Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA Xinjiang

Återställare med Kina

Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) skulle ha en debatt om autonoma regionen Xinjiang, på begäran av USA med marionetter. Men det bar sig inte bättre än att förslaget röstades ned, och att man alltså inte ens kunde enas om att diskutera den rapport rådet självt har tagit fram i ämnet.

Det är åter en påminnelse om att Västs korståg mot Kina saknar internationellt stöd, och noterbart är att muslimska länder i rådet röstade nej, bland andra Pakistan och Qatar. Till och med Ukraïna valde att ändra sig, och lade ned sin röst, till Washingtons förtret.

Samtidigt är klädexporten från Xinjiang till USA på rekordnivå, trots att regimen i Washington för ett år sedan stiftade en särskild lag som tvingar företag bevisa att produkter från området inte är framtagna med «tvångsarbete», det vill säga en märklig form av skuldpresumtion.

Att den totala produktexporten ändå ökar med remarkabla femtio procent över året tycks då indikera att man inte finner de problem man säger ska finnas i regionen? Eller kanske det är mer troligt säga att de arbetsmarknadsprogram som föreligger (eller förelåg) är av så ringa omfattning att de inte har någon bäring på Xinjiangs produktionsvolym, och att det inte heller är exportprodukter som omfattas i sådana sociala reformer.

Verkligheten är också sådan att Xinjiangs produktion i många avseenden är essentiell för Västvärlden. Med det menas inte bomull och vattenmeloner, utan mineraler, solpaneler, vindturbiner och andra produkter som stammar från regionen. Man kommer alltid att finna lämpliga undantag för det man behöver, medan den som straffas av sanktionerna i slutändan är den uiguriske bonden, som berövas en exportmarknad.

Sammantaget innebär denna utveckling emellertid att saken glider Väst ur händerna, och att även denna geopolitiska angreppsyta mot Kina nu går förlorad, på samma sätt som tidigare Hongkong. Man kan för all del fortsätta skrika sig hes om ett «folkmord» som inte existerar, men världen i övrigt avfärdar diskursen, som därför inte leder till något konkret.

Det är vidare ett mått på Kinas formidabla styrka och internationella politiska kapital, att man förmår stå emot Västs envetna anstormning, och att kritiken i slutändan rinner av som på teflon. Givet detta och den digra situationen i Europa borde i vart fall Bryssel nu inse att man har mer att vinna på att samarbeta med Beijing än att gå i Washingtons ledband med vettlösa provokationer om Taiwan och annat.

När Xi Jinping under nästa veckas partikongress väljs om för en tredje mandatperiod och ett nytt ledargarnityr presenteras, innebär det att Kinas färdriktning under Xi cementeras och intensifieras. Den som till äventyrs hade hoppats på en annan utveckling får se sina illusioner krossade i grunden.

Nu kunde därför vara ett bra tillfälle för europeiska länder att återställa relationerna med Kina, inte minst de centrala spelarna Frankrike och Tyskland. Nämligen för att Europa behöver Kina, dels som ekonomisk motor, dels som en motvikt till Moskva, samtidigt som Kina behöver Europa av liknande skäl.

Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Amerikanskt tvångsarbete

Det där med oskuldspresumtion och andra självklara rättsstatliga procedurer är inte så noga när det gäller geopolitik, utan man förutsätter helt enkelt att produkter från Xinjiang är tillverkade med tvångsarbete av något slag, varvid importerande företag måste bevisa att man inte i någon del av kedjan har nyttjat sådan arbetskraft – vilket i regel är omöjligt.

Att det skulle förekomma tvångsarbete i Xinjiang har förstås aldrig bevisats, utan är vild spekulation baserat på hörsägen från ett fåtal vittnen och hypoteser framlagda av personer med tvivelaktig bakgrund, som den dårkristne akademikern Adrian Zenz, som säger sig ha i uppdrag av gud att bekämpa kommunistpartiet, och av andra personer med en nagel i ögat till Kina, samtliga med den gemensamma nämnaren att de är finansierade av NED och andra amerikanska organisationer, ytterst med kongresstöd i det uttalade syftet att utgöra en civil spjutspets mot Kina.

Lagen i fråga – Uyghur forced labor prevention act – har varit i bruk i ett halvår, och att man angriper just Xinjiang har mindre att göra med värn om uigurer och religiösa minoriteter därstädes, och mer med den autonoma regionens betydelse för Nya sidenvägen (Ett bälte, en väg) och delar av kinesiskt näringsliv, bland annat omfattande kläder, solceller och elektronik.

Om anklagelseakten ägde någon som helst form av riktighet, skulle man förvänta sig att uigurer söker sig till angränsande länder i regionen, men det är inte vad man observerar (gränsen är porös). Man skulle också förvänta sig att amerikaner ses som de «befriare» och ädla korsriddare man utger sig för att vara, men det är inte heller vad man observerar – det finns ett starkt antiamerikanskt sentiment bland uigurer, vilket förstås beror på amerikansk handel och vandel i Afghanistan, Irak, Syrien och andra muslimska länder.

Ytterligare en anledning till att USA svingar piskan mot Kina, utöver att söka innesluta landet och täppa till dess exportvägar, är att rikta blickarna bort från USA, som länge har befunnit sig i blickfånget för dess oegentligheter i form av utomrättsliga fångläger, luftburen tortyr, «förstärkta förhörsmetoder» och allsköns brott mot mänskliga rättigheter under ett otal olagliga invasioner, statskupper och andra former av geopolitiskt engagemang.

Det uppstår en viss kognitiv dissonans när ett land med en sådan smutsig historik och som ytterst är grundat i kolonisation och slaveri försöker peka finger mot andra länder, som inte har motsvarande bagage. Saken förbättras inte när man sätter upp en spegel mot Washington och begrundar dess egen otvättade byk avseende tvångsarbete.

Fängelsekoncentrationen och det åtföljande tvångsarbetet är överlägset störst i USA.

Det förhåller sig nämligen så att USA, med en folkmängd om blott en fjärdedel av den kinesiska, har världens både relativt och absolut största fängelsepopulation, i vilken majoriteten är satt i just tvångsarbete, under hot om isolering. För 2021 uppvisar USA en intagningsfrekvens om 664 personer per 100 000, eller 2.2 miljoner interner. Kina har 1.7 miljoner interner som jämförelse, eller 119 per 100 000, under det globala snittet om 166 per 100 000.

I detta fängelseindustriella komplex arbetar interner med att tillverka produkter av olika slag till den fashionabla ersättningen av några kronor per timma, av vilka merparten går till att avbetala skulder, böter, skadestånd och andra ersättningar. Vad tillverkar man? Kläder och andra textilvaror, möbler (bland annat till Kapitolium), elektronik, jordbruksprodukter med mera, det vill säga samma slags stoff som man anklagar Kina för att framställa under tvång i Xinjiang.

Här frestas man inflika att det är rätt och riktigt att interner gör rätt för sig, och verkligheten är sådan att den typen av arbete förekommer överallt i världen, inklusive Sverige och Kina. Skillnaden är att det är på en helt annan nivå i USA, och att det är en form av systematiskt tvångsarbete som saknar motsvarighet i andra länder.

Den form av arbetsträning som har skett bland uigurer i Xinjiang har inget med «tvångsarbete» att göra, utan är en social reform för att rycka upp människor ur utanförskap och möjliggöra deltagande i majoritetssamhället, att rusta människor för ett självständigt liv, det vill säga den diametrala motsatsen till det amerikanska fängelseindustriella komplexet, vars existens måste vidmakthållas med en kontinuerlig ström av nya interner, främst från utsatta områden med en viss etnisk profil – svarta är förstås våldsamt överrepresenterade, och det är det amerikanska negerslaveriets moderna fortsättning.

I ljuset av detta är den amerikanska lagstiftningen kring Xinjiang – likväl som den kring Tibet och Hongkong – att betrakta som fånig, och det enda den åstadkommer är att slå mot uiguriska bönder och andra arbetare, vars inkomster kommer att minska – för att inte tala om det fortsatta sentimentet gentemot USA.

Beijings motdrag är intressant, nämligen att uppgradera regionens signifikans och att flytta dit mer produktion av vikt för den amerikanska marknaden, i vart fall på pappret, varvid man tvingar jänkarna att smaka på den egna medicinen. Exempelvis skulle man kunna förlägga sluttampen av raffineringen av jordartsmetaller i Xinjiang, vilket skulle få intressanta effekter.

Det verkliga Xinjiang
Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Tibet USA Xinjiang

US-imperialismens slutstadium

Varför anser USA att «Indopacifien» är ett strategiskt centrum för landets utrikespolitiska ambitioner? Varför är man så angelägen om att bistå Taiwan militärt? Varför iscensätter man «färgrevolution» i Hongkong och medelst fondering och andra instrument uppmuntrar kongressfinansierade NGO:er att anklaga Kina för «folkmord» i Xinjiang?

Är det månne för att man särskilt värdesätter uigurer i Xinjiang, snarare än andra folkslag i Centralasien, sådana man har mejat ned i tusental under kriget i Afghanistan? Är det för att man ser Taiwan och Hongkong som ett värn för demokrati och västlig ideologi mot en auktoritär regim?

Det sistnämnda faller på att USA alltid har stött Taiwan, även när det var en brutal nationalistisk diktatur från 1949 till 1990. Det är en kvarleva av stödet till Nationalistkina under inbördeskriget 1945–1949, och en fortsättning på Koreakriget 1950–1953, då Kina trädde in på Nordkoreas sida och drev tillbaka jänkarna till 38:e breddgraden, med status quo som resultat.

Det är en fortsättningspolitik på kalla kriget, då det paranoida USA under den knasiga dominoteorin föresatte sig att förhindra kommunistisk expansion från Kina till andra delar av Asien, varvid det blev en elementär uppgift att ge sig in i Vietnam och att stödja tibetansk gerilla för ett «självständigt» Tibet.

Om nationalisterna hade vunnit det kinesiska inbördeskriget, skulle man ha agerat exakt likadant som kommunisterna, och därmed ha återtagit Tibet och andra provinser, och kanske därtill haft anspråk på Mongoliet, utan att USA hade så mycket som blinkat.

Saken har alltså aldrig handlat om Tibet, inte heller om Xinjiang, och absolut inte om det fria och välmående Hongkong, utan om att hitta kilar för att slå hål på Kina från diverse vinklar, varvid NGO:er med människorätt som tema är utmärkta murbräckor för att piska upp kritik, vare sig den är förtjänt eller ej – ibland är den det, men i exempelvis fallet Xinjiang är det en brutal lögn utan annat än perifera «bevis».

Allt USA tar sig för i «Indopacifien» bottnar således i att bevara den hegemoni man inrättade efter andra världskriget, då man kuvade det imperialistiska Japan, det Japan som lade under sig inte bara halva Kina utan stora delar av Asien. Det är en ambition som försvåras av att Kina i rask takt återtar sin forna glans och storhet som regional hegemon och global supermakt, och därför måste Kina motarbetas, bekämpas och inneslutas med varje till buds stående medel, ytterst i väpnad konflikt.

Där har vi orsaken till att «Indopacifien» är den viktigaste pusselbiten i Washingtons geopolitiska spel, och där har vi upphovet till Aukus, Quad, handelskrig med Australien, pakter med öriken med mycket mera, det vill säga ett klassiskt maktspel om regionalt herravälde.

Problemet för både USA och Australien är emellertid att man inte har så mycket att erbjuda de många parterna i regionen, medan Kina i egenskap av ekonomiskt centrum sluter det ena avtalet efter det andra, för att det gynnar båda parter i klassisk frihandel. Kina återtar successivt sin forna roll som ekonomisk dominant, utan att för den skull hota med imperialism.

Den amerikanska strategin är därför futil, hopplös och omöjlig att realisera. Kina har i kraft av sin betydligt större folkmängd momentet på sin sida, och kommer att konkurrera ut USA på område efter område samt bli världens ekonomiska gigant, utan att för den skull söka den globala roll som det amerikanska imperiet för närvarande har tagit på sig.

Kina kommer som förr att nöja sig med pax sinica, som regional dominant. USA kan ha vilka «visioner» man vill för regionen, men det är inte upp till Washington att dana det vidare landskapet, utan är en mission som istället anstår de regionala spelarna under Bejings informella ledning.

I det vidare spelet kommer Taiwan småningom att inlemmas i modernationen, och USA:s roll i regionen att reduceras. USA har överhuvudtaget ingenting där att göra, och det är dags att sätta definitiv punkt för efterkrigstiden. Det är därvidlag bättre att man avvecklar självmant än att man blir utsparkade under förnedrande former.

Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

FN spränger luftslottet Xinjiang

Förenta nationernas högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, har efter en veckas vistelse i Xinjiang lagt fram sina slutsatser i ett offentligt framträdande. I sammanfattning presenterar högkommissarien en betydligt mer objektiv verklighet, och desarmerar därmed i princip den explosiva geopolitiska härvan kring Xinjiang.

Högkommissariens stab besökte fritt ett antal platser för att utröna den underliggande verkligheten i fallet, och även om besöket inte utgjorde en regelrätt undersökning kunde man inte bekräfta något av de sensationella påståenden som har gjorts gällande «folkmord», «tvångsarbete» och andra fenomen.

Bachelet inspekterade bland annat ett före detta omskolningscentrum, en experimentskola samt ett fängelse i Kashgar, där hon och hennes medarbetare fritt och ostört pratade med fångar och andra personer på eget bevåg. Högkommissarien sade sig inte kunna utröna den fulla vidden av förekomsten av omskolningsläger, som om det överhuvudtaget vore praktiskt möjligt («satellitbilder» och foton av vanliga grundskolor och andra institutioner räknas så att säga inte).

Möjligen har Kina tagit åt sig en del av kritiken, eftersom lägren under alla omständigheter sedan länge är avvecklade, och den situation man kritiserar inte längre är förhandenvarande. Kritiken får i förekommande fall gälla förfluten tid, och de personer som har genomgått sociala reformer av sådant slag lär numera befinna sig i arbete, det vill säga ha integrerats i majoritetssamhället i enlighet med ursprungstanken att avradikalisera, utrota fattigdom och dra upp människor ur utanförskap medelst utbildning och träning.

Poverty alleviation and the eradication of extreme poverty, 10 years ahead of its target date, are tremendous achievements of China. The introduction of universal health care and almost universal unemployment insurance scheme go a long way in ensuring protection of the right to health and broader social and economic rights.

Det är den diametralt motsatta ambitionen till att förtrycka människor, och det tvång och de metoder som har nyttjats i detta arbete måste kontextualiseras. Det är visserligen betydligt grövre än när man låter svenska interner tvångsarbeta med att tillverka pärmar eller tvingar svenska arbetslösa att gå fullständigt meningslösa wokekurser i meditation och sömnskola för att erhålla grundläggande uppehälle, men det är samtidigt också betydligt mer effektivt och meningsfullt, med verkliga resultat.

Att anvisa människor till utbildning och arbetspraktik under det uttryckliga syftet att få dem att bära sitt eget uppehälle och bli en del av samhället kan aldrig ses som förtryck, även om man nyttjar tvångsmekanismer – i så fall är all obligatorisk skolutbildning förtryck. Det finns alltid två sidor av myntet, och den andra innehåller fortsatt utanförskap, fortsatt fattigdom, fortsatt religiös extremism och radikalisering, och fortsatt terrorism, företeelser som inte är kompatibla med mänskliga rättigheter.

Kina är visserligen ett rikt land numera, men fläckvis håller man u-landsnivå, inte minst i de västra delarna. Det är den saken man adresserar, snarare än att angripa en viss religion, en kultur eller ett folkslag. Det senare är fullständigt otänkbart i ett Kina som per definition är mångkulturellt.

Violent acts of extremism have a terrible, serious impact on the lives of victims, including those tasked to protect the community. But it is critical that counter-terrorism responses do not result in human rights violations. The application of relevant laws and policies, and any mandatory measures imposed on individuals, need to be subject to independent judicial oversight, with greater transparency of judicial proceedings. All victims must be able to seek redress.

Reformerna är inte tagna ur luften eller instiftade av pur elakhet, utan har en högst reell bakgrund i omfattande separatistiskt våld och inhemsk terrorism. Kina har valt att bearbeta problemet genom att angripa rötterna, det vill säga den radikalisering som frodas i utanförskap och fattigdom, och som dessutom underblåses av allsköns externa krafter i olika syften.

Det är talande att ett antal «människorättsorganisationer» numera nyttjar beteckningen «Östturkestan» för Xinjiang, en term som har separatistiskt ursprung och som därmed innebär ett politiskt ställningstagande för splittring av Kina. Organisationerna finansieras av USA, med det givna syftet att agera murbräcka och peta hål på Kina varhelst man kan, i Xinjiang, i Tibet, i Hongkong, utan att ta någon som helst hänsyn till den objektiva verkligheten därstädes.

Det är vidare graverande att man numera inte erkänner den terror som man tidigare fördömde, utan ser det som en «frihetskamp», ungefär som man betraktade Mujaheddin som «frihetshjältar» i Afghanistan innan helvetet brakade lös 2001. Sålunda har USA hävt terrorstämpeln av ETIM, och stödjer istället separatistiska krafter i Xinjiang, likt tidigare i Tibet, helt och hållet av geopolitiska skäl, för att angripa och ringa in Kina.

In the Xinjiang Uyghur Autonomous Region, I have raised questions and concerns about the application of counter-terrorism and de-radicalisation measures and their broad application – particularly their impact on the rights of Uyghurs and other predominantly Muslim minorities. While I am unable to assess the full scale of the VETCs, I raised with the Government the lack of independent judicial oversight of the operation of the program, the reliance by law enforcement officials on 15 indicators to determine tendencies towards violent extremism, allegations of the use of force and ill treatment in institutions, and reports of unduly severe restrictions on legitimate religious practices.

Det är inte Förenta nationernas roll att stödja någon sådan geopolitisk fraktion, utan att bringa ordning i dylika getingbon. Av det skälet har Bachelets besök kritiserats redan från början, av rädsla för att hon ska ta udden av kritiken och nyansera saken i Beijings favör. Ironiskt nog har samma krafter ideligen krävt just sådan inspektion från FN, men tycks alltså backa när det väl händer.

Högkommissarien har emellertid lagt saken på rätt nivå, dels genom att se och erkänna grundförutsättningarna om radikalisering, terrorism, utanförskap och fattigdomsbekämpning, och dels genom att föreslå mekanismer för att arbetet med att bekämpa sådan radikalisering och annat otyg inte slår över i människorättsbrott.

We also agreed to establish a working group to facilitate substantive exchanges and cooperation between my Office and the Government through meetings in Beijing and in Geneva, as well as virtual meetings. This working group will organize a series of follow-up discussions about specific thematic areas, including but not limited to development, poverty alleviation and human rights, rights of minorities, business and human rights, counter-terrorism and human rights, digital space and human rights, judicial and legal protection and human rights, as well as other issues raised by either side.

Kina kan godta en sådan lösning, för att den är konstruktiv och inte har politiska undertoner, även om den innebär kritik och viss extern inblandning. Man ser det som ett rättvist instrument och en mekanism som kan hjälpa Beijing att nå sitt mål.

För pseudoforskaren Adrian Zenz, Expressens ledarsida, NED-finansierade «människorättsorganisationer» och Sleepy Joe himself innebär detta emellertid att man har förlorat matchen, att man inte längre grundlöst kan svinga folkmordssvärdet omkring sig, och att man därmed mister en angreppsyta mot Kina. Farsen kring Xinjiang är över.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Genomskåda konspirationen om Xinjiang

Dårkristne fundamentalisten Adrian Zenz, som säger sig ha guds uppdrag att gå i kamp mot Kina, har åter lanserat en packe data som påstås bevisa människorättsbrott i Xinjiang. Samtliga sådana läckor har gått via Zenz, och det är också hans «uppskattningar» som ligger till grund för hela anklagelseakten mot Kina.

Det rör sig om namn i databaser, men av någon anledning räknas de i tusental, och inte i de «miljoner» som man har hamrat in som en påhittad «sanning» på grundval av en intervju med åtta (8) personer. Bevismaterialet är alltså skralt, och det är så helt enkelt för att tesen är felaktig.

Man har i arkiven även hittat bilder av polis som tränar, samt några enstaka foton av förhör med verkliga terrorister – en företeelse som man försöker smeta ut på hela skaran av «flera miljoner» uigurer som sägs utsättas för ett «kulturellt» «folkmord» – vad anledningen till det nu skulle vara.

Att man släpper detta paket just nu är ingen tillfällighet, utan det handlar om att röra upp damm och piska upp en negativ stämning i samma ögonblick som FN:s MR-kommissionär Michelle Bachelet är på besök i Xinjiang. Man vill påverka opinionen och kommissionären genom att ge eldunderstöd, oaktat den svaga ammunitionen.

Syftet med aggressionen mot Kinas sociala reformer handlar mindre om sympati med uigurer och desto mer om en agenda av att smutskasta Kina, som en del i den större planen att innesluta och obstruera landet med så många nålstick man bara kan, och i den ambitionen drar man sig inte för att koka sopa på en spik och nyttja samma metoder som när Colin Powell i FN:s generalförsamling höll upp en påse tvättmedel som «bevis» för att Irak hade massförstörelsevapen.

Det är effektiva metoder, som nyttjas gång efter annan i geopolitiska ränker som smids i Washington för att främja det amerikanska imperiebygget. Men var och en kan med enkla tankeexperiment rådpläga sanningshalten i de påståenden som emanerar från Zenz och andra.

Till exempel måste man fråga sig varför den onda kommunistregimen har valt ut en enstaka grupp (bland femtiofem officiella och flera hundra inofficiella minoriteter) på måfå. Och om det specifikt är islam som är problemet, måste man ställa sig frågan varför de etniska muslimerna i folkgruppen Hui inte omfattas av «förtrycket».

En annan tankefigur som ofta återkommer i debatten är att man vill att majoriteten av hankineser på sikt ska ersätta uigurerna, varför man sprider amsagor om tvångsaborter och -steriliseringar. Men om den misstanken äger riktighet måste man ställa sig frågan varför detta sker just nu och inte tidigare i Folkrepublikens historia, särskilt som man i tidigare skeden verkligen uppvisade både galenskap och ondska.

Likaså måste man förena detta med elementära fakta som att minoritetsgrupper, inte minst uigurer, alltid har varit undantagna från ettbarnspolitiken och andra reproduktiva ingrepp, vilket tvärtom har lett till en omfattande befolkningstillväxt bland uigurer och andra minoriteter.

Man kan här observera att resonemangen tidigare har varit snarlika för Tibet och dess tibetanska minoritet, men man har aldrig försökt leda i bevis hur hankineser utan genetiska förutsättningar att hantera låg syrehalt på hög höjd ska kunna tränga ut den nativa befolkningen. Verkligheten här är att tibetaner sprider sig österut i Kina i betydligt större omfattning, och motsvarande gäller även uigurer – Xinjiang är oländig ökenterräng.

När man lägger samman alla sådana omständigheter väger «evidensen» från Zenz lätt, och man inser att Kinas motivering är den korrekta, nämligen ambitionen att rycka upp grogrunden för fundamentalism, terrorism och separatism genom att utbilda och yrkesförbereda passiva och marginaliserade grupper, det vill säga att integrera ett utanförskap i majoritetssamhället.

I den gärningen förekommer helt säkert hantering av betydligt barskare slag, inte minst mot verkligt kriminella element, och det kan man månne kritisera – men det ska ställas i proportion till syftet, på samma sätt som under motsvarande bryska amerikanska metoder under kriget mot muslimerna terrorn.

Under alla omständigheter har det inget med genocid att göra, utan det är en form av vulgärretorik som bara bidrar till att undergräva termen, på samma sätt som när både ryssar och ukraïnare – brödrafolk – anklagar varandra för att bedriva folkmord.