Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Kina Politik

Mediaspinnet om Kina

Under kinesiska kommunistpartiets partikongress föregående vecka uppstod en situation där förre ledaren Hu Jintao ledsagades ut, vilket fick västlig press att börja spinna konspiratoriska tankar om att det kanske var en «utrensning» för att visa att Xi Jinping nu minsann är envåldshärskare.

Huruvida det är en «tolkning» eller inte kan diskuteras, för medier som gjorde det speciella urvalet valde samtidigt bort motsvarande klipp när Hu ledsagades in, bilder som visar att det rör sig om en äldre man med vissa kognitiva besvär. Man visade inte heller när Hu pillade på Xis papper och därmed frångick inte bara protokollet utan även vett och etikett, vilket alltså är den verkliga orsaken – man kunde se hur Xi och Li var märkbart besvärade av incidenten, som störde den välregisserade tillställningen.

Elementärt är det så att Hu Jintao i nuvarande kapacitet inte har någon som helst makt, och inte spelar någon aktiv roll i kinesisk politik, utan var inbjuden i egenskap av forna partitopp. Det finns således inget att «rensa ut», och Xi är inte heller känd för att agera på närmast nordkoreanskt manér för att göra sig av med fiender (till vilka Hu inte räknas), utan följer gängse regler, exempelvis genom anklagelser om korruption (Bo Xilai med flera).

En storm i ett vattenglas, med andra ord, och på samma vis följde den fortsatta analysen av ständiga utskottets nya persongalleri, med konspiratoriska hypoteser om att Xi nu kan vara mer benägen än tidigare att befria Taiwan, när han inte längre har några «nejsägare» att ta hänsyn till. Analytiker som resonerar så vet faktiskt inte ett jota om hur Kina fungerar i verkligheten.

Men knäppare än vänsterliberala journalister är ändå en klick förståsigpåare på Tuben, med den gemensamma egenskapen att de ideligen förutspår Kinas omedelbart förestående kollaps. Man kan visserligen ana klickonomiska motiv bakom en sådan agenda mer än en politisk, men samtidigt har man visst inflytande över diskursen genom att så många okunniga lockas av det dystra budskapet.

Varför Youtube rekommenderar denna typ av smörja är inte gott att veta.

Hypotesen om Kinas kollaps – 中国Zhongguo崩溃bengkui论lun – har gamla anor, och har förfäktats konstant sedan paranoikern Gordon Chang 2001 publicerade en bok i ämnet. Förutspåelsen har till dags dato inte slagit in, men det hindrar ändå inte tyckare från att upprätthålla diskursen.

Värst i genren är för närvarande Peter Zeihan, som av många anses vara en städad politisk analytiker, trots att han går så katastrofalt fel om Kina, och dessutom aldrig lär sig, utan likt en papegoja upprepar samma mantra om och om igen. Men värst är ändå att inflytelserika personer kan påverkas av galenskaperna.

Det är klart att även Kinas ekonomi förr eller senare kommer att svikta, och en del tecken på det syns just nu, även om det är ett tillfälligt hack i kurvan. Men det har då ingen bäring på enfaldiga profetior om en kollaps inom år eller till och med dagar.

Det är i så fall mycket mer troligt att EU och USA kollapsar först, med tanke på hur hårt ansatta dessa regioner är av inflation, recession, energikris, avindustrialisering och politisk polarisering. Kina har trots allt låg inflation och positiv tillväxt, även med tillfälliga bekymmer som en fastighetsbubbla och dämpande effekter av nollcovidstrategin. De flesta pilar i Kina pekar åt rätt håll, vilket man inte kan säga om Europa och USA.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA Xinjiang

Återställare med Kina

Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) skulle ha en debatt om autonoma regionen Xinjiang, på begäran av USA med marionetter. Men det bar sig inte bättre än att förslaget röstades ned, och att man alltså inte ens kunde enas om att diskutera den rapport rådet självt har tagit fram i ämnet.

Det är åter en påminnelse om att Västs korståg mot Kina saknar internationellt stöd, och noterbart är att muslimska länder i rådet röstade nej, bland andra Pakistan och Qatar. Till och med Ukraïna valde att ändra sig, och lade ned sin röst, till Washingtons förtret.

Samtidigt är klädexporten från Xinjiang till USA på rekordnivå, trots att regimen i Washington för ett år sedan stiftade en särskild lag som tvingar företag bevisa att produkter från området inte är framtagna med «tvångsarbete», det vill säga en märklig form av skuldpresumtion.

Att den totala produktexporten ändå ökar med remarkabla femtio procent över året tycks då indikera att man inte finner de problem man säger ska finnas i regionen? Eller kanske det är mer troligt säga att de arbetsmarknadsprogram som föreligger (eller förelåg) är av så ringa omfattning att de inte har någon bäring på Xinjiangs produktionsvolym, och att det inte heller är exportprodukter som omfattas i sådana sociala reformer.

Verkligheten är också sådan att Xinjiangs produktion i många avseenden är essentiell för Västvärlden. Med det menas inte bomull och vattenmeloner, utan mineraler, solpaneler, vindturbiner och andra produkter som stammar från regionen. Man kommer alltid att finna lämpliga undantag för det man behöver, medan den som straffas av sanktionerna i slutändan är den uiguriske bonden, som berövas en exportmarknad.

Sammantaget innebär denna utveckling emellertid att saken glider Väst ur händerna, och att även denna geopolitiska angreppsyta mot Kina nu går förlorad, på samma sätt som tidigare Hongkong. Man kan för all del fortsätta skrika sig hes om ett «folkmord» som inte existerar, men världen i övrigt avfärdar diskursen, som därför inte leder till något konkret.

Det är vidare ett mått på Kinas formidabla styrka och internationella politiska kapital, att man förmår stå emot Västs envetna anstormning, och att kritiken i slutändan rinner av som på teflon. Givet detta och den digra situationen i Europa borde i vart fall Bryssel nu inse att man har mer att vinna på att samarbeta med Beijing än att gå i Washingtons ledband med vettlösa provokationer om Taiwan och annat.

När Xi Jinping under nästa veckas partikongress väljs om för en tredje mandatperiod och ett nytt ledargarnityr presenteras, innebär det att Kinas färdriktning under Xi cementeras och intensifieras. Den som till äventyrs hade hoppats på en annan utveckling får se sina illusioner krossade i grunden.

Nu kunde därför vara ett bra tillfälle för europeiska länder att återställa relationerna med Kina, inte minst de centrala spelarna Frankrike och Tyskland. Nämligen för att Europa behöver Kina, dels som ekonomisk motor, dels som en motvikt till Moskva, samtidigt som Kina behöver Europa av liknande skäl.

Kategorier
Afrika Asien Ekonomi Europa Indien Kina Politik Ryssland

Mot mångpolig ordning med Brics

Det är ett välkänt faktum att dagens journalistkår utgör de allra bästa, professionella och pålitliga individer i samhället, en veritabel crème de la crème av modiga sanningssökare som alltid kan förväntas ställa de svåra frågorna och ge opartiska, balanserade och objektiva svar på alla typer av samhällsfrågor, från kultur och krig till ekonomi och vetenskap.

Det är således inte ägnat förvåna att man redogör för Europeiska unionens beslut att ge Ukraïna och Moldavien kandidatstatus, utan att närmare ifrågasätta lämpligheten i att under rådande omständigheter ägna sig åt rå geopolitik snarare än seriös deliberation av unionens utvidgning, likväl som att inte precisera att det rör sig om ett högst symboliskt ställningstagande snarare än seriöst menad politik.

Den auktoritära hybridregimen Ukraïna (5.57 på Economists demokratiindex) kan lika lite som Türkiet komma i fråga för medlemskap, och senare tids politiska reformer att förbjuda politiska partier likväl som rysk kultur lär inte hjälpa saken. Korruptionen är utbredd, och president Zelenskyj har därvidlag själv en inte helt fläckfri handel och vandel.

Emellertid bör man inte formulera sig så, utan under nuvarande omständigheter hellre «gjuta mod» i ukraïnarna genom att uttrycka sympati snarare än bister realism. Om man påpekar att sanktionerna inte fungerar, utan snarare är som en bumerang som slår hårdare mot avsändaren och allra hårdast mot världens fattiga, riskerar man att bli stämplad som putinist. Så även om man påtalar det futila i att skicka vapen till Ukraïna, eftersom det bara förlänger konflikten och lidandet utan att förändra slutresultatet.

Vi i den realpolitiska skolan noterar vidare att världen utanför Väst har en helt annan syn på händelseutvecklingen, och man ser där inte att munnar mättas, vete produceras eller bränsle transporteras av Europas sanktioner. Exempelvis Kinas ståndpunkt är att konflikten hade kunnat undvikas, om man inte hade tryckt in Putin i ett hörn utan istället tagit hans oro och varningar på allvar samt diskuterat fram en för alla godtagbar säkerhetspolitisk lösning.

Dessa länders ledare avfärdas emellertid som Putins lakejer eller aningslösa marionetter som har duperats av Kremls propaganda, eftersom man vägrar att ta ställning för Europas sak, trots att Europa aldrig bryr sig om deras problem. Man har varnat för sanktioner riktade även mot dessa aktörer, men det ska nog tas med en stor skopa salt, eftersom världsekonomin inte kan hantera en sådan brutal utvidgning, särskilt inte om man drar in Kina i det ekonomiska kriget.

Signifikant härvidlag är att nyhetsflödet är renons på information om att de riktiga «världsledarna» i Brics har inlett en konferens i Kina, eller snarare virtuellt. Det gäller inte bara statstelevisionen, vars icke mandarintalande Asien-korrespondent verkar ha parkerat sig på permanent semester i Thailand, utan majoriteten av medier.

En anledning därtill är av allt att döma att Putin får möjlighet att synas och glänsa i ett mer positivt sammanhang, där han välkomnas och utgör en given part, något den «opartiska» västpressen inte kan spegla utan att begå våld på den egna rapporteringen om att Putin är en isolerad paria i världen och som när som helst riskerar att störtas.

Brics – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – med säte i Shanghai är alltså inte en mindre regional klubb för inbördes beundran, utan en global konstellation som representerar 41.5 % av världens befolkning och en tredjedel av dess bruttonationalprodukt (PPP). EU representerar som jämförelse 5.8 % av världens befolkning, och 18 % av nominell global BNP.

Länderna i Brics har typiskt en annan agenda än den som bedrivs i Väst, med ickeinblandning och ömsesidigt gynnande som bärande principer. Det är därför som smått rivaliserande Kina och Indien kan sitta i samma båt, samtidigt som Indien fjäskar med Väst i Quad, eftersom man trots rivaliteten inser vikten av att samarbeta och att inte söka förödande allianser av militärt slag. Exempelvis Modi uttrycker att det inte ligger i det indiska folkets intresse att stöta sig med Ryssland, en åsikt som ekas av övriga medlemmar.

Brics utgör vidare i egenskap av sent industrialiserade länder en tillväxtmarknad med runt hälften av världens tillväxt, samtidigt som Västvärlden krymper på alla fronter. Kina och Indien återtar sakta sina forna platser som världens ekonomiska giganter, även om Indien har en lång bit kvar – men därmed också potential.

Det finns samtidigt bud om utvidgning i Brics+, och bland andra Argentina har uttryckt intresse av att delta. Givet Sydafrikas medlemskap och Kinas omfattande investeringar i Afrika, har man även den afrikanska kontinenten i åtanke för framtida utvidgning.

Ryssland är möjligen en mindre aktör i sammanhanget, men givet landets omfattande naturresurser har man ändå en viktig roll att spela, vilket är ägnat att förarga Västvärlden. Brics står dock för närvarande bara för en femtedel av världhandeln, varför det finns utrymme för utökad handel länderna emellan. På förekommen anledning har man initierat en diskussion om en handelsunion.

Även det är dåliga nyheter för Bryssel och Washington, som ju vill isolera Ryssland och sinka Kina på alla sätt och vis. Realpolitiken här är emellertid att Brics har momentet på sin sida, och att man är en betydligt mer konstruktiv aktör än det ständigt sanktionerande och obstruerande Väst, och av den anledningen kommer man att attrahera betydligt fler länder i Asien, Sydamerika och Afrika och därmed vinna inflytande i den geopolitiska kampen för en mer multipolär ordning.

Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Stagflation

Bostadspriserna har stigit tiofalt sedan 1994, utan att lönerna för den skull har haft motsvarande utveckling. I förhållande till disponibel inkomst ser man en tjugoprocentig prisökning per år, vilket vanligen tolkas som att man investerar i en framtida värdeökning som sedermera betalar kalaset.

Mycket riktigt har många inte bara bott gratis, utan även tjänat stora pengar på att köpa bostad under stor initial skuldsättning. Men för en utomstående betraktare liknar det mer ett pyramidspel, där man förr eller senare står med Svarte Petter, efter att övriga har cashat in.

En utlösande faktor för en sådan utveckling är exempelvis hög inflation, eftersom Riksbanken då kommer att höja styrräntan i omgångar, vilket i sin tur ger allt högre ränta på lånen. Givet att belåningen blir allt större i förhållande till disponibel inkomst, finns en uppenbar smärtgräns, vid vilken man tvingas sälja huset och ta en förlust. När det sker i större skala rasar pyramiden, och bostadskraschen är ett faktum.

Det som var en god investering för vissa, har således blivit en skuldfälla för andra. Men viktigare är att vi här pratar om att något så basalt som bostäder är knutna till en osund spekulationsekonomi, vilket inte var fallet före 1980-talet.

Man kan också se bostadspriserna som en sorts dold inflation, en mekanism som successivt urholkar köpkraften och tynger ned människor i omfattande skuld. Yngre personer i storstäder har i allt mindre utsträckning möjlighet att finansiera en lägenhet, och därmed rämnar pyramidens bas.

I USA brast bostadsbubblan som bekant 2007, och den kommer att brista även i Sverige och på andra håll vad det lider. Utvecklingen i pris är närmast identisk i båda länder, med en exponentiellt stigande bubbelformation sedan 1990-talet, av ett slag som aldrig är hållbart över tid.

Med en inflation om 7.5 % i euroområdet är prövningens tid nu kommen. Successiva ränteökningar kommer att tynga hushållen allt mer, vilket i sin tur minskar den disponibla inkomsten, samtidigt som priserna stiger generellt. Mindre konsumtion har en avkylande effekt på ekonomin, och orderingången minskar i näringslivet, vilket ger högre arbetslöshet och så vidare i en otäck spiral.

Stagflationen är därmed ett faktum, och den förvärras av att man delar ut pengar för att kompensera, exempelvis i form av stimulanser till företag och helikopterpengar till medborgare för att «hålla igång» ekonomin, eller genom höjd a-kassa och direktstöd för hög elräkning, ingrepp i marknaden som är omedelbart inflationsdrivande.

Även om det inte går att förutsäga något i detalj, är den innevarande utvecklingen med hög inflation som biter sig fast i kombination med en långvarig energikris ett recept för en katastrof, för risken är stor att det utlöser såväl recession och stagflation som en bostadskrasch med åtföljande finanskrasch – det är nämligen ytterst bankerna som står med Svarte Petter, det vill säga bostadslånen.

Man kan förstås trycka än mer pengar för att hålla sig flytande, som exempelvis Sleepy Joe Biden gör, men det enda man åstadkommer är att urholka värdet på valutan än mer, vilket är ett annat uttryck för att realekonomin stagnerar och faller, särskilt i förhållande till andra aktörer. Vi bevittnar i realtid hur den ekonomiska tyngdpunkten allt mer förskjuts från Väst till Öst.

https://www.youtube.com/watch?v=UowzxWxlKJU
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland

Kinas strategi och intressen i Ryssland

Den amerikanska regimen försöker pressa Kina att fördöma Rysslands aggression i Ukraïna, men frågan är varför Beijing skulle nedlåta sig till att följa Washington i detta ärende. USA har ju sedan länge valt att motarbeta kinesiska intressen, och det är därför oklart vad Kina skulle ha att vinna på att ansluta till Västvärldens sanktionscirkus.

En orsak kunde ju vara att själv slippa bli utsatt för dylika repressalier, men Kina kommer naturligtvis inte att agera på ett så förargelseväckande vis att man blir måltavla för västlig vrede. Man avser istället att balansera så gott det går mellan motstridiga intressen, nämligen för att man har en strategi och intressen som sträcker sig mycket längre än en amerikansk mandatperiod.

Handeln med Ryssland är visserligen bara några få procent jämfört med den med USA och EU, men landet är samtidigt en viktig leverantör av råvaror till Kina, inte minst vete, olja och gas. Vidare är Ryssland en essentiell komponent i Kinas Ett bälte, en väg (一带yidai一路yilu), med ett järnvägsnät som sträcker sig från Beijing, Harbin och Ürümqi till ett flertal ryska knutpunkter och vidare till Europa över Belarus. Det är en infrastruktur man inte vill äventyra i onödan.

Ett bälte, en väg, en orsak till att Kina vill vidmakthålla goda relationer med Ryssland

Även Ukraïna ingår i bältet, vilket är en anledning till att man inte vill ha konflikt i området. Överhuvudtaget är Beijings strävan stabilitet och ordning, varför man förordar dialog för att överbrygga motsättningar, snarare än sanktioner och liknande medel. Fred och säkerhet är en förutsättning för smidig handel, den allra viktigaste komponenten i Kinas utrikespolitik.

Även geopolitiken spelar roll. Eftersom Washington har valt en strategi av att försöka innesluta Kina för att sinka landets vidare utveckling, exempelvis genom handelskrig och att lägga sig i interna angelägenheter i Hongkong och Xinjiang, har Beijing allt mer lierat sig med den omaka grannen i norr, för att man har ett gemensamt intresse av att hålla USA på mattan. För framtida behov har man även intresse av att ha Moskvas stöd då Taiwan småningom införlivas i modernationen.

USA och Västvärlden har själva bäddat för att denna udda allians har uppstått, och man får därför stå sitt kast. Ukraïna är inte Kinas konflikt, och man har inget incitament alls att ställa sig på västmakternas sida, särskilt som man inte delar synen på sanktioner som en framkomlig lösning.

Vinnare på kort sikt i denna konflikt är möjligen USA, som får tillfälle att kränga olja och gas till Europa. Men på längre sikt är Kina den avgjorda segraren, alldeles oavsett hur det går i kriget och de vidare förvecklingarna, för man kommer att ha fortsatt del av Rysslands enorma råvarutillgångar till en billig penning, samtidigt som man gemensamt kan borga för en säkerhetsordning över större delen av Eurasien. Även Indien kommer att gravitera mot denna ordning.

Förlorare på både lång och kort sikt är Europa, som saknar egna råvaror och därför måste välja andra diktaturer att handla olja och gas av. Förutom att man står inför en långvarig prisspiral, kommer man att rusta sig till tänderna istället för att utveckla sina länder, och man förlorar ytterligare moment mot framförallt Kina.

Även USA förlorar på sikt, eftersom allt fler länder kommer att sälja av värdepapper i dollar, och dollarns tid som världens reservvaluta är på väg att rinna ut. Det är det praktiska resultatet av att man fryser gigantiska ryska tillgångar, ty andra länder noterar med intresse. Konflikten innebär även att USA måste lägga mer tid på Europa, i egenskap av Natos ledande kraft, och därmed tappar man en del fokus på Kina och Asien.

Kanske tror man i Bryssel och Washington att man har agerat kraftfullt mot Moskva, men i min optik har man mest agerat i affekt och inte alls begrundat den större bilden, den som omfattar Kina som en given del. Min bild är att man har vådaskjutit sig själv i foten snarare än att ha fått in en dödlig träff mot Vanja.