Kategori: Asien

Kategorier
Asien Politik Teknik USA

Ingen «färgrevolution» i Iran

Tehran förefaller reda ut situationen, trots Donald Bombs försäkran om att «hjälp» är på väg. Det senare skulle väl då bestå i en väl lagd matta över kritisk infrastruktur, kanske något oljefält, eller möjligen en riktad attack mot någon politisk företrädare. Men det räcker nog inte för att störta regimen.

En intressant ingrediens i proteströrelsen är Starlink, ett av den av vänstern så hatade Elon Musks sidoprojekt, som togs i bruk över Iran i juni i år. Satellitnätverket är visserligen förbjudet i Iran, men det hindrar ju inte att illegala terminaler och paraboler växer fram över landet, vilket då möjliggör kommunikation även när Tehran släcker det ordinarie nätet.

Den ledarlösa massan har således kunnat organiseras med hjälp av denna tekniska infrastruktur, och bakom kulisserna finner man inte oväntat Mossad och CIA, som i sedvanlig ordning har bistått i att uppvigla och koordinera en ny «färgrevolution», just den sortens inblandning i andra länders interna angelägenheter som USA alldeles nyss sade sig ha lämnat bakom sig, innan man slog till i Venezuela och så att säga reverserade sin policy med dunder och brak.

Men hierokraterna i Tehran står inte alldeles hjälplösa i denna nyordning, utan har med Starlink kunnat triangulera fram exakta positioner för var spionerna håller hus, och sedermera gripit eller i förekommande fall likviderat dem. Man kan tänka att det är just detta som har fått Donald Bomb att komma ridande på sin vita springare, mer än någon sympati med iranska folket.

Det är också detta som gör att protesterna nu kan tryckas ned, eftersom man saknar koordination, ledarskap och den kraft som behövs för att rucka på den bestående ordningen. Det blir ingen förändring förrän några inre hjältar träder fram och en miljonhövdad skara framträder enat på något torg. Starlink medger inte den kritiska massan.

Framförallt är planen att åter installera Washingtons man i Iran, den forne shahens son Reza Pahlavi, dömd att misslyckas. Att återupprätta monarkin är inte heller rätt väg för Iran, utan vägen framåt ligger i en sekulär demokratisk republik. Hur detta ska ske vet inte jag, och inte heller någon annan, men det är ytterst en sak för perserna, och bara för perserna.

«Färgrevolutioner» är inte behjälpliga i detta avseende, utan leder bara till samma misslyckande som under den «arabiska våren» eller i Ukraïna, det vill säga med splittring och än mer konflikt. Då är utvecklingen i den forna diktaturen Sydkorea med liknande skeenden bättre inspirationskällor, det vill säga en spontan organisk inre rörelse som småningom resulterar i politisk mångfald.

Kategorier
Asien Kultur Politik Religion

Tehran i gungning

Faller den hierokratiska regimen i Tehran efter snart ett halvsekel av styre under islamisk republik, eller ska ayatollorna överleva ännu en kris? Mer intressant är möjligen vad som kommer efter, om Iran i så fall åter ska styras av en västlig marionett som Reza Pahlavi, den forne shahens son, eller om en självständig sekulär och demokratisk regim kan manifesteras och småningom vinna makten.

Det är och förblir dock en fråga för och enbart för perserna att i enlighet med folkrätten välja sin fortsatta färdriktning, och Väst och andra aktörer bör hålla sig borta ur denna process, på samma sätt som vi inte önskar iransk inblandning i vår politik. Det är endast så som en stabil och legitim regim kan ta vid, och för vårt vidkommande kan inget annat göras än att stå vid sidan av och hoppas på bästa möjliga utfall.

Ty uppenbart är att ingen i Väst stödjer eller sympatiserar med prästerskapet och dess brutala regim, och vi önskar inget hellre än att friheten åter ska prägla Persien och att de i huvudduk fängslade kvinnorna åter ska sprida sin omvittnade persiska skönhet över världen. Iran hör egentligen till vår kulturella sfär, i såväl språk som andra uttryck.

Samtidigt är det ingen tvekan om att bevekelsegrunderna till protesterna inte är den hierokratiska ordningen så mycket som ekonomisk kris orsakad av västliga sanktioner och andra externa orsaker. Det är så Väst i allt högre utsträckning missbrukar sin i och för sig falnande styrka, att medelst institutioner och andra medel obstruera entiteter man tycker illa vara om.

Av det skälet är man i Iran ofta lika fientligt inställda till EU och USA som till ärkefienden Israel och det egna shiitiska styret, vilket är huvudorsaken till att en västvänlig marionett aldrig kan godtas av en majoritet av iranier. Om Pahlavi ändå bärs upp som tänkbar potentat, är det för att man saknar alternativ, eftersom rörelsen i stort saknar ett ledargarnityr och mest ägnar sig åt spontana protester.

En sådan kompromiss måste då utformas så att Pahlavi inte ersätter den forna diktaturen med en ny, det vill säga hans roll är enbart att agera ställföreträdande shah till dess att man har mejslat ut en demokratisk struktur och ordning samt hållit allmänna val med inhemska kandidater. Först då kan man känna hopp om att Iran är på väg in i värmen och den moderna världen.

Kategorier
Asien Film Korea Kultur Politik

Svensk mjuk makt

Nej, någon sådan har inte Sverige och har inte haft på länge. Svensk film är under all kritik, och i stort en form av statligt sponsrad woke utan kommersiell eller konstnärlig framgång. Svensk så kallad musik begränsar sig samtidigt numera till märklig negerrap från orten, även den utan relevans utanför landets gränser.

Men om man får tro Aftonbladets virriga ledarskribinna Jonna Sima är det statlig styrning och offentligt stöd till kulturlivet som skapar framgång, och hon beklagar att moderatregimen skär ned på såväl kulturstöd som «enprocentmålet» samt avvecklar den socialistiska «feministiska utrikespolitiken». Vad detta nu har med mjuk makt att göra.

För tesen åberopar hon den sydkoreanska kulturella framgången med k-pop, film och litteratur, där den senare nog bara begränsar sig till ett enstaka nobelpris. Sant är att Sydkorea har investerat i k-pop och annan kultur, på ungefär samma vis som Japan med sitt «Cool Japan», men det är i infrastruktur snarare än i villkorade bidrag som i det svenska socialistiska systemet.

Märkliga krav om kvoterad könsfördelning och politisk korrekthet, som under Svenska filminstitutets regim, förekommer alltså inte i Sydkorea, eller för den delen Japan. Den hypersexualitet i traditionella könsroller som odlas i båda länderna, samt i Kina, hade aldrig tolererats i det vänsterliberala Sverige, där socialistisk jämställdhet i kombination med *2SHBTQIAP++ regerar. Än mindre Japans omfattande porrindustri, som är en fundamental del av landets mjuka makt, men som hade varit helt omöjlig i Sverige.

Sima ställer också upp en märklig tes om att den sydkoreanska kulturen frodas i en demokratisk tradition, till skillnad från Nordkorea och «den kinesiska regimen». Tanten vet då inte mycket om Asien i stort eller Kina och Korea i synnerhet, eftersom Kina är en så mycket större kulturell maktfaktor än Sydkorea, inte minst på filmens område.

Hon verkar inte heller vara överens med tidningens egna kulturkritiker, som höjer en kinesisk författare som Liu Cixin till skyarna för sina science fiction-mästerverk. Inte heller verkar hon förstå att k-pop till stor del bärs upp av kinesiska och japanska talanger, och att det är en panasiatisk företeelse med många förgreningar och beröringspunkter. Sydkoreansk kultur verkar inte i ett vakuum.

Så hur skulle Sverige kunna emulera en sådan veritabel framgång? Det kan man inte, för att Sverige är Sverige, och att man därmed aldrig kan släppa kontrollen, utan kräver politiskt inflytande in i minsta detalj. Detta är det socialistiska regleringshelvetet på jorden, där staten är allestädes närvarande, och sådana regimer skapar aldrig stor kultur.

Stor kultur kan inte heller byggas på politisk korrekthet, utan den kräver att få gå extremt långt utanför ramarna för att ha såväl konstnärlig som kommersiell framgång. Sydkoreansk film är ofta så långt från sådan politisk korrekthet man kan komma, och är i vissa fall så våldsam och brutal att den aldrig skulle kunna produceras i ett så mesigt och fjantigt land som Sverige.

För att svensk kultur skulle frodas på liknande sätt krävs inte bara «armlängds avstånd», utan även att kulturen släpps fri från de politiska ramarna med riktade stöd. Pengar får skjutas in på annat vis, utan några som helst krav på eller inblandning i verksamheten, ungefär som man investerar i en aktie. Den samhälleliga repressionen i stort måste även upphöra, och yttrandefrihet införas.

I samma ögonblick som politiker eller statsmedier befläckar en viss kultur, är den i princip död. Stor kultur kan aldrig någonsin odlas inom politiska ramar, utan lever alltid utanför sådana, fritt och självständigt. Den läxan måste Sverige lära om man till äventyrs skulle vilja odla mjuk makt.

Sverige hade fordom mjuk makt, men det var i ett annat samhälle som inte led av repression, politiskt korrekthet och åsiktskorridorer.
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Prediktioner för 2026

Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.

Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.

Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.

Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.

Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.

Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.

2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.

Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.

USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.

Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.

Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.

Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.

Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.

Andra förutser liknande mönster angående Kina.
Kategorier
Asien Kultur Politik

Finsk miss

Tanken med en fröken Finland är i sig bisarr, eftersom det ju inte finns några vackra finska flickor. Men en av dem som har korats till denna abnorma företeelse har i all hast blivit världsberömd, nämligen för att ha skojat med kinesers «sneda ögon» på socialer. Titeln rök i all hast, och Finland kastades in i en så kallad rasismskandal.

Huruvida det är rasism är en fråga om tolkning och kontext, men under alla omständigheter är det en stereotyp, då inte alla kineser har «sneda ögon». Det så kallade mongolvecket förekommer främst bland nordasiater, och är ett drag som är utvecklat för att skydda mot kraftig kyla.

Vecket smalnar av ögonen en smula, men däremot blir ögonen för den skull inte «sneda». En annan banal observation är att snedheten sitter i betraktarens öga, och för en nordkines är det därför alla andra som har «sneda ögon». Man kan således tala om finnars sneda ögon lika mycket som kinesers, samtidigt som finska samer förstås ofta har samma slags mongolveck.

Rasism blir det emellertid när finska (eller «finländska» med statstelevisionens språkbruk) politiker hörande till de så kallade Sannfinnarna till stöd för den finska skönhetsmissen lägger ut samma slags bilder på sig själva. Det blir då en fråga om att det officiella Finland engagerar sig i dylika stereotyper, vilket uppfattas som barnsligt.

Men framförallt har ett sådant förfarande alltid givna ekonomiska och andra konsekvenser, då östasiater i Kina, Japan, Korea och Ryssland inte riktigt uppskattar gesten, utan ser den som en kontinuitet i västerländskt förtryck gentemot Asien. Man tenderar att svara med bojkott av olika slag, vilket särskilt lätt drabbar ett pytteland som Finland.

Nu vet jag inte riktigt vad man producerar i Finland, förutom rysk vodka och kanske bastuanläggningar, men försäljningen till Östasien lär minska till följd av detta debacle. Sannfinnarna leker således med den finska välfärden i sin iver att uttrycka stöd för denna barnsliga företeelse, och det är nog i finnarnas ögon ett alldeles för dyrt pris att betala för en politisk ickefråga.

Finsk sisu…