Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Chihuahuan Billström

En amerikansk diplomat beskrev en gång forne utrikes- tillika statsministern Carl Bildt som en medelstor hund med en stor hunds attityd, givet den överdrivna pondus den store statsmannen utstrålar. Men om Bildt kan man i vart fall säga att han var och är påläst, ärlig och av rätt kaliber för politikeryrket.

I samma härad finner vi sedan tidigare Olof Palme, som med stort och delvis spelat patos sökte sig till en större internationell arena genom att ta ställning mot USA under vietnamkriget, samt att på motsvarande vis uttrycka sympati med Kuba och andra kommunistregimer under ett folkrättsligt paraply. I verkligheten var Palme trogen USA och fientligt inställd till Ryssland.

I övrigt har kommit och gått mestadels osynliga och färglösa blåbär, medan på senare tid de mest besynnerliga stolpskott har figurerat på posten som utrikesminister. Sossarnas Ann Linde tar här något slags pris i egenskap av att vara fullständigt renons på elementär kunskap av det slag Bildt besitter, och förstår inte ens skillnaden mellan kärndrivna och kärnvapenbestyckade ubåtar.

Med Tidöregimens uppgång har moderaten Tobias Billström sedermera tillträtt som ny minister för utrikes frågor, med en rad bisarra utspel om en snar Nato-anslutning som inledande aptitretare. Småningom intog han även hållningen att Israels folkmord i Gaza utgör ett «proportionerligt» svar på Hamas terrorangrepp, och han har visat prov på viss förmåga att trassla in sig djupt i de egna resonemangen.

Tobias Billström (M) läser upp regeringens utrikespolitiska deklaration.

Här talar vi uppenbarligen inte om en medelstor hund, eller ens en pudel, utan kanske snarare en chihuahua med motsvarande intellekt. Man förstår detta intuitivt när man läser ministerns på knagglig svenska författade utrikesdeklaration, som mest innehåller plattityder, rappakalja och inbördes oförenliga ståndpunkter.

Större delen av dokumentet upptas av Ukraïna, där Billström menar att en demokratisk stat [har] anfallits av en auktoritär och att stödet till Kiev är de kommande årens främsta utrikespolitiska uppgift. Mantrat att vi fortsätter stödja Ukraïna så länge det behövs upprepas.

Men den korrupta hybridregimen Ukraïna är dels ingen demokrati, och har heller aldrig varit, och har dels heller ingen möjlighet att mota bort Ryssland. Det faktiska kriget är sedan länge avgjort till Moskvas fördel, och saken dröjer sig numera om att tillfoga Kreml en «strategisk förlust» genom att permanenta konflikten som ett slags Europas motsvarighet till det koreanska tillståndet – på ukraïnarnas bekostnad.

Den senare strategin är helt och hållet Washingtons, medan Bryssel och enskilda europeiska länders ledare är medvetna om att det nu behövs en exitstrategi, i praktiken ett fredsfördrag, mestadels på Moskvas villkor. Det är en enorm nesa, men Europa kan helt enkelt inte ha denna konflikt pyrande i evighet, och har heller inte råd att underhålla ett sådant skuggkrig.

Här kan man särskilt notera att Tyskland numera är Europas sjuka kvinna, stadd i recession och våldsam avindustrialisering till följd av «Energiewende» med nedlagd kärnkraft och framförallt bortfall av rysk gas. När Europas motor hackar, brakar även resten av systemet samman, vilket är varför Sverige har negativ tillväxt och accelererande arbetslöshet.

Kranker Mann Europas. Tyskland är likt Storbritannien i fritt ekonomiskt och politiskt fall.

Ukraïna är därför inte heller för svenskt vidkommande den viktigaste angelägenheten under «kommande år», utan en affär som vi snarast bör avskriva på förlustkontot. Fred och säkerhet i Europa kan inte uppnås genom att etablera ett nytt kallt krig med Moskva, utan kräver en ny och gemensam säkerhetsdoktrin.

Billströms tanke om att EU:s utvidgning är en geostrategisk investering i fred, demokrati, säkerhet, stabilitet och välstånd är därför förfelad, eftersom det är en fortsättning på just den expansionistiska politik som har lett till konflikten i Ukraïna. Sverige kan därför inte alls välkomna beslutet att inleda anslutningsförhandlingar med Ukraïna och Moldavien, och bör i övrigt inte befatta sig med «geostrategi» – vi lämnade det gebitet med Karl XII.

Men i Billströms spelbetonade fantasivärld har Sverige sedan länge lämnat svenskt territorium, och arbetar nu för att EU ska stärka sin roll som utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk aktör. Det ska ske genom «stärkt konkurrenskraft», och genom företag, handel och innovationer stärker vi EU:s geopolitiska inflytande, enligt ministern.

Här får han gå balansgång på tämligen slak lina ett tag, då han å ena sidan konstaterar att det finns ökade protektionistiska strömningar i världspolitiken, vilket drabbar ett exportberoende land som Sverige, samtidigt som han hävdar att det finns behov av att skydda strategiska intressen inom EU, det vill säga protektionism.

Men man kan inte på en och samma gång slå vakt om en fri, hållbar och regelbaserad handel, samtidigt som man punkterar samma frihandel genom godtyckliga ingrepp i marknaden, exempelvis att införa marknadsförbud för Huawei, införa strafftullar för kinesiska elbilar och andra former av merkantilism. Sådant får förr eller senare reciproka återverkningar.

Slutligen kan man konstatera att Billström och moderatregimen lägger alla sina ägg i den amerikanska korgen med utspelet att det är av grundläggande betydelse att Sverige upprätthåller och fördjupar sin säkerhetspolitiska och ekonomiska relation med USA, en utsaga man snabbt kan komma att få ångra efter US-valet i höst.

Kalla krigs-mentaliteten genomsyrar således Rosenbad, och man tycks ha fastnat i ett tidigare stadium av världshistorien. Man inser inte att en ny polycentrisk världsordning redan är ett faktum, och att Sverige och Europa har mer att vinna på en mer neutral profil och traditionell hedging. Som amerikansk marionett står vi i slutändan enbart som just sprattelgubbe och förlorare.

En geopolitisk maktkamp som inte gagnar oss.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Kultur Språk

Kinesisk long

龍 Drakens år – 龙年longnian – är nu inlett i kinesisk och östasiatisk kultur, och för all del även i delar av västerländsk. Det är det mest magnifika av de tolv djuren i den kinesiska djurkretsen och bland andra mytologiska kreatur, med en förskräcklig mängd varianter till havs och på land.

Från kinesiskt håll finns numera en uttalad ambition att slå vakt om inhemska namn och begrepp för kinesiska företeelser, exempelvis att benämna Tibet med termen Xizang, och en liknande diskurs finns kring den kinesiska draken. Detta för att drakar i öst och väst är väsensskilda.

Den moderna västliga draken, sprungen ur medeltidskultur, gestaltas undantagslöst som en flygande och eldsprutande best som måste tas av daga som en fiende, så som förtäljt i legender som Sankt Göran och draken, Tors kamp med midgårdsormen Jörmungand och Sagan om ringen.

I kontrast är den kinesiska draken en beskyddare och en benägen varelse som är människans bästa vän, och den kan varken flyga eller spruta eld. Däremot är den kraftfull och ett värn mot fiender från alla håll och kanter, och av det skälet har den kommit att utgöra maktens symbol i imperier och länder i Östasien. Drakens närvaro signalerar trygghet.

Orientens och occidentens drakar har inga beröringspunkter i övrigt, annat än att utgöra två varianter av en tämligen global drakmyt. Drakar förekom redan i kulturen Yangshao (仰韶) för sju tusen år sedan, men var då något annorlunda beskaffade, som en blandform av ormar, krokodiler, fåglar och andra djur – den ursprungliga kinesiska draken kunde flyga. Den vinglösa imperiedraken är av mer «modernt» snitt, från Tang (唐, 618–907) och framåt.

Västdrakarna har som allt annat sina förlagor i Mesopotamien, Egypten och sedermera Grekland, som ormliknande kreatur. Man spekulerar i om generell fobi gentemot ormar ligger bakom den universella drakmyten, men det motsägs alltså av att den kinesiska draken inte är förknippad med sådan rädsla.

En annan hypotes hävdar att fossil av dinosaurier ligger till grund för uppkomsten av myten, vilket förmodligen är mer riktigt. Kina har ymnig förekomst av sådana fossil («drakben»), som ofta har nyttjats i traditionell kinesisk medicin. Mot det talar att våra skandinaviska drakar tycks sakna en sådan koppling, men det förutsätter då att myten har uppstått i Skandinavien – den är förmodligen importerad från stäppkultur som resten av den nordiska mytologin.

Nå, det kinesiska förslaget är att benämna den kinesiska draken lóng, efter pinyin för tecknet i fråga – traditionellt 龍, förenklat 龙. Sedvanlig språkförbistring gör att en anglodominerad värld dock skulle tolka detta som det engelska ordet long, varför man får förtydliga med den alternativa stavningen loong (/luŋ³⁵/) för att markera rätt vokalljud.

Det är emellertid en dålig idé, som inte heller den kommer att få fäste. Dels för att det ändå är en drake i mängden, om än med kinesiska kännetecken, och dels för att liknande drakar förekommer i grannkulturerna, i grunden samma drake men med annat uttal: i Japan 竜りゅう (ryū) för den kinesiska, med ett annat förenklat tecken, eller たつ (tatsu) för den specifikt japanska.

Den kinesiska draken står stark ändå, och det bereder inga problem att skilja de båda varianterna åt. Det tycks vara tämligen allmänt känt att det rör sig om olika kulturella fenomen, om än i liknande förpackning, och även i Väst betraktas den kinesiska draken med viss vördnad.

Säkert vill man dock i Väst döda även den kinesiska draken, i enlighet med klassisk västlig mytologi!
Kategorier
Europa Liberalism Politik Ryssland

Så dör demokratin

Carlson på takets intervju med Putin var inte alls pjåkig, utan snarare fullständigt urusel. Självklart är den ryska historien intressant och relevant för konflikten kring Ukraïna, men en fyrtio minuter lång utläggning i ämnet passar sig inte i teveformat på bästa sändningstid, utan är för gemene man ett veritabelt sömnpiller.

Spektaklet gav inget nytt om Putins intentioner eller saken i övrigt, men däremot bekräftade reaktionerna på evenemanget hur labilt och auktoritärt Väst har blivit. Man tål helt enkelt inte att andra röster än Storebrors gör sig gällande i debatten, utan ger sig mangrant på den journalist som bryter den propagandistiska konsensuslinjen.

Politiker i Bryssel tar här priset genom att förorda sanktioner mot Carlson för dennes initiativ att låta den andra sidan komma till tals i den debatt som i övrigt inte finns i ämnet. En nederländsk representant vid namn Verhofstadt hävdar på fullt allvar att det är demokratins död när journalister sålunda ger ett annat perspektiv ofiltrerat.

Nej, det är inte så demokratier dör. Det är i själva verket demokratins essens, dess livslina, och dess luft, att låta allsköns åsikter stötas och blötas utan någon som helst filtrering, oavsett substans eller källa. Filtrering är diktaturens kännetecken, inte demokratins…

Men utspelet visar med eftertryck hur den europeiska demokratin har sin dödsdans, inte för att Putin får en syl i propagandavädret, utan för att sådana tankegångar är helt förhärskande i maktens korridorer i Bryssel och i nationalförsamlingar kontinenten runt. Det fria ordet står ingalunda högt i kurs i Europa, utan ses snarare som ett obekvämt inslag i vardagen.

Verhofstadt, von der Liar och deras likar har betydligt mer gemensamt med Putin än vad de själva inbillar sig, och det är deras agerande som drar ned Europa i slukhålet, inte Putins. Det är med EU:s drakoniska filterregim och andra auktoritära inslag demokratin dör, och det helt självförvållat.

Demokrati fordrar nämligen fullständig yttrande- och informationsfrihet, på det att var och en självständigt kan bilda sig en egen uppfattning i varjehanda ämne utan att få det skrivet på näsan av statliga grindvakter. Det gäller inte minst i frågan kring Ukraïna, och vad den ryske presidenten har att säga i ämnet. Förstår man inte den grundläggande principen har man inte i europeisk politik att göra.

Festung Europa har fått en alldeles ny innebörd av mer digitalt slag.
Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland

Snart vänder det!

Som så många andra lämnar Berra regelbundet in en bong på travet i hopp om att dra hem storkovan. Visserligen hämtar han hem en och annan mindre vinst, men på det stora hela går han kraftigt back (för att idioten följer strömmen). Men snart vänder det!, tänker Berra, och han är övertygad om att han förr eller senare tar hem miljoooooovinsten.

Berras gamla klasskompis, von Apelqvist, håller inte på med V75 och sådana folkliga nöjen, utan investerar istället på börsen. Sedan barnsben har han haft det bättre förspänt än Berra, helt enkelt för att han hade vett att välja bättre föräldrar med ett vittförgrenat kontaktnät.

Den betydligt högre lönen spenderar han på att försöka bli riktigt rik, nämligen genom att blanka SKMR (Skumraskbolaget AB) i hopp om att kursen snart ska gå ned och stålarna formligen välla in på kontot. Snart vänder det!, tänker äppelkvisten, men aktiens raketutveckling bara fortsätter, och han drar på sig rejäla skulder för att täcka förlusten (för att idioten går mot strömmen).

Vi känner dessa idioter till stereotypen, dårar som inte lär sig av den observerade verkligheten, utan blint fortsätter i samma hjulspår utan att uppdatera a posteriori-kunskapen och förfina sina metoder. Det är samtidigt ett typiskt mänskligt drag, det som i grunden skiljer förlorare från vinnare.

Betrakta nu den förhandenvarande politiska situationen i Europa, med ett krig som rasar sedan drygt två års tid, och som tidigt gick i stå vid en mer eller mindre orubblig front. Här har EU pumpat in 133 miljarder euro, USA 71 och andra 37, inalles 241 miljarder euro, fram till oktober 2023.

Det motsvarar ungefär hälften av den svenska bruttonationalprodukten, för att sätta summan i perspektiv, och är kanske en utgift unionen har råd med (på samma sätt som Berra har råd med travspel). Man kan till och med hävda att det är väl investerade pengar för att rädda Ukraïna och stoppa den ryska aggressorn, givet att man prenumererar på den dominerande tankefåran i debatten.

Men retoriken här är att Ryssland «inte får» vinna kriget, och att vi måste «stå med Ukraïna» så länge det krävs, och röster höjs ideligen för att vi måste fortsätta plöja ned medel i krigshärden, särskilt om USA ballar ur. Ty snart vänder det!, menar många i den underliga tron att kriget plötsligt ska ta en annan riktning – det motsvarar Berras förhoppning om en miljoooooonvinst von oben.

I den där besvärliga verkligheten är a posteriori-kunskapen emellertid att Ryssland inte knäcktes av sanktionerna utan tvärtom har bättre ekonomisk utveckling än Europa och USA; att Ryssland inte lider brist på komponenter och råvaror, eftersom sådana ledigt slinker över gränsen genom mellanhänder; och att Ryssland inte saknar vare sig manskap eller vapen. I likhet med von Apelqvist misslyckades man med att «blanka» Ryssland.

Moskva har sedermera mångdubblat krigsmaterielproduktionen och försatt landet i krigsekonomi, samtidigt som Kiev lider svår brist på både manskap och ammunition. Matematiken har varit på Rysslands sida från första början, vilket för närvarande blir övertydligt när Zelenskyj mönstrar fyrtioåringar och gravida kvinnor som ny kanonmat.

Det kommer alltså inte att vända, utan det enda som händer om man fortsätter i samma hjulspår är att en nordkoreansk situation cementeras mitt i Europa. Man måste uppdatera a posteriori-kunskapen och med den förnya analysen, istället för att fortsätta med meningslöst önsketänkande om att Ukraïna «måste vinna» ett redan förlorat krig. I annat fall är man just idioter.

Man satsade på fel häst, av fel orsaker, och med fel medel, men vill inte lära av sina misstag, utan håller fast vid sin barnatro.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Storkriget pyr

Något världskrig lär det inte bli tal om, men nog börjar vi se konturerna av ett regionalt storkrig i Mellanöstern, med USA som pådrivande aktör. Jänkarna är back in business, och har värmt upp med bombräder i Jemen, Irak och Syrien. Det lär nog inte pacificera rebeller och militanta grupper i regionen.

När flipperkulan väl är satt i rullning är den stokastiska processen igång, varvid den vidare utvecklingen blir oförutsägbar. Om den Store Satan blir tillräckligt uppretad, kan det hända att man återigen inleder någon storskalig «frihetsoperation» i området, kanske i ett blodigt krig med Iran.

Styrkeförhållandena är nu som de är, och ingenting lär förändras i grunden i Mellanöstern. Men om USA åter blir engagerat i ockupation och misslyckat nationsbygge, som tidigare i Irak och Afghanistan, leder det till att Washington försvagas, vilket får konsekvenser på annat håll.

Inte minst lär det påskynda konflikten i Ukraïna, varvid Kremls annektering befästs. Utan kontinuerligt materiellt stöd från omvärlden faller Kiev, varför man mer eller mindre tvingas till ett fredsfördrag på Moskvas villkor. I annat fall får Putin fria händer att erövra resten av landet.

Washingtons strategi har här varit att upprätthålla konflikten indefinitivt i syfte att nöta ned Ryssland, på det utkraïnska folkets bekostnad. Tanken har alltså aldrig varit att «vinna» kriget, så som många nog föreställer sig, utan att stärka den egna ställningen och ekonomin genom att göda det försvarsindustriella komplexet och kränga gas till Europa.

Visserligen har Vita huset principiellt «råd» att fortsätta det spelet, men i bakgrunden lurar ett presidentval med en kandidat som vill avsluta farsen, samtidigt som USA prioriterar såväl Israel och Mellanöstern som Kina. För många samtidiga konflikter försvårar det diplomatiska spelet i FN och andra sammanhang.

Såväl Sleepy Joe Biden som andra har klargjort att Kina är så mycket viktigare att ta sig an än det svagare Ryssland, och därför kommer man att släppa Moskva om man blir nedtyngd i Mellanöstern.

Alternativet är nämligen att Kina kan utnyttja situationen och vinna fördelar, varvid det amerikanska greppet försvagas. Det har USA verkligen inte råd med, i vart fall inte om man vill försöka upprätthålla sin världsdominans.

USA:s akilleshäl är här det religiöst motiverade stödet till Israel, eftersom Mellanöstern aldrig kommer att nå beständig fred utan att en tvåstatslösning implementeras i Palestina. Därmed blir man engagerad i evig konflikt samt alienerar stora delar av övriga världen, vilket ger en försvagad ställning i relation till Kina – som inte har motsvarande problem, utan istället kan bygga relationer på neutralitetens grund.

Det har bäring på sådant som globala infrastrukturprojekt som Ett bälte, en väg, som både USA och EU vill försöka kontra. Men det förutsätter i sin tur goda relationer med det «globala syd», och både EU och USA har här vissa problem att överbrygga gamla motsättningar.

Väst skulle alltså ha mycket att vinna på att sätta ned foten en gång för alla, nämligen genom att kräva att en tvåstatslösning implementeras, under hårda sanktioner gentemot Netanyahu. Det är egentligen helt obegripligt att man inte syr igen detta sår för gott, men ingen har sagt att världen måste vara begriplig.

Den Store Satan blir vid sin läst.