidare tillväxten uteblir. Regeringar ser invandring som en metod att hålla tillväxten vid liv, vilket är en förutsättning för att underhålla de sociala välfärdsprogrammen – utan tillväxt kan ingen pension betalas ut till en åldrande befolkning.

Traditionell arbetskraftsinvandring under 1970-talen förmådde hålla systemen vid liv, och båda parter var i princip nöjda med arrangemanget. Men med flyktinginvandring rubbas förhållandena, dels för att stora delar av den invandrade skaran saknar relevant utbildning för att passa en modern arbetsmarknad. Allt för många invandrare bidrar således inte till att underhålla systemen, utan blir istället en belastning.

Populationsdynamiken generationer emellan är lika tydlig vad gäller invandrare. Första generationens invandrare ser och uppskattar skillnaden mellan Sverige och det skithål man flydde från, medan andra och tredje generationen bara ser skillnaden mellan sig och andra i samma generation. Genom att etablera en etnisk underklass har man förvärrat det ursprungliga problemet och gett stora incitament till social oro – det vi observerar i realtid med dagligt gatuvåld och omfattande kriminalitet.

Ur denna prekära situation finns ingen snabb väg, utan den kommer tvärtom att förvärras och småningom toppa i maximal social och ekonomisk oro innan vi kan gå vidare i en ny guldkantad fas om någon generation. Estamos jodidos. We’re fucked. Det är kört. Vi befinner oss på fel sida cykeln, och den politiska majoriteten har varken kraft eller förmåga eller för den delen vilja eller insikt att parera utvecklingen.

Det kommer alltså att bli betydligt värre, inte bara i Sverige utan även i USA, Storbritannien och större delen av Västvärlden. Lågkonjunkturen är redan här, men dess effekter blir kännbara först efter en tid. Det svåra tjugotalet står för dörren, helt enkelt en fas i en sekulär cykel med parallell i föregående sekels oroligheter vid ungefär samma tid.

Givet att det tar en generation att återhämta sig, kan vi kanske se ljuset i tunneln någonstans kring 2040–2045, då en ny tillväxtfas kan äga rum och Västvärlden få en renässans. Då kan Kina vara världens nya mittpunkt, och den tidens värderingar kommer att skilja sig lika mycket från dagens som mellan, säg, 1968 och 1983. Ha en fortsatt bra dag!

Kategorier
Filosofi Kultur Matematik Vetenskap

Reductio ad absurdum

Första, andra, tredje, fjärde. I språket ligger en antydan om att förhistoriska populationer inte hade något större behov av fler storheter än ett, två och många. Kardinaltalen ett och två skiljer sig etymologiskt från ordningstalen första och andra, medan de därefter följs åt i tre/tredje, fyra/fjärde och så vidare.

Vårt svenska språk är en utveckling av urnordiska, urgermanska och urindoeuropeiska i succession, vilket tar oss fem tusen år tillbaka i tiden. Säkerligen hade man även i den indoeuropeiska jamnakulturen utvecklat behov av och förmåga att handskas med större tal, bland annat för att hålla reda på boskap, men det nedärvda språket hade bevarat en äldre ordning.

Aboriginier, pirahã och många andra nutida inkarnationer av jägare–samlare saknar alltjämt ord för tal högre än två, och om behovet uppstår att räkna större kvantiteter nyttjar man helt enkelt bas 2 i primitiv mening för att bestämma antal, det vill säga två par istället för fyra.

Behovet att mer exakt kvantifiera mängder uppstår i de första civilisationerna i Sumer och Egypten, där man först använder olika benämningar för tal beroende på vad det är man räknar. Tio i tio öl eller tio bröd har således olika benämningar. Abstrakt utveckling i renodlade tal är en senare konsekvens, vilket kan verka svårförståeligt för moderna människor.

Människan har således strosat omkring i över 300 000 år utan att använda den matematiska förmåga som hjärnan erbjuder. Först när det finns behov av att lagerföra och fördela uppstår numerisk abstraktion, och först när det finns behov av att planera byggnation uppstår studium av relationer mellan tal, det vill säga aritmetik. Aritmetiken består av heltal och rationella tal, och man använder (bland annat) bas 60 (= 2·2·3·5) för att få enklare divisionsberäkningar.

Sumerer, babylonier och egyptier utvecklade således geometriska och aritmetiska samband, som emellanåt antog en religiös anstrykning. Exempelvis pyramider är byggda med vissa proportioner som vittnar om en vördnad för sådana samband. Matematiska texter i Babylon och Egypten (runt -1900) visar att man bedrev undervisning i att finna pythagoreiska tripplar och lösningar på geometriska problem, inklusive volymberäkningar.

Matematik i egentlig mening uppstår vid -530 med pythagoréerna, en sekt som nyttjade matematik som ett heligt verktyg för att finna ordning i kosmos. För pythagoréerna kunde allt beskrivas i termer av heltal och rationella tal (heltal delade med heltal), som harmoniska proportioner i musik eller perfekta geometriska kroppar.

Man nyttjade överhuvudtaget inte siffror som den mer verklighetsanknutna samtida grekiska palatskulturens aritmetik, men det var kanske också därför man kunde utveckla ett renodlat studium av matematiken som en självständig gren – μάθημα (mathema) betyder lektion eller det som ska läras.

Pythagoréerna tog således arvet från Sumer, Babylon och Egypten till en ny nivå, med sträng bevisföring som ett element. Pythagoras sats användes i praktisk mening över tusen år före Pythagoras, men det är med pythagoréerna den första allmänna framställningen föreligger, även om ett strikt bevis sker först med Euklides ett par hundra år senare.

En rätvinklig triangel med sidorna a och b respektive hypotenusan c uppvisar således sambandet a² + b² = c², som är enkelt att bevisa geometriskt. a = 3, b = 4 och c = 5 är ett numeriskt exempel med heltal, och man kan visa att rationella lösningar är enkla multiplar av heltalslösningarna.

Om vi istället sätter a = b = 1, vad blir då c? Pythagoréen Hippasos undersökte detta fall närmare (runt -450), och fann då att c inte kan uttryckas som ett rationellt tal p/q. För att visa detta antar vi att c = p/q, där heltalen p och q saknar gemensamma delare, varvid p²/q² = c² = 2 enligt Pythagoras sats.

Vi har då att p² = 2q², vilket innebär att p² är delbart med 2, ett jämnt tal. Det kan enkelt ledas i bevis att även p då är delbart med 2. Vi kan således skriva p = 2r, som vi sätter in i ekvationen p² = (2r)² = 4r² = 2q². Men här kan vi dela båda leden med 2, varvid vi erhåller 2r² = q², vilket medför att även q² är ett jämnt tal delbart med 2, och därmed att q är delbart med 2.

Därmed har vi en motsägelse, eftersom p och q antogs sakna gemensamma delare. Vi har just visat att de har den gemensamma delaren 2 under det givna antagandet, och därmed är antagandet falskt. Reductio ad absurdum och √2 är irrationellt. Myten har att detta störde heltalsmystikerna bland pythagoréerna så mycket att man lät dränka Hippasos i havet.

Man observerar här att 2 är ett primtal, och man kan med ungefär samma metod (plus aritmetikens fundamentalsats) visa att kvadratroten ur varje primtal 3, 5, 7, 11… är irrationell, och vidare att kvadratroten ur varje icke perfekt kvadrat är irrationell. Dessa samlade erfarenheter från pythagoréerna och annan grekisk matematik syntetiserades småningom runt -300 av Euklides i Στοιχεῖα (Stoicheia), mer känd som Elementa, den mest betydelsefulla bok som någonsin har skrivits och som ligger till grund för all senare matematik.

Pythagoréerna influerade även Platon och därmed hela den västerländska filosofin och den senare vetenskapen. Arvet från antikens Grekland är så ohyggligt tungt att det förefaller direkt obegripligt att man i vissa kretsar vill avskaffa undervisning i antikens historia.

I likhet med annan idéhistoriskt viktig matematik lär man i skolan faktiskt inte ut hur kvadratroten ur 2 är irrationell, trots det enkla beviset, utan man begränsar sig till att mekaniskt nyttja Pythagoras sats, vilket är mer i analogi med babylonisk och egyptisk undervisning. Som om vi hade något praktiskt behov av att räkna på trianglar.

I själva verket borde man i åtminstone gymnasiet leda i bevis att kvadratroten ur ett primtal är irrationell, som en nyttig övning i metoder som reductio ad absurdum och induktion, och för att ge en grund i talteori för vidare studier. Tyvärr finns inte en enda matematiklärare i grundskola eller gymnasium som (fritt) kan härleda att √3 är ett irrationellt tal – kan du?

Kategorier
Politik Vetenskap

Klimatförnekarna

En statsunderstödd journalist vid namn Sallinen undrar varför de så kallade klimatförnekarna är så högljudda angående klimatet, men knäpptysta när det gäller betydligt «mindre studerade» upptäckter. Varför är rösterna frånvarande när det gäller existensen av svarta hål, de «djupt mystiska» neutrinerna och «gudspartikeln»?

Reportern snuddar delvis själv vid svaret, nämligen att astronomi och partikelfysik sällan har direkta konsekvenser för vardagslivet, medan klimatfrågan berör ekonomi och livsstil. Men frågan är felställd och premisserna felaktigt uppställda.

Till att börja med ska kort konstateras att existensen av svarta hål är säkerställd med i runda slängar hundra miljarder gånger högre tillförlitlighet än klimatprognoser. Det gäller för övrigt även neutriner och «the god damned particle» (higgs), som båda är teoretiskt och experimentellt verifierade med en noggrannhet som får klimatforskare att göra i byxorna av skam.

Klimatvetenskap står således inte på samma hylla som dessa exakta vetenskaper, utan är till sin natur statistisk, approximativ och evigt ofullständig. Det sagt är man en idiot om man förnekar vare sig partikelfysikens resultat eller den globala uppvärmningen.

Klimatförnekare finns förvisso, och man ser dem ideligen i diverse skumma fora. Men etiketten klistras också slentrianmässigt på dem som förnekar allvarligheten i förändringarna, på dem som inte stämmer in i att vi står inför en omedelbart förestående apokalyps, och på dem som inte ser Klimat-Greta som världens räddare.

De förra är få och i någorlunda konstant mängd, eftersom andelen idioter är någorlunda stabil. Idiotin härrör från kognitiva låsningar, som kan vara av religiös eller politisk natur. Många är klimatförnekare av den enkla orsaken att klimatrörelsen är en utpräglad vänsterfråga med allt vad det innebär i praktiska politiska konsekvenser.

De senare är dock betydligt fler, nämligen den majoritet som varken förnekar eller överdriver klimatförändringar. Det är den massa som inte demonstrerar för klimatet, som inte överväger att terminera sitt eget släktled, som inte har flygskam och som inte har en tanke på att sluta köra bil. Den populas som inte tror att uppryckelsen är här riktigt än, men som ändå kan tänka sig att sopsortera.

Klimatförnekare är således en extrem pol, med sin motsats i den andra extrema polen av klimatfascister i bland annat medier, de som upphöjer Klimat-Greta till Jesu efterträdare, de som sprider FUD om apokaplysen, och de attention whores som förespråkar att vi bör äta människokött för «klimatets» skull. Polerna existerar inte utan varandra.

Båda extremerna är för övrigt ungefär lika lite hemmastadda i vetenskap, och båda följer sin kognitiva bias. Förnekarna tar fasta på såväl all tänkbar opposition som rena konspirationshypoteser och illa underbyggda teorier, och saknar de intellektuella verktyg som krävs för en rättvisande bild. Samma sak gäller dock för ekofascisterna, som upphöjer Vetenskap med V som religion utan diskriminering av olika fälts faktiska förmågor – genusvetenskap står i deras bok på samma hylla som kvantfysik.

Att jämföra higgs och neutriner i den mest exakta och väletablerade av vetenskapliga teorier – standardmodellen – med imprecisa kurvanpassningsprogram med prediktiv förmåga i paritet med en apas handel på börsen kan bara journalister och kulturkoftor göra sig skyldiga till.

De förväxlar ett konsensus kring uppvärmningens natur med ett ickebefintligt konsensus kring dess konsekvenser och åtgärder. Därtill förväxlar de sin roll som granskare med en extatisk hänförelse i att förkunna en klimatreligion för allmogen. I själva verket ska de granska politiska organisationer som IPCC med samma frenesi som vilken makthavare som helst, och de ska granska klimatmodeller med samma nit som näringslivets skumma program för utlåning.

En förnuftig analys av problembilden, med nyfikna frågor kring hur forskningsanslag fördelas och en realistisk diskussion kring hur jordens termostat ska regleras i största allmänhet, är vad som borde utgöra journalistikens uppgift, snarare än att hylla en utvecklingsstörd liten flicka som varnar för jordens undergång. Men det vore förstås inte lika klickonomiskt lönsamt som att ge utrymme åt extremer som Klimat-Greta och Rockström.