Småbarn tycks ha ett slags grönfilter, som gör det hart när omöjligt att utspisa dem med grönsaker och andra förment nyttiga livsmedel. Föräldrar brukar därvidlag «lura» barnen genom att mosa samman ärter och annat med mer eftertraktat kött, i syfte att «lära» barnet att äta «rätt», det vill säga enligt statliga rekommendationer.
Men barn i den åldern – innan de har utvecklat sockerberoende – äter med automatik exakt det de behöver, och avvisar grönsaker av en given anledning, nämligen att sådana hindrar näringsupptag via fytinsyra och andra antinutrienter. I den mån barn upplever brist av ett slag som kan kompenseras med grönsaker, kommer de självmant att söka sådana livsmedel.
I huvudsak väljer barn emellertid sådan föda som ger optimal utveckling av organismen, vilket innebär fullvärdigt animaliskt protein och optimalt näringsintag, särskilt av B-vitaminer, zink och andra ämnen som ger fullständig realisering av tillväxtpotentialen. Den potentialen kan inte förverkligas med baljväxter och annan vegetarisk föda, utan sådan bristföda leder till kortväxthet och andra följder.
I likhet med föräldrar försöker statliga myndigheter förändra beteende kring diet, men man går därvidlag fullständigt vilse i pannkakan genom att jämka samman helt oförenliga mål kring hälsa, miljö och «klimat». Sedan tidigare har Livsmedelsverket anammat en sådan hållning, och man får nu sällskap av Folkhälsomyndigheten.
Det är en märklig omständighet att det finns flera myndigheter som arbetar med samma fråga och under premisser som inte alls har med kärnuppdraget att göra, och det vore önskvärt att det istället funnes en renodlad näringsmyndighet som enbart befattar sig med optimal diet för individen.
Man kan samtidigt konstatera att myndigheternas arbete är och alltid har varit fullständigt förgäves, och att samtliga så kallade folksjukdomar kontinuerligt ökar år för år. De «rekommendationer» som nu emanerar från myndigheterna är inte ämnade att stävja utvecklingen. Detta för att man fortsätter angripa fel faktorer och inte förmår lämna ett förlegat paradigm.
Myndighetens övergripande mål för «korrekt» utfodring av populasen är att öka konsumtionen av baljväxter, grönsaker, rotfrukter, frukt och bär med femtio procent, fram till 2035 och jämfört med 2021. Under samma period ska konsumtionen av fullkorn öka med hundra procent, och den med fisk tjugo procent. På minuskontot sätts kött med femtio procents minskning, salt med tjugo procent och «energitäta och/eller näringsfattiga» livsmedel med femtio procent.
Rätt här är att dra ned på den «energitäta» födan, vilket är ekvivalent med att angripa ultraprocessföda, en giftig blandning av socker och fett i kombination med skadliga fröoljor och tillsatser. Riktigt är också att öka intaget av fisk, även om ambitionen är alldeles för låg.
Men om konsumtionen av såväl skräpmat som fett- och proteinrikt kött ska ned, måste erforderlig energi komma från annat håll, vilket med nödvändighet innebär än mer kolhydrater i form av bröd, pasta, ris och potatis. Med den ansatsen får man emellertid inte ned nivåerna av fetma, diabetes och andra sjukdomar, utan lär snarare accelerera utvecklingen.
Folkhälsomyndigheten har förstås rätt i att dagens livsmedelskonsumtion ökar risken för fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer med mera, men konsumtion av kött i sig leder inte till några av dessa symptom eller sjukdomar. Inte heller har salt någon betydelse för högt blodtryck, men man vill ändå minska salthalten i kosten.
Det sistnämnda kan låta tokigt för den som inte är närmare införstådd med saken, men grunden för högt blodtryck läggs med socker (kolhydrater) och ultraprocessföda, och saltets betydelse är därvidlag sekundär. En frisk individ reglerar saltintaget automatiskt, på samma sätt som barn reglerar behovet av grönt. I den mån man ska förändra saltintaget i dieten, ska man således minska halten av natrium och istället öka den av bristämnena kalium och magnesium, det vill säga nyttja havssalt istället för processalt.
Myndigheternas ambition kring miljö, klimat, hållbarhet och biologisk mångfald är för övrigt missriktad, ty ökad konsumtion av «baljväxter» är i grunden liktydigt med ökad import av amerikanska och brasilianska sojabönor odlade på tidigare skogsareal och med tvivelaktiga metoder kring besprutning med mera. Samtidigt missgynnas den svenska näringen, eftersom vårt klimat mer är lämpat för boskap än grödor.
Om man från statligt håll enbart hade haft hälsa för ögonen, skulle man ha angripit den soja- och sockerrika ultraprocessfödan, tokbeskattat socker, sötningsmedel och fröoljor samt på motsvarande vis skattebefriat riktig föda som kött, fisk och grönsaker.
Man skulle också ha balanserat makrofördelningen mot avsevärt mer (mättat och enkelomättat) fett och (fullvärdigt) protein, och betydligt färre kolhydrater, varvid «fullkorn», fibrer och sådana företeelser inte längre hade varit nödvändiga – funktionen är enbart att förpacka sockret så att det inte exploderar i insulinchock.
Det kommer förstås inte att hända, varför det till syvende og sidst blir den enskilda individens personliga ansvar att bilda sig och handla därefter. För egen del har den processen inneburit allt större steg mot ketogen och animalisk kost, med allt mindre inslag av kolhydrater.
Korn och gryn äter jag överhuvudtaget inte längre, och inte heller «baljväxter» och annat som ger flatulens och andra obehag – kroppens sätt att meddela att man inte har behov av födan i fråga. En viss mängd fibrer fås från chiafrön och bladgrönsaker, men inte i sådan omfattning att det ger oro i tarmsystemet eller lös avföring.
Socker och fröoljor går fetbort, och så även all slags ultraprocess, som flingor, bröd, «magra» produkter, sojaersättningar, tillsatser, godis, chips med mera. Det kroppen inte behöver ska man inte heller stoppa i sig, och omvänt ska man tillföra den mängd näringsämnen som kroppen fodrar.
Resultatet är gott, med balanserad matsmältning i harmoni, konstant låg nivå av blodsocker och insulin, långvarig mättnad, god viktkontroll, minimal förekomst av hudproblem och andra åkommor. Och det är förstås inte unikt för mig, utan en allmän observation.
