En amerikansk diplomat beskrev en gång forne utrikes- tillika statsministern Carl Bildt som en medelstor hund med en stor hunds attityd, givet den överdrivna pondus den store statsmannen utstrålar. Men om Bildt kan man i vart fall säga att han var och är påläst, ärlig och av rätt kaliber för politikeryrket.
I samma härad finner vi sedan tidigare Olof Palme, som med stort och delvis spelat patos sökte sig till en större internationell arena genom att ta ställning mot USA under vietnamkriget, samt att på motsvarande vis uttrycka sympati med Kuba och andra kommunistregimer under ett folkrättsligt paraply. I verkligheten var Palme trogen USA och fientligt inställd till Ryssland.
I övrigt har kommit och gått mestadels osynliga och färglösa blåbär, medan på senare tid de mest besynnerliga stolpskott har figurerat på posten som utrikesminister. Sossarnas Ann Linde tar här något slags pris i egenskap av att vara fullständigt renons på elementär kunskap av det slag Bildt besitter, och förstår inte ens skillnaden mellan kärndrivna och kärnvapenbestyckade ubåtar.
Med Tidöregimens uppgång har moderaten Tobias Billström sedermera tillträtt som ny minister för utrikes frågor, med en rad bisarra utspel om en snar Nato-anslutning som inledande aptitretare. Småningom intog han även hållningen att Israels folkmord i Gaza utgör ett «proportionerligt» svar på Hamas terrorangrepp, och han har visat prov på viss förmåga att trassla in sig djupt i de egna resonemangen.
Här talar vi uppenbarligen inte om en medelstor hund, eller ens en pudel, utan kanske snarare en chihuahua med motsvarande intellekt. Man förstår detta intuitivt när man läser ministerns på knagglig svenska författade utrikesdeklaration, som mest innehåller plattityder, rappakalja och inbördes oförenliga ståndpunkter.
Större delen av dokumentet upptas av Ukraïna, där Billström menar att en demokratisk stat [har] anfallits av en auktoritär och att stödet till Kiev är de kommande årens främsta utrikespolitiska uppgift. Mantrat att vi fortsätter stödja Ukraïna så länge det behövs upprepas.
Men den korrupta hybridregimen Ukraïna är dels ingen demokrati, och har heller aldrig varit, och har dels heller ingen möjlighet att mota bort Ryssland. Det faktiska kriget är sedan länge avgjort till Moskvas fördel, och saken dröjer sig numera om att tillfoga Kreml en «strategisk förlust» genom att permanenta konflikten som ett slags Europas motsvarighet till det koreanska tillståndet – på ukraïnarnas bekostnad.
Den senare strategin är helt och hållet Washingtons, medan Bryssel och enskilda europeiska länders ledare är medvetna om att det nu behövs en exitstrategi, i praktiken ett fredsfördrag, mestadels på Moskvas villkor. Det är en enorm nesa, men Europa kan helt enkelt inte ha denna konflikt pyrande i evighet, och har heller inte råd att underhålla ett sådant skuggkrig.
Här kan man särskilt notera att Tyskland numera är Europas sjuka kvinna, stadd i recession och våldsam avindustrialisering till följd av «Energiewende» med nedlagd kärnkraft och framförallt bortfall av rysk gas. När Europas motor hackar, brakar även resten av systemet samman, vilket är varför Sverige har negativ tillväxt och accelererande arbetslöshet.
Ukraïna är därför inte heller för svenskt vidkommande den viktigaste angelägenheten under «kommande år», utan en affär som vi snarast bör avskriva på förlustkontot. Fred och säkerhet i Europa kan inte uppnås genom att etablera ett nytt kallt krig med Moskva, utan kräver en ny och gemensam säkerhetsdoktrin.
Billströms tanke om att EU:s utvidgning är en geostrategisk investering i fred, demokrati, säkerhet, stabilitet och välstånd är därför förfelad, eftersom det är en fortsättning på just den expansionistiska politik som har lett till konflikten i Ukraïna. Sverige kan därför inte alls välkomna beslutet att inleda anslutningsförhandlingar med Ukraïna och Moldavien, och bör i övrigt inte befatta sig med «geostrategi» – vi lämnade det gebitet med Karl XII.
Men i Billströms spelbetonade fantasivärld har Sverige sedan länge lämnat svenskt territorium, och arbetar nu för att EU ska stärka sin roll som utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk aktör. Det ska ske genom «stärkt konkurrenskraft», och genom företag, handel och innovationer stärker vi EU:s geopolitiska inflytande, enligt ministern.
Här får han gå balansgång på tämligen slak lina ett tag, då han å ena sidan konstaterar att det finns ökade protektionistiska strömningar i världspolitiken, vilket drabbar ett exportberoende land som Sverige, samtidigt som han hävdar att det finns behov av att skydda strategiska intressen inom EU, det vill säga protektionism.
Men man kan inte på en och samma gång slå vakt om en fri, hållbar och regelbaserad handel, samtidigt som man punkterar samma frihandel genom godtyckliga ingrepp i marknaden, exempelvis att införa marknadsförbud för Huawei, införa strafftullar för kinesiska elbilar och andra former av merkantilism. Sådant får förr eller senare reciproka återverkningar.
Slutligen kan man konstatera att Billström och moderatregimen lägger alla sina ägg i den amerikanska korgen med utspelet att det är av grundläggande betydelse att Sverige upprätthåller och fördjupar sin säkerhetspolitiska och ekonomiska relation med USA, en utsaga man snabbt kan komma att få ångra efter US-valet i höst.
Kalla krigs-mentaliteten genomsyrar således Rosenbad, och man tycks ha fastnat i ett tidigare stadium av världshistorien. Man inser inte att en ny polycentrisk världsordning redan är ett faktum, och att Sverige och Europa har mer att vinna på en mer neutral profil och traditionell hedging. Som amerikansk marionett står vi i slutändan enbart som just sprattelgubbe och förlorare.
