Dataströmmar om en terabit per sekund är i normala fall att anse som en storskalig överbelastningsattack, men det kan också röra sig om att Blackpink släpper en video på tuben… Exakt hur Google löser saken är oklart, men det lär röra sig om distribuerade lastbalanserade system med flera lager av cache.
Uttryckt i siffror rör det sig om närmare 1 400 fullständiga visningar per sekund, eller fem miljoner per timma, eller närmare hundra miljoner per dygn, vilket småningom klingar av exponentiellt och slutligen landar någonstans över miljarden, en inte helt oäven siffra.
Det är bara Blackpink (och BTS) som kan alstra aktivitet i den ordningen, och så har det varit i flera år. Det är ett uttryck för K-popens storlek, och siffrorna indikerar att kulturen är vida spridd utanför Sydkoreas gränser, eftersom landet bara har femtio miljoner invånare.
Men såvitt man kan förstå har K-popen ännu inte slagit i bredare lager i Sverige, inte heller i större delen av Europa. Störst framgång har man självfallet rönt i Asien, men även Nord- och Sydamerika är stora marknader, framförallt USA, Mexiko, Chile och Brasilien.
För egen del har jag allt mer kommit att uppskatta kulturformen, även om just Blackpink kanske inte hör till favoriterna (med undantag för Lalisa). K-popen samlar på något underligt vis flera decennier av popmusik i ny och helt självständig förpackning, och det är en form man lär sig uppskatta genom exponering (är det inte så med allt?).
Det är kanske där det brister, eftersom statsradion som bekant hellre spelar radikal gangstermusik och kommersiella kanaler i övrigt mest lirar engelskspråkigt. Man går inte utanför de redan invanda ramarna, varför bredare lager inte exponeras för formen och därmed inte utvecklar igenkänningsmekanismer.
Jänkarna har tills vidare stoppat all leverans av flaggskeppet F-35, nämligen för att en komponent i stridsflygplanet innehåller en legering tillverkad i Kina. Det rör sig om en samarium-kobolt-magnet (SmCo₅) i ett pumpsystem, och vart och ett av de drygt åtta hundra plan som har tillverkats innehåller det fruktade kinesiska mineralet.
Det är kanske inte så att man tror att metallklumpen i fråga plötsligt ska få liv och börja spionera, utan det är mer en fråga om att följa ett nytt regelverk som svartlistar tusentals kinesiska företag och produkter, dels för att undertrycka kinesiskt näringsliv, dels för att säkerställa tillgång i logistikkedjan och dels för att värna inhemsk försvarsindustri.
Med den ambitionen lär denna den nya tidens paranoida mccartyhism komma att innebära våldsamma problem för USA, då Kina är världsledande i gebitet, mer eller mindre har monopol på raffinering av jordartsmetaller och framförallt är på god väg att etablera dominans i materialfysik och besläktade områden.
Minst hälften av en F-35 består förmodligen av komponenter med någon koppling till Kina, nämligen för att det är dit man har förlagt världens tillverkning av plast, elektronik och mineraler av olika slag, och för att den ordningen har resulterat i att Kina är världens logistiska nav för allsköns produkter från magneter till halvledare. Det amerikanska militärindustriella komplexet kan därför komma att få det svettigt framöver.
USA:s vilja att försöka frikoppla landet från Kina är i övrigt meningslös, givet hur sammanflätade de båda länderna är med varandra och med resten av världen. Kina är framförallt inget hot mot USA, utan bygger sin rikedom på handel med landet, i ömsesidig vinst.
Däremot är Kina ett «hot» mot USA:s hegemoni och roll som världens enda supermakt, och Kina kommer inte att nöja sig med att spela andrafiolen i Asien. Det är av detta skäl USA i allt större utsträckning försöker isolera och skada Kina med handelskrig, pakter, sanktioner och NGO-förmedlat förtal om Xinjiang, Hongkong, Tibet och så vidare, och det är också därför man biter sig fast i Taiwan.
Inget nytt under solen, utan det är så stormakter alltid har agerat. Man vill inte frivilligt släppa sin dominanta roll som herre på täppan, utan är beredd att i värsta fall gå i krig mot en ny uppstickare. Det måste inte sluta så, men det finns en viss historiskt betingad sannolikhet för att så ska ske.
En annan observation är att materialteknik har format historien, från stenålderns olika raffineringar av verktyg till bronsåldern och dess kollaps under järnets framväxt. Stål, cement och plast har byggt vår moderna civilisation, och det är ingen tillfällighet att Kina numera har en brutal dominans i dessa tre bärande element.
Men det finns också en mer högteknologisk sida, där jordartsmetaller, mineraler och legeringar av olika slag är definierande för moderna tillämpningar som mobiltelefoner, vindsnurror och för all del stridsflygplan. Även den verksamheten har förlagts till Kina, som därmed har skaffat sig spetskompetens och blivit den centrala logistiska knutpunkten.
Den nya rymdkapplöpningen mellan USA och Kina innebär på sikt en tävling om att utvinna mineraler även i rymden, och då inte bara mer av samma sort som finns på jorden, utan helt andra slags legeringar med extraterritoriellt ursprung och därmed unika egenskaper.
Betrakta exempelvis det nya mineralet chang’esit-(Y), ett fosfatmineral som fanns i den mängd rymdgrus Chang’e 5 (嫦娥五号) plockade med sig hem för något år sedan. Mineralet har den ideala formeln (Ca₈Y)◻︎Fe₂+(PO₄)₇, där Y betecknar yttrium eller annan jordartsmetall. För närvarande finns inget tillämpningsområde för just detta mineral, men händelsen illustrerar att det pågår en ständig forskning på nya material.
Här finns en berättigad rädsla för att utsättas för avbräck i tillgångsleden för produkter av olika slag, i allt från olja och gas till jordartsmetaller och halvledare. Både Europa och USA vill säkra egen produktion av halvledare och egen raffinering av mineraler och jordartsmetaller för att inte vara beroende av Kina och övriga Asien, och i Europa har man just insett att man inte kan lägga ned den egna stabila energiproduktionen och göra sig beroende av ett enstaka externt energislag som rysk gas.
Å andra sidan är det inte praktiskt möjligt att varje land ska ha en egen produktion av alla möjliga slags produkter, eftersom det inte bär sig ekonomiskt. I slutändan kommer marknadsekonomiska mekanismer att omöjliggöra europeisk chipstillverkning och amerikansk mineralutvinning, varför man är tillbaka på ruta ett.
Den globalisering som har möjliggjort den högteknologiska nutiden måste därför fortsätta ha sin naturliga verkan, och det enda sättet att undgå konflikt är att låta världen integreras så mycket som möjligt, så att alla är beroende av varandra. Det är samma tanke som för Europeiska unionen, men på global skala.
En given konsekvens härav är emellertid framväxten av en multipolär ordning, att Washington och Bryssel inte längre kan diktera för övriga världen som under kolonialismens tidevarv, utan att man måste respektera olika världsåskådningar och regionala skillnader, i Beijing och New Delhi, och även i Moskva.
Befrielsearméns övning under amerikanska regeringsrepresentanten Nancy Pelosis besök i Taiwan omfattade ett antal missiler som flög över ön för att senare landa i vad Japan menar är dess ekonomiska zon runt ett par småöar. Symboliken i det är att Japan ska hålla sig borta från Taiwan och inte lägga sig i.
För Kinas vidkommande är Japan en tidigare aggressor som redan har stulit Taiwan en gång (1895–1945), och man kommer inte att tillåta att landet än en gång angriper kinesiskt territorium, så som när kejsarmakten genomförde en fullskalig invasion av Kina (1937–1945).
De två tidigare sinojapanska krigen kommer i så fall att följas av ett kärnvapenangrepp på Japan, menar Beijing i en ny strategi i syfte att avskräcka Japan från att åter expandera militärt. Landet har sedan kapitulationen 1945 endast en nationell självförsvarsstyrka, och man är per konstitution förhindrad att delta i offensiva strider, exempelvis för att undsätta Taiwan.
Tokyo gör bäst i att fortsätta iaktta en pacifistisk hållning och inte väcka gamla imperiedrömmar till liv, men dessvärre har man under lång tid utmanat både Kina och Sydkorea genom att från högt politiskt håll frekventera Yasukuniskrinet, där klass A-förbrytare från kriget finns begravda. Man har vidare i skolans undervisningsmaterial tonat ned Japans brott mot mänskligheten under kriget, samt vägrat kompensera de «tröstekvinnor» man utnyttjade överallt i Asien.
Japans konstitution framtvingades av USA, men man har på senare år sökt kringgå dess bokstav. Exempelvis har man skickat fredsbevarande trupp utomlands, och man har även byggt offensiva hangarfartyg. Japan har tekniken att på kort tid bli en kärnvapenmakt, givet Washingtons bifall – eller på eget bevåg i smyg.
Det givna resultat av att såväl USA som Japan drar en lans för Taiwan samt i övrigt gaddar sig samman mot Kina kan bara bli kraftig rustning i regionen, med allt större risk för en urladdning. Japan meddelade således nyligen att man har för avsikt att anskaffa ytterligare tusen långdistansmissiler för att kontra Kinas kapacitet.
Sådana offensiva missiler, avsedda att slå ned i Kina, är alltså strikt förbjudna per Japans pacifistiska konstitution. Därav följer Beijings hot om att svara ensidigt med kärnvapen, vilket i sin tur är ett avbräck från gängse doktrin om att inte först använda massförstörelsevapen.
Sådana tongångar hördes redan föregående år från Kina, då Japan först luftade sina tankar om Taiwan, men förkunnas nu i mer officiell kapacitet. Förutom att det utgör en kraftig signal till Tokyo, kan utspelet även ses som att Zhongnanhai står redo att inta Taiwan med kort varsel, även om man med all säkerhet först kommer att uttömma alla fredliga medel för att undvika vidare eskalering.
Japan räknas som världens femte starkaste militärmakt, men Kina är vida överlägset Japan i både kvantitet och kvalitet.
Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.
Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.
Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.
Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.
Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.
TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.
Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.
Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.
Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.
Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.
Kinas territoriella anspråk är ständigt föremål för dispyt och kontroverser, och kutym i Väst är att inte inkludera provinsen Taiwan i dylika avbildningar, trots den officiella uppfattningen att det bara finns ett Kina. För att vara på den säkra sidan händer det emellanåt att man även kopplar loss provinsen Hainan, eftersom man inte är riktigt säker på vad som är vad – det är inte så noga om man skär ytterligare snitt i Kina.
Företag som utelämnar Taiwan sålunda, eller benämner provinsen som ett «land», straffas dock per omgående, så även om man till äventyrs skulle visa fel slags karta av Kina. Faktum är att det inte heller räcker att inkludera Taiwan, utan man bör även markera den tiopunktslinje som avgränsar Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska sjön – detta är den politiska karta som formellt hävdas av Kina, och som pryder klassrum i kinesiska skolor.
När detta skildras i film, exempelvis i animerade Abominable (2019), leder det ofta till ytterligare kontroverser, eftersom tiopunktslinjen inte erkänns av Filippinerna, Malaysia och Vietnam. Filmen bannlystes i alla tre länder, och samma öde rönte äventyrsfilmen Uncharted (2022) efter att ha visat en karta med en äldre niopunktslinje.
Korrekt karta av Kina i Abominable (2019).
Ursprungligen hävdades en elvapunktslinje av nationalistregimen i Republiken Kina 1947, med stöd av en äldre karta från 1935 över kinesiska öar i Sydkinesiska sjön (中国南海岛屿图, Zhongguo Nanhai daoyutu). Den linjen hävdas alltjämt av Republiken Kina (Taiwan), och man kunde helt enkelt inte vara mer överens med Folkrepubliken Kina i ärendet, varför man samarbetar och gör gemensam sak i internationella tvister.
Nationalisternas anspråk härrör i sin tur från Kairo- och Potsdamdeklarationerna 1943 och 1945, i vilka segrarmakterna lade ned villkoren för Japans kapitulation, bland annat omfattande att återbörda territoriellt stöldgods till Kina (that all the territories Japan has stolen from the Chinese, such as Manchuria, Formosa, and The Pescadores, shall be restored to the Republic of China.)
I vilken grad öar i Sydkinesiska sjön, eller för den delen i Östkinesiska havet, tidigare har hört till Kina är dock omtvistat, och är den springande punkten i dispyten. Sedan 1946 har Kina således sökt stärka sitt anspråk genom att kolonisera öar i området, en verksamhet som även andra makter i regionen bedriver, med resultat att varenda ö numera är tagen i besittning.
Folkrepubliken Kina har sedermera reviderat anspråken, som man 1949 övertog i oförändrad form från Republiken Kina, varvid man uteslöt de två första strecken i Tonkinbukten mellan Hainan och Vietnam. Den resulterande niopunktslinjen utökades dock senare till dagens tiopunktslinje genom att förlägga ett streck öster om Taiwan, där de omtvistade Fiskeöarna (钓鱼岛, Diaoyudao) ligger.
Tiopunktslinjen (断续线, duanxuxian).
I kinesisk retorik benämns de omstridda ögrupperna som Söderhavsöarna (南海诸岛, Nanhai zhudao), med en geografisk uppdelning i Västra sandöarna (西沙, Xisha), Centrala sandöarna (中沙, Zhongsha), Östra sandöarna (东沙, Dongsha) och Södra sandöarna (南沙, Nansha), medan den västerländska terminologin nyttjar kolonialnamn som «Spratly», «Paracel» och «Pratas».
Östra sandöarna kontrolleras här av Taiwan, medan Centrala och Västra sandöarna administreras av Folkrepubliken. Det är egentligen bara för Södra sandöarna som det finns en verklig territoriell konflikt, med en salig blandning av intagna öar, främst tillhörande Vietnam och Filippinerna.
En kontrovers här är att Kina har byggt ut en handfull existerande rev genom landåtervinning i olika former, varför öarna anses vara «konstgjorda». Det rör sig inte om några stora arealer, sammantaget 13.5 kvadratkilometer, men innebär ändå att man har kunnat bygga landningsbanor och annan infrastruktur för permanent besättning och militärt understöd.
Termen «konstgjord» har vidare bäring på juridiken i internationella tvister, framförallt genom Förenta nationernas havsrättskonvention. Permanenta skiljedomstolen har prövat saken under konventionen, med negativt utfall för Kinas och Taiwans vidkommande. Dels är de historiska beläggen inte tillräckliga för att motivera Kinas maritima anspråk, och dels kan konstgjorda öar i denna mening inte nyttjas för att vidga en ekonomisk zon, vilket är vad det ytterst handlar om.
Den brutna linjen har dock aldrig på allvar hävdats vara en fast territorialgräns, utan är i praktiken ett lösare anspråk på det landterritorium som finns inom området, det vill säga öarna i fråga. Permanenta skiljedomstolens utslag gäller således inte anspråken på enskilda öar och angränsande zoner, utan tar enbart fasta på det generella anspråket enligt tiopunktslinjen.
Genom att ta öar i besittning och vidga sin ekonomiska zon kan man komma i åtnjutande av resurser i närområdet, framförallt gas och olja men naturligtvis även fisk. För Kinas vidkommande handlar det således om att borra sig fast i Södra sandöarna, så att man får sin beskärda del av kakan.
Men det finns även geopolitiska aspekter, som att säkra farleder mot en eventuell amerikansk blockad och i övrigt motverka amerikansk maktprojektion i regionen. Tiopunktslinjen är nämligen nära nog identisk med den första ökedjan, som länge har nyttjats av USA för att dominera regionen.
USA vill av lätt insedda skäl inte förlora denna geopolitiska fördel, vilket är det huvudsakliga skälet till att man är så besatt av att försvara Taiwan. Man hävdar att Sydkinesiska sjön inte är Kinas maritima imperium, men det verkligt underliga är vad USA har i regionen att göra och vem som egentligen utgör ett imperium.
USA:s maritima imperium.
Man kan för övrigt betrakta övriga ökedjor i strategin, från Guam i den andra kedjan bort till Hawaii och Samoa i den tredje, omfattande en exklusiv ekonomisk zon av vida större areal än Kinas futtiga anspråk i det egna närområdet. För USA:s del handlar det ytterst om att kontrollera Kina (中国除外, Zhongguo chuwai, förutom Kina), varför man arbetar aktivt för att öarna i fråga juridiskt ska tillfalla vilken som helst annan makt än Kina.
Tant Pelosis förvirrade besök i Taibei har emellertid gett Kina anledning att skruva upp volymen och retoriken kring Taiwan, och därmed även avseende övriga anspråk i regionen. En ny vitbok om Taiwan har publicerats, samtidigt som man har för avsikt att behålla den högre graden av militär beredskap. I propagandan inskärper man hårdare de territoriella anspråken, bland annat med kartor och annan grafik omfattande tiopunktslinjen.
Det är kring denna linje vidare konflikt kommer att ske, framförallt mellan USA och Kina. Malaysia, Vietnam och Filippinerna kommer samtliga att nå resultat förhandlingsvägen med Kina, medan de amerikanska motiven är väsensskilda och har med geopolitisk dominans att göra.
Saken rör således inte bara Taiwan, utan även kontrollen av resten av Sydkinesiska sjön och första ökedjan. Det finns skäl misstänka att USA inte kommer att ge sig av frivilligt, utan väljer militär konflikt i syfte att behålla sin hegemoni i regionen och i världen i övrigt. Därav de ständiga provokationerna.
Karta över Kina. Det är nog ingen tillfällighet att man har nyttjat ett sandmönster i grafiken.
