Den forna straffkolonin Australien lär ska ha världens högsta frekvens av psykisk ohälsa, vilket man osökt påminns om när man tar del av australiska mediers förutsägelser om ett i närtid förestående krig med Kina. Så kallade analytiker menar att landet måste förbereda sig.
Och det har man redan tagit initiativ till genom militärpakten Aukus, som i dagarna har preciserats mer ingående. Utöver samarbete kring signalspaning, kvantkryptografi, elektronisk krigföring och utveckling av hypersoniska vapen ingår som bekant en storsatsning på kärndrivna ubåtar, till det fashionabla priset av – i runda slängar – två biljoner kronor.
Det motsvarar Australiens samlade försvarsbudget under sex års tid, och utgör därmed en stor påfrestning på skattebetalarna, även om beloppet fördelas under några decennier. Det kommer inte heller att stanna vid de beloppen, ty man kommer att drivas till allt större rustning när Kina svarar, kanske med en militärbas på Salomonöarna.
Australien är i geografisk mening lika stort som USA, men är samtidigt glest befolkat med blott tjugofem miljoner invånare. Man kan därför motivera behovet av kärndrivna ubåtar för att patrullera kusterna, även om man nog skulle ha större nytta av flyg och signalspaning.
Australien har nämligen inga naturliga geografiska fiender, och det händer så att säga inte att Kina (eller någon annan) dyker upp med en invasionsstyrka. Alltså syftar ubåtarna till något helt annat, vilket även antyds i motivet för Aukus: att verka i «Indopacifien» i stort, enkannerligen i Sydkinesiska havet i syfte att provocera Kina.
Och därav följer krigsalarmismen, då man ger sig in på USA:s sida i det infekterade geopolitiska spelet med Kina. Det kokar ned till att dels försvara Taiwan, och dels att medverka i den amerikanska ambitionen att kapsla in Kina, vilket ofelbart tolkas som en provokation av Zhongnanhai.
Australien hade gjort bäst i att fortsätta handla med Kina och i övrigt inta den tillbakalutande stil som länge har präglat landet, och den väg man nu beträder är inte bara kostsam utan även extremt dumdristig. Dels kommer Kina tvingas svara med lämpliga medel, och Australien gör sig därför till måltavla i en konflikt som inte angår Canberra. Dels ökar man spänningarna i hela regionen, vilket inte uppskattas av länderna därstädes.
Ytterligare en dimension är att en sjättedel av befolkningen har asiatiskt ursprung, varav kinesiskt svarar för två procent. Den psykotiska paranoja man uttrycker i politiken och medier kommer på samma sätt som i USA leda till ökade etniska motsättningar, och rasistiskt våld mot asiater i stort kommer att öka. Australien kommer därmed att tappa i kraft som destination för såväl turism som studier.
Halvledarteknik och annan högteknologi är essentiella för USA:s ekonomi och nationella säkerhet, varför man inte kan tillåta utländska intressen att dominera sådana branscher. Washingtons metoder för att hantera problemet är legio, och omfattar bland annat tariffer och marknadsförbud för att motverka import av produkter som är billigare än inhemska.
Visserligen ger man läpparnas bekännelse till frihandel och otyglad marknadsekonomi, men bara så länge man själv gynnas av sådana mekanismer. När man istället befinner sig på den förlorande sidan är det vanligen annat ljud i skällan, och det är då man drämmer till med protektionism och andra statliga ingrepp av olika slag.
Handelsunderskottet gick från 24 miljarder dollar till 123 miljarder dollar på bara fyra år, samtidigt som den starka dollarn undergrävde amerikansk konkurrenskraft. Den höga inflationen gjorde vidare att höga räntor lade sordin på ekonomin, vilket ytterligare plågade amerikanska hushåll.
Importen av stål, bilar och elektroniska produkter överträffade med råge motsvarande export av amerikanska produkter, samtidigt som man tappade mark i den tekniska utvecklingen, exempelvis i fråga om materialteknik, automatisering och inte minst halvledarteknik.
För Washington är det samtidigt ett problem att sådan teknik stammar från amerikansk forskning och utveckling, som genom riskkapitalinvesteringar med tekniköverföring som villkor i allt större utsträckning har kommit i utländsk ägo och där småningom förädlats vidare.
I syfte att ta hem sådan industri och motverka vidare urholkning av den amerikanska konkurrenskraften, lade Washington hundraprocentiga tariffer på import av sådana produkter, vilket effektivt gjorde dem så dyra att konsumenter hellre valde sämre inhemska motsvarigheter.
Man devalverade även dollarn, med politisk förankring bland världens ledande nationer. Resultatet blev att den amerikanska handelsbalansen omedelbart repade sig, medan Japans ekonomiska utveckling stagnerade. Tokyo var alldeles för beroende av USA för militärt skydd och åtkomst till marknader för att opponera sig mot misshandeln.
https://www.youtube.com/watch?v=XBHZd2alFHo
1980-talets handelskrig mot Japan har, som vi omedelbart inser, uppenbara paralleller till dagens ordning, då Kina är föremål för samma slags omilda behandling. På samma sätt som då lider USA av ett kraftigt handelsunderskott, samtidigt som Kina tar ledningen i allt fler tekniska fält, som AI, kvantdatorer och bioteknik. Vidare är 1970-talets stagflation tillbaka, samtidigt som dollarn växer i styrka.
Det finns även en del skillnader, som att Kina inte är en allierad och därmed inte heller står i samma beroende till USA, likväl som att Kina gör anpråk på regional hegemoni och därmed utmanar USA:s roll i området. Kina är dessutom så mycket större än Japan, och därför inte lika lätt att kuva. Vidare är Kina en politisk rival med ett annat system.
Mekanismerna för att trycka tillbaka Kina är emellertid påfallande lika, och beror på att en viss Donald Trump var engagerad i båda konflikterna. Tariffer på importer avsåg motverka handelsunderskott, men det visade sig att det i slutändan mest drabbade amerikanska konsumenter, samtidigt som handelsunderskottet fortsatte att växa. Med pandemin brakade det genom golvet helt och hållet.
Den ekonomiska bakgrunden till handelskrigen mot Japan och Kina.
Mer elaka mekanismer består i att åberopa «nationell säkerhet» för att på så sätt spärra ut Huawei, ZTE och andra kinesiska företag (till och med oförargliga Tiktok) från utbyggnaden av 5G, som är vår tids motsvarighet till japanska minneschips och dylika elektronikprodukter. Kina är inte bara världsledande i telekom, utan även billigare än inhemska leverantörer i Väst.
Här finns en reell koppling till nationell säkerhet, i det att näten nyttjas för att lyssna in sig på andra. Inte av Kina, men väl av USA, som alltid har haft åtkomst att tappa telenät och internet genom bakdörrar. Därvid har man lyssnat inte bara på den egna befolkningen, utan framförallt på utländska politiska och kommersiella organisationer.
Det finns ingen möjlighet för Huawei och andra leverantörer att smyga in sådan teknik, utan den implementeras vanligen per design och specifikationskrav. Men om Huawei tar allt större globala andelar, mister USA med allierade sin spets i signalspaning, vilket redan är fallet i delar av Afrika och Asien, där kinesiska intressen är ledande och där Kina i förekommande fall bedriver motsvarande sigint.
Den hysteriska retoriken är ungefär likadan, och då som nu pratade man om krig. Inte för att ett krig mot allierade och pacificerade Japan var realistiskt, men det gällde att framställa motståndaren som ett existentiellt hot. Då som nu resulterade den hätska stämningen i våld mot asiater i stort, och man ställde till med offentliga akter av förstörelse av japanska bilar, teveapparater och andra produkter.
Även ansatsen att skylla Kina för pandemin och att ställa till med hysteriska scener på grund av en förirrad ballong är en typ av små nålstick som nyttjas för att stigmatisera motståndaren inför övriga världen, och till samma kategori räknas att låta arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou, något som aldrig hade kunnat hända med Ericssons motsvarighet.
Egentligen är det den senaste inkarnationen av gula faran, en antikinesisk eller mer allmänt antiasiatisk ådra som har präglat USA sedan 1800-talet. Temat återkommer gång efter annan i olika skepnader, och med olika bevekelsegrunder.
Bland mekanismerna finns även exportkontroll, främst av halvledarprodukter, i syfte att försvåra för Kina att nyttja amerikansk högteknologi för den egna industrin och för forskning och utveckling. Det drabbar återigen Huawei och kinesisk telekomindustri, men slår samtidigt betydligt bredare.
Man har haft en liknande ansats i att mobba ut Kina från medverkan i Nasas program, inklusive rymdstationen ISS, vilket emellertid bara har fått till följd att Kina utvecklat egna program i accelererat tempo. Något liknande kommer helt säkert att ske med halvledare, varvid Kina småningom kommer i kapp och går förbi – vad ska USA (och dess vasall Sverige) göra då?
Kina har noga studerat Tokyos självmål, och kommer inte att låta sig luras i samma fälla. Och nog för att USA kan sakta ned Kinas utveckling under en tid, men i längden har man ingen möjlighet att stå som segrare, i vart fall inte med fredliga medel – därav den amerikanska ambitionen att överge policyn om ett Kina och provocera fram en konflikt om Taiwan.
Såvida inget krig bryter ut, kommer Kina emellertid att segla förbi USA ekonomiskt och tekniskt, och i mitten av 2030-talet lär kinesisk högteknologi ligga till grund för de apparater vi då använder. Det japanska fiaskot går inte i repris, och det kan därför vara en god idé att hedga sin politiska portfölj – det gör Tyskland och Frankrike, men dessvärre inte Sverige.
Förvandlingen av Kina i den mediala och politiska retoriken från en löst allierad och välvillig nation under kalla kriget till en modern buse är enkel att förstå i ett geopolitiskt perspektiv, nämligen som en konsekvens av att världens supermakt USA inte frivilligt vill avhända sig rollen som global hegemon. Det är en allmän historisk trend – Thukydidesfällan – som här gör sig påmind i form av en envig mellan dominanten USA och uppstickaren Kina.
Men å ena sidan är det en ensidig kamp, då Kina inte har några som helst planer eller ens förutsättningar att göra anspråk på USA:s titel, utan nöjer sig med att utgöra den regionala hegemon man historiskt alltid har utgjort. Den falska retoriken här är just att Kina söker globalt herravälde, på vilket det alltså inte finns några som helst indikationer.
Och å den andra sidan är det svårt förstå varför svenska och andra västnationers medier och politiska krafter med automatik linjerar med Washingtons perspektiv, inte bara i denna fråga, utan i princip allt. Tankefiguren att Kina har blivit mer «aggressivt» och «auktoritärt» har inget stöd i verkligheten, utan är svepskäl för en mer konfrontativ politik från Västs sida, och det är alltså vi som har blivit mer aggressiva. Kina har inte förändrats nämnvärt under Xi i detta avseende.
Var finns den seriösa journalistiken om Kina?
Om det verkligen funnes oberoende och fria medier skulle man inte över hela linjen se en sådan konfrontativ samordning med idel negativa och kraftigt förvrängda nyheter om Kina, utan emellanåt erfara en mer balanserad rapportering och mer insatta ledarstick. Det gör man inte, utan «debatten» är monoton.
Det man ser är istället att Kina anses vara en bogeyman, och att varenda kines i själva verket är en partiansluten cell som i vilket ögonblick som helst kan aktiveras för Partiets räkning att spionera på oss, nämligen för att det är så man felaktigt tolkar kinesisk lagstiftning och det kinesiska folkets sentiment. Undra på att rasistiskt våld mot kineser och i förlängningen andra asiater grasserar i USA och andra delar av Västvärlden, när man i denna eldfängda och hatiska dårretorik legitimerar sådant.
För den som förmår ha två eller flera tankar samtidigt i huvudet framstår det som efterblivet att förfara så konfrontativt, eftersom det mer drabbar oss än den man söker obstruera. Man kan sakta ned Kinas utveckling med sådana tjuvnyp, men den går i längden inte att förhindra.
Vidare är det inte fråga om ett nollsummespel, utan om ömsesidiga vinster, och därmed även ömsesidiga förluster om man istället väljer att sätta krokben för varandra. Väst måste fråga sig om man verkligen har upphört med kolonialismen, och vad man egentligen har för syfte med att upprätthålla global amerikansk hegemoni. Europa tjänar i vart fall inte på en sådan strategi.
På samma sätt måste man fråga sig vad det finns för historiska och andra faktiska belägg eller ens realistiska hypoteser om varför Kina skulle vilja dominera Europa eller andra delar av världen, och vad det egentligen tjänar till att höja temperaturen i Östasien genom kanonbåtsdiplomati, handelskrig och allsköns andra geopolitiska ränker, exempelvis att lägga näsan i blöt i Taiwan. Efter snart två sekel av sådant tvivelaktigt engagemang är tiden kommen att åka hem och sköta sina egna bestyr.
Vill man fortsatt skörda globalismens frukter, måste man också godta att det finns andra aktörer som vinner framgång och inflytande, särskilt regionalt. Omvänt kommer man inte längre att ha samma goda skörd om man väljer konfrontationens väg i en meningslös maktkamp. Den vägen leder bara till katastrof och elände.
Blues är inte den svarte mannens musik, utan stammar snarare från Japan, i vart fall om vi menar improviserad musik i pentatonisk skala på stränginstrument. The original shredding har vi nämligen på 三味線, eller kinesisk tresträngare (三弦) med ursprung i dynastin Song (1200-tal).
Från Kina tog sig instrumentet till Liuqiu (琉球) och vidare till japanska fastlandet under 1600-talet, där det genomgick vissa modifikationer i utformning avseende hud, plektrum och andra detaljer. Men den främsta skiljelinjen föreligger i spelstilen, där den japanska är mer fri och aggressiv.
Mest känd genre är 津軽三味線 från 津軽半島 i 青森県 i norra Japan. Uttalet jamisen beror på ljudförändring i ordkombination, men man kan säga Tsugaru-shamisen om man så vill.
川嶋志乃舞 (Kawashima Shinobu) lirar Tsugaru-jamisen med Tokyo Groove Jyoshi: What is hip?
Visserligen spelas shamisen oftast i tretakt, men kvaliteterna i övrigt gör instrumentet synnerligen lämpligt att inkorporera i rock, jazz, fusion och liknande genrer, och görs av bland andra Marty Friedman (tidigare i Megadeth), Wagakki Band med flera.
Det finns en rad japanska och kinesiska instrument (som 古筝) man lär sig att älska efter ett tag, men shamisen är nog det som snabbast finner vägen till hjärtat, för att det knyter an bättre till typiskt västerländsk musik.
Tongångarna från Bryssel och Washington mot Kina blir allt hårdare. Creepy Joe Biden har inte bara ärvt Trumps antikinesiska politik, utan intensifierat den och tagit sig för att blockera Kinas utveckling på så många områden som möjligt, även om det samtidigt drabbar USA. Exempelvis gör amerikanska bolag brakförluster när Washington stryper Kinas åtkomst till halvledarteknik, samtidigt som chipbristen i världshandeln förvärras ytterligare, med allt vad det innebär i flaskhalsar, logistisk oreda och följdeffekter i form av mer inflation.
Kina är samtidigt inte Kuba eller någon annan obetydlig spelare som kan isoleras godtyckligt, utan är så djupt intrasslad i världshandeln att det är helt omöjligt att försöka skada landet utan att bränna sig själv kraftigt. Kina står inte bara för en fjärdedel av världshandeln, utan har även logistiken, kompetensen och i en del fall närmast ensamrätt på ett flertal produkter, varor och tjänster.
Ändå tycks det finnas en allmänt utbredd idé om att det är möjligt att ta hem inte bara produktion av halvledare och elektronik till Europa och USA, utan även att man kan utvinna och raffinera jordartsmetaller för att bryta beroendet av Kina. Man när en underlig föreställning om att fyrtio års outsourcing till Kina kan reverseras mer eller mindre i en handvändning, medan verkligheten förstås är att det kommer att ta decennier och leda till oerhörda fördyringar i alla led.
Den enkla sanningen är att det inte är möjligt att förfara så, eftersom Kina och övriga Asien alltid kommer att leverera billigare, snabbare och bättre, och att EU och USA inte kan isolera sig som en exklusiv marknad utanför den globala scenen. Den enkla sanningen är att handeln med Kina förvisso har gjort Kina rikt och mäktigt, men också att det har gjort Väst än rikare och möjliggjort tekniska framsteg som annars aldrig hade kunnat förverkligas. Mobiltelefoner av det slag vi använder i dag hade aldrig varit möjliga utan globalisering.
Det ömsesidiga beroendet mellan Kina och Väst är av samma slag som det mellan enskilda länder i Europeiska unionen, att man nyttjar varandra för maximal ekonomisk utväxling under tvingande fredliga former. Bryter man det beroendet och försöker skära av andra, ökar naturligtvis risken för spänningar och krig, och väpnad konflikt är alltså en högst reell konsekvens när Väst börjar gå sin egen väg, enkannerligen USA.
Europa är alltjämt mer kluvet, men har sakta börjat närma sig Washington, både centralt från Bryssel och i enskilda länder. Kina sägs nu inte bara vara en samarbetspartner och «systemisk rival», utan framförallt en konkurrent i närmast samtliga avseenden, någon man har att kämpa mot snarare än att samarbeta med.
Det är en märklig retorik från en kontinent som är så besatt av klimatet, nämligen för att de ambitiösa klimatmål man har satt upp inte är en enskild europeisk fråga, utan en global, i vilken man särskilt behöver Kinas deltagande. Frågan är emellertid om Kina har lika bråttom som EU om man samtidigt motarbetas på alla fronter?
Det är också en besynnerlig utsaga från en union som är så hårt ansatt av energikris och stundande recession, ett förlopp som kommer att vara i flera år under ambitionen att göra sig av med beroendet av ryska fossila bränslen. Att under de omständigheterna skruva upp retoriken mot Kina förefaller mer än lovligt efterblivet, samtidigt som man i dessa brösttoner kan ana europeisk desperation.
För vad energikris och en vikande marknad leder till är nämligen det motsatta vad man har föresatt sig. Att «ta hem» produktion från Kina och Asien till Europa under sådana omständigheter låter sig inte göras, och i verkligheten går flyttlasset i andra riktningen. Anrika BASF, den tyska kemigiganten, kungjorde häromdagen att man avser att permanent dra ned på verksamheten i Europa med inledningsvis tio procent på grund av energikris, svag marknad och inte minst regulatoriska problem under Europeiska sovjetunionens mastodontbyråkrati – man expanderar istället i Kina, som kan erbjuda mer stabila villkor.
Det omvända problemet gäller kinesiska intressen i Europa, där man allt oftare söker begränsa kinesiska investeringar med luddiga formuleringar om säkerhetsintressen. Ingen i Europa har varit villig att investera i Hamburgs hamn, förutom Kina, som har uppenbara intressen i en effektiv handel med Europas ekonomiska lokomotiv. Ändå har Coscos offert om att köpa en enskild minoritetsandel i en enskild terminal väckt ramaskri bland paranoikerna i Berlin och Bryssel. Affären är nu dock i hamn, med Cosco som obetydlig intressent i terminalen med en fjärdedel.
Tyskland utmärker sig på flera sätt i detta märkliga dubbelspel, där man å ena sidan visar upp en aggressiv retorik med Kina, medan man å den andra värnar fortsatt och vidgad handel. Ekofascisten Annalena Baerbock dundrar således i egenskap av utrikesminister att man måste bryta beroendet av Kina, och att Kina inte kan «utpressa» Tyskland (när Berlin lägger sig i frågan om Taiwan), medan kansler Olaf Scholz tvärtom söker mildra varje sådant utspel och hellre värnar goda relationer med Beijing.
Scholz ska för övrigt avlägga visit och slå en koutou (叩头) i Beijing nästa vecka, vilket då blir en form av återställning av de frostiga relationerna mellan Kina och både Tyskland och EU. Xi Jinping har säkrat sin tredje mandatperiod och Kina har en stark ställning, trots temporära problem med pandemibekämpning och en fastighetsbubbla, varför det inte finns något att vinna på att bråka.
Realpolitiken dikterar således villkoren, och Tyskland och Kina kommer att enas om en ny runda handelsavtal som stärker båda parter och gör dem än mer ömesidigt beroende. Scholz får nöja sig med att uttrycka några retoriska figurer för att tillfredsställa den inrikes symbolpolitiken, kanske någon plattityd om mänskliga rättigheter eller Taiwan.
