Vi står med Ukraïna så länge som det krävs, hävdar man alltjämt från Bryssel och enskilda huvudstäder, även om stödet vacklar allt mer. Motivet uppges vara att Ukraïna slåss även för vår säkerhet, och att vi annars står näst på tur i vad som i den allt enfaldigare propagandan utmålas som ett ryskt generalangrepp på hela Väst.
Men något slutspel har man inte, utöver den löjeväckande ansatsen att Ryssland måste besegras och förmås att dra sig tillbaka. Vi ser ju inte det hända, oavsett hur mycket västliga undervapen som skickas till Kiev, nämligen för att Zelenskyj inte har erforderlig personalstyrka att hantera materielen. Fronten rör sig istället i andra riktningen, om än långsamt.
Det verkliga motivet är istället geopolitiskt, och rör dels expansion av Västs intressesfär på Rysslands bekostnad, dels åtkomst till Ukraïnas vetefält, gaslager och mineralfyndigheter, och dels den långvariga ambitionen att allt mer kringskära Ryssland. Ukraïnierna kämpar mycket riktigt för den saken, men är i övrigt högst umbärliga pjäser, ungefär som de kurder som ofta anlitas i USA:s olika proxykrig utan att för den skull få gehör för en egen statsbildning.
Väst kunde helt enkelt inte bry sig mindre om det korrupta Ukraïna som statsbildning, även om man i propagandan framställer landet som en «demokrati». Icke desto mindre har man i geopolitiskt syfte sökt inlemma dels Ukraïna i den västliga familjen genom iscensatta statskupper (Euromaidan 2014) och andra ihållande påverkanskampanjer, dels Georgien och Moldavien för att förekomma Ryssland.
Europeiska unionens naturliga roll är emellertid inte att bedriva geopolitisk expansion av sådant slag, utan att växa kvalitativt med medlemmar som uppfyller högt ställda krav. Frågan är därför vad en ukraïnsk rumpstat med tveksamma förutsättningar egentligen kan tillföra unionen, annat än problem.
Utmärkande för EU under senare år har varit det förmenta problemet «polenungern», länder med annan kulturell bakgrund än Europas västländer. Polen är ett västslaviskt land som står med ena benet i Väst och det andra i Öst, medan magyarerna inte ens stammar från Europa. På samma sätt är islamistiska Türkiet ett problembarn i Nato.
Ukraïna är härvidlag ett östslaviskt land i genetisk och kulturell mening, och Voldemort Zelenskyjs underliga ambition att försöka sudda ut den egna kulturhistorien har ingen förutsättning att lyckas. Blod är tjockare än vatten, och även om ryssar och lillryssar i dag träter, har man så mycket mer gemensamt med varandra än med oss.
Det rör kulturbäraren i sig, en ukraïnsk dialekt av det ryska språket under nyttjande av kyrilliska alfabetet; en gemensam ortodox religiös kyrka styrd av patriarken i Moskva; gemensam genetik; likartat tankesätt, med mycket mera. I ett framtida EU-medlemskap skulle dessa attribut förr eller senare lysa igenom, och därmed skapa en rad problem.
Inget hindrar ett framtida Ukraïna att ingå i gemenskapen, men det kan ske först efter att landet självt har transformerat sig sålunda, på samma sätt som baltländerna, Finland och den pågående processen i Balkan. Att forcera fram ett ukraïnskt medlemskap av geopolitiska skäl är inte förenligt med EU:s grundläggande tanke, och kan bara resultera i destabilisering av unionen.
