Kategori: Europa

Påven och Stollenberg

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-11T18:18:29+01:00 CET

Pontifikatet i Rom uttalade en nykter utsaga om att Kiev borde hissa vit flagg, det vill säga erkänna sig besegrad, istället för att fortsätta skicka människor i drivor in i dödens köttkvarn längs fronten. På det svarade Voldemort Zelenskyj att flaggan är gul och blå, inte vit.

Den ukraïnska statsbildningen är som bekant tämligen ny i historiskt perspektiv, och det har aldrig funnits någon ukraïnsk stat före 1991. Man har ömsom lydit under litauer och polacker, ömsom under ryssar, och nu kanske främst under amerikaner. Den ukraïnska nationalismen är även den en relativt ny företeelse, med en del morbida inslag.

Bland annat välkomnade man under andra världskriget tyskarna som «befriare», men till priset av att Ukraïnas många judar fick plikta i ugnarna. Det är av detta skäl nazism och dess efterföljare fick fäste i Ukraïna, och det är även av denna orsak Moskva benämner Kiev-regimen nynazistisk.

Härav är det svårt förstå varför Väst lägger så oerhört mycket krut, pengar och prestige på att försöka bryta loss Ukraïna – Lillryssland – istället för att befria katalanerna, baskerna eller andra grupper som minst lika mycket som ukraïnarna anser sig företräda en egen nation. Saken bottnar förstås i geopolitik, i en evig träta med Ryssland, och man vill inte ge upp den möda man lagt på orange (snarare än gulblå) färgrevolution sedan Sovjetunionens fall.

Natos generalskreterare Stollenberg inflikar således i debatten att det inte är vita flaggor Ukraïna behöver, utan vapen. Men vapen kan inte vinna kriget, och än mer än vapen behövs mannar på slagfältet för att Kiev ska kunna hålla ryssen stången. Men stövlar på backen vill Stollenberg inte skicka, vilket förstås är ett fullkomligt befängt resonemang om man verkligen vill att Ukraïna ska vinna.

Ty demografin talar entydigt till Rysslands fördel, och man har i kraft av större folkmängd matematiken på sin sida. Båda parterna har förvisso demografiska problem, men Ukraïna har redan passerat den punkt från vilken man aldrig igen hämtar sig. Det blir inte bättre av att man nu sätter in kvarvarande fyrtioåriga män och äldre i tjänst.

Även industriproduktionen är på Rysslands sida, då det avindustrialiserade Europa inte riktigt har kapacitet att tillverka erforderlig mängd vapen och ammunition för att jämna ut spelplanen. Från von der Liar i Bryssel kommer visserligen stora ord om att Europa ska tillverka «supervapen», men det förutsätter då att tyskarna får tummen ur röven innan Kievs siste man är nedhuggen.

Samtidigt kan Stollenberg och Nato förstås inte bedriva annat än ekonomiskt hybridkrig mot Ryssland samt förse Kiev med vapen, eftersom man annars utökar konflikten till ett veritabelt storkrig på kontinenten, med påtaglig risk för bruk av åtminstone taktiska kärnvapen.

Ryssland är världens andra militära stormakt i slagkraft räknat, men kan i praktiken aldrig vinna mot Nato. Men på samma sätt kan Nato inte vinna mot Ryssland, och det är därför närmast garanterat att det urartar i kärnvapenkrig. Sådan är ekvationen, och sådan har den varit sedan kalla krigets dagar – terrorbalansens matematik har aldrig upphört.

Men därmed kan Ukraïna inte heller vinna tillbaka förlorat territorium oavsett hur mycket vapen man erhåller, och således har Ryssland redan vunnit kriget. Vad är då poängen med att skicka mer vapen och ammunition? Vad är Stollenbergs och Natos slutmål härvidlag? För man har väl ett sådant? Eller?

Pontifex maximus terminerar det ukraïnska experimentet.

Europa Filosofi Kultur Politik Ryssland USA

Vårt sätt att leva

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-09T13:40:23+01:00 CET

Tydligen har Sverige anslutit sig till Nato för att skydda vårt sätt att leva, en underlig amerikanism (our way of life) som i politiken upprepas ad infinitum tillsammans med motsvarande plattityder, som våra värden eller den regelbaserade världsordningen. De halvkvädna och luddiga begreppen definieras emellertid aldrig, utan förutsätts vara implicit givna.

Men en sak är säker: Magdalena Anderssons sätt att leva har ingenting att göra med mitt sätt att leva, och hennes samhälle, hennes värden och hennes världsbild har inte heller mycket gemensamt med mina motsvarigheter. Outtalat här är således en modern sekulär form av cuius regio, eius religio, att undersåtarna med automatik omfattas av monarkens (statsministerns, etablissemangets, Bryssels) tro och världsåskådning.

Man kan annars elementärt konstatera att vårt sätt att leva har rubbats i sina grundvalar under de senaste decennierna, och ett folk har aldrig varit så hunsat i att tvingas förändra sitt sätt att leva för att ge plats åt en oönskad miljonhövdad skara utsocknes migranter. Den svenska kulturen har redigerats, ord har förbjudits, hälsningsgester har deklarerats vara diskriminerande och folket har anklagats för att vara genomrasistiskt.

På motsvarande sätt förhåller det sig med *2SHBTQIAP++ och transagendan, en vänsterextremistisk rörelse som har implementerats uppifrån och ned med sedvanlig social ingenjörskonst. Man kan annars vara tämligen säker på att folket hellre hade sett en tandvårdsreform än att könsdysforiska element ska erhålla könskorrigerande vård eller att man i gängkriminalitetetens spår satsar stort på traumakirurgi.

Vårt sätt att leva har även hotats av islamistiska celler inympade i det svenska och europeiska samhället under stort inflöde av migranter undan amerikanska krig. Terrornivån är konstant förhöjd, och folket uppmanas att inte gå med hörlurar. Utanförskapsområden har vuxit upp som svampar ur jorden, och med dem har kommit omfattande kriminalitet, sexuellt våld och kulturell friktion. Kvinnor drar sig numera för att gå ensamma om kvällen. Vårt sätt att leva?

Under tvåhundra år av alliansfrihet kunde Sverige utvecklas efter egen vilja och i egen regi, och vi blev ett demokratiskt land utan bombliberalism eller andra påtryckningar. Vi hade frihet att välja och att uttrycka oss fritt avseende omvärlden, och gick inte i någons ledband. Hot fanns från Tyskland, men ingen allians hade räddat oss ur den kalamiteten, utan tvärtom dragit in oss i stridigheterna.

Hot från Ryssland har inte förelegat överhuvudtaget sedan 1815, och det faktum att Moskva gör anspråk på hävdvunnet ryskt territorium – historiskt kärnområde i Kievrus – ändrar inte på detta faktum. Däremot blir vi med automatik rysk måltavla när vi ansluter oss till en aggressiv militärpakt som ständigt utökar sin östgräns mot Ryssland.

För att komma i fråga för medlemskapet har vi tvingats kompromissa med vårt sätt att leva, nämligen genom att lägga sordin på den egna utrikespolitiken, självcensurera samt inte minst krypa för diktatorn i Ankara. Rättsstatens principer kastades ut genom fönstret när domstolar gick på politikens linje i att utvisa förmenta terrorister till den islamistiska skurkstaten.

Den anpassningen fortskrider när vi knyts allt hårdare till det amerikanska imperiet, och vi binder därmed ris för egen rygg. Vårt sätt att leva begränsas till det amerikanska sättet att leva, som nog inte ska ses som vare sig fördömligt eller uppbyggligt. Med Washingtons hållhakar blir vi inlåsta i en given mall, och har inte längre frihet att själva välja inriktning. Det är en form av förslavning eller suzerän underkastelse i vasallskap, och därmed ännu ett fatalt politiskt misstag.

Europa Kina Teknik USA

Lianghui

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-08T09:26:44+01:00 CET

Årliga plenarsessioner i Nationella folkkongressen respektive Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens fortskrider en smula i skuggan av det israeliska folkmordet i Gaza, den molande konflikten i Ukraïna samt lokala nyheter som den svenska Nato-anslutningen. Det kan samtidigt passa Kina ganska bra att få operera i kulisserna ett tag.

Sessionerna – Lianghui (两会, två konferenser) – har i själva verket fokus på sådant inrikesgods som inte är så intressant för en utrikes åhörarskara, som skola och minoritetspolitik. Men det är också ett tillfälle för Partiet att presentera den fortsatta inriktningen samt låta sig intervjuas i allehanda frågor.

Signaler som emanerar från Beijing är således att man ämnar upprätthålla samma mål om fem procents tillväxt även under 2024, vilket givet de turbulenta omständigheterna är en ambitiös målsättning. Försvaret erhåller en sjuprocentig uppräkning, men ligger ändå stabilt under två procent av BNP, och man når alltså inte upp till Nato-standard ens om man räknar in dolda summor till ytterligare en tredjedel.

I kontext utgör den kinesiska försvarsbudgeten en tredjedel av den amerikanska, eller kanske runt hälften med köpkraftsjustering. Omvänt är den av samma dimension som den samlade budgeten i Indien, Japan, Sydkorea, Australien och ytterligare tolv länder i regionen. Man bör förstå det som att Kina är en betydande regional militärmakt, men inte en global.

Uttryckt som andel av statens utgifter rör det sig om under fem procent, i kontinuerligt sjunkande trend. Det är betydligt mindre än de flesta grannländer, utöver Japan, och indikerar alltså inte någon betydande upprustning utan en stabil ordning, i kontrast till mediespinnet om Kina som en «aggressiv» militärmakt.

Kina bygger ett fjärde hangarfartyg, meddelades under Lianghui.

Nej, Kinas fokus är och förblir ekonomin, mer precist den teknologi som allt mer utgör fundament. Innovationer och satsning på forskning och teknisk utveckling är således kärnan i budskapet, i syfte att ta sig förbi de hinder som amerikansk exportkontroll utgör. Kina har för avsikt att bli självförsörjande i sådana delar där man ligger efter, som avancerad halvledarteknik.

Men en given konsekvens av det är att Kina därmed inte bara kommer ikapp, utan även går förbi och småningom blir en ledande halvledarmakt, med förmåga att konkurrera ut resten av fältet givet sin blotta storlek och andra fördelar i form av logistik och produktionskapacitet. USA skjuter sig därför i foten genom att på så sätt stimulera Kina till avancemang, i utbyte mot att kunna sinka nationen under en kortare tid – därav fem procent i tillväxt snarare än kanske sju eller åtta.

Ytterligare hinder utgörs av amerikansk och västlig merkantilism med tariffer och andra vägbulor för kinesisk export, exempelvis av elbilar, Det heliga klimat sägs vara av största vikt för Bryssel, men tydligen inte till priset av att låta Kina «invadera» Europa med solceller, vindturbiner, elbilar och annan grön teknik där man är världsledande och fullständigt dominerande.

Ett är säkert, nämligen att kinesisk teknik kommer att dominera vår vardag i en snar framtid.

Man kanske har en poäng i att Kina måste öppna sin marknad mer, men i grunden är denna «avglobalisering» skadlig för alla parter, inte bara för Kina. Det är en «lose-lose-situation», där vi i Europa kommer att dra det allra kortaste strået, eftersom vi är fullständigt beroende av export för vår välfärd och inte självförsörjande i den grad som USA och Kina är. Ty Kina kommer naturligtvis att svara på sådana handelshinder med reciproka medel, varvid tysk industri drabbas hårt.

USA kunde ta hål på den japanska ekonomiska utvecklingen och neutralisera den japanska halvledarbranschen med ungefär samma medel som man i dag riktar mot Kina, om än med annan retorik. Men Kina är så mycket större och mer betydande än Japan, och har med sin dominans i produktionskapacitet och monopolställning kring vissa nyckelprodukter en helt annan förmåga att bjuda motstånd.

Därför går Kina segrande ur striden, men möjligen med en viss bitterhet och fientlig inställning till Väst. Det skulle gynna oss (och dem) mer med fortsatt öppenhet och samverkan, istället för «konkurrens» i skilda system och med omåttligt fulspel. Global handel och annat utbyte är win-win, och vår kaka blir därför inte mindre för att Kinas växer – tvärtom.

Säkert är även att Kina består intakt i kulturell mening, oavsett andra förändringar.

Europa Politik Ryssland

Voldemort Zelenskyjs sista dagar

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-03T19:01:33+01:00 CET

Under två års tid har Kiev-regimen hållits under armarna av Väst, genom dels militärt understöd i form av vapen, ammunition och underrättelser, motsvarande hundra miljarder euro, men dels även finansiella bidrag uppgående till ytterligare hundratrettio miljarder euro. Vad händer om vidare hjälp uteblir?

Föreslagna stödpaket har redan försenats i amerikanska kongressen, medan allt fler röster i Europa höjs mot vidare subventioner i en konflikt som av allt att döma redan är förlorad. Vita huset har även aviserat en «bortre gräns» för fortsatt stöd, och att vi befinner oss i sluttampen av denna gräns.

Fronten ligger still sedan ett år tillbaka, och Ukraïnas «motoffensiv» visade sig bli ett praktfiasko. Sedermera har ryssarna återtagit initiativet, och rycker nu fram by efter by, om än i sakta mak. Uppenbarligen kan aldrig så mycket västerländskt understöd hjälpa Kiev att vinna kriget, utan bara att hålla emot under en begränsad tid. När den militära supporten uteblir, kan den ryska hären rycka fram obehindrat och lägga under sig hela Ukraïna.

Men dessförinnan kan Ukraïna faktiskt falla på eget grepp, nämligen när det finansiella stödet minskar undan för undan. Per månad har man hittills erhållit tre miljarder euro, vilket då är den summa som krävs för att underhålla landet i krigstid. Man har inte förmåga att under dessa omständigheter upprätthålla en intakt ekonomi på egen hand, utan blöder friskt.

Småningom förblöder man helt, varvid löner och pensioner inte längre kan utbetalas. Möjligen kan man härda ut ytterligare under en tid, men förr eller senare brister tålamodet, och vi har ett internt uppror mot Voldemort Zelenskyjs korrupta regim. Hungriga, oroliga och desperata människor kommer att inta parlamentet och kanske slutligen välkomna Putin Befriaren för att ända lidandet.

Vad man då gör med den korrupte Zelenskyj återstår att se, men har han tur tas han av daga direkt. I annat fall lär han få skaka galler under återstoden av sitt liv, nämligen i ett sibiriskt fångläger. Det var inte så det var tänkt, men sådant är kanske ändå Zelenskyjs slutliga öde.

Ytterligare konsekvenser av inre förfall är en enorm flyktingvåg, som nog inte kommer att välkomnas unisont av medlemsländerna i unionen. Marknaden för ukraïnska sexdockor börjar redan bli mättad, samtidigt som ingen vill befatta sig med desertörerna bland männen.

En praktisk lösning för att förhindra ett sådant bistert scenario finns emellertid, nämligen att man medan tid ännu är förhandlar fram fred. Naturligtvis blir en sådan huvudsakligen på Moskvas villkor, och Kievs och Bryssels hallucinationer om kapitulation från Kremls sida måste avvisas som psykotiska feberdrömmar.

Det bär mig emot att vara en sådan vresig party pooper, men jag är inte här för att vifta med den ukraïnska flaggan i kumbaya-liknande anda, utan att bibringa en smula realism till den frejdiga propagandan i övrigt. Kiev är alltså på fallrepet, och det är hög tid att inse det – rädda vad som räddas kan.

Europa Kina Politik Ryssland USA

Utslaktning

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-01T22:15:16+01:00 CET

Kinas ekonomi går för närvarande en aning trögt, även om inte alla förstår att det är en medveten förändring och ett tillfälligt tillstånd snarare än en kollaps. Bidragande externa faktorer är emellertid pandemin i kombination med amerikansk exportkontroll och handelskrig, som lägger sordin på den kinesiska tillväxten.

Men det ena ger det andra, och när den kinesiska tillväxten viker och horder av främst unga blir arbetslösa, har man som en följd mindre pengar att spendera på franska handväskor, tyska bilar och amerikanska telefoner. Längre ned i dominokedjan följer således minskad europeisk och amerikansk export till Kina, vilket ger motsvarande hack i kurvan i våra ekonomier.

I själva verket är det betydligt värre för europeisk ekonomi, inklusive svensk, som till skillnad från Kinas är i recession. En bidragande orsak härför är förstås även kriget i Ukraïna, eller snarare den energikris som har följt i spåren av detta och därmed gjort tysk industri mindre konkurrenskraftig. De olagliga och ineffektiva sanktionerna har knappast hjälpt saken, utan snarare förvärrat läget. Och när kranker Mann Europas viker ned sig, följer svenska och andra europeiska underleverantörer med automatik med ned i malströmmen.

USA har dock parerat detta effektivt genom att dels spränga Nord stream och därmed gett sig själv möjlighet att kränga naturgas till Europa, och dels locka till sig europeiska företag och investeringar genom Inflation reduction act och andra instrument. Samtidigt har kriget i Ukraïna inneburit manna från himlen för det amerikanska militärindustriella komplexet, som noterar rekordtillväxt.

Förlorare i denna geopolitiska härva är således vi i Europa, som tar osedvanligt mycket stryk när externa krafter drar i tåtarna. Det ger samtidigt en rad intressanta effekter, som vi här ska studera på ett ytligare plan.

Först har vi levnadskostnadskrisen, som följer i spåren av inflation, recession och arbetslöshet. Prisökningarna har gjort européerna fattigare än tidigare, och särskilt i förhållande till amerikaner och kineser. Det i sin tur resulterar i att missnöjespolitiker får större utrymme, och man kan notera en tung extremhögervåg i Tyskland och andra delar av Europa.

Politisk radikalisering sker samtidigt över hela linjen, i Sverige främst uttryckt genom en fullständigt utvecklad krigsspsykos, under vilken hela samhället ska ställas om och förberedas för krig. Den nordiska randstaten svängde över en natt, och valde bort tvåhundra år av alliansfrihet och neutralitet mot medlemskap i en förlegad försvarsallians från kalla krigets dagar, i tron att det skulle ge oss skydd mot den förmenta fienden i Moskva.

Denna omställning sker alltså samtidigt med att ekonomin viker nedåt brant för en längre tid, vilket nog inte är en tillfällighet. Det interna missnöjet med arbetslöshet, sämre villkor, prisökningar och till råga på allt okontrollerad kriminalitet och otrygghet externaliseras genom påhittade yttre fiender, som Kina och framförallt Ryssland, som får figurera som allmänna busemän mot vilka den folkliga vreden kan kanaliseras.

Ytterst handlar det möjligen om en veritabel utslaktning av en ung och arg generation genom aktivt krig mot Ryssland i Natos regi, eftersom detta är en i historiskt avseende återkommande metod för att varva ned under bistra ekonomiska tider. Krig är i slutändan en kamp om resurser, och bättre soldater än en förlorad generation går inte att finna – det är den naturliga krigscykelns momentum.

Det är så Hitlertyskland förklaras, som revanschism för det orättvisa versaillesfördraget, och det är så man alltid har lockat unge män att dra i krig för en färgad tygbit och det symbolvärde en sådan har. Att det aldrig skulle komma att hända igen är förstås höjden av naivitet, och vi ser nu samma slags flipperspelseffekter utspela sig som under de båda världskrigen.

Macrons utspel häromdagen att Nato kan sätta stövlar i backen i Ukraïna vittnar om att man åtminstone umgås med tankar om ett vidgat krig, eftersom Ryssland ju inte «får» vinna. Just nu säger andra stopp och belägg, men ge det några månader till, och galenskapen är förmodligen all. Planering finns.

Man kan med rätta fråga sig om Västs söndercurlade regnbågsarmé av sojapojkar och BLM-butches verkligen kan matcha Putins barska mannar, men i realiteten behöver man bara sätta in en mindre andel mer hormonstinna män av klassiskt snitt för att matcha den krigströtta Röda armén. Och i slutändan är det ändå fråga om ett tekniskt krig, där den som har mest förödande vapen vinner. Det är synd om människan.