Kategori: Xinjiang

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Religion Xinjiang

Följ Kinas exempel

Någon efterbliven kverulant i en kvällstidning undrar varför islamisterna kritiserar Sverige men inte Kina, givet att det i det senare landet sägs pågå ett «folkmord» gentemot muslimer av den sort som går under benämningen uigurer. Skälet är enkelt, nämligen att det i verkligheten inte pågår något «folkmord» och för att Kina och muslimska länder har ett gemensamt problem i att bekämpa islamistisk terrorism.

Det som benämns «folkmord» av den amerikanska skurkregimen, på initiativ av en dårkristen pseudoforskare utanför den gängse akademin, är mer en klassisk kinesisk social reform i syfte att integrera ett segment av befolkningen som allt mer har hamnat i utanförskap. Genom att lära ut mandarin, tillhandahålla praktik och rycka upp skadlig religiös praktik med rötterna, får man en passiv befolkning i arbete, till nytta för dem själva och samhället i stort.

Framförallt eliminerar man den terror som för något årtionde sedan började sprida sig allt mer från Xinjiang till hela Kina, dåd utförda av uiguriska terrorister påhejade av Washingtons lakejer i syfte att skapa osäkerhet i den autonoma regionen och Kina överlag. Det är samma slags geopolitiska spel som försiggår kring Tibet, Hongkong och Taiwan, allt i syfte att destabilisera Kina.

Kritiken mot de tidigare omskolningslägren kommer enbart från Väst, som en del i en pågående geopolitisk strävan, medan övriga världen rycker på axlarna och ser saken i ett mer realistiskt raster. Kina har inte problem med islam i sig – det är en av fem erkända religioner som praktiseras problemfritt av hui och andra folkgrupper – utan med just terror, separatism och extremism med rötter i en särskild folkgrupp.

Den problematiken förstår man erfarenhetsmässigt i Mellanöstern, Centralasien och Sydöstasien, och ser därför ingen anledning kritisera Kina för reformerna, eftersom de inte är riktade mot islam, utan syftar till att upprätthålla ordning och gemenskap i samhället. Självklart har Kina starka ekonomiska band till muslimska länder, men det har även EU och USA, utan att det har hindrat vare sig kritik eller mer aggressiv jihadism och terror.

Istället för att kritisera reformerna och förvränga innebörden med aggressiva och tämligen meningslösa termer som «folkmord», borde Sverige och EU följa det framgångsrika kinesiska exemplet för att stävja de egna oroligheterna bland den huvudsakligen muslimska diasporan. Horder av uppretade massor som länsar butiker, bränner bilar, kastar sten och skapar otrygghet bland allmänheten gynnar så att säga inte Europa, utan riskerar tvärtom att ytterligare sänka kontinenten.

Sveriges massiva problem med invandrarrelaterad gängbrottslighet och utanförskap i muslimska enklaver, samt förstås med muslimer som inte godtar svensk kultur, lagstiftning eller svenska fri- och rättigheter, kan lösas med motsvarande sociala reformer, nämligen att ställa hårda krav på dem det berör att studera svenska, godta anvisad arbetspraktik samt i övrigt anpassa sig till svensk kultur, under hot om indraget försörjningsstöd eller förvisning.

Den hårdare varianten med läger behövs således inte, men det är klart att för ett mer kriminellt klientel behövs även sådana institutioner, då i form av fängelse. En massiv utbyggnad är redan planerad, vilket visar att vi trots allt är på rätt väg.

Det handlar om att i Sverige gäller svenska normer, svensk kultur, svenska seder, svenskt bruk, svenskt språk och svensk lagstiftning, som har företräde i allt i relation till islam, sharia, främmande språk och utländska sedvänjor. Detta motsvarar tämligen exakt den fullständigt självklara ordning man strävar efter i Kina – majoritetskulturen har alltid företräde, och alla andra kulturella uttryck måste underordnas och integreras i denna.

Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Incestuös MR-industri

Skrönan om att Kina har «hemliga» «polisstationer» världen över har nu nått Sverige. Det rör sig i själva verket om servicecentra (服务fuwu中心zhongxin) som i ambassadens ställe hjälper utlandskineser och andra med handlingar, ansökan och andra ärenden, enkannerligen under pandemin.

Sant är visserligen att Kina – i brist på utlämningsavtal – söker förmå efterlysta bedragare och andra att återvända hem för att där inställa sig inför rätta, men för den sortens verksamhet behövs alltså inga särskilda «polisstationer» eller andra lokaler, utan kan bedrivas var som helst. I den mån man idkar verklig myndighetsutövning är ambassaden den enda möjliga platsen för det, då det är kinesiskt territorium.

Det är alltså en skröna, en tunn soppa kokad på spik och ingenting alls, med ett fåtal indicier och felöversatta artiklar som «bevis». Mer intressant är då att se vem som ligger bakom «rapporten», och vad man har för egentligt syfte med den.

Organisationen i fråga kallar sig «Safeguard defenders», i vad som ser ut att vara något slags renommésnyltning på «Civil rights defenders» och det allmänna «human rights defenders», men är i själva verket en reinkarnation av forna organisationen «China action», kort för «Chinese urgent action working group» (CUAWG).

Fondering av «China action» skedde framförallt genom amerikanska National endowment for democracy (NED), en organisation finansierad av amerikanska kongressen i syfte att understödja regimskifte och på annat sätt främja Washingtons agenda.

Vi vet detta för att organisationens frontfigur, svensken Peter Dahlin, konfronterades med en dossier från NED under förhör med kinesisk polis, då han anklagades för att bedriva subversiv verksamhet i Kina. I NED-rapporten framgick i detalj hur «China action» hade fonderats under fem års tid, och vad man hade för syften.

«China action» redovisade aldrig offentligt vem som finansierade verksamheten, utan angav blott att det rörde sig om «privata donationer», när det i själva verket fanns statsaktörer bakom – förutom NED även EU. På samma sätt redovisar inte avknoppningen «Safeguard defenders» varifrån man får sina medel, men det är alltså sannolikt fortfarande NED och EU som sörjer för gruppens existens.

«Safeguard defenders» deltog även i den regisserade «uigurtribunalen», ett bländverk i vilket man försökte smeta skuld på Kina att ha utfört ett «folkmord» bland uigurer i Xinjiang, men vilken teaterföreställning alltså inte har någon som helst juridisk eller annan verkan.

Organisationen har officiellt säte i Madrid, men har även ett kontor i Taibei på Taiwan. Fokus ligger ensidigt på Kina och i viss mån Vietnam, och man kan därför även ana en anknytning till Victims of communism memorial foundation (VCMF), en annan NGO med koppling till – i själva verket instiftad av – amerikanska staten. Knuten till VCMF är bland andra den dårkristne «forskaren» Adrian Zenz, som är hjärnan bakom de bisarra anklagelserna om «folkmord».

Det rör sig alltså om ett synnerligen incestuöst nätverk av personer och organisationer, som i olika skepnader och konstellationer söker sticka nålar i Kina bäst man kan med falsarier, halvsanningar, lögner och förbannad dikt, en statsunderstödd MR-industri i syfte att svärta ned förment misshagliga stater snarare än att arbeta för mänskliga rättigheter i egentlig mening.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA Xinjiang

Återställare med Kina

Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) skulle ha en debatt om autonoma regionen Xinjiang, på begäran av USA med marionetter. Men det bar sig inte bättre än att förslaget röstades ned, och att man alltså inte ens kunde enas om att diskutera den rapport rådet självt har tagit fram i ämnet.

Det är åter en påminnelse om att Västs korståg mot Kina saknar internationellt stöd, och noterbart är att muslimska länder i rådet röstade nej, bland andra Pakistan och Qatar. Till och med Ukraïna valde att ändra sig, och lade ned sin röst, till Washingtons förtret.

Samtidigt är klädexporten från Xinjiang till USA på rekordnivå, trots att regimen i Washington för ett år sedan stiftade en särskild lag som tvingar företag bevisa att produkter från området inte är framtagna med «tvångsarbete», det vill säga en märklig form av skuldpresumtion.

Att den totala produktexporten ändå ökar med remarkabla femtio procent över året tycks då indikera att man inte finner de problem man säger ska finnas i regionen? Eller kanske det är mer troligt säga att de arbetsmarknadsprogram som föreligger (eller förelåg) är av så ringa omfattning att de inte har någon bäring på Xinjiangs produktionsvolym, och att det inte heller är exportprodukter som omfattas i sådana sociala reformer.

Verkligheten är också sådan att Xinjiangs produktion i många avseenden är essentiell för Västvärlden. Med det menas inte bomull och vattenmeloner, utan mineraler, solpaneler, vindturbiner och andra produkter som stammar från regionen. Man kommer alltid att finna lämpliga undantag för det man behöver, medan den som straffas av sanktionerna i slutändan är den uiguriske bonden, som berövas en exportmarknad.

Sammantaget innebär denna utveckling emellertid att saken glider Väst ur händerna, och att även denna geopolitiska angreppsyta mot Kina nu går förlorad, på samma sätt som tidigare Hongkong. Man kan för all del fortsätta skrika sig hes om ett «folkmord» som inte existerar, men världen i övrigt avfärdar diskursen, som därför inte leder till något konkret.

Det är vidare ett mått på Kinas formidabla styrka och internationella politiska kapital, att man förmår stå emot Västs envetna anstormning, och att kritiken i slutändan rinner av som på teflon. Givet detta och den digra situationen i Europa borde i vart fall Bryssel nu inse att man har mer att vinna på att samarbeta med Beijing än att gå i Washingtons ledband med vettlösa provokationer om Taiwan och annat.

När Xi Jinping under nästa veckas partikongress väljs om för en tredje mandatperiod och ett nytt ledargarnityr presenteras, innebär det att Kinas färdriktning under Xi cementeras och intensifieras. Den som till äventyrs hade hoppats på en annan utveckling får se sina illusioner krossade i grunden.

Nu kunde därför vara ett bra tillfälle för europeiska länder att återställa relationerna med Kina, inte minst de centrala spelarna Frankrike och Tyskland. Nämligen för att Europa behöver Kina, dels som ekonomisk motor, dels som en motvikt till Moskva, samtidigt som Kina behöver Europa av liknande skäl.

Kategorier
Kina Politik USA Xinjiang

Amerikanskt tvångsarbete

Det där med oskuldspresumtion och andra självklara rättsstatliga procedurer är inte så noga när det gäller geopolitik, utan man förutsätter helt enkelt att produkter från Xinjiang är tillverkade med tvångsarbete av något slag, varvid importerande företag måste bevisa att man inte i någon del av kedjan har nyttjat sådan arbetskraft – vilket i regel är omöjligt.

Att det skulle förekomma tvångsarbete i Xinjiang har förstås aldrig bevisats, utan är vild spekulation baserat på hörsägen från ett fåtal vittnen och hypoteser framlagda av personer med tvivelaktig bakgrund, som den dårkristne akademikern Adrian Zenz, som säger sig ha i uppdrag av gud att bekämpa kommunistpartiet, och av andra personer med en nagel i ögat till Kina, samtliga med den gemensamma nämnaren att de är finansierade av NED och andra amerikanska organisationer, ytterst med kongresstöd i det uttalade syftet att utgöra en civil spjutspets mot Kina.

Lagen i fråga – Uyghur forced labor prevention act – har varit i bruk i ett halvår, och att man angriper just Xinjiang har mindre att göra med värn om uigurer och religiösa minoriteter därstädes, och mer med den autonoma regionens betydelse för Nya sidenvägen (Ett bälte, en väg) och delar av kinesiskt näringsliv, bland annat omfattande kläder, solceller och elektronik.

Om anklagelseakten ägde någon som helst form av riktighet, skulle man förvänta sig att uigurer söker sig till angränsande länder i regionen, men det är inte vad man observerar (gränsen är porös). Man skulle också förvänta sig att amerikaner ses som de «befriare» och ädla korsriddare man utger sig för att vara, men det är inte heller vad man observerar – det finns ett starkt antiamerikanskt sentiment bland uigurer, vilket förstås beror på amerikansk handel och vandel i Afghanistan, Irak, Syrien och andra muslimska länder.

Ytterligare en anledning till att USA svingar piskan mot Kina, utöver att söka innesluta landet och täppa till dess exportvägar, är att rikta blickarna bort från USA, som länge har befunnit sig i blickfånget för dess oegentligheter i form av utomrättsliga fångläger, luftburen tortyr, «förstärkta förhörsmetoder» och allsköns brott mot mänskliga rättigheter under ett otal olagliga invasioner, statskupper och andra former av geopolitiskt engagemang.

Det uppstår en viss kognitiv dissonans när ett land med en sådan smutsig historik och som ytterst är grundat i kolonisation och slaveri försöker peka finger mot andra länder, som inte har motsvarande bagage. Saken förbättras inte när man sätter upp en spegel mot Washington och begrundar dess egen otvättade byk avseende tvångsarbete.

Fängelsekoncentrationen och det åtföljande tvångsarbetet är överlägset störst i USA.

Det förhåller sig nämligen så att USA, med en folkmängd om blott en fjärdedel av den kinesiska, har världens både relativt och absolut största fängelsepopulation, i vilken majoriteten är satt i just tvångsarbete, under hot om isolering. För 2021 uppvisar USA en intagningsfrekvens om 664 personer per 100 000, eller 2.2 miljoner interner. Kina har 1.7 miljoner interner som jämförelse, eller 119 per 100 000, under det globala snittet om 166 per 100 000.

I detta fängelseindustriella komplex arbetar interner med att tillverka produkter av olika slag till den fashionabla ersättningen av några kronor per timma, av vilka merparten går till att avbetala skulder, böter, skadestånd och andra ersättningar. Vad tillverkar man? Kläder och andra textilvaror, möbler (bland annat till Kapitolium), elektronik, jordbruksprodukter med mera, det vill säga samma slags stoff som man anklagar Kina för att framställa under tvång i Xinjiang.

Här frestas man inflika att det är rätt och riktigt att interner gör rätt för sig, och verkligheten är sådan att den typen av arbete förekommer överallt i världen, inklusive Sverige och Kina. Skillnaden är att det är på en helt annan nivå i USA, och att det är en form av systematiskt tvångsarbete som saknar motsvarighet i andra länder.

Den form av arbetsträning som har skett bland uigurer i Xinjiang har inget med «tvångsarbete» att göra, utan är en social reform för att rycka upp människor ur utanförskap och möjliggöra deltagande i majoritetssamhället, att rusta människor för ett självständigt liv, det vill säga den diametrala motsatsen till det amerikanska fängelseindustriella komplexet, vars existens måste vidmakthållas med en kontinuerlig ström av nya interner, främst från utsatta områden med en viss etnisk profil – svarta är förstås våldsamt överrepresenterade, och det är det amerikanska negerslaveriets moderna fortsättning.

I ljuset av detta är den amerikanska lagstiftningen kring Xinjiang – likväl som den kring Tibet och Hongkong – att betrakta som fånig, och det enda den åstadkommer är att slå mot uiguriska bönder och andra arbetare, vars inkomster kommer att minska – för att inte tala om det fortsatta sentimentet gentemot USA.

Beijings motdrag är intressant, nämligen att uppgradera regionens signifikans och att flytta dit mer produktion av vikt för den amerikanska marknaden, i vart fall på pappret, varvid man tvingar jänkarna att smaka på den egna medicinen. Exempelvis skulle man kunna förlägga sluttampen av raffineringen av jordartsmetaller i Xinjiang, vilket skulle få intressanta effekter.

Det verkliga Xinjiang
Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Tibet USA Xinjiang

US-imperialismens slutstadium

Varför anser USA att «Indopacifien» är ett strategiskt centrum för landets utrikespolitiska ambitioner? Varför är man så angelägen om att bistå Taiwan militärt? Varför iscensätter man «färgrevolution» i Hongkong och medelst fondering och andra instrument uppmuntrar kongressfinansierade NGO:er att anklaga Kina för «folkmord» i Xinjiang?

Är det månne för att man särskilt värdesätter uigurer i Xinjiang, snarare än andra folkslag i Centralasien, sådana man har mejat ned i tusental under kriget i Afghanistan? Är det för att man ser Taiwan och Hongkong som ett värn för demokrati och västlig ideologi mot en auktoritär regim?

Det sistnämnda faller på att USA alltid har stött Taiwan, även när det var en brutal nationalistisk diktatur från 1949 till 1990. Det är en kvarleva av stödet till Nationalistkina under inbördeskriget 1945–1949, och en fortsättning på Koreakriget 1950–1953, då Kina trädde in på Nordkoreas sida och drev tillbaka jänkarna till 38:e breddgraden, med status quo som resultat.

Det är en fortsättningspolitik på kalla kriget, då det paranoida USA under den knasiga dominoteorin föresatte sig att förhindra kommunistisk expansion från Kina till andra delar av Asien, varvid det blev en elementär uppgift att ge sig in i Vietnam och att stödja tibetansk gerilla för ett «självständigt» Tibet.

Om nationalisterna hade vunnit det kinesiska inbördeskriget, skulle man ha agerat exakt likadant som kommunisterna, och därmed ha återtagit Tibet och andra provinser, och kanske därtill haft anspråk på Mongoliet, utan att USA hade så mycket som blinkat.

Saken har alltså aldrig handlat om Tibet, inte heller om Xinjiang, och absolut inte om det fria och välmående Hongkong, utan om att hitta kilar för att slå hål på Kina från diverse vinklar, varvid NGO:er med människorätt som tema är utmärkta murbräckor för att piska upp kritik, vare sig den är förtjänt eller ej – ibland är den det, men i exempelvis fallet Xinjiang är det en brutal lögn utan annat än perifera «bevis».

Allt USA tar sig för i «Indopacifien» bottnar således i att bevara den hegemoni man inrättade efter andra världskriget, då man kuvade det imperialistiska Japan, det Japan som lade under sig inte bara halva Kina utan stora delar av Asien. Det är en ambition som försvåras av att Kina i rask takt återtar sin forna glans och storhet som regional hegemon och global supermakt, och därför måste Kina motarbetas, bekämpas och inneslutas med varje till buds stående medel, ytterst i väpnad konflikt.

Där har vi orsaken till att «Indopacifien» är den viktigaste pusselbiten i Washingtons geopolitiska spel, och där har vi upphovet till Aukus, Quad, handelskrig med Australien, pakter med öriken med mycket mera, det vill säga ett klassiskt maktspel om regionalt herravälde.

Problemet för både USA och Australien är emellertid att man inte har så mycket att erbjuda de många parterna i regionen, medan Kina i egenskap av ekonomiskt centrum sluter det ena avtalet efter det andra, för att det gynnar båda parter i klassisk frihandel. Kina återtar successivt sin forna roll som ekonomisk dominant, utan att för den skull hota med imperialism.

Den amerikanska strategin är därför futil, hopplös och omöjlig att realisera. Kina har i kraft av sin betydligt större folkmängd momentet på sin sida, och kommer att konkurrera ut USA på område efter område samt bli världens ekonomiska gigant, utan att för den skull söka den globala roll som det amerikanska imperiet för närvarande har tagit på sig.

Kina kommer som förr att nöja sig med pax sinica, som regional dominant. USA kan ha vilka «visioner» man vill för regionen, men det är inte upp till Washington att dana det vidare landskapet, utan är en mission som istället anstår de regionala spelarna under Bejings informella ledning.

I det vidare spelet kommer Taiwan småningom att inlemmas i modernationen, och USA:s roll i regionen att reduceras. USA har överhuvudtaget ingenting där att göra, och det är dags att sätta definitiv punkt för efterkrigstiden. Det är därvidlag bättre att man avvecklar självmant än att man blir utsparkade under förnedrande former.