Landet förklarade sig självständigt redan 1990, men betraktas alltjämt av omvärlden som en del av Moldavien. Man har emellertid effektiv kontroll över sitt territorium, med egen konstitution, flagga, valuta och så vidare, under ett parlamentariskt presidentsystem.
Men i likhet med Katalonien, Abchazien och andra utbrytaregioner i Europa, erhåller man inget stöd för sin frihetssträvan. Västledare vill ogärna se ytterligare balkanisering av Europa, samtidigt som man aktivt strävar efter att stycka upp förmenta fiender världen över, exempelvis Kina – man infiltrerar och lägger sig i Hongkong, Xinjiang och Tibet, samtidigt som man har dubbla måttstockar kring utbrytarprovinsen Taiwan.
Samma frihetstörst gör sig inte riktigt gällande kring Transnistrien, för att landet lutar mot Ryssland och således vill tillhöra en traditionellt östlig sfär snarare än det Väst som Moldavien strävar efter att ingå i. Det är i grunden samma slags konflikt som i Sydossetien, Abchazien och Nagorno-Karabach eller tidigare Donetsk.
Vad transnistrierna själva anser är härvidlag sekundärt, eftersom det finns större geopolitiska ambitioner i bakgrunden. Exempelvis EU har nyligen uttalat vilja att inkorporera Georgien och Moldavien i unionen, just för att suga åt sig forna sovjetspillror och kontrollera utbrytarrepublikerna därstädes samt i syfte att hålla Ryssland i schack.
De där krusidullerna och piruetterna man brukar göra kring folkrätt, demokrati och så vidare är mest retorik i syfte att försköna den egna expansionen och ge någon sorts rational för sitt agerande, och man talar som alltid med dubbla tungor. Tydligen är Israel ett land som har en ovillkorlig rätt att existera, men man kan inte på en och samma gång erkänna Palestina?
Nå, en fundamental skillnad är här att Transnistrien har de facto-kontroll över sitt territorium, och man har även en mindre rysk fredsbevarande styrka på plats. Inte ens Ryssland har erkänt republiken, men ger naturligtvis inofficiellt stöd.
Men ett officiellt erkännande kan komma i dagarna, sedan delar av Transistriens proryska regering har begärt skydd av Moskva från moldavisk infiltration. Därmed kan ett pärlband av andra stater följa i Rysslands spår, varvid självständighetsfrågan kan bli föremål för mer formell deliberation i FN-skrapan.
Transistrien kan även komma att ingå i ryska federationen, vilket då ger Moskva en östlig front mot Ukraïna och ett gott incitament att täppa till korridoren mellan Krim och Transnistrien, nämligen genom att inta Odessa och skära av Kievs kontakt med Svarta havet. Huvudvärken blir allt svårare i Bryssels tandemkvarter för EU och Nato.
Utvecklingen bekräftar egentligen bara den här ofta anförda tanken att det vore en god idé att söka ett fredsfördrag under status quo, istället för att se hela Ukraïna sväljas av Ryssland, ty det blir det logiska resultatet om konflikten tillåts pågå ad infinitum, nämligen för att stödet till Kiev successivt kommer att minska och att man därmed saknar motståndskraft. Och ett självständigt Transnistrien är kanske ändå ett bättre alternativ än att Rysslands gränser förflyttas längre västerut?
Den vidare utvecklingen i brist på fred: inkorporation av Transnistrien, därefter sikte på Odessa, Nikolajev, Dnepropetrovsk och Charkov.
Den kristna sekten uppstod under första århundradet i Grekland, och blev inom loppet av några hundra år statsreligion i det romerska imperiet. Men till Sverige kom läran långt senare, och den svenska kyrkan bildades först 1164. Forn sed städades raskt undan, och den svenska konformismen hade sin gilla gång.
Kyrkans ställning hade då redan börjat försvagas under en medeltid stadd i förändring mot renässans, och den reformation som kulminerade med Luther och de efterföljande religionskrigen skakade om Europa. Sverige var här dock snabbt med på noterna, och kunde redan 1536 ansluta till det protestantiska lägret, nämligen för att det gav möjlighet för Vasa att förstatliga kyrkan och nyttja institutionen för egen räkning.
Sverige ansökte sent om medlemskap i den tidens europeiska union – katolska kyrkan – och blev raskt indraget i korståg mot de otrogna finnarna, vilket gav upphov till den historiska fientligheten med Novgorod, det vill säga Ryssland.
I Europa ledde vetenskaplig revolution, upplysning och ett flertal andra rörelser till franska revolutionen 1789, då man raskt gjorde sig av med både gud och kung samt införde demokrati. Detta var dock inget för Sverige, som väntade till 1921 med att etablera demokrati. Religionsfrihet fick vi faktiskt först 1953, men kvar är såväl kungen som den i lag reglerade statskyrkan – som nu används på samma sätt som tidigare för att sprida och befästa tidens vänsterliberala doktriner.
Avsmaken för Napoleons bombliberalism var stor i Sverige, särskilt som den ledde till att vi förlorade Finland, även om vi samtidigt fick Norge som tröst. Nationen beslöt att bli neutral, avskärmad från omvärlden, utan att beakta de underliga strömningar som timade i Europa.
Under världskriget resulterade denna attityd i att Sverige tillät tyska förband i transitrafik genom landet, samtidigt som man förvägrade brittisk och fransk trupp att undsätta det av Sovjetunionen angripna Finland. Finlands sak var inte vår, och inte heller Europas. Det var visserligen klok politik, men samtidigt självisk.
Som en konsekvens var Sverige inte intresserat av att ingå i det djupare samarbete som etablerades i kol- och stålgemenskapen efter kriget, senare kallat Europeiska gemenskapen (EG) och numera Europeiska unionen (sedan 1993). Sverige anslöt som bekant först 1995, nästan halvannat sekel efter grundandet.
På samma sätt fanns inget intresse av att ingå i militäralliansen Nato, som bildades 1949 i syfte att värna fred i Europa och Nordamerika samt utgöra grundbult i det kalla krig som tornade upp sig under amerikanskt inflytande. Sverige dominerades av Socialdemokraterna, vars vänsterlutning förhindrade en vidare gemenskap med västmakterna.
Visserligen låg vi tidigt under täcket med amerikanerna, då vi i hemliga fördrag samarbetade kring signalspaning och hade ganska omfattande militärt samarbete, men mycket av den socialdemokratiska politiken var i opposition till västliga friheter. Sverige var därför på ytan en neutral stat som odlade ett socialistiskt folkhem med statliga monopolmedier, statligt apoteksmonopol, statligt alkoholmonopol och en i övrigt omfattande statlig inblandning i näringslivet.
Tekniskt paradigmskifte med satellitteve pajade dock monopolet, och därmed kom svenskarna att åtnjuta främmande tankar i större utsträckning än tidigare – Socialdemokraterna misslyckades med att förbjuda parabolantenner. Frihetens idéer är vad som ledde till närmandet mot EU samt viss liberalisering av landet. Men inte mer än att systemmonopolet bevarades, statskyrkan alltjämt reglerades av staten och att statsmedier fortsatt hade en stark ställning. Än i dag är svenskarna inte betrodda att handla vin i matbutiken som i resten av Europa.
Det rör sig här uppenbarligen om ett mycket efterblivet land, som långt senare än andra länder inkorporerar moderna strömningar, om alls. Naturligtvis med undantag för vissa vänsterliberala doktriner, som man snabbt har importerat från amerikansk universitetsmiljö, strömningar som inte är av vikt för folkets materiella välfärd men som är utmärkta verktyg för att kontrollera människors tankar och att bedriva social ingenjörskonst med.
Det efterblivna landet tar nu ytterligare ett extremt sent steg genom att hoppa på den numera helt förlegade militäralliansen Nato, sjuttiofem år efter dess grundande. Detta sker därtill i fullständig panik, utan demokratisk förankring i debatt och sedvanlig parlamentarisk exercis. Minsta skitlag måste behandlas under flera år i den byråkratiska grottekvarnen, men att växla säkerhetsordning tycks vara lika enkelt som att byta underkläder.
De JAS-plan vi aldrig lyckas sälja får i alla fall ny målarfärg.
Men även det är egentligen i enlighet med svensk tradition, där vi kan byta tro från en dag till en annan när överheten så vill, varvid konsensusandan fordrar att alla sjunger i samma kör och att alla medborgerliga magneter pekar i samma riktning, på det att man i annat fall riskerar att bli utfryst, brännmärkt och förvisad.
Ryssen kom emellertid inte under hela kalla kriget, och har för övrigt inte synts på två hundra år, men om man får tro ledargarnityrets paranoida retorik står Sverige snart på tur att angripas av den ryska hären, och därför är det så bråttom, bråttom, bråttom att upptas i Natos medlemsrulla, för att det ska göra oss säkrare. Det tog dock nästan två år.
Men dels innebär det att Moskva nu ser Sverige som en kollektiv bricka i Nato under amerikanskt kommando, och att man därmed riktar missiler mot svenska installationer samt förbereder för hybridkrigföring på ett sätt som annars aldrig skulle ha skett under neutral flagg. Vi blir därmed inte alls säkrare, utan utsätter oss istället för risken att bli kollateral skada vid en konflikt mellan Ryssland och Nato.
Och dels innebär medlemskapet inte alls någon garanti för att övriga Nato kommer till undsättning om vi mot all förmodan skulle bli angripna. Den beryktade artikel fem i Nato-fördraget utgör inget absolut krav för medlemsländerna att skicka trupp, utan biståndet kan ske i den omfattning som enskilda medlemstater finner nödvändigt.
Det enda medlemskapet innebär är egentligen att vi i än högre utsträckning avhänder oss vår självständighet, och därmed blir en lydstat under USA. Washington behöver inte invadera för att installera baser, som i Tyskland och Japan, utan får utan motprestation åtkomst till svenskt territorium, därtill under egen jurisdiktion. Lycka till med att reversera denna ordning när USA faller samman under kaotiska inrikespolitiska stridigheter!
Nato-runkarna i högern – och numera även i vänstern – har långt om länge fått sin vilja igenom, men det är knappast något som gagnar Sverige och svenskarna. Förr eller senare uppstår svekdebatten, och det kan bli ett tämligen underhållande evenemang att ta del av.
Det är i grunden bra med ett förstärkt försvar, men inte i regi av Nato. EU måste arbeta fram en egen organisation, fri från skadligt amerikanskt inflytande.
Inledningen av tredje året av kriget i Ukraïna manifesteras i statsteve med direktsänd socialporr från Kiev, med skildringar av enskilda soldaters och flyktingars liv. Den ensidiga propagandan om den «fullskaliga» «storinvasionen» grundar sig i fablen om att det var där i Kiev som folket en gång reste sig i demokratisk anda mot en rysstrogen president, ett skeende som sedermera ledde till annektering av Krim och skärmytslingar i Donbass, och nu invasion.
Men det var nog inte främst «folket» som sökte «färgrevolution», och det finns omfattande belägg för Washingtons medverkan i och planläggning av statskuppen, folkupproret och den vidare politiska processen. Det rör sig om klassiskt nationsbygge i syfte att inkorporera ett land i den västliga sfären och vidga Natos tentakler, ett projekt som möjliggörs av den tudelning av Ukraïna som föreligger i språk och kultur.
Den klyftan är nu realiserad även i fysisk mening, sedan Moskva har etablerat kontroll över ryssdominerade oblast i Ukraïna, territorier som man har inkorporerat i federationen och som småningom kommer att erkännas som ryska av omvärlden. När allt damm har lagt sig.
Från politiskt håll svajar stödet allt mer, särskilt i USA, där republikanerna har fått nog av att ösa in pengar i ett svart hål som dränerar resurser utan att omsättas i territoriell förändring. Visserligen gynnar det amerikansk ekonomi i allmänhet och det militärindustriella komplexet i synnerhet att elden underhålls, men på längre sikt skadar det den amerikanska planen för inneslutning av Kina om man tvingas lägga krut på ett flertal bränder och konflikter världen över.
Om USA faller bort, följer EU med automatik, eftersom unionen är svag och orkeslös på egen hand. Samtidigt går det allt mer upp för medborgarna i Europas länder att Ukraïna inte har någon möjlighet att «vinna» kriget, det vill säga ta tillbaka förlorade territorier.
Européerna tror inte längre på Ukraïna. När följer politikerna efter? (The European Council on Foreign Relations)
Analysen är enkel. Inte ens med det omfattande materiella och pekuniära stöd som västmakterna har erbjudit har man kunnat rubba fronten så mycket som en millimeter. Den omtalade «motoffensiven» blev ett komplett fiasko, och det är nu åter ryssarna som har initiativet.
Mot Ukraïna talar även demografin, med en mindre befolkning och koncentration kring medelåldern. De få unga som kan slåss vill av förståeliga skäl inte möta döden i unga år i ett meningslöst krig, och man får stöd av Zelenskyj. Alltså skickar man in allt fler fyrtio- och femtioåringar som kanonmat, tillsammans med frivilliga kvinnor, i den köttkvarn som inte kan resultera i annat än ond bråd död eller ett liv i invaliditet.
Européerna förstår ekvationen, och ser därför att den mest sannolika utgången är ett avtal mellan Ryssland och Ukraïna, givetvis främst på Moskvas villkor. I snitt tror bara var tionde europé på ukraïnsk seger, medan betydligt fler nu förstår att Ryssland står som slutlig vinnare.
Verkligheten har således kommit ikapp européerna, och realismen har börjat sjunka in. Med undantag för det alltid idealistiska och efterblivna Sverige, som tenderar att röra sig i fantasins gränsland i de allra flesta frågor. Svenskarna tror alltjämt på Kiev, vilket bara kan förstås som en medieeffekt.
För egen del har jag ingen tro alls, eller för den delen något investerat i kriget. Jag ser till realia, och kontemplerar båda sidors ståndpunkter, med konklusion att Ryssland har kammat hem spelet. Man har satt punkt för Natos vidare östexpansion och levererat en svidande nesa för Bryssel, även om det har kostat på.
Västs sanktioner biter emellertid inte på Moskva i den grad man hade hoppats på, utan skadar avsändaren mer än mottagaren. Ryssland har inte heller avindustrialiserat i samma omfattning som Europa och USA, och kan därför ledigt producera mer krigsmateriel för att underhålla ställningarna så länge som krävs, därtill med materiellt understöd från det globala Syd.
Under de förutsättningarna bör gemene man fråga sig vad syftet egentligen är med att fortsätta den meningslösa kampen, om den ändå inte kan resultera i vinst, utan bara innebär fler människors död på slagfältet. Frågan har ställts efter varje krig, men man tycks ha svårt att dra lärdom.
Det är nu inte von der Leyens söner som strimlas till slamsor i köttkvarnen längs fronten, ej heller svenska familjers, varför man kan hålla idealismens flagga högt utan att göra några egentliga uppoffringar. Ett fåtal svenskar har frivilligt sökt sig till detta armageddon, med typiskt resultat i död eller skada – ett mer hedervärt agerande än att ikläda sig en löjlig ukraïnsk flagga på kavajen.
Nu är dags att dra ett streck i konflikten och förmå Zelenskyj att underteckna pappren. Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson är förlorade till Ryssland, men om man inte passar sig kan Ukraïna implodera och helt och hållet falla i ryska händer. Man ska veta när man är besegrad, och Europa måste sörja för att freden inställer sig.
Sunaks terrorregim i London har hållit Julian Assange inspärrad i isolering i fem år, under utredning om utlämning till USA, där han anklagas för «spioneri». Det politiska beslutet att utlämna honom är sedan länge fattat, och det återstår bara att uttömma den meningslösa proceduren i de rättsliga instanserna.
Straffet för att ha avvikit under borgen har han förstås avtjänat, med femtio veckor i finkan. Men just för att han avvek anses risk för flykt föreligga, varför man håller honom inlåst i förvar. Varför detta måste innefatta isolering i en cell är dock oklart, och liknar mer tortyr än en gängse juridisk process.
Om detta är vad som menas med «mänskliga rättigheter» kan vi hädanefter lika gärna vara utan alla dessa högtidliga deklarationer av närmast religiös art. Och om detta är «demokrati» kan vi lika gärna välja diktaturen, för resultatet är ändå det samma, med den skillnaden att diktaturen inte låtsas vara ett finare system.
Mycken spekulation har i dagarna försiggått kring den ryske dissidenten Aleksej Navalnyj, som man menar är ett offer för Putin-regimens brutalitet. Så är det förvisso, men observera att Navalnyj å ena sidan är dömd (rättvist eller ej kan här kvitta), och å den andra hela tiden har haft ett kommunikationsfönster mot omvärlden.
Julian Assange är inte dömd, men avtjänar ändå ett straff utan tidsgräns i isolering, och han har heller inte möjlighet att meddela omvärlden sitt tillstånd eller sina tankar. Besökare får inte medföra kamera för att dokumentera hans förfall. Mänskliga rättigheter?
Assange är således minst lika mycket politisk fånge som Navalnyj, men under ett falskt sken av «demokrati», «rättsstat» och den «regelbaserade världsordningen». Assanges öde har sedan länge avgjorts av Washington, vars underhuggare och marionett London har fattat beslut om att kasta Assange till lejonen, på samma sätt som när Göran Persson utlämnade två egyptier till CIA för luftburen tortyr under hot om handelsblockad.
Snart ett faktum: Assange i amerikansk skenrättegång.
Av allt att döma sitter Assange inom kort på ett annat CIA-plan, med huva över huvudet, för transport till en minst lika omfattande skenprocess kring anklagelserna om «spioneri». Syftet från Washingtons sida har varit och är att dels neutralisera Assange (uppfyllt), dels bryta ned honom fullständigt, sig själv till straff och androm till varnagel.
I praktiken har man tagit Assange av daga, ty det som återstår av honom som person är en människospillra som aldrig mer kan återfå sin forna glans, optimism och livslust. Det är ett långsamt och utdraget mord på en dissident, långt mer utstuderat än den burdusa behandling Navalnyj fick erfara.
Medskyldiga i denna tortyr och detta mord är förstås även svenska myndigheter, som på Washingtons direkta order upprätthöll skenanklagelser om «våldtäkt» i syfte att kontrollera Assanges vidare öde, samt skenheliga stats- och kommermedier som har tagit etablissemangets parti mot en journalist som drog ned brallorna på den amerikanska skurkstaten. Skammen kunde inte ha varit större.
Det finns många sätt att döda människor. Ett av de mer utstuderade är att hålla dem i indefinitivt förvar och långsamt släcka livslågan. Assange dör därför som en åldrad man under tortyr i amerikanskt fängelse.
Donald Trump är inte närvarande vid säkerhetskonferensen i München, men hans skugga vilar ändå tung över evenemanget. Detta för att han har medvind i opinionen och har oddsen på sin sida att åter bli US-president, och för att han åter slungar ut chockerande uttalanden om att Ryssland borde angripa snyltarna inom Nato, det vill säga de som inte avsätter sina två procent till försvaret.
Det är en påminnelse om att den amerikanska demokratin är labil och föremål för tvära kast vart fjärde år, och att Europas säkerhet inte kan vila på en sådan skakig grund. Europa måste ta eget ansvar för sin utveckling, istället för att lägga alla sina ägg i den uttjänta amerikanska korgen.
De båda har olika mål och förutsättningar, med ett USA inbegripet i ett existentiellt kallt krig med Kina, medan Europa står i ömsesidigt beroende med Kina för sin export. USA är samtidigt självförsörjande på i princip allt, medan Europa beror av import av energi, spannmål och en lång rad andra produkter, varav en del av strategisk art.
Europa har därför ingen tung stämma av eget slag i världen, utan blir mest Washingtons nickedocka. För all del finns i Sverige ett förlegat och synnerligen naivt fokus på den «transatlantiska länken», men den uppfattningen är inte lika stark bland europeiska ledare i stort.
På samma sätt föreligger bland svenska, baltiska och en del andra europeiska politiker ett aggressivt förhållningssätt gentemot Kina, medan de större och tyngre medlemsländerna har en mer pragmatisk inställning till landet. Europas egen marknad är otillräcklig, och utan Kina skulle ekonomin implodera.
Förhållandet till Ryssland och kriget i Ukraïna är en annan skiljelinje. Visserligen har man gått hand i hand under de inledande två åren, men vi ser nu hur stödet svajar betänkligt i Washington, då representanthuset vägrar godkänna fler stödpaket. Trump har här deklarerat att han avser avsluta kriget «inom några dagar» om han blir återvald, vilket är liktydigt med att dra ett streck i sanden och erkänna rysk seger.
Förvisso ser vi ett vikande stöd även i Europa, och allt fler kommer till insikt om att Ukraïna inte kan återta vad man har förlorat, alldeles oavsett hur mycket pengar och materiel man pumpar in. Däremot kvarstår ett principiellt avståndtagande gentemot Moskva, medan Washington under Trump kan komma att normalisera relationen.
Här ser vi även hur Kina och Indien med flera nationer vidmakthåller vänskapliga relationer med Ryssland, istället för att ansluta till den västliga sanktionscirkusen. Det betyder inte att man ställer sig bakom aggressionen i Ukraïna, utan bara att man inte ser konflikten som tillräckligt skäl för att bryta band – man ser till skillnad från Väst även det ryska perspektivet i frågan.
Därmed skulle Europa stå ensam kvar på banan om USA faller ifrån, och det är uppenbarligen ingen fruktsam utveckling. Dels har sanktionerna ringa effekt, och dels spiller de över på avsändaren, med ett Europa numera statt i recession. Ska vi verkligen vara ovänner med Moskva för evigt, samt låta en koreansk situation uppstå i hjärtat av Europa? Skulle inte tro det!
Vad alla dessa trådar visar är att Västs problemformuleringsprivilegium är förbi, och att en polycentrisk världsordning numera är förhandenvarande. En mångpolig ordning med ett Väst tudelat i Washington och Bryssel samt med Beijing som ny central maktfaktor, flankerade av mindre poler som Nai Dilli och Moskva.
För Europas vidkommande innebär den utvecklingen att man måste komma ned från sitt moralistiska elfenbenstorn högt uppe i skyn och mer pragmatiskt sköta sina egna bestyr istället för att försöka kommendera och uppfostra världen i övrigt som under kolonial tid.
Den «regelbaserade världsordningen» under amerikansk hegemoni är till ända, och världen är därför i behov av en omförhandlad ordning som inte särskilt gynnar Väst och framförallt USA. Förhoppningsvis kan en sådan mer rättvis ordning komma till stånd utan ett nytt världskrig, och det ligger i Europas intresse att bidra till en sådan utveckling.
Europa måste finna en egen och självständig väg att stå stark i denna mer komplexa värld, med så hög grad av självförsörjning och diversifiering av varuflöden som möjligt, under ömsesidig respekt visavis övriga aktörer. Det enda europeiska politiker ska ha för ögonen är att utveckla Europa för européerna, snarare än att lägga sig i avlägsna konflikter och schismer.
