Kategori: Asien

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Teknik USA

Europeisk hedging

Modeorden för dagen är «derisking» och «decoupling», det vill säga att minska risken eller kanske till och med knoppa av någon del i logistikkedjan, synnerligen avseende mer känsliga produkter, och enkannerligen med hänvisning till Kina. Men å andra sidan minskar man nog inte risken genom att lägga alla ägg i den amerikanska korgen, ty det krävs bara ett val för att det allt mer labila landet åter ska ta en ny riktning.

En annan strategi är att göra sig mer oberoende genom ökad grad av självförsörjning, exempelvis avseende produktion av halvledarteknik eller brytning och raffinering av jordartsmetaller och andra mineraler. Europa skulle över tid kunna återbygga en kedja för mineralutvinning, men sådana projekt skulle dels vara oerhört kostsamma i jämförelse med den kinesiska produktionen, och dels rendera våldsamma problem kring miljöhantering i ett Europa som har utlokaliserat den mesta av smutsig industri.

För halvledartekniken är problemen än värre och av mer strukturell art, då Europa sedan länge förlorade den inhemska industrin till såväl USA som Japan och sedermera Korea, Taiwan och Kina. De högtflygande planerna på att åter ta hem den sortens produktion till Europa är inte nya, men går inte att förverkliga med den byråkratiska struktur som präglar unionen.

Europa är ekonomiskt jämbördigt med Nordamerika och Östasien, men är i politisk mening en konfederation bestående av ett stort antal småstater, som har svårt att enas i mångahanda frågor. Speciellt finns ingen gemensam industripolitik, och konkurrensen sker inte bara med omvärlden utan främst inom unionen – en form av kannibalism i sammanhanget.

I kontrast är de dominerande aktörerna USA och Kina stora och folkrika stater med helt andra möjligheter att bedriva storskalig industripolitik än det handikappade Bryssel, samtidigt som andra större spelare som Korea, Japan och Taiwan genom motsvarande aktiv industripolitik har kunnat bygga upp lukrativa industrier kring elektronik och IT.

EU och dess enskilda stater har inte muskler att åstadkomma något liknande, och har dessutom ett alldeles för tungt fokus på reglering, «värderingar» och att uppfostra kreti och pleti, snarare än att uppmuntra tillväxt, utveckling och forskning. Det är således ingen tillfällighet att elektronik- och IT-industri för en tynande tillvaro i Europa, ty det finns ingen jordmån för tillväxt – alla sådana initiativ stryps i sin linda genom Europeiska sovjetunionens röda tejp, samt även genom att USA och i allt större utsträckning även Kina lockar till sig talangerna med dollarbuntar.

Detta är en ordning som inte kommer att förändras i brådrasket, utan tvärtom kommer att bestå för lång tid framöver. Europa skulle behöva bli en federation – Europas förenta stater – med en kraftfull centralregering för att kunna matcha de nordamerikanska och östasiatiska industrierna, och därtill skulle man behöva ändra fokus från ett typiskt europeiskt och socialdemokratiskt synsätt till ett mer marknadsliberalt, med tonvikt på att premiera kompetens och tillväxt.

Mot den bakgrunden behöver Europa förhålla sig till verkligheten som den är, snarare än så man önskade att den vore. Den realiteten bestäms av att både USA och Kina kommer att vara dominerande aktörer inom en rad fält under det kommande århundradet, med allt större tonvikt på kinesisk dominans vad det lider. Man vill så gärna förtränga detta faktum, men det är så det är.

Därmed behöver EU och enskilda medlemsstater bli betydligt smartare i att navigera mellan dessa båda poler, exempelvis genom att spela ut dem mot varandra för att vinna fördelar istället för att högljutt rata den ene på grund av värderingsskillnader. Det är en form av hedging, att gardera sig mot att bli alltför beroende av endera parten, att hålla dörren öppen för olika utvecklingar, att bejaka flera alternativ istället för att låsa in sig i ett enskilt.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Detta slutar illa

De så kallade «världsledarna» i det förlegade G7, representerande tio procent av världens befolkning, i princip ett kotteri av de större makterna i Väst plus Japan, har passande nog möte i 広島Hiroshima, som 1945 jämnades med marken av en amerikansk nukleär laddning. Det är en symbol för amerikansk hegemoni, och en påminnelse om att man är redo att bevara sitt imperium till varje pris.

Inte förvånande har Japans premiärminister 岸田Kishida文雄Fumio ett tragiskt arv från Hiroshima, då större delen av hans släkt förgasades av atombombens verkan. Som ledare för ett kuvat och pacificerat Japan är han ändå redo att bistå de amerikanska ansträngningarna att upprätthålla den förhärskande ordningen, särskilt som han därmed får möjlighet att åter slå mot det Kina Japan invaderade och lamslog 1937 – Japan har aldrig gjort upp med sin fascistiska historia.

Under mötet har bland annat diskuterats en kollektiv mekanism för att motverka «economic coercion», med hänvisning till Ryssland och Kina. Ett exempel på sådant ekonomiskt tvång sägs vara hur Kina valde att inte längre handla med Litauen när landet lät husera ett representationskontor i namn av Taiwan och därmed lade sig i Kinas interna angelägenheter.

Ett annat exempel rör Australiens förslag till en coronakommission för att slå fast Kinas skuld till pandemin, vilket ledde till handelstvister och småningom australisk militarisering i form av pakten Aukus samt någon form av rabiesinducerad paranoja om en omedelbart förestånde attack från Kina… Canberra har helt tappat det.

Däremot tycks det inte räknas som «economic coercion» när USA, EU med flera lägger sig i Hongkong och Xinjiang, med omfattande paket av «sanktioner» (= «economic coercion») för att söka påverka högst interna kinesiska angelägenheter. Tydligen räknas inte heller Trumps och numera även Bidens handelskrig mot Kina som «economic coercion», även om man svårligen kan förstå det som något annat. Eller amerikansk exportkontroll avseende halvledarteknik, eller marknadsförbud mot Huawei, ZTE, Tiktok, eller… Fast det är som vanligt – det är i sin ordning när vi gör det för våra heliga syften!

På agendan står även någon form av «globalt Nato» eller i vart fall ett «ekonomiskt Nato» av ovanstående modell, det vill säga en ambition att vidga pakten till «Indo-pacifien» och därmed inkorporera Japan och Australien i alliansen i syfte att ytterligare kapsla in Kina och ta parti för Taiwan. I praktiken har man redan påbörjat en sådan utveckling, och det är inte bara Australien som rustar, utan även Japan och Västvärlden.

Sådan eskalering kommer helt säkert att verka fredsbevarande, på samma sätt som Natos östutvidgning… konflikten mellan Ryssland och Ukraïna är alltså helt och hållet en funktion av Västs ambition att expandera, en rättighet man inte är beredd att överge, men samtidigt inte är villig att medge andra. Det är en fråga om rå maktpolitik.

Även pyttelilla Sverige, som ännu inte ens har kommit in i Bidens Nato-hägn, har börjat mopsa upp sig som en ettrig terrier genom att i höggradig feber yra om att gå i krig med Kina om Taiwan i en konflikt som överhuvudtaget inte angår oss. Syftet sägs vara att undsätta «demokratier», som om statsskick snarare än folkrätt är det som avgör skyddsvärdighet. I en annan tid hade man förstås snarare syftat till att försvara den «kristna tron» varhelst i världen, med samma medeltida logik.

Detta är uttryck för ren och skär galenskap, och det kommer att sluta illa. Givet hur man nu agerar är det bara en tidsfråga innan hela världen åter står i brand, men det finns inget vinna i en sådan konflikt. Exempelvis kan Taiwans demokrati enbart bevaras genom status quo eller som en formell del av Kina, medan en konflikt kommer att inte bara störta demokratin utan även förstöra ön och dess ekonomi i grunden. På samma sätt har varken Japan eller Australien något att vinna på en militarisering, eftersom man då gör sig själv till måltavla.

Tokyo på tur?
Kategorier
Asien Indien Kina Kultur Politik

Vackra desikvinnor och äckliga indiska män

Stereotyperna om Indien begränsar sig inte till döda kroppar som flyter på Ganges, personer som förrättar sitt tarv på gatan eller överfulla tåg, utan har även bäring på genusaspekter. Indiska kvinnor anses således äga skönhet i medel, medan männen ses med en mer negativ valör.

Kina präglas inte av samma slags politiska korrekthet som Sverige och andra västländer, varför man inte ska bli förvånad över att Ministeriet för offentlig säkerhet i dagarna publicerade en karikatyr av indier i videoformat, omfattande så kallad «blackface» med kineser som gestaltar indier.

Härvidlag porträtteras männen som byfånar med mer mörk ton i hyn, medan de dansande kvinnorna har en ljusare hudfärg och i allmänhet vackra anletsdrag. Det är en i Kina allmänt vedertagen stereotyp, men frågan är om den inte också äger internationell giltighet.

Indien är nämligen ökänt för sin misogyna och pedofila manschauvinism, som förstärks av ett likaledes förtryckande kastsystem. I ett sådant efterblivet samhälle föreligger inte jämlikhet, varför männen ses och ser sig själva som överlägsna det täcka könet. Den bilden kolliderar emellertid med det jämlika Kina (och övriga världen) varför männen med rätta ses som arroganta pajasar.

Angående desikvinnor är det noga räknat mest kvinnor i ett övre skikt av medelklass som kan räknas till den vackra skaran, eftersom extrem fattigdom tenderar att förfula. Därtill är det främst nordliga indiskor med indoeuropeiskt arv snarare än sydliga dravider som anses sköna i såväl Kina som större delen av världen, vilket då bekräftar den rasistiska stereotypen. Det är så det är.

Palki Sharma är förstås en skön och tilldragande desi, men så är hon också indoeuropé och medelklass.
Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Kultur Politik Religion

Efterblivet Indien nu folkrikast

Indien ska nu ha passerat Kina i befolkningsstorlek, och man lär komma att inneha tätplatsen i flera hundra år om man får tro projektionerna. En topp nås runt 2060 med 1.7 miljarder invånare, varefter storleken minskar på samma sätt som i Kina.

Kina har alltså just toppat ut kring 1.4 miljarder invånare, en storlek som kan komma att halveras till drygt 700 miljoner fram till sekelskiftet. Många spekulerar i hur den demografiska omständigheten påverkar den ekonomiska utvecklingen i de båda länderna, men sambandet mellan demografi och ekonomi är inte riktigt så enkelt.

Befolkningsutveckling i Kina, Indien och Nigeria 1950–2022, plus projektioner fram till 2100 i FN:s medelscenario.

Folkrepubliken Kina och det självständiga Indien etablerades ungefär vid samma tid – 1949 respektive 1947 – med ungefär samma demografiska förutsättningar. Båda var utfattiga nationer i tredje världen, men Kina har numera lämnat det skiktet och avancerat till global medelklass.

Fram till 1978 presterade de båda länderna ungefär lika i ekonomiskt hänseende, trots att Kina var isolerat och hårt sanktionerat, men därefter har Kina ryckt ifrån ordentligt, och ligger stabilt på dubbla den indiska nivån i fråga om bruttonationalinkomst per capita. Utvecklingen sammanfaller med Deng Xiaopings ekonomiska reformer, och har mindre med demografi att göra – den var vid tidpunkten nämligen snarlik i respektive land.

Diktaturen Kina utvecklas stadigt bättre än den korrupta demokratin Indien.

Redan här kan man således punktera tesen att demokratier har bättre förutsättningar till ekonomisk tillväxt. Indien har även en högre nivå av korruption än Kina, trots det demokratiska statsskicket. I ett tidigt utvecklingsskede tycks demokratin istället vara ett hinder, vilket förstås är varför världens demokratier har utvecklats i senare skeden, efter en längre auktoritär period.

En viktigare skillnad är emellertid den filosofiska grunden för statsskicket. Kinesisk konfucianism ligger bakom inte bara utvecklingen i Kina, utan även motsvarande utveckling bland tigerekonomierna i Östasien. Länder som Japan, Sydkorea och Singapore har samtliga en konfucianistisk grund, medan Indien istället vilar på religiös hindunationalism.

Konfucianismen är en meritokratisk lära som betonar vikten av utbildning, därtill under jämlika former, medan Indien istället har ett sadistiskt kastsystem samt inte premierar utbildning, särskilt inte bland kvinnor. Den misogyna komponenten är avsevärd i Indien.

Indien har därför inte bara släpat efter i ekonomisk utveckling, utan även i graden av läskunnighet. Medan Kina har närmast universell nivå av läskunnighet, är en fjärdedel av indier över femton år analfabeter, med övervägande andel bland kvinnor.

Indien är vidare ett höggradigt religiöst land med bittra fejder mellan troende av olika slag, en omständighet som redan har resulterat i avknoppning i Pakistan och Bangladesh. Kina är mer synkretiskt med betoning på buddism och inhemsk folkreligion, under konfucianistisk överideologi sedan åtminstone 1200-talet (så kallad nykonfucianism). Man låter aldrig religionen ta överhanden, vilket är en faktor i de sociala reformerna i Xinjiang.

Det har återigen inte med demokrati eller «kommunism» att göra, utan samma slags samhällsstruktur gäller i övriga Östasien, bland demokratierna i Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan. Det är en historisk omständighet.

En annan tydlig skillnad är hur Kina satsar så oerhört mycket mer på infrastruktur, vilket är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Inte bara i det egna landet, utan även internationellt genom Nya sidenvägen, en investering som kan ses som en framtida pensionsfond i syfte att undanröja de demografiska effekterna av en åldrande befolkning. Det bildningscentrerade Kina satsar också betydligt mer på forskning och utveckling, och Indien lirar helt enkelt inte i samma division.

Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Kina.

En åldrande befolkning har givetvis ekonomisk påverkan, nämligen eftersom bördan för yngre att sörja för de äldre ökar markant. Men det beror även på hur systemen är utformade, och man har i Kina inte riktigt samma modell som i Väst, vars system bygger på att låna från framtida planerad tillväxt. I Kina faller ansvaret mer på familjen att sörja för de sina än på det allmänna, vilket lindrar bördan något.

Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Indien.

För att Indien ska kunna närma sig Kina måste man således åtgärda bristerna i det indiska systemet. Först och främst måste man förbjuda kastsystemet rakt av och tvinga fram jämlikhet i lag, ty det finns inget mer skadligt för Indien än detta medeltida barbari.

Därefter måste man lägga betydligt mer pengar på utbildning, med betoning på universell skolplikt. Läskunnigheten måste bli universell som i Kina. Vidare måste anslagen mångfaldigas till den högre utbildningen och forskningen, om man ska ha någon som helst chans att hänga med i framtiden, ty Kina kommer bara att accelerera i det avseendet.

Man måste även lära av Kina avseende infrastruktur som en nyckel till ekonomisk tillväxt. Indien är ett skämt med avseende på energiförsörjning, vägnät och tågtrafik, och man kommer aldrig att ta sig över tröskeln om man inte investerar ordentligt, än mindre komma ikapp Kina.

Slutligen finns givetvis en geopolitisk komponent i detta, och man gör bättre i att samarbeta med Kina och se landet som en mentor, snarare än att söka konfrontation medelst lösa pakter med Väst. Indien håller visserligen dörrarna öppna åt båda håll, men man bör veta var man hör hemma, att man är ett asiatiskt land och inte en västdemokrati.

Att vara fiende till USA är visserligen farligt, men att vara dess vän är ödesdigert, som någon uttryckte saken. Man har inget att vinna i längden på att bli en bricka i den amerikanska geopolitiken gentemot Kina, utan måste inse att man har bättre möjligheter till utveckling i harmoni med sin granne, skärmytslingarna i Himalaya till trots.

Der Spiegels karikatyr har kritiserats för att utgöra «rasism», men den är förstås helt träffsäker. Fler människor är ingen garanti för ekonomisk tillväxt och framgång.
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Taiwan

Nymilitaristiskt Japan

Kina har angripit Japan exakt noll gånger genom hela historien, från det att man först blev varse ögruppen år 57 fram till våra dagar. Å andra sidan är japansk invasion av Korea och drömmar om att invadera Kina ett stående inslag i samma historia, från slaget vid Baekgang (Korea) 663 till den regelrätta invasionen av Kina 1937.

Japans motiv är att man saknar de råvaror som fastlandet erbjuder, och att man därför strävar efter att få kontroll över dessa. Man lider också av ett historiskt mindervärdeskomplex, i det att man har kopierat Kina i allt från kimono och skrift till arkitektur och religion, en ordning man skulle vilja ändra på.

Den enda nytta Kina skulle kunna ha av Japan är dess strategiska position, men dels ligger det inte i Kinas historiska beteende att invadera, utan snarare att kontrollera med handel och andra medel, och dels har Kina inga reella möjligheter att styra en så folkrik nation. Man är vis av de egna erfarenheterna med invaderande folkslag, som mongoler och manchuer, som båda snabbt blev sinicerade.

Av dessa skäl ska man inte förvånas över att Japan åter rustar, efter att ha hållits på mattan med en pacifistisk konstitution sedan den amerikanska ockupationen efter andra världskriget. Ambitionen är knappast ny, men har nu resulterat i dubblerade försvarsanslag.

Märkligare är emellertid motiveringen, att Kina skulle utgöra ett «hot», vilket givet historien är en fullständigt barock tes. Kina har aldrig angripit Japan, och kommer heller aldrig att göra det – såvida inte Japan lägger sig i kinesiska angelägenheter.

Nyckeln är således Taiwan, en forna japansk koloni, som man erövrade 1895 och alltjämt betraktar som «sin» ö i någon mening. Man vill således ha fria händer att lägga sig i denna kinesiska konflikt, och därmed skulle man implicera sig själv i stridigheter snarare än vara föremål för externt angrepp.

Ett annat motiv är Nordkorea, men inte heller den nationen skulle få för sig att angripa Japan utan att själv bli attackerad. Hela situationen med delningen av Korea är för övrigt ytterst Japans fel, då man förstås invaderade och ockuperade Korea i början av föregående sekel, innan man tog sig an Kina. Och fortsättningen beror på kalla kriget och amerikanskt engagemang i regionen.

Japan är en ultrafantastisk nation, men enbart i bemärkelsen som pacificerat modernt industriland med teknik och kawaii på programmet, inte som en militaristisk och expansiv makt av forna snitt. Lägg ned samuraifasonerna och ge istället världen mer Aoi Sora.