Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kultur Politik Religion USA

Iransk hydra

US-presidentens liv hängde på centimetern när han undgick ett attentatsförsök under valrörelsen, varefter historien tog en ny vändning. Trump lovade en ny tid med fred, och nu skulle det vara slut med alla former av «regime change». Men det vi ser är istället amerikansk inblandning som aldrig förr, och på kort tid har Washington nu tagit en nationsledare till fånga (Maduro) och dödat en annan (Khameini).

Det väcker frågan om vem som egentligen styr USA, för det är knappast Trump, eller dessförinnan Biden, utan de är mest nickedockor som övertalas av militära rådgivare, Pentagon och andra aktörer. Den djupa staten lever i allra högsta välmåga, och systemet lever sitt eget liv, medan presidentmakten är tämligen begränsad. Trumps personliga intresse är inte heller utrikespolitik, utan handel.

Men på samma sätt förhåller det sig i alla system, att man har mindre aktionsradie och svängrum än vad man i förstone kan tro. Det är därför svenska regeringar är så svaga, för att de är bundna av furton konventioner och måste ta hänsyn till femtielva andra inflytelserika aktörer. Det svenska folkhemmet lever sitt eget liv, den djupa staten i vår tappning.

Diktaturer är inte annorlunda, och Khameinis död innebär ingen egentlig förändring i Iran. Det är huvudlöst tro att frånfället av en enskild ledare skulle innebära att en regim faller, det är inte så det fungerar. Tvärtom finns i bakgrunden ett väloljat maskineri med en given hierarkai, som inte är beroende av enskilda figurer och inte heller är centralt dirigerat.

I den islamistiska kultur som frodas i Iran blir Khameini istället en i mängden av martyrer, som hädanefter kommer att pryda sjuttio tusen väggmålningar, parallellt med slagord mot den store satan USA. Folket kanske i stora delar skålar i smyg över Khameinis död, men är egentligen inte bekvämt med amerikansk inblandning av detta slag. Prästerskapet består, Khameini ersätts, och han var ändå i livets slutskede.

Någon resning blir det nog inte, och i så fall skulle den ändå slås ned mer brutalt än tidigare. Systemet förblir intakt, men nu med större beslutsamhet än någonsin att framgent freda sig självt, ytterst genom att utveckla kärnvapen. Det amerikanska dådet påkyndar således bara denna process, och har därmed varit kontraproduktiv, i vanlig ordning.

Vem efterträder Khameini efter hans död, frågar en kinesisk tidning nyktert, införstådd med att man enbart har huggit av en hydras huvud.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Teknik USA

Riskminimering

Det bidde en lilla riset denna gång, det vill säga en Xiaomi (小米). Detta efter att iLuren först tappade ljudåtergivning i en rad sammanhang, för att senare slumpmässigt stänga ned sig själv. Kvaliteten för äppelskrutten lämnade således mycket i övrigt att önska, särskilt som den har haft en mycket passiv roll som främst router.

Även en äldre lur från det amerikanska skurkbolaget dog för ett tag sedan, efter att batteriet hade svällt upp och trängt ut både skärm och elektroniskt innanmäte. Dess roll som träningspodd får nu ersättas av den fortfarande levande men sönderfallande modellen.

Givet den utvecklingen var en ny iTelefon utesluten från början i spekulationerna, och som tämligen långvarig kund av äppelprylar kan jag bara konstatera att företagets produkter har haft en långvarig och stadigt nedåtgående kurva i funktionalitet och kvalitet. I mjukvarusammanhang har Apple ersatt Microsoft i fråga om att leverera bloat och att tillföra fler buggar än nyheter.

På förekommen anledning har jag således beslutat att fasa ut mitt beroende av det kaliforniska bolagets ekosystem, för att på så sätt riskminimera de vidare inköpen och den tekniska arsenalen. Givet den politiska utvecklingen kan man inte riktigt veta om och när USA beslutar att stänga ned Europa med någon kill switch.

Det är inte heller någon hemlighet att Apple har samröre med såväl säkerhetstjänsten NSA som den amerikanska regimen, och därmed utgör en given del i det amerikanska militärindustriella komplexet. Man ger federala myndigheter åtkomst till molndata, som därmed inte bara fritt kan samla information om användare utan även ges förstärkta verktyg att bryta sig in telefoner.

Några fler amerikanska tillverkare finns i princip inte längre, men om en sådan funnes skulle den få nobben av samma skäl. Bland de mest populära telefonerna återfinns även Samsung (삼성, 三星, Tre stjärnor), som visserligen är sydkoreanskt men icke förty lyder under den amerikanska skurkregimen genom dess direktiv om exportkontroll och annat.

Xiaomi hamnar först på tredje plats bland popuära tillverkare, men är å andra sidan så mycket mer och så mycket yngre än de båda andra. Det är ett sexigt märke med läckra och tilldragande produkter, som givet priset är synnerligen attraktiva. Min nya Xiaomi 15T Pro ligger exakt rätt i förhållande mellan pris och prestanda.

Operativsystemet, Androgyn eller Genocid eller vad det nu heter, är visserligen fortfarande ett barn av Google, med fullständigt horribla intrång i integritet och annat, men Xiaomi har delvis tagit kontrollen genom att bygga det egna HyperOS på androidskelettet (澎湃OS, Pengpai OS).

Ett alternativ hade varit Huawei (华为) med dess helt fristående HarmonyOS (鸿蒙, Hongmeng), och det kanske blir nästa investering, lagom till att man når paritet med chipseten från TSMC. Även av politiska skäl skulle det vara skönt att ge amerikanska, svenska och europeiska regimer fingret.

Nu kanske vän av ordning undrar om man inte tvärtom borde vara försiktig med kinesiska produkter, givet vad som har stått i tidningarna om möjligt spionage och övervakning med mera? Grejen är ju den, att det stannar just vid möjligheter, medan den amerikanska skurkregimen sedan 1970-talet har varit insyltad i en strid ström av spioneri- och övervakningsskandaler av europeiska företag, politiker och andra personer, dock utan att detta har resulterat i något annat än en axelryckning från de naiva européerna.

Tillfället ger dock tjuven, och man ska generellt vara misstänksam mot stora bolag oavsett härkomst. Det är också av den anledningen man ska diversifiera och riskminimera, så att man inte fastnar i en företagslåsning i form av ett proprietärt ekosystem.

Småningom ska andra mackapärer erfara samma slags transformation, och det är nog hög tid att överge japanska såväl kameror som bilar, för att satsa på andra marknader, som Kina och i förekommande fall Europa – kamerorna i Xiaomi är gjorda av tyska Leica. Kinesiska tillverkarna Oppo och OnePlus har samtidigt avtal med svenska Hasselblad.

Exempelvis föreställer jag mig att nästa bil blir en BYD, när Anderssonskan (S) och Bryssel dels stimulerar inköp av elbilar och dels häver handelstullarna. I annat fall får det väl bli en begagnad dieselstånka tills vidare, eller kanske en kinesisk hoj?

Svårare att ersätta blir datorn, men jag föreställer mig att det blir någon hårdvaruhistoria från Taiwan med ett sydafrikanskt operativsystem i botten. Man får offra lite invand bekvämlighet för att bryta ny mark och skaka av sig gammal mossa.

Kategorier
Asien Politik Teknik USA

Ingen «färgrevolution» i Iran

Tehran förefaller reda ut situationen, trots Donald Bombs försäkran om att «hjälp» är på väg. Det senare skulle väl då bestå i en väl lagd matta över kritisk infrastruktur, kanske något oljefält, eller möjligen en riktad attack mot någon politisk företrädare. Men det räcker nog inte för att störta regimen.

En intressant ingrediens i proteströrelsen är Starlink, ett av den av vänstern så hatade Elon Musks sidoprojekt, som togs i bruk över Iran i juni i år. Satellitnätverket är visserligen förbjudet i Iran, men det hindrar ju inte att illegala terminaler och paraboler växer fram över landet, vilket då möjliggör kommunikation även när Tehran släcker det ordinarie nätet.

Den ledarlösa massan har således kunnat organiseras med hjälp av denna tekniska infrastruktur, och bakom kulisserna finner man inte oväntat Mossad och CIA, som i sedvanlig ordning har bistått i att uppvigla och koordinera en ny «färgrevolution», just den sortens inblandning i andra länders interna angelägenheter som USA alldeles nyss sade sig ha lämnat bakom sig, innan man slog till i Venezuela och så att säga reverserade sin policy med dunder och brak.

Men hierokraterna i Tehran står inte alldeles hjälplösa i denna nyordning, utan har med Starlink kunnat triangulera fram exakta positioner för var spionerna håller hus, och sedermera gripit eller i förekommande fall likviderat dem. Man kan tänka att det är just detta som har fått Donald Bomb att komma ridande på sin vita springare, mer än någon sympati med iranska folket.

Det är också detta som gör att protesterna nu kan tryckas ned, eftersom man saknar koordination, ledarskap och den kraft som behövs för att rucka på den bestående ordningen. Det blir ingen förändring förrän några inre hjältar träder fram och en miljonhövdad skara framträder enat på något torg. Starlink medger inte den kritiska massan.

Framförallt är planen att åter installera Washingtons man i Iran, den forne shahens son Reza Pahlavi, dömd att misslyckas. Att återupprätta monarkin är inte heller rätt väg för Iran, utan vägen framåt ligger i en sekulär demokratisk republik. Hur detta ska ske vet inte jag, och inte heller någon annan, men det är ytterst en sak för perserna, och bara för perserna.

«Färgrevolutioner» är inte behjälpliga i detta avseende, utan leder bara till samma misslyckande som under den «arabiska våren» eller i Ukraïna, det vill säga med splittring och än mer konflikt. Då är utvecklingen i den forna diktaturen Sydkorea med liknande skeenden bättre inspirationskällor, det vill säga en spontan organisk inre rörelse som småningom resulterar i politisk mångfald.

Kategorier
Asien Kultur Politik Religion

Tehran i gungning

Faller den hierokratiska regimen i Tehran efter snart ett halvsekel av styre under islamisk republik, eller ska ayatollorna överleva ännu en kris? Mer intressant är möjligen vad som kommer efter, om Iran i så fall åter ska styras av en västlig marionett som Reza Pahlavi, den forne shahens son, eller om en självständig sekulär och demokratisk regim kan manifesteras och småningom vinna makten.

Det är och förblir dock en fråga för och enbart för perserna att i enlighet med folkrätten välja sin fortsatta färdriktning, och Väst och andra aktörer bör hålla sig borta ur denna process, på samma sätt som vi inte önskar iransk inblandning i vår politik. Det är endast så som en stabil och legitim regim kan ta vid, och för vårt vidkommande kan inget annat göras än att stå vid sidan av och hoppas på bästa möjliga utfall.

Ty uppenbart är att ingen i Väst stödjer eller sympatiserar med prästerskapet och dess brutala regim, och vi önskar inget hellre än att friheten åter ska prägla Persien och att de i huvudduk fängslade kvinnorna åter ska sprida sin omvittnade persiska skönhet över världen. Iran hör egentligen till vår kulturella sfär, i såväl språk som andra uttryck.

Samtidigt är det ingen tvekan om att bevekelsegrunderna till protesterna inte är den hierokratiska ordningen så mycket som ekonomisk kris orsakad av västliga sanktioner och andra externa orsaker. Det är så Väst i allt högre utsträckning missbrukar sin i och för sig falnande styrka, att medelst institutioner och andra medel obstruera entiteter man tycker illa vara om.

Av det skälet är man i Iran ofta lika fientligt inställda till EU och USA som till ärkefienden Israel och det egna shiitiska styret, vilket är huvudorsaken till att en västvänlig marionett aldrig kan godtas av en majoritet av iranier. Om Pahlavi ändå bärs upp som tänkbar potentat, är det för att man saknar alternativ, eftersom rörelsen i stort saknar ett ledargarnityr och mest ägnar sig åt spontana protester.

En sådan kompromiss måste då utformas så att Pahlavi inte ersätter den forna diktaturen med en ny, det vill säga hans roll är enbart att agera ställföreträdande shah till dess att man har mejslat ut en demokratisk struktur och ordning samt hållit allmänna val med inhemska kandidater. Först då kan man känna hopp om att Iran är på väg in i värmen och den moderna världen.

Kategorier
Asien Film Korea Kultur Politik

Svensk mjuk makt

Nej, någon sådan har inte Sverige och har inte haft på länge. Svensk film är under all kritik, och i stort en form av statligt sponsrad woke utan kommersiell eller konstnärlig framgång. Svensk så kallad musik begränsar sig samtidigt numera till märklig negerrap från orten, även den utan relevans utanför landets gränser.

Men om man får tro Aftonbladets virriga ledarskribinna Jonna Sima är det statlig styrning och offentligt stöd till kulturlivet som skapar framgång, och hon beklagar att moderatregimen skär ned på såväl kulturstöd som «enprocentmålet» samt avvecklar den socialistiska «feministiska utrikespolitiken». Vad detta nu har med mjuk makt att göra.

För tesen åberopar hon den sydkoreanska kulturella framgången med k-pop, film och litteratur, där den senare nog bara begränsar sig till ett enstaka nobelpris. Sant är att Sydkorea har investerat i k-pop och annan kultur, på ungefär samma vis som Japan med sitt «Cool Japan», men det är i infrastruktur snarare än i villkorade bidrag som i det svenska socialistiska systemet.

Märkliga krav om kvoterad könsfördelning och politisk korrekthet, som under Svenska filminstitutets regim, förekommer alltså inte i Sydkorea, eller för den delen Japan. Den hypersexualitet i traditionella könsroller som odlas i båda länderna, samt i Kina, hade aldrig tolererats i det vänsterliberala Sverige, där socialistisk jämställdhet i kombination med *2SHBTQIAP++ regerar. Än mindre Japans omfattande porrindustri, som är en fundamental del av landets mjuka makt, men som hade varit helt omöjlig i Sverige.

Sima ställer också upp en märklig tes om att den sydkoreanska kulturen frodas i en demokratisk tradition, till skillnad från Nordkorea och «den kinesiska regimen». Tanten vet då inte mycket om Asien i stort eller Kina och Korea i synnerhet, eftersom Kina är en så mycket större kulturell maktfaktor än Sydkorea, inte minst på filmens område.

Hon verkar inte heller vara överens med tidningens egna kulturkritiker, som höjer en kinesisk författare som Liu Cixin till skyarna för sina science fiction-mästerverk. Inte heller verkar hon förstå att k-pop till stor del bärs upp av kinesiska och japanska talanger, och att det är en panasiatisk företeelse med många förgreningar och beröringspunkter. Sydkoreansk kultur verkar inte i ett vakuum.

Så hur skulle Sverige kunna emulera en sådan veritabel framgång? Det kan man inte, för att Sverige är Sverige, och att man därmed aldrig kan släppa kontrollen, utan kräver politiskt inflytande in i minsta detalj. Detta är det socialistiska regleringshelvetet på jorden, där staten är allestädes närvarande, och sådana regimer skapar aldrig stor kultur.

Stor kultur kan inte heller byggas på politisk korrekthet, utan den kräver att få gå extremt långt utanför ramarna för att ha såväl konstnärlig som kommersiell framgång. Sydkoreansk film är ofta så långt från sådan politisk korrekthet man kan komma, och är i vissa fall så våldsam och brutal att den aldrig skulle kunna produceras i ett så mesigt och fjantigt land som Sverige.

För att svensk kultur skulle frodas på liknande sätt krävs inte bara «armlängds avstånd», utan även att kulturen släpps fri från de politiska ramarna med riktade stöd. Pengar får skjutas in på annat vis, utan några som helst krav på eller inblandning i verksamheten, ungefär som man investerar i en aktie. Den samhälleliga repressionen i stort måste även upphöra, och yttrandefrihet införas.

I samma ögonblick som politiker eller statsmedier befläckar en viss kultur, är den i princip död. Stor kultur kan aldrig någonsin odlas inom politiska ramar, utan lever alltid utanför sådana, fritt och självständigt. Den läxan måste Sverige lära om man till äventyrs skulle vilja odla mjuk makt.

Sverige hade fordom mjuk makt, men det var i ett annat samhälle som inte led av repression, politiskt korrekthet och åsiktskorridorer.