Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Nästa app till rakning

Först var det Huawei och ZTE som ansågs utgöra en «nationell säkerhetsrisk» i USA, varvid man bannlyste företagen samt uppmanade allierade att göra likadant, inklusive Sverige. Därefter tog man sig an Tiktok på samma grund, av någon paranoid rädsla att företaget skulle dela med sig av de dansande barnens persondata till Kinas regering.

Det senare sades ske i enlighet med en lag som påbjuder kinesiska företag och personer att vid behov bistå Kinas säkerhetstjänst, en skröna som valsar runt och har fått alldeles eget liv i brist på förståelse om vad lagen faktiskt säger. Och så är det med det mesta om vad som hävdas om Kina, att desinformation förmedlas som fakta även av förment seriösa medier.

Paranojan antog sedermera sådana dimensioner att man i sagda press diskuterade huruvida Volvo-bilar skulle kunna avlyssnas av den «kinesiska regimen», och motsvarande fenomen i USA gjorde gällande att lyftkranar i hamnar skulle kunna spionera sålunda för Kinas räkning.

Kinas spioner är helt enkelt överallt, i appen, i bilen, i tunnelbanan, i vindkraftsverket och så vidare, och varje kines är förstås även en potentiell «particell» redo att iscensätta industrispionage eller övervakning av dissidenter, nämligen för att kineser ju är hjärntvättade och trogna regimen.

Således har man även motarbetat konfuciusinstitut vid universiteten samt i princip pekat ut kinesiska doktorander som potentiella spioner. I USA har man gått än längre och återigen infört mccarthyistiska och sinofobiska program för att närmare granska kinesiska forskare och studenter, med resultat att denna hjärnkraft har valt att vända hem istället för att USA låter talangen nyttjas för eget vidkommande.

Nu tycks turen vara kommen till Temu, shoppingappen som skeppar billiga varor direkt från Kina utan fördyrande mellanhänder, och därmed förstås utgör en utmaning för det lokala näringslivet. Men att man kan erbjuda billiga produkter sägs vara för det dolda syftet att «komma in i din telefon» enligt paranoida amerikanska åklagare.

Om man ska förstå saken rätt vill Temu alltså inte tjäna så mycket pengar som möjligt på den amerikanska marknaden, utan vill på kort tid rasera hela marknadsandelen för att spionera på användarna? Är det verkligen en rimlig misstanke, eller är det ett i raden av svepskäl som nyttjas för att begränsa kinesiska företag och så tvivel hos allmänheten?

Det är förstås det senare, eftersom Temu inte gör något som andra appar inte gör, under noga reglering av koden bland appbutiker. Även här hänvisar man förstås till Kinas underrättelselag, som dock inte har någon bäring alls på kinesiska företag i utlandet, och inte heller enskilda personer.

En annan vanlig men lika felaktig uppfattning som torgförs som en vandringssägen är att amerikanska företag minsann är förbjudna att verka i Kina, vilket då skulle motivera västländer att införa motsvarande begränsningar. Men i verkligheten är valfritt amerikanskt eller västerländskt företag välkommet att operera i Kina, naturligtvis under förutsättning att man verkar under kinesiska lagar och regler – tämligen självklara villkor.

Kinesiska företag har anpassningsförmåga att verka på olika marknader under olika regler, vilket är varför man har förgrenat verksamheten i skilda bolag. Temu finns inte i Kina, men väl systerbolaget Pinduoduo (拼多多) med samma funktionalitet. Tiktok finns inte heller i Kina, men väl systerbolaget Douyin (抖音), återigen med samma funktionalitet.

Amerikanerna och än mindre européerna tycks inte vara förmögna att arbeta så, utan kräver att få verka i Kina under sina egna lagar och regler. Västerländska företag förefaller alltså inte vara så pigga på att tjäna pengar på den enorma kinesiska marknaden, utan vill hellre sprida sina värderingar och politiska åsikter.

Exempelvis Google verkade på den kinesiska marknaden, men drog sig småningom ur, dels för att man hade en sämre modell än Baidu (百度) och andra inhemska konkurrenter, men framförallt för att man inte ville anpassa sig till det kinesiska regelverket. Ändå har man tidigare anpassat sig efter fransk, tysk och annan märklig censur i Europa kring förintelsen, hakkors och sådana företeelser.

Kanske är det så att man misstänker kinesiska företag för att hysa samma slags frenesi att sprida den egna kulturen och politiska åskådningen i samma slags monoteistiska korsfararmentalitet som hos de västerländska företagen? I så fall är det just där man går fel, eftersom en sådan ambition inte finns bland kinesiska företag, och inte heller i Kinas regering.

Den rationella verkligheten har här att privata kinesiska företag tar för sig på världens marknader för att tjäna pengar, och de har inte mer koppling till Kinas regering än vad Apple har till USA:s motsvarighet (Tim Cook samtalar ibland med presidenten). I själva verket konkurrerar de inte bara med västerländska företag, utan även med sig själva, vilket inte direkt stödjer paranoikernas hypotes om dolda motiv och central dirigering under Partiet. Exempelvis Temu har tidigare stämts av konkurrenten Shein (希音, Xiyin).

För Kina som land gäller vidare att man har som allra mest att vinna på att låta företagen verka utan inblandning av något slag, eftersom intäkter från exportmarknader är det som driver Kinas vidare utveckling mot välfärd. Man skulle inte lägga krokben för sig själv genom att blanda samman underrättelseinhämtning med näringsliv.

Det västerländska paranoida beteendet bottnar alltså ytterst i att Väst är på väg att bli rejält frånåkt av kineserna, på område efter område, i allt från elbilar, batterier och vindsnurror till algoritmer och applösningar, och man söker kontra detta med metoder som inte har mycket med marknadsekonomi och västliga värderingar att göra, i allt från tariffer och sanktioner till marknadsförbud och exportkontroll. Det är så patetiskt.

Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland

Förhandling enda lösningen

Propagandan i svenska regimmedier hävdar att Ryssland förlorar inte mindre än sex gånger fler män än Ukraïna längs fronten, i vart fall enligt Voldemort Zelenskyj. Detta trots att Kiev har manfall och tvingas sätta in fyrtioplussare och gravida kvinnor, samt har underskott i artilleripjäser, och trots att man har förlorat slaget om ännu en by.

Återkommande i regimpropagandan är att Putin är isolerad i omvärlden, att han lider av obotlig ohälsa, och att han när som helst kan avsättas i en statskupp, då det lär ska finnas många hugade spekulanter redo att ta makten och avsluta kriget. Den ryska ekonomin sägs också gå dåligt i ljuset av sanktionerna.

Men statsmedierna utelämnar typiskt nog att Putin har deltagit i internationellt toppmöte i Qazaqstan, där Shanghais samarbetsorganisation (SCO) i dagarna samlades för sitt årliga möte. Det är världens största regionala organisation, motsvarande ⅘ av kontinentens geografiska yta, ⅖ av världens befolkning och ⅓ av den samlade globala bruttonationalprodukten.

De tio länderna, inklusive Kina och Indien samt nytillskottet Belarus, är inte en allians eller pakt likt Nato eller EU, men har omfattande samordning i frågor kring ekonomi, politik och säkerhet. I ljuset av västerländska sanktioner har man bland annat intensifierat samordning av transaktioner i lokala valutor, vilket påskyndar avdollariseringen och stimulerar transformationen mot en polycentrisk världsordning.

Moskva står alltså inte isolerat i någon rimlig mening, och inte heller tar dess ekonomi stryk av sanktionerna i den omfattning som hävdas. Man lider ingen brist på några varor, och kan exportera mer olja och gas än någonsin till neutrala länder, och för all del även fortsatt till EU och Sverige. Ryssland har resiliens, och folket i stort stödjer Putins ambition.

Under de omständigheterna är den verkliga knäckfrågan hur länge Ukraïna ska härda ut, och likaså hur länge det västliga stödet ska fortsätta. Presidentvalet i USA kan i ett slag förändra förutsättningarna om Trump vinner – vilket mycket talar för – varvid Europa nog också får kasta in handduken. Då har man gett bort Ukraïna utan förhandling.

Men även vid fortsatt militärt stöd kvarstår faktum att Kiev inte har tillräckligt manskap för att fortsätta kriget. Den matematiken har varit förhandenvarande ända från början, och det är den som ger det slutliga utslaget när allt är sagt och gjort. Ryssland kollapsar inte, utan man håller bekvämt fronten så länge det behövs.

För oss i den realpolitiska falangen står det klart att fred bara kan åstadkommas med förhandlingar, och att det kommer att kräva territoriella och andra eftergifter från Kievs sida. Man har inte mycket att vinna på att fortsätta strida i en hopplös kamp, eftersom man bara dränerar fler resurser och förvärrar förutsättningarna för återhämtning.

Åtminstone Orbán Viktor förstår denna realpolitiska dynamik, och söker därför på eget bevåg kommunicera med dem det berör, det vill säga Zelenskyj och Putin. För detta får han dock kritik av stridspittarna i EU, inklusive den svenska regimens idealistiska USA-marionetter, som tycks vilja fortsätta detta krig in absurdum trots att förlusten redan är given. Man vill inte ha fred, utan har uppenbarligen andra motiv för att låta konflikten fortsätta.

Men av opinionen i EU och Ukraïna att döma är Orbán rätt ute med sina fredstrevare. Europeiska utrikesrådet (ECFR) mäter kontinuerligt sentimentet i frågan, och i den senaste undersökningen framkommer en del intressanta resultat.

Det visar sig bland annat att Ukraïna föga överraskande är mest optimistiskt kring krigets utgång, medan länderna i EU har en mer realistisk inställning. Den förhärskande attityden är, i ökande grad, att en kompromisslösning kommer att prägla slutresultatet, och då bör man förstås arbeta i den riktningen.

Européerna har även en realistisk inställning kring den ryska krigsmakten, och förstår att Ukraïna under nuvarande förutsättningar inte har förmåga att återta förlorat territorium. Samtidigt tror man inte på inblandning från Natos sida, varför förutsättningarna inte kommer att ändras.

Ukraïnierna har måhända en överoptimistisk inställning till den egna förmågan, men uppvisar samtidigt ambivalens. Å ena sidan utesluter man en kompromiss om medlemskap i Nato mot att avstå territorium, men å den andra lutar man åt att avstå territorium för att behålla sin suveränitet. Det tycks alltså finnas en viss realistisk ådra även hos ukraïnierna, även om man utåt visar kompromisslös försvarsvilja.

Mig säger dessa siffror att den enda vägen ur dilemmat är förhandling, och ju förr desto bättre. Ju mer tiden går, desto sämre blir Kievs kort. De som hävdar annorlunda har uppenbarligen inte Ukraïnas välgång framför ögonen, utan hyser fördolda motiv av något slag, kanske att med ukraïnierna som pjäser nöta mot och försvaga Ryssland. Men man försvagar bara Europa.

Ukraïninerna inser att man kommer att behöva avstå territorium i en förhandlingslösning för att kunna bevara suveränitet i övrigt.
Kategorier
Europa Politik

Lillbritannien ändrar kurs?

Förändringens vindar blåser över Europa, med stark högerbris på kontinenten, inte minst i de tongivande länderna Italien, Frankrike och Tyskland. Skandinavien och Storbritannien är i vanlig ordning motvalls kärringar, och särskilt den senare önationen gör i dag helt om när Labor tar makten efter fjorton års konservativt vanstyre.

Lillbritannien är kanske en mer korrekt term, då det forna imperiet är en blek skugga av sitt forna själv, med bud på ytterligare sönderdelning framdeles, om Skottland frigör sig. Men även för att landet går kräftgång ekonomiskt och på andra vis, och därmed minskar i betydelse.

Detta tycks dock inte ha satt så stora spår i det brittiska psyket, och man tror alltjämt att man är något slags världsledare med rätt att tillrättavisa andra nationer eller lägga sig i andras bestyr, exempelvis avspeglat i den arroganta koloniala hybris man uppvisar gentemot Kina genom att skicka sina kanonbåtar till Sydkinesiska sjön eller att bråka om sin forna kronkoloni Hongkong. Keir Starmer kan möjligen beträda en mer fruktsam väg i detta avseende och förbättra relationerna och det ekonomiska utbytet.

Klart för britterna står även att Brexit var det största av misstag, och man har förlorat kraftigt på att stå utanför den gemensamma marknaden, samtidigt som invandringen paradoxalt nog har ökat. Man uppnådde inte det man ville, men fick betala dyrt för snedsprånget.

Om Starmer vill göra verklighet av sina löften bör han således omedelbart inleda förhandlingar om återinträde i unionen, utan att hålla en ny folkomröstning om saken. Det kanske svider i själen, men är det som bäst och snabbast kan få Lillbritannien på fötter, samtidigt som det stärker Europa.

Lillbritannien kollapsar framför våra ögon.

Minskade reallöner under flera år kan man nämligen inte åtgärda genom att trycka pengar, och inte heller kraftig omfördelning löser problemet. Man måste ha större snurr på hjulen, vilket man får genom integration i unionen. Högre tillväxt ligger i grunden för att kurera Lillbritannien.

Även den brittiska demokratin har varit i gungning under en tid, med inte mindre än fyra regimer under blott två år: Bojo II, Truss, Paki-Sunak och snart Starmer. Av dessa satt Liz Truss inte ens två månader på tronen. Uppenbarligen får man inte politisk ro så länge Lillbritanniens problem kvarstår, och Labor har därmed ett gyllene läge att koppla greppet för lång tid – om man spelar korten rätt.

Men även Starmers program innebär fortsatt europeiskt utanförskap samt stärkt gemenskap med övriga Five eyes. Även Starmer avser fortsätta med Aukus och geopolitisk inblandning i Hongkong och Sydkinesiska sjön. Även Starmer ämnar fortsätta på den inslagna vägen i Ukraïna. Detta lär inte stärka Lillbritannien.

Men samtidigt vill Labor satsa på kärnkraft i en ambition om att bli en «grön supermakt». Vid början av seklet stod kärnkraften för en fjärdedel av energiförsörjningen, medan den i dag är nere på en sjundedel. Beroendet av dyr gas tycks ha fått britterna att vakna upp.

Å andra sidan innebär de sura relationerna med Kina att kärnkraftsprogrammet har gått i stå, och det är just Kina som konstruerar anläggningarna i Hinkley C och Bradwell B. Starmers tanke att samarbeta med Kina där det är möjligt, konkurrera där det är nödvändigt och utmana där man måste kan erbjuda vissa problem i att lösa upp erforderliga knutar.

Just förhållandet till EU och Kina är tillsammans med energifrågan kanske de viktigaste av bestyr Labor har att ta itu med om man vill få landet på fötter igen, och många av partiets övriga reformer av inrikes snitt beror i hög grad av att man får fart på tillväxten. I annat fall lär Lillbritanniens problem fortsätta som tidigare. Tillåt mig tvivla.

Lillbritannien sjunker. Finns någon räddning?
Kategorier
Europa Politik

Macrons politiska självmord

Både högern under Rassemblement national och den rödgröna extremvänstern stärker sina kort på bekostnad av Macrons inte helt breda mittenalternativ, efter att presidenten efter nederlaget i europavalet plötsligt fick för sig att utlysa nyval till parlamentet. Man ställde sig redan då frågande till Macrons utspel, men i dag står det klart att det var ett politiskt självmord.

Visserligen är bara första omgången avklarad, men resultatet bekräftar med råge sentimentet i europavalet, och Rassemblement nationals högerkoalition går framåt rejält, medan Macrons vänsterliberaler backar. Omvandlat till mandat skulle RN med detta utfall få egen majoritet i församlingen med 297 mandat av 577, och därmed skulle man även ha fördel inför kommande presidentval.

Macron har i vilket fall som helst gjort sitt, och hans parti Ensemble får med detta resultat 70 mandat. Allt talar för att han därför drar sig tillbaka och förordar en röst på extermvänsterkoalitionen Nouveau front populaire (NFP), omfattande kommunister, ekofascister och socialister, eller tillsammans med denna bildar en bredare antihögerfraktion.

Även i föregående val har man bildat allianser för att på så sätt få bort högern, men utsikterna att lyckas minskar för varje gång. Så här nära att ta makten har Rassemblement national aldrig tidigare varit, och om det inte sker på söndag, så lär det ske inom en snar framtid. RN får denna gång stöd av Les Républicains, som med sina 9.6 % inte går vidare till andra omgången.

Det hjälper därvidlag inte att etablissemanget med universitet och andra institutioner «mobiliserar» mot RN, på ungefär samma sätt som har skett mot Sverigedemokraterna i Sverige. Folket har fått nog av massinvandring och dess konsekvenser samt ekonomiska reformer som främst gynnar eliten. Macron ses därvidlag som en motsvarighet till Annie Lööf i Sverige, en globalist som inte främst har Frankrikes väl framför ögonen.

Införa andra rundan är det således klar fördel för Rassemblement national, men valsystemet är oberäkneligt och ger inga klara besked om utgången när småpartierna försvinner och nya block kanske formeras. I värsta fall uppstår dödläge i parlamentet med Ensemble som vågmästare mellan RN och NFP, vilket borgar för fortsatt kaos.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Bättre värld med Trump

Donald Trump är affärsman, och i de kretsarna brukar man fimpa verksamheter som är olönsamma i någon mening. Som Nato, eller europeiska allierade. I don’t give a shit about Nato, som han själv uttrycker saken, och han vill inte punga ut med skattepengar på konflikter som inte angår USA.

Kanske skulle han på inrådan av andra inte gå riktigt så långt, men han skulle definitivt sätta punkt för kriget i Ukraïna genom att dra in vidare amerikanskt stöd, varvid Europa inte har så mycket annat val än att följa i dennes fotspår. EU tvingas därmed inse att man inte kan förlita sig på USA och att pax americana därmed är över.

Det är i grunden bra, eftersom Europa då måste stå på egna ben istället för att utgöra vasall åt Washington, och man kan inte heller stå under amerikanskt beskydd i utbyte mot att ständigt blunda för amerikanska övergrepp. Europa måste bli självständigt, ett tredje centrum jämte Washington och Beijing, samtidigt som man måste ha ett realistiskt förhållande till Moskva.

Onkel Sam drar sig tillbaka till en fredligare tillvaro.

Trumps aversion mot Nato innebär vidare att planerna på att bygga en motsvarande organisation i Asien lär skrotas. Därmed avbryts den skadliga upprustning som för närvarande pågår, med ett allt mer militariserat Japan i färd med att överge sin pacifistiska konstitution och under övervägande att blanda sig i frågan kring Taiwan. Asien har haft nog med japanskt vapenskrammel under det gångna århundradet.

En logisk följd av en sådan utveckling är att USA:s våldsamma militära överkapacitet kan bantas, varvid pengarna bättre kan användas för civil upprustning, inte minst av landets förfallna infrastruktur. Det är helt enkelt en bättre värld när länder investerar i den egna nationen hellre än att söka konflikt med andra.

Onkel Sam spelar högt mot Kina.

Handelskriget och trätorna med Kina lär dock fortsätta och kanske intensifieras, men Zhongnanhai ser ändå långsiktiga fördelar med Trump vid rodret, bland annat sagda avspänning i Asien och förändrade geopolitiska förutsättningar genom försvagade allianser. Hellre hård ekonomisk konkurrens med fulspel än risk för storkrig, och oddsen är betydligt högre för att Trump skulle komma till Taibeis försvar – därmed är även risken för en invasion automatiskt lägre.

Avspänning i världen kompenseras emellertid med hårdare stridigheter internt när USA sluter sig inåt, och Trump lär ha långt skridna planer på att angripa monarkin och adeln i Washington samt mer radikalt bearbeta den djupa staten. Även det kan vara till global båtnad, då den vänsterextrema exporten av woke kan komma att begränsas kraftigt när den amerikanska nationen återfår sansen en smula.

I kombination med ett Europa som vrider sig åt höger kan det vara början på slutet av det svåra tjugotalet, och ljuset av en mindre renässans kan kanske börja skönjas i slutet av tunneln. Ja, jag ska heja på Trump.

Den fortsatta kampen mellan USA och Kina blir mindre krigisk och mer strategisk under Trump.