Kategori: Kina

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Språk Vetenskap Xinjiang

Skönheten från Loulan

Bland uigurerna i Xinjiang i västra Kina finns personer som inte alls ser ut som typiska türkfolk, utan mer liknar européer med blont eller rött hår och blå ögon. Det är för att de är européer med blont eller rött hår och blå ögon, nämligen tillhörande det forna indoeuropeiska folkslaget tokharer, som sedermera assimilerades av uigurer.

Indoeuropéerna stammar från jamnakulturen vid Svarta havet, och har genom våldsam expansion under bronsåldern lagt under sig i stort sett hela Eurasien fram till Kina, plus senare kolonisation av Amerika och Australien. Det kunde ske genom att man var först med att tämja hästen och nyttja hjulet, och genom en höggradigt hierarkisk stratifiering av samhället.

Det rör sig alltså inte om germaner och kelter som har förirrat sig österut, utan om förfäder till både germaner och kelter som har expanderat i alla riktningar från ett förmodat urhem vid Svarta havet vid -4500. För det senare finns stöd i arkeologi, komparativ lingvistik och inte minst genetik, som med god precision förlägger sagda urhem någonstans i nuvarande Ukraïna.

Uigurisk flicka. (PD)

En äldre hypotes gör gällande att urhemmet stod i Anatolien, vilket skulle kunna tyckas ha stöd i att det äldsta (-1600/-1300) kända indoeuropeiska språket är hettitiska, som talades av hettiterna i nuvarande Türkiet – det fanns inga türkar där vid den tiden, utan anatolerna var indoeuropéer, de första att emigrera från urhemmet vid -4000. Tokharerna hör till den näst äldsta migrationskullen, från -3700, medan Västeuropa och Iran/Indien erövrades i nyare tid, från -3100 fram till -1000 (germaner).

Indoeuropeisk migration (CC BY-SA 3.0 Alphaton)

Tokhariska språk hör till de så kallade kentumspråken i den indoeuropeiska språkfamiljen, till skillnad från satemspråken. Centum, med uttal /k/, är här förstås talet ett hundra på latin, medan motsvarande på avestiska är satem med uttal /s/. Att vi säger hundra med /h/ och latinets arvtagare spanska med flera nyttjar /s/ för motsvarande räkneord beror på senare ljudförändringar, och uppdelningen rör således ett mer ursprungligt förhållande.

Alla kentumspråk, med undantag för de tokhariska, är förlagda till Västeuropa och Anatolien (hettitiska) och satemspråken till Östeuropa, Iran och Indien. Att tokhariska språk (det finns flera) inte är satemspråk beror således på att det är en mer ursprunglig gren, och att satemspråken därmed är en konsekvens av en intern utveckling i det indoeuropeiska kärnområdet med senare förgreningar.

Genom tokharerna har hästen och hjulet introducerats i Kina (vid -1200), och faktum är att det kinesiska ordet för kärra (車, chē, fornkinesiska *kla) kan stamma från kukäl (tokhariska A) eller kokale (tokhariska B), ytterst från urindoeuropeiskans *kʷékʷlos. Än mer fascinerande blir etymologin i betraktande av det äldre ordet 軲轆 (gūlu).

Från urindoeuropeiskans *médʰu för mjöd (det vill säga alkoholhaltig brygd av honung) har vi mīt på tokhariska B, och därifrån en vidare härledning till motsvarande kinesiska ord 蜜 (mì, fornkinesiska mit) för honung, och vidare förgrening till Korea (밀, mil) och Japan (mitsu). Även türkarna har tagit till sig mjödet genom *mïr, uppenbarligen en populär dryck.

Vi känner de tokhariska språken, uppdelade i varianter A (turfanska), B (kucheiska) och C (kroranska eller loulanska), genom skrifter från -800 fram till 1200-talet, då både språken och folket upphörde att existera. A är här det mer ursprungliga språket, och det nyttjades som liturgiskt språk, medan variant B var det gängse talspråket. Status för variant C är mer osäker.

Alfabetet var inte latinskt, utan av brahmisk typ. Från induskulturen tog man även buddismen, som utgjorde tokharernas religion, i vart fall av deras texter att döma. Några ord på tokhariska B: laks (fisk, samma som vårt lax), mācer (moder), pācer (fader), ñem (namn), tuwe (du), wes (vi), trey (tre) och śana (fru, jämför polska żona och ryska жена). Därmed inte sagt att vi skulle kunna språka med dem, för de flesta ord är betydligt mer avlägsna.

Belägg för tokharisk expansion in i Xinjiang finns från -2000 genom mumier bevarade i det torra ökenklimatet. DNA-analys visar kaukasiskt arv med ljus hårtyp, med patrilinjärt arv helt och hållet av västeurasisk typ och matrilinjärt av mer blandad sort – samma fenomen som visar sig i Västeuropa, där hela manliga släkten utraderades medan de kvinnliga assimilerades av indoeuropéerna.

Vid begravningsplatsen Xiaohe (小河墓地) i Lop Nur i Xinjiang har man funnit ett trettiotal sådana mumier och runt tre hundra gravar, varav många plundrade. Platsen dateras till bronsåldern, med äldsta fynd från -2000. 92 % eller 11 av 12 manliga fynd visade spår av haplogrupp R1a1, som är typisk för Västeuropa och har sitt ursprung i jamnakulturen.

Skönheten från Loulan. (CC BY-SA 4.0 漫漫长冬)

Vid en annan begravningsplats i Lop Nur (Taiyang, 太阳墓地) har man funnit en välbevarad mumie av en vit europeisk kvinna med rött hår. DNA-analys visar på keltiskt och skandinaviskt ursprung, men även sibiriskt – vilket är ekvivalent med att hon var tokhar. Hon dog -1900 i fyrtioårsåldern, var runt 155 cm lång och går under benämningen skönheten från Loulan (楼兰美女, Lóulán měinǚ). Loulan är det kinesiska namnet för Krorän, som tokharerna själva kallade sitt oasrike.

Tokharerna hade inte mycket att sätta emot när man slutligen hamnade mitt i stridigheterna mellan den kinesiska Tangdynastin och å ena sidan türkiska nomader och å den andra det tibetanska imperiet. Både Tang och Tibet erövrade i omgångar de tokhariska oasstäderna, och från 800-talet tog det uiguriska khanatet över för gott. Tokharerna inlemmades i khanatet, och försvann därmed successivt som självständig folkgrupp.

Yun Duo (云朵) sjunger Wo de Loulan (我的楼兰, Mitt Loulan)
Dokumentär om Loulan
Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Huawei utan chips

Den amerikanska halv­ledar­nationa­lismen är nu fulländad, då man även har täppt till Huaweis (华为) möjligheter att köpa chips rakt över disk från underleverantörer som nyttjar amerikansk teknologi i någon del av produktionen – och det är i princip alla.

Syftet är att mobba ut världens största telekomföretag från en konkurrens man inte mäktar med, och att i längden inte förlora sin signal­spanings­hege­moni. USA har nu visat sitt egentliga tryne, och det är fruktansvärt anskrämligt – så ser skolgårdens värsting ut.

Huawei har redan dammsugit marknaden på sådana chips, och klarar sig i något halvår innan det börjar knipa. Utan licens för chips kan man komma att tvingas lägga ned telefonsidan, och kan få svårt att bygga 5G-nätverk. På kort sikt är det ett dråpslag.

På längre sikt kommer Kina att satsa stora resurser på att bygga upp en egen tillverkningsindustri istället för att förlita sig på leverantörer i Taiwan och Korea. För närvarande ligger man en generation efter, och det är således bara en tidsfråga innan man är ikapp – och förbi.

För underleverantörer, som ofta har Huawei som största kund, är det på samma sätt ett dråpslag, och aktier för halvledarföretag i regionen störtdök under morgontimmarna. Möjligen kan det samlade trycket från dessa hålla Huawei under armarna med utfärdade licenser, och inte minst TSMC kan hota USA med att inte bygga sin fabrik i Arizona om man förlorar sin största inkomstkälla.

Återstår att se hur Zhongnanhai hanterar saken, om man fortsatt agerar med bibehållet lugn och väntar in det amerikanska presidentkaoset, eller om man avser att retaliera. En sådan vedergällning skulle kunna bestå i att porta Apple och en del andra större amerikanska företag från den kinesiska marknaden, strypa export av jordartsmetaller, sälja av amerikanska värdepapper med mera.

Men samtidigt innebär det en upptrappning som ger fler amerikanska svar, i en spiral som inte har något givet slut. Det skulle påskynda de amerikanska ansträngningarna att avskilja de båda ekonomierna från varandra, och ge Pompeo ett incitament att kasta ut än fler företag från den amerikanska marknaden och börsen – exempelvis Alibaba (阿里巴巴) och Tencent (腾讯, Tengxun).

I den mån man kan tala om att två system står mot varandra är det i så fall konfucianskt statsmannaskap mot amerikansk mobbmentalitet, och vem som vinner den kampen i längden är faktiskt givet. Världen i övrigt bör begrunda att den amerikanska skurkregimen kan nyttja exakt samma grisiga metoder mot dem, med vilken inbillad förevändning som helst.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Thukydides­fällan – vill ni ha det totala kriget?

Kriget mellan Sparta och Atén sägs ha berott på Aténs uppgång, om man får tro den grekiska historikern Thukydides. Mer allmänt har man i vår tid definierat begreppet thukydidesfällan för den omständighet att en framväxande makt utmanar en dominerande makts hegemoni.

Exempel i den moderna historien ges av Sverige under Stormaktstiden, då man utmanade Habsburg om herraväldet över Östersjön; Japan i slutet av 1800-talet, då man utmanade Kina och Ryssland om Manchuriet och Koreahalvön; Japan 1941, då man angrep USA; samt förstås Tyskland, då man under 1930-talet hotade den världsordning som bestämdes av Storbritannien.

Vem som utlöser kriget är inte alltid givet, och inte heller vem som vinner det. Sparta kunde behålla sin hegemoni, medan Storbritannien förlorade sin (dock inte till Tyskland, utan till USA), trots att man vann kriget med allierade. Det är inte heller alltid fallet att sådana utmaningar leder till krig, nämligen om de två makterna är ideologiskt likartade, som USA och Storbritannien i början av 1900-talet, eller om den ena makten kan hållas i schack på annat sätt, som Sovjetunionen under kalla kriget.

I dag har vi en accelererande rivalitet mellan USA och Kina, där USA i allt snabbare takt sätter käppar i hjulet för Kinas expansion. Man har bland annat förbjudit Huawei, ZTE och andra telekomföretag att operera på den amerikanska 5G-marknaden, och man har förmått sina allierade i Five Eyes att införa motsvarande förbud, samtidigt som man söker fler allierade i EU och i Sydöstasien. Huawei attackerar man även indirekt genom att ålägga med leveransförbud underleverantörer av halvledarteknik med amerikanska komponenter.

På samma sätt angriper man även Tiktok, Wechat och andra kinesiska appar och mjukvarulösningar med «nationell säkerhet» som svepskäl, och man åsidosätter därmed de spelregler man själv brukar hylla. I Kanada sitter Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest sedan 2018 i väntan på besked om utlämning till USA för brott mot amerikanska sanktioner mot Iran, i ett fall som saknar motstycke och som av alla bedömare ses som renodlat politiskt.

Därtill har vi ett pågående handelskrig, med omfattande tariffer som i slutändan betalas av amerikanska konsumenter och i princip inte missgynnar Kina särskilt mycket. Däremot är det ett led i att avskilja de båda ekonomierna från varandra och göra dem mindre beroende av varandra. Varför då? Jo, för då kan man angripa sin motståndare militärt utan att bita sig själv i svansen.

Det vi ser är alltså en upptrappning för ett eventuellt krig, med USA som initierande part. Det är långt kvar tills ekonomierna är såpass uppdelade att det kan motivera väpnade angrepp, men det kan gå fortare än man tror. Antag till exempel att Kina svarar på provokationerna med mer kraft, och stänger ute en rad amerikanska företag från sin marknad, så kan en amerikansk massexodus snabbt bli verklighet. Den «decoupling» som Trump och Pompeo arbetar för kan då gå oerhört fort, samtidigt som rivaliteten eskalerar till mer handgripliga konflikter.

Kina utgör här ingen ideologisk utmanare till USA och har heller ingen ambition att ersätta USA som världsledande makt. Däremot strävar man efter hegemoni i sina egna farvatten och domäner, och är därmed automatiskt ett hot mot amerikansk hegemoni i Stilla havsregionen. Vidare har ett allt rikare Kina politiskt inflytande oavsett om man avser exportera sin ideologi eller inte.

Scenen för sammandrabbning är givetvis Sydkinesiska havet och Kinas fastland, med Taiwan och Japan som sekundära spelfält. Kina har som bekant inga kanonbåtar i närheten av USA, medan USA har en stor del av sina i närheten av Kina, plus ett antal baser i kringliggande länder.

I ett regelrätt krig kan USA angripa med stor slagkraft under en tid och åsamka motståndaren stora skador, medan man själv enbart drabbas av strikt militära förluster. Däremot har man ingen som helst möjlighet att kunna invadera eller upprätthålla stridigheter under en längre tid, och Kina avgår med segern genom större uthållighet. Kina kan alltså kasta ut USA:s flotta, men till priset av svåra brännskador och sinkad utveckling, plus att Nya sidenvägen och afrikanska projekt kan tillintetgöras eller försvagas.

Kina kommer inte att avlossa första skottet, och man tål svåra provokationer under lång tid, samtidigt som man har ett antal röda linjer i frågor kring territorium. Om USA vill provocera fram krig istället för att själv angripa – och därmed undvika bli internationell paria – måste man nyttja detta faktum och försöka initiera en självständighetsförklaring i Taiwan eller något liknande. Här har man nu redan förlorat Hongkong som möjlig angreppspunkt, då Kina har täppt till det hålet.

Om USA nöjer sig med att bara avskilja sina respektive ekonomier och skapa djup global polarisering har man inte vunnit slaget, för det kommer inte att hindra vidare kinesisk tillväxt och expansion. Om man vill hindra Kina från att delvis bli en ny hegemon i området är krig den enda möjligheten, och grundtipset är att Washington smider just sådana ränker.

Huruvida det blir ett världskrig återstår att se, men krigscykeln indikerar förvisso en uppladdning mot en större konflikt.
Kategorier
Hongkong Kina Politik

Laam caau

Mediemogulen Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) blev häromdagen arresterad och förhörd, till omvärldens sedvanliga kritik om saker de inte har att göra med. Även argbiggan Zhou «Agnes Chow» Ting (周庭), den svenska statstelevisionens representant för Hongkongs invånare, har tagits in till förhör, och är fortsatt kvar i förvar.

Det är inte första gången de båda «demokratiaktivisterna» är föremål för juridiken, men det dröjer sig den här gången om den nya säkerhetslag som nu äger laga kraft i regionen. De båda utgör tillsammans med ett dussintal andra just det klientel lagen avser att angripa, då de ses som en säkerhetsrisk för både Hongkong och landet i stort.

Orsaken härtill är deras samröre med utländska krafter i syfte att få dessa att angripa och skada Hongkong och Kina, något som säkerhetslagen alltså tar fasta på och uttryckligen förbjuder. När man vädjar till utländska regeringar om att införa sanktioner mot Hongkong anses man således röra sig utanför lagens råmärken, och ungefär där går gränsen för vad som kommer att tolereras.

Omvärlden ser det naturligtvis som den ondskefulla kommunistregimens verk att ingripa i Hongkongs «friheter», men samtidigt skulle inte ett enda av dessa hycklande länder själva godta att de egna medborgarna agerade sålunda – det är själva definitionen på högförräderi, och uttrycks exempelvis i den svenska lagstiftningen så här:

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.

Det den här fraktionen slåss för är nämligen inte att Hongkong ska fortsätta utvecklas med mer demokrati inom principen för ett land, två system, utan att Hongkong ska avskiljas från Kina som en självständig stat. För dem räcker det inte med höggradig autonomi, utan de kräver fullständig sådan.

För ändamålet erhåller man omfattande finansiering och stöd från utländska organisationer som gärna ser detta mål uppfyllas, om än inte av riktigt samma skäl som secessionisterna, utan av mer jordnära geopolitiska orsaker att skada Kina. Bland finansiärerna finner man således National endowment for democracy (NED) med flera liknande organisationer som finns i alla Kinas oroliga regioner för att röra om i grytan.

Speciellt riktar man in sig på att påverka studenter, som är mer flyktiga i sinnet och lätta att aktivera för allsköns protester, sådana som Zhou Ting och andra aktivister kring henne och hennes vapendragare Huang «Wong» «Chi-Fung» Zhifeng (黄之锋) i det numera nedlagda «partiet» «Demosistō» (de delade hjärtligt på miljonerna i partikassan).

Li Zhiying är med sina 71 år en annan typ av spelare i denna härva, och han hör tillsammans med ett antal andra personer till ett äldre revolutionärt garde. Men även han återfinns i den klick som söker utländsk kollaboration för sina syften, bland annat i en nätaktion med syfte att samla in kapital och söka påverka utländska aktörer att införa sanktioner eller i övrigt «straffa» Kina och Hongkong.

Aktionen har gått under benämningen I want laam caau, där begreppet laam caau (攬炒 / 揽炒, mandarin: lǎn chǎo, ta tag i och steka) är kantonesiska för ett begrepp som förekommer i pokerspel, en sorts brända jordens taktik som innebär att man förgör både sig själv och motparten.

Det är för övrigt detta «demonstranternas» skyltar om att «if we burn, you burn with us» syftar på, och det är denna «strategi» man tillämpar när man låter demolera stadens tunnelbana och annan infrastruktur i ren terror. Även den verksamheten ämnar säkerhetslagen slå ned på, och den var så att säga inte laglig dessförinnan heller, även om den flata polisen inte kunde göra så mycket.

Lagen gäller naturligtvis inte retroaktivt, varför man nog ska se de senaste dagarnas händelser som en sista varning till berörda parter om att de nu bör upphöra med sina secessionistiska anspråk och istället arbeta inom såväl lagen som principen om ett land, två system. Om de ändå skulle framhärda får man önska dem lycka till.

Kategorier
Kina Politik USA

Civilisationernas förvirrade kamp

Det går numera inte en dag utan att US-presidenten Trump levererar någon ny sanktion eller motsvarande mot Kina. Denna gång är det ledarskiktet i Hongkong som drabbas av den amerikanska vreden, eftersom de i amerikansk optik anses ha gått Beijings ärenden.

USA är för all del inte part i målet (det är Kina och Storbritannien), och inte heller någon domare i vad som försiggår. Men även med en självpåtagen sådan roll är det svårt att se att syftet skulle vara att «stå på hongkongbornas sida». Hongkong gynnas nämligen inte alls av att dess särskilda handelsstatus elimineras, och det gör inte heller de amerikanska företag som verkar där. Det är ett skott i foten.

Sanktionerna mot Hongkongs politiker och näringsidkare är i bästa fall meningslösa, eftersom berörda personer så att säga inte har något större behov av att gömma undan pengar i en sämre ekonomi som den amerikanska. Men även här kan man undra över syftet, ty att åtgärderna skulle få Hongkong och Beijing att ändra sig är en sinnessjuk tanke – om något svetsar det snarare samman kineser över de inhemska fiendelinjerna.

Särskilt är det så när den amerikanska administrationen nu har valt att gå till angrepp på ett antal fronter mot Kina och kinesiska intressen, bland annat genom att spärra ut Huawei och ZTE från den amerikanska marknaden, förbjuda Tiktok och Weixin, samt låta arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou i Kanada för påstådda brott mot amerikanska sanktioner – något som aldrig har hänt tidigare, då man vanligen utfärdar företagsböter.

Till yttermera visso har man förmått övertyga Storbritannien att vända Huawei ryggen. Bland Five Eyes – USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland – är det bara Kanada som ännu inte har bannlyst Huawei. Australien och Nya Zeeland har följt i husses spår och dragit tillbaka utlämningsavtal med Hongkong samt fördömt den nya säkerhetslagen i staden – i Nya Zeelands fall en helomvändning.

Vad man här kan skönja är således en allt mer koordinerad ansats från Five Eyes, och man hoppas kunna vidga initaitivet till allt fler länder för vad som tycks vara en civilisationernas kamp mellan Washington och Beijing, och i utvidgad mening en ny polär spänning i världen.

Man kan av denna koordination och av utvecklingen i stort utesluta att det handlar om valtaktik. I opinionen ligger Trump stadigt efter Biden, för närvarande 48 %–42 % i Bidens favör, eller 308–113 uttryckt i elektorsröster. Givet den amerikanska coronakatastrofen finns det inte en suck i helvetet att Trump blir återvald.

Om Trump har något eget syfte i denna hantering är det således mer att likna vid den brända jordens taktik, att så långt möjligt förstöra relationerna med Kina så att en ny administration får svårare att återgå till ett normalstadium. Allra helst vill man provocera Beijing att överreagera, något man än så länge har gått bet på.

Just den samfällda ansträngningen berättar att det inte enbart är ett hugskott, utan en strategi som har växt fram under en längre tid. Tidigare har den inneburit att innesluta och hålla Kina i någorlunda schack, medan den nu tycks ha övergått i en uttalad systemkamp, eller ett kallt krig om man så vill – man fruktar att den egna hegemoniska ställningen hotas av ett Kina som fortsätter accelerera på allt fler områden.

Men å ena sidan är Kinas ekonomi så sammantvinnad med övriga världen att varje angrepp mot Kina omedelbart rikoschetterar, och å den andra är Kina i stort självförsörjande och betydligt bättre rustat att utstå en dragkamp. Någon repris som med den forna Sovjetunionen är här inte möjlig, och därmed framstår det bara som gåtfullt och förvirrat att man söker denna konfrontation.