Kategori: Europa

Creepy Joe fungerade någorlunda habilt under någon timmes utfrågning, kanske för att man hade pumpat honom full med stimulantia för att kunna hantera situationen. Några missöden förekom emellertid, som att han inte skulle ha valt Trump som vicepresident om hon inte vore kapabel för jobbet. Tidigare under dagen introducerade han Zelenskyj som Putin.

Namnförvirringen till trots pekar alltså det mesta mot att gubben vägrar kliva åt sidan, och att han därmed fullföljer valkampanjen. Det är också den strategi som har bäst möjligheter att vinna valet för Demokraterna, givet att Biden kan hålla sig någorlunda vid sunda vätskor fram till november.

Svensk regimtelevision berättar visserligen ur sitt sedvanliga vänsterperspektiv att «en mätning» visar att Kamala har ett mindre övertag gentemot Trump, men i aggregat ger sådana mätningar att hon är chanslös. Det finns även andra indikatorer som berättar att Kamala har avgjord nackdel om hon skulle ställas mot Trump, och att finna en annan habil kandidat på så kort tid är inte realistiskt.

Vi har alltså ett vägval i november, som i mångt och mycket kan komma att avgöra betydligt mer än USA:s inrikespolitiska framtid. Med Trump vid rodret lär kriget i Ukraïna läggas till handlingarna med en svidande förlust för Kiev och Europa, medan Putin kan ställa till med segerbankett i Kreml.

Trump lär också dra sig bort från Nato och Europa i viss mån, varvid den tidigare klyftan återuppstår. America is back, sade Sleepy Joe för fyra år sedan, men nu är kanske America going bye-bye på nytt. Det sätter Sveriges nya och underliga roll i den förlegade organisationen i förnyat perspektiv, och innebär att Europa måste börja förlita sig på sig själv istället för USA i fråga om säkerhet och försvar.

Förutom att definiera en ny relation med Ryssland måste EU även stabilisera den med Kina, och kan inte längre vara en bricka i USA:s smutsiga geopolitiska spel. Bryssel måste skaffa sig en industripolitik, då USA och Kina har satt ramarna sålunda, och det finns ingen möjlighet för Bryssel att sätta spelregler för världen.

För all del kommer Trump att fortsätta gå hårt åt Kina i syfte att återindustrialisera och «ta hem jobben», men som isolationist har han inte alls samma geopolitiska ambition som Sleepy Joe och hans anhang. Zhongnanhai kan därför få större spelrum trots att man blir hårdare ansatt ekonomiskt. Därmed befästs den polycentriska världsordningen.

Om Biden å andra sidan får förnyat mandat är framtiden mer oviss. Dels vet vi inte hur länge gubben har kvar några fungerande hjärnceller eller ens lever, eller vem som styr i hans ställe när man byter blöjor på presidenten i ovala rummet. Dels vet vi inte hur en utrikespolitiskt oerfaren radikal vänsterkvinna som Kamala skulle hantera omvärldssituationen i Sleepy Joes slutliga frånfälle, som lär inträffa under mandatperioden.

Oavsett vem som då är formell president skulle den exekutiva makten i USA i hög grad ligga hos rådgivare med dold agenda, det vill säga hökar bland det militärindustriella komplexet. Det vore ett recept för fortsatt och eskalerad konflikt med såväl Ryssland som Kina, och därmed inte en lösning som gagnar oss och övriga världen.

Snubbarna med ukraïnaflaggor på kavajen vill säkert ha en fortsättning under Creepy Joe, men den vägen leder inte till fred och stabilitet, utan till en fryst konflikt mitt i Europa. Av det gynnas inte EU och framförallt inte Ukraïna, utan mest USA och Kina. Tanken att Kiev skulle kunna «vinna» kriget är förstås fullständigt orealistisk, men dessvärre är det den som dominerar narrativet och den yviga retoriken. Det är mer känslor än rationell analys.

En bifurkation i världspolitiken är därför det mest önskvärda scenariot i november, det vill säga America going bye-bye då Trump tar hem spelet. Den orangefärgade idioten är visserligen oberäknelig och opålitlig, men samtidigt isolationistisk och mindre benägen att dra i krig. Med Trump kommer fred och stabilitet, helt enkelt en något bättre värld.

Den åldrade papperstigern Nato vågar inte ge sig i lag med Ryssland i direkt strid, men tror sig nu kunna varna Kina för konsekvenser ifall Beijing inte upphör med att «möjliggöra» rysk krigföring genom normal handel. Men därmed åstadkommer man förstås bara än mer närmande de båda makterna emellan, en mekanism man borde ha förstått för länge sedan.

Man har redan fjärmat Kina genom den amerikanska innestängningspolitiken, exportkontroll, sanktioner och andra fientliga instrument, och därvid tvingat fram ett närmare förhållande mellan Beijing och Moskva. Man hade nog fått bättre respons och resultat med en annan taktik, och särskilt befinner man sig inte längre i en styrkeposition visavis Kina.

Every nation has the right to choose its own security arrangements.

Med undantag för Ryssland, så klart. Eller för den delen Kuba tidigare i historien.

Tiden då man kunde gorma på och befalla Beijing som en lopphund är alltså för evigt förbi, och att skicka en spottloska mot Zhongnanhai kommer inte att ha någon positiv effekt. Tanken att Kina skulle åtlyda «varningen» är absurd, och konsekvenserna skulle bli minst lika kännbara hos den som önskar infria «varningen» i handling.

The People’s Republic of China’s (PRC) stated ambitions and coercive policies continue to challenge our interests, security and values. The deepening strategic partnership between Russia and the PRC and their mutually reinforcing attempts to undercut and reshape the rules-based international order, are a cause for profound concern.

Enligt den «regelbaserade världsordningen» och FN-stadgan äger var och en nation att handla med varandra utan hinder, och speciellt är inte Nato polis, åklagare och domare i saken. Den som är «coercive» här är Nato, som vill tvinga andra länder att dansa efter dess pipa under hot.

Nato, Washington och Bryssel ska vara extremt tacksamma för att Kina står neutralt i kriget, och att man därmed inte skickar krigsmateriel till Ryssland. I så fall hade det regnat missiler i en helt annan skala över Ukraïna, givet Kinas helt överlägsna produktionskapacitet, som Nato-länderna inte kan matcha – man kan inte ens tillgodose behovet av lutfvärnsprojektiler givet att man har avindustrialiserat under fyrtio års tid.

Kravet att Kina skulle sluta handla med Ryssland är löjeväckande, då Kina inte är en del av konflikten och inte har något ansvar för den. I princip alla produkter har dubbla civila och militära användningsområden, och de kan inte enkelt åtskiljas.

The PRC has become a decisive enabler of Russia’s war against Ukraine through its so-called “no limits” partnership and its large-scale support for Russia’s defence industrial base. This increases the threat Russia poses to its neighbours and to Euro-Atlantic security. We call on the PRC, as a permanent member of the United Nations Security Council with a particular responsibility to uphold the purposes and principles of the UN Charter, to cease all material and political support to Russia’s war effort. This includes the transfer of dual-use materials, such as weapons components, equipment, and raw materials that serve as inputs for Russia’s defence sector. The PRC cannot enable the largest war in Europe in recent history without this negatively impacting its interests and reputation.

Vidare är marknaden global, vilket innebär att antingen har alla åtkomst eller ingen. Man kan notera att det är kinesiska drönare som nyttjas av Ukraïna, men vid ett fullständigt embargo försvinner alltså även den komponenten. Det rör sig om samma civila drönare som exporteras till Ryssland, och som sedermera byggs om och apteras.

Om Nato vill få slut på kriget är lösningen enkel: förhandla. Man kan näppeligen skylla Kina eller andra för en europeisk konflikt som helt och hållet är Natos och Västs egen förskyllan genom dess aggressiva expansion österut. Alternativt ger man sig in i kriget på riktigt istället för att sitta gömd bakom ett bord för att skriva politiska pamfletter utan värde.

Kristerssons kabinett tycks ha publicerat ännu en «nationell säkerhetstrategi», en typ av politiska pamfletter som numera inte bara duggar tätt utan mer har antagit formen av spöregn, kanske för att flytta fokus från regimens fundamentala misslyckanden att komma tillrätta med inrikespolitiska problem som gängkriminalitet, recession, inflation och annat.

Men det som framkommer av luntan är gammal skåpmat, och med samma karaktär av tunnelseende som i tidigare rapporter. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än att värna Sveriges frihet, fred och säkerhet, hävdar man, samtidigt som man gör sig till en allt mer aktiv part i det krig som pågår på kontinenten samt utmanar Ryssland och därmed gör Sverige till måltavla för hybridkrig och framtida konflikt med kärnvapen.

Regimens mål tycks alltså inte alls vara Sveriges frihet, fred och säkerhet, utan tvärtom att äventyra denna genom att involvera sig i geopolitiska förvecklingar och göra sig till USA:s nyttiga idiot. Åtminstone på presskonferensen betonades återigen Ukraïnas rätt att själv välja väg i fråga om säkerhetspolitisk inriktning, det vill säga att bli medlem i Nato, och att Ryssland inte äger rätt till intressesfärer i regionen.

Men därmed bekräftar man bara att man struntar i den förhandenvarande säkerhetsordningen och bejakar Natos expansion på Moskvas säkerhetspolitiska bekostnad. Man ignorerar fullständigt Moskvas röda linjer och gör sig till aktiv part i ett farligt geopolitiskt spel som ytterst handlar om att bredda Västs räckvidd istället för att respektera status quo. På så sätt värnar man näppeligen svensk fred och frihet.

Följsamheten till Washington noteras, i det att man babblar vidare om den «regelbaserade världsordningen» samt slänger sig med begrepp som «Indopacifien». USA:s fiender är per automatik också våra, varvid man räknar upp de gängse vedersakarna Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea. Hur det slutna Pyeongyang eller shiaregimen i Tehran ens avlägset skulle kunna utgöra hot mot Sverige framgår emellertid inte av rapporten, utan hör till kategorin fria fantasier.

Angående Kina är det uppenbart att den egna snurriga ideologiproduktionen via diverse «centra» under aktivister som Jerdén har fått regeringen att gå alldeles vilse i pannkakan. Det är också viktigt att stärka vår kunskap om Kina, hävdar man visserligen, men så har man sagt i många år utan att man för den skull röra sig bort från klichéernas och propagandans värld. Den djupare förståelsen saknas.

Kinas totalitära utveckling, geopolitiska ambitioner och strävan efter att omforma den regelbaserade världsordningen innebär ett hot mot Sveriges nationella säkerhet, hävdar man således i «strategin», men vad det skulle vara för «totalitär utveckling» är inte gott att veta. Kinas riktning är i själva verket den diametralt motsatta, med allt större mått av öppenhet mot omvärlden – även om omvärlden inte riktigt tycks välkomna den öppenheten.

Kina har inte heller någon ambition att «omforma den regelbaserade världsordningen», men däremot att avveckla den unipolära ordning i vilken USA godtyckligt sätter reglerna samt vid behov struntar i dem. Den ordningen är i praktiken redan historia, men i Rosenbad lever man i en svunnen tid och i uppenbart förlegade föreställningar om världen.

Det lär bli uppenbart för var och en i sinom tid, och i det kortare perspektivet kan det komma att gestaltas i form av markanta svängningar i amerikansk inrikespolitik samt en kinesisk fred i Ukraïna, händelser som inte lär mottas med applåder i vare sig Rosenbad eller Bryssel. Kristersson får nöja sig med att vara USA:s knähund och drömma vidare i sina besynnerliga Nato-fantasier.