Kategori: Europa

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Villkorad yttrandefrihet

I vilket land är det förbjudet att på plattformar ge utrymme åt lögner, hat och «systemhotande» företeelser? Eller att i samhällspolitiska teveprogram torgföra opinionsbildande partipolitiska ståndpunkter? Eller att inte tillräckligt snabbt rensa bort «olämpligt» material från nätet?

Fel svar! Det är i princip alla länder i hela världen, med undantag för USA och Japan, som har sådan villkorad yttrandefrihet, men framförallt länder i Europa, vilket för all del inte är någon nyhet. Men att självaste Expressen medger detta i en ledarartikel är tämligen ovanligt, samtidigt som man inte riktigt tycks veta vilket ben man ska stå på i frågan – i egenskap av «liberal» tidning förespråkar man principiellt yttrandefrihet, så länge den inte «missbrukas».

Vill du veta hur det är att leva i Kina, titta dig då omkring. Man har där nämligen exakt samma slags villkorad yttrandefrihet som här, och det enda som skiljer är grundpremisserna och referensramarna för vad som anses vara tillåtet. Som boende i Kina märker man överhuvudtaget ingen skillnad gentemot Sverige, och att någon utländsk sajt blockeras är ekvivalent med att svenskar inte kan komma åt RT, Sputnik eller Pirate Bay utan att kringgå spärren. Bevekelsegrunderna är de samma, nämligen att makten inte vill att du ska ta del av just det innehållet.

En skillnad är förstås att man i Kina inte hymlar med att man kontrollerar narrativet, medan man i Europa låtsas att man har yttrandefrihet och fria medier. Medier så fria att de inte är fria att bedriva opinionsbildande nyhetsjournalistik som Fox i USA, utan måste representera ett brett spektrum av åsikter. Ändå landar det där breda spektrat alltid i något slags vänsterliberal gegga i likhet med svensk statstelevision – alla medier i hela Europa ser exakt likadana ut, och skiljer sig därmed inte från kinesiska motsvarigheter i det avseendet.

Den drakoniska Digital services act som EU har implementerat innebär att man fullständigt kontrollerar narrativet på nätet på samma sätt som kinesisk internetpolis, men med något annorlunda metoder. Härförleden erbjöd man plattformarna ett hemligt avtal om att för EU:s räkning hålla borta «olagligt» och «olämpligt» innehåll, men åtminstone Musks X tackade nej till att medverka i ett sådant sanningsministerium – han köpte X för att vidga yttrandefriheten, inte för att medverka till att yttermera strypa den.

I termer av att värna det «öppna samtalet» under en förment expertpanel av «oberoende journalister» som ska utgöra «allmänhetens väktare» vill man indoktrinera medborgarna i de goda värdena och friserad information, inte minst i hur man bör tänka om migration, transagendan, klimatet, Ukraïna och hela det vänsterliberala åsiktspaketet, medan medborgarna själva ska förhindras att yppa sina rasistiska, transfoba, russofila och hatiska åsikter. Man kallar det på orwellskt manér förstås «mediefrihetsförordningen».

Någon måste nämligen avgöra vad som är lögn, desinformation, propaganda, «systemhotande» verksamhet och så vidare, men frågar du mig emanerar sådant just från etablissemangsmedier som statsteve, där propagandan går hög i dessa krigstider. Frågar man valfri sosse i etablissemanget blir svaret istället kanske «högernationalisterna» och Elon Musk.

Yttrandefrihet är och förblir exakt friheten att framföra det makten inte vill se eller höra, i allt från hat och otäcka våldsscener till myter, lögner och konspirationshypoteser. I samma ögonblick man kringskär möjligheten att yppa sådant går yttrandefriheten förlorad, och kvar finns bara friserad exformation, ett systemkontrollerat, faktagranskat och godkänt narrativ. Det är yttrandefrihetens diametrala motsats.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Israelisk statsterrorism provocerar fram krig

Tel Avivs folkmördarregim har på kort tid eliminerat mål i Libanon och Iran, och det enda syftet med en sådan operation är att lägga mer ved på brasan och söka upptrappning. Det innebär även att man ger fingret till gisslan hos Hamas, och därmed offrar dessa medborgare för det högre målet att erövra resten av Palestina och dominera grannländerna.

När kinesisk polis hämtar kriminella element i Thailand blir det väldigt rabalder, medan Mossad och Israel länge haft fritt spelrum att över hela världen haffa krigsförbrytare från andra världskriget, samt även smälla av missiler mot främmande makt eller på annat sätt ta människor av daga på utländskt territorium.

Det är den «regelbaserade världsordningen», den som definierar Israel och USA som «exceptionella» stater utanför regelordningen. Därför blir det inte heller några internationella protester när den kriminella judestaten exekverar sin statsterrorism, och naturligtvis inte heller några sanktioner eller för den delen arresteringsordrar mot folkmördaren Netanyahu.

Väst vänder andra kinden till och samtycker implicit, för att det sedan länge finns en biblicistisk ambition att återupprätta det «heliga» landet i enlighet med religiösa profetior. Särskilt stark är den traditionen i det tokkristna USA, medan Europa även har förintelseskulden som bakomliggande motiv. Det är därför von der Liar med knäveckets reflex uttalar att «EU står med Israel» utan att ha förankrat det i parlamentet.

Frihetskämpar i motståndsrörelserna Hamazbollah.

När man avrättar ledarna för motståndsrörelserna Hamas respektive Hezbollah berättar man emellertid att förhandlingar inte är önskvärda, och frihetskämparna i respektive organisation kan därför inte göra så mycket annat än att svara på provokationen. Det är den logik som sedan tusentals år präglar dynamiken i denna eländiga ökenplätt, att våld föder våld i en aldrig avstannande dödsspiral.

Mer blod kommer således att flyta, och någon fred lär aldrig infrias i regionen. Den luttrade och desillusionerade tar det med ro, eftersom detta inte är vårt krig och inte direkt angår oss. Men indirekt är så fallet, givet att Ryssland och USA nyttjar Mellanöstern som proxyarena, samtidigt som Kina finns i bakgrunden. Det kan snabbt eskalera och spinna utom kontroll.

Tehran vill absolut inte ha krig, men kan ändå tvingas till det genom dessa provokationer. Därmed får Israel läge att slå hårt mot Iran, vilket med säkerhet kommer att involvera Ryssland i någon form, och därmed befästa de förkastningslinjer som finns hela vägen från Mellanöstern upp till Svarta havet och Ukraïna. Storkriget har kommit ett steg närmare.

Mellanösternscenen i ett kommande storkrig.
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik USA

Project 2025 nödvändigt ont?

Den minimalistiska sekulära staten tycks vara allt längre bort, och man vill tvunget köra ned sin egen ideologi i halsen på medborgarna. Den sedan länge dominerande vänstern har *2SHBTQIAP++ och annan woke som man påtvingar allmogen via lagstiftning av olika former samt manifesterar offentligt medelst flaggviftande och andra åthävor.

Staten lägger sig allt mer i vad du äter, vad du säger, vad du läser, vad du tycker, vad du ser samt vill göra det allt dyrare, obekvämare och svårare för medborgarna att forma sina egna liv, det vill säga finna den egna lyckan i liberal ideologi. Motiven kan växla i allt från klimatideologi och «intersektionalitet» till annan social ingenjörskonst som man tror sig ha mandat att utöva.

Men högerns motgift är i regel inte så mycket bättre, eftersom man på den sidan sedan länge vill pracka «gud» på folk och allt vad den kristna förtryckarideologin innebär i form av ofriheter. Att ersätta en galenskap med en annan är sällan en god idé, men det är mellan dessa två poler västerländsk politik pendlar, och det finns härvidlag inget minimalistiskt mittenläge. Polariseringen är inbyggd i det västerländska systemet.

Den konservativa plattformen Project 2025 är en god illustration av detta, då den förespråkar ett sådant våldsamt syststemskifte i socialkonservativ riktning i USA om Trump tar makten. Ändå är det nog en nödvändig reform för att stoppa det nuvarande vansinnet, även om det samtidigt iscensätter andra idiotier.

Project 2025 är 922 sidor av konservativ ideologi i Heritage Foundations tappning, omfattande en fullständig uppgörelse med genusideologi, neopronomina, transagendan, «kritisk rasteori» och annan woke i offentlig tappning, men också en frontalattack mot yttrandefriheten då man vill se förbud mot pornografi – men det senare arbetar som bekant även den svenska radikalfeministiska vänstern för.

Vidare vill man införa en «färgblind» ordning som inte tar hänsyn till etnicitet, kön eller andra parametrar av kategorisering i kvoteringsmekanismer som «affirmative action», vilket därmed är en återgång till en mer meritokratisk ordning. Inget samhälle kan i längden fungera utan meritokrati, och omvänd diskriminering av det slag som i dag utövas i såväl USA som Sverige och Europa är alltjämt diskriminering.

Det goda med detta är att det stryper den skadliga ideologiproduktion som sedermera med automatik finner sin väg till Europa och Sverige, och om USA skiftar riktning kan det även lägga sordin på den fullständigt havererade utvecklingen i vår del av världen. Detta är ändå innebörden av den USA-ledda världsordningen?

Å andra sidan lär den kristna nationalismen och den biblicistiska utblicken knappast gå på export i någon större skala, eftersom USA alltid har haft en mer religiös framtoning än det sekulära Europa. Men även här förespråkas åtminstone «familjevärden» i den svenska socialkonservativa fåran, oaktat att man har en annan syn på abort och samkönade relationer.

Vidare vänder projektet klimatpolitiken ryggen, vilket nog lär ge skrämselhicka bland europeiska politiker som är så extremt djupt ansatta av klimatideologin. Men även här kan en sådan reform i slutändan ge en betydligt nyktrare syn på hur problemet ska tacklas, nämligen främst via teknikutveckling snarare än att göra livet dyngsurt för människor genom ständiga skatter och pålagor och andra ingrepp.

Europa kan därför tvingas tänka om på en rad plan om Trump tar makten och implementerar stora delar av manifestet. EU måste därmed ta en självständig väg istället för att vara amerikansk vasall, och man måste anpassa ekonomin och politiken därefter, nämligen genom att utgöra en tredje pol mellan Washington och Beijing i den polycentriska ordning som nu är förhandenvarande.

Manifestet är i mångt och mycket en vendetta kring den djupa vänsterstatens omilda behandling av Trump via rättsliga och andra mekanismer. Sverige skulle behöva en motsvarande utrangering av den djupa sossestaten – men utan «gud».
Kategorier
Europa Kultur Politik

Vegetativa olympiska spel

Trots obligatorisk skatt för statlig propagandateve sänder statstelevisionen inte heller denna gång olympiska spelen, varför man får nyttja VPN för att ta del av sändningarna från andra länder. Själva invigningen kunde dock ses på tuben, och det var i själva verket ett evenemang som helt rimmar med statsteves ambitioner av vänsterliberal flärd.

Efter folktomma spel i pandemins Tokyo kunde man tro att det nu skulle bjudas på sprudlande folkfest, men av säkerhetsskäl tömde man istället staden och placerade 45 000 poliser längs Seine, på vilken flod delegationerna seglade fram. Vid sidan av inseglatsen bjöds på spektakel av olika slag, omfattande inte ringa inslag av *2SHBTQIAP++, «kroppspositivism» och annan sorts «inkludering».

Eurodiscon dunkade på hög volym, och det föreföll mer vara en utomhusversion av schlagerfestivalen än en olympisk invigning. Avståndet till den referensstandard som sattes i Beijing 2008 kunde inte vara större, och detta får nog räknas som den allra sämsta invigningen i modern tid.

Franspersonerna hade inte heller lärt av kineserna i att behärska vädret, varför idrottarna fick stå dyngsura när regnet vräkte ned framför ett ståltorn från 1889, det nyaste Paris tycks ha att erbjuda i arkitektur. Naturligtvis hängde man OS-flaggan upp och ned när den hissades, fattas bara annat.

Att det är ett skit-OS står därmed klart, och det accentueras av en rad skandaler och kontroverser. Stadens borgmästare, Anne Hidalgo, som långt om länge faktiskt tog ett dopp i bajsfloden, är som så många andra politiker besatt av «klimatet», och har därför tagit på sig att göra spelen i Paris till de «grönaste någonsin».

I den ambitionen lät man bygga på närmast svenskt spartanskt vis i IKEA-funkis-stil, med resultat att man inte har luftkonditionering i idrottarnas rum. Detta i Europas varmaste stad i juli och augusti, under en tid då värmen tar livet av flera tusen människor. En rad länder har därför installerat egen luftkonditionering, varvid förutsättningarna genast blev olika, och Paris fick backa. Hade man verkligen inte kunnat förutse detta?

Bespisningen är ett annat exempel på hjärnsläpp, då man dels inte har planerat för tillräckligt med mat och dels på sedvanligt politiskt korrekt manér ska erbjuda hälften «plantbaserat». Detta är emellertid högpresterande idrottare som behöver rejäla mängder energi och protein i korrekt balans, och således tog ägg och kött slut direkt. Kvaliteten på krubbet lämnar mycket i övrigt att önska, enligt rapporter, och även här får lagen därför förse sig på eget bevåg med egna kockar och råvaror.

Trots en massiv säkerhetsapparat är det kaotiska Frankrike ändå utsatt för den sedvanliga kriminaliteten, som inte heller idrottarna undslipper. Det skulle helt enkelt aldrig kunna hända i Pyeongchang, Tokyo eller Beijing, men i Paris blev en kvinnlig turist gruppvåldtagen av fem män (naturligtvis inte fransmän). Även rån och stölder har förekommit, och bland andra Marockos fotbollslag är drabbat.

Det går inte att undvika problem av olika slag under ett så stort arrangemang, men omfattningen av sådana i Paris är dessvärre av grotesk dimension – vi har här dysfunktionella spel av vegetativ art. Kontrasten till de välordnade spelen i Asien är avsevärd, och tyvärr är även alla kommande spel förlagda i Väst. Det är väl ändå tur i oturen att inte Sverige står som värd, för då hade katastrofen nog varit fullständig.

Referensstandard: Beijing 2008.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredsmäklaren Kina

Folkmördaren och krigsförbrytaren Netanyahu möttes av stående ovationer i den amerikanska kongressen, vilket bara är ägnat att illustrera den «regelbaserade världsordningen» i dess huvuddrag. Den ordning som hävdar USA och Israel som «exceptionella» länder som inte behöver bry sig om sådant som Internationella domstolen.

För USA och dess satelliter spelar det mindre roll hur många palestinier som dödas, skadas, svälter, tvångsförflyttas och på annat sätt drabbas, det är ändå ett «proportionerligt» svar, samtidigt som palestinierna anses ha ett «kollektivt» ansvar för Hamas‘ gärningar. Det är ändå inte amerikanska eller judiska liv, och räknas därför inte lika högt.

För närvarande är kvoten dödsoffer i konflikten 30:1 i palestinsk övervikt, medan Israel jämnar Gaza med marken i förberedelse för bosättning. Enligt Netanyahu är detta ett uttryck för en «kamp mellan barbari och civilisation», och en «sammandrabbning mellan dem som förhärligar döden och dem som helgar livet», där de som helgar livet tydligen ska finnas på ockupationsmaktens sida.

På andra sidan jorden pågår samtidigt febrilt diplomatiskt arbete för att släcka de bränder som USA medvetet underhåller. Kinas toppdiplomat och utrikesminister Wang Yi (王毅) har samlat fjorton palestinska faktioner i en gemensam deklaration om nationell enhet i syfte att kunna upprätta en palestinsk stat. Det hjälper nämligen inte med inbördes kiv mellan Fatah, Hamas och andra grupperingar om man avser upprätthålla statsskap.

Beijingdeklarationen välkomnas i grannskapet och av EU, men avfärdas symptomatiskt nog av USA och Israel, eftersom de senare inte är intresserade av vare sig fred eller en tvåstatslösning. Slutmålet för dessa nationer är fullständig fördrivning av palestinierna och etablering av en israelisk stat omfattande Gaza, Västbanken och Jerusalem, i enlighet med biblicistisk tro och sionistisk ideologi.

USA har inte heller fred som mål i Ukraïna, utan nyttjar kriget som en skuggkonflikt i syfte att slita ned Ryssland samt kränga gas till Europa och underhålla den egna krigsindustrin. Vapen levereras till Ukraïna i exakt den omfattning som krävs för att hålla fronten stabil, men inte mer, samtidigt som man naturligtvis inte går in med egen trupp i konflikten. Man låter ukraïnierna dö med ära för att upprätthålla amerikansk hegemoni.

Även här pågår som motvikt tyst diplomati i Beijing under Wang Yis ledning. Kievs utrikesminister Dmitrij Kuleba meddelar således under möte i den kinesiska huvudstaden att man är redo att förhandla med Ryssland när Kreml har en ärlig ambition därtill. Det är en positionsförflyttning i förhållande till den «fredskonferens» man nyligen höll i Potsdam-stil under den virriga ansatsen att man är den framtida segrarmakten med mandat att sätta villkor för fred.

I den besvärliga verkligheten är Ukraïna nämligen i ett skruvstäd, och aldrig så mycket undervapen från Väst kommer inte att förändra situationen på slagfältet. Man har också att ta hänsyn till en förändrad dynamik i USA efter presidentvalet, och hedgar således med Kina för att finna bästa möjliga utfall.

Kina är därför nyckeln till fred i både Ukraïna och Palestina, eftersom man är en neutral aktör utan intresse av allianser eller avlägsen geopolitik. I den västliga propagandan hävdar man förstås att Kina «möjliggör» kriget genom att handla rysk gas och olja samt förse Ryssland med kylskåp och diskmaskiner, sådana «dual use»-produkter från vilka man teoretiskt skulle kunna plocka chips för att nyttja i krigsproduktion – i verkligheten tar Ryssland in sådant material från Europa via smuggling längs den långa porösa gränsen.

Det är en form av pax sinica och internationell diplomati av ett slag som tidigare Sverige utmärkte sig för, men som vi numera har avsagt oss genom att ingå allians med krigshetsaren i Washington. Beijing har intresse av största möjliga fred för största möjliga utfall i handel, samtidigt som man per definition är alliansfri och sig själv nog.

Washington och Bryssel är å andra sidan involverade i krigshandlingarna, antingen direkt genom ingrepp av olika slag, som sanktioner och vapenleveranser, eller indirekt genom att ta ensidigt parti för den ena parten, exempelvis drottning Usrsulas märkliga uttalanden om att EU står med den kriminella skurkregimen i Tel Aviv.

USA och EU är därför förhindrade från att mäkla fred, varför den rollen naturligt faller på Kina, den tredje polen i den polycentriska världsordning som numera är realitet, till skillnad från den inbillade «regelbaserade världsordningen» under amerikansk ledning.

Det Kina «möjliggör» är därför inte rysk krigföring, utan fred, och det är i Beijing man kommer att samla parterna för samtal och förhandling. Om det inte vore för att det är Stollenbergs Nato-kompisar och USA-lakejer i Stortinget som utser fredspris, hade Wang Yi redan haft nobelmedaljen i sin ficka.