Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik USA Vetenskap

Mångalen

Femtio år har passerat sedan Armstrong och Aldrin satte sina fossingar på månstoftet. Ytterligare tio män upprepade bedriften de följande åren, och vi som växte upp i rymdåldern trodde nog att bemannade rymdfärder snart skulle bli rutinuppdrag.

Så blev det inte, och orsakerna var inte uppenbara då. Månprogrammet utgjorde en prestigekamp mellan två supermakter under kalla kriget, och den föll naturligt ut ur samma teknik som byggde kapprustningen. Att visa intellektuell och teknologisk överlägsenhet blev därmed självklara element i denna tävlan mellan USA och Sovjetunionen.

Rymdprogrammet genererade inte bara prestige, utan betalade sig ordentligt i form av spinoff-effekter av olika slag, inte minst all den teknik som vi i dag brukar och som har gjort USA till den ledande kunskapsnationen.

Utforskningen stannade inte heller vid månen, utan fortsatte med obemannade sonder till solsystemets alla himlakroppar och vidare ut i tomma intet. En av Voyager-sonderna har redan passerat den yttre gränsen för solsystemet. Rymdfärjan, internationella rymdstationen ISS och observatoriet Hubble med kommande efterföljare är andra bedrifter i denna utveckling.

Men att skicka obemannade farkoster är oerhört mycket billigare och enklare än att säkert föra en grupp människor ut i rymden och tillbaka. För vidare bemannade färder måste man kunna motivera nyttan med sådana anslag i budgeten, i storleksordningen 4–5 % för USA:s vidkommande.

Det finns helt enkelt ingen väljarkår bakom en sådan satsning, och vidare spinoff-effekter är inte längre givna sedan man klarat av det första steget. Att skicka människor till Mars, nästa logiska anhalt, är helt enkelt en ekonomisk förlustaffär på kort och medellång sikt. Det ger visserligen prestige och kunskap, men inget klirr i kassan.

Men detta kan komma att förändras i takt med att nya maktbalanser formas efter Sovjetunionens fall. Kina har återupptagit ambitionerna, och kommer att landa människor på månen vad det lider, i en kopiering av tidigare bedrifter.

Men detta är ett första steg, och Kina har större ambitioner än så, nämligen att bli ledande samt att kunna utnyttja tekniken för sina egna syften. Småningom kommer jakten på mineraler att ske i rymden, och Kina har långsiktigt fokus på en sådan utveckling.

Detta ger incitament för USA att åter ta upp kampen med en ny rival, och man märker redan tecken på sådana ambitioner. En ny rymdkapplöpning är således redan i gång, med mer diffusa och allmänna mål. Landstigning på Mars torde bli den första kraftmätningen, och även om Nasa har ett försprång är utgången inte given.

På lång sikt är sådan utforskning naturligtvis en jättevinst, vilket den första rymderan visade. Det är en modern form av att kolonisera Amerika. Men varken politiker eller allmänhet är vetenskapsfokuserade, utan förhåller sig till sina kortsiktiga budgetar. De förstår visserligen intresset, men kan inte motivera kostnaden. I kapplöpning med en teknisk och ekonomisk uppstickare kan den attityden snabbt förändras.

Saken gäller förstås inte bara att landa människor på andra himlakroppar för nöjes skull, utan att börja kolonisera planeter. Problemet är att ingen annan planet i solsystemet är lämplig för mänskligt eller annat liv, och att det i längden därför blir en bas för vidare språng till andra närliggande solsystem.

Mars är snarlik vår planet på många sätt och vis, men den är mycket kallare trots sin rena koldioxidatmosfär. Vid ekvatorn kan man få behaglig temperatur vid sommaren, men i övrigt måste man skydda en bas mot kyla och kraftiga stormar. Man måste etablera någon form av ekologi för att kunna bli självförsörjande, och en förutsättning är att man kan nyttja en lokal vattenresurs.

Får man bara ett grundläggande fäste kan man därefter börja forma planeten och bygga en koloni. Detta behöver inte ligga så väldigt långt in i framtiden om man väl har beslutsamheten, men givetvis måste man börja med några turistresor tur och retur. Vi har en gubbe på Mars inom tjugo år.

Numera behöver den ekonomiska bördan inte bäras av ett enskilt land, utan man kan gå samman i ett internationellt lag för ändamålet, på samma sätt som man gör med partikelacceleratorer, rymdstationer och liknande. Här har USA tyvärr stängt dörren för Kina, men det ger samtidigt en intensiv konkurrenssituation.

Ett sådant multinationellt projekt bidrar förstås med en del komplikationer, då alla vill ha sin del av kakan. Alla människor som har satt sin fot på månen är vita män med germansk etnicitet, och om man får tro en del moderna science fiction-serier är representation viktigt.

Det ska vara en kvinna, en afrikaättad, en genderutmanad och en muslim i teamet om det ska bli av, och här kanske den humanitära mångkulturalistiska stormakten Sverige kan bidra med expertkunskap pch eventuellt deltagare ur någon av statens utvalda folkgrupper.

Alternativt vinner Kina rejset, och då blir det den mest kompetenta skaran av män och kvinnor av kinesisk nationalitet som får uppdraget i meritokratisk ordning. Detta får bli huvudtipset.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

«Landet» Taiwan

En företrädare Liao vid Taibeis «representationskontor» i Sverige skriver på statstelevisionens debattsida att han stödjer «demonstranterna» i Hongkong, och att demonstrationerna härrör från Beijings löftesbrott mot devisen ett land två system. Bland annat menar herr Liao att Hongkongs chefsminister Lin Yue’e är tillsatt av Beijing, men den tillsättningen är ren formalia. Hon är naturligtvis vald enligt grundlagens förfarande.

Kulturattaché Liao kan lika lite som någon annan kvalificera påståendet att Beijing lägger sig i självstyret, men det ligger förstås i hans intresse att så långt som möjligt distansera sig från en motsvarande lösning för Taiwan. Tesen är att om Beijing inte respekterar Hongkong (vilket man alltså gör), så kommer man inte heller att respektera Taiwan.

Nå, det intressanta med herr Liaos artikel är emellertid inte detta, utan hans övriga krumbukter i sammanhanget. Han menar exempelvis att «Taiwan har varit ett suveränt land i 108 år», en utsaga som vi nog behöver dissekera en smula.

Taiwan besattes under Yuan-dynastin (1200-tal), men befolkades först under en kortare europeisk kolonisation under Nederländerna och Spanien på 1600-talet. Japan invaderade ön 1895 som en del av sinojapanska kriget, och annekterade ön i imperiet. Taiwan var således japanskt fram till krigsslutet 1945.

Sant är förstås att Republiken Kina grundades 1912, efter att dynastin Qing störtats. Man får utgå från att herr Liao med «Taiwan» menar just Republiken Kina, det rövarband av nationalister som förlorade inbördeskriget och utropade lokal diktatur på Taiwan 1949.

Man ansågs då alltjämt representera Kina i dess helhet i omvärldens ögon, en ställning man förlorade 1971. Sedan dess är det Folkrepubliken Kina som ses som företrädare för ett och endast ett Kina, och det är därför «Taiwan» har ett «representationskontor» snarare än en ambassad eller ett konsulat.

Fram tills nyligen gjorde såväl nationalister i Taibei som kommunister i Beijing anspråk på att vara Kinas rättmätiga företrädare, men man tycks på ön nu ha gett upp den tanken och ser sig mer som «taiwaneser». Herr Liaos anspråk om en 108-årig suveränitet går emellertid i motsatt riktning.

Herr Liao slår sig för bröstet angående Taiwans status som en blomstrande demokrati, och undrar varför man skulle vilja byta bort sina friheter för en modell med ett land, två system. Men dels är dessa friheter relativt nyvunna, eftersom Taiwans demokratiska rötter stammar från 1990-talet, efter decennier av undantagstillstånd, diktatur och vit terror.

Dels är själva syftet med ett land, två system att man behåller sina friheter, men att man gör avkall på nationell suveränitet och lämnar försvar och utrikespolitik till Beijing. Dels är Taiwans försprång i stort sett uppätet, och Kina är på väg att passera världens tidigare verkstad i välstånd.

Men framförallt är den praktiska integrationen mellan Kina och Taiwan redan av sådan omfattning att det är helt naturligt med en fredlig återförening. Mängder av kineser från Taiwan bor och arbetar på fastlandet, och de båda kontrahenterna förenas av samma språk och samma kultur. Det torde därför bara vara en tidsfråga innan man slår sina påsar ihop.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Att förstå Hongkong

Hongkong är likt Australien en forna uppsamlingsplats för mänskligt avskräde. Till Hongkong har flytt inte bara triadgangstrar och andra ljusskygga typer, utan även en salig blandning av revolutionärer på alla sidor av det politiska spektret, tillsammans med ekonomiska migranter.

Den senaste tidens «demonstrationer», under vilka man ockuperade parlamentet och satte upp en brittisk kolonialflagga, följer en längre tradition av våldsamma upplopp i staden. 1956 drabbade prokommunistiska och pronationalistiska grupper samman, med ett femtiotal dödsoffer som följd, med upprinnelse i låga löner och andra usla arbetsvillkor.

Missnöjet med det brittiska kolonialstyret går tillbaka längre än så, till exempel när britterna instiftade raszoner för att hålla ett pestutbrott koncentrerat till de kinesiska arbetarna. Britterna lade beslag på de högre höjderna med de fina utsikterna, medan kineserna fick trängas i stanken och skiten i innerstaden.

En måttlig höjning av färjepriser ledde till uppror 1966, då demonstrationer urartade i våld och upplopp under några dagar. Det pyrande underliggande missnöjet med kolonialmakten och dess korrupta polis slog över i en ketchupeffekt över något så banalt som biljettpriser.

Oroligheterna fortsatte följande år, påeldade av kulturrevolutionen i Kina. Prokommunistiska grupper demonstrerade mot usla arbetsvillkor, men protesterna ledde småningom till regelrätta upplopp och sammandrabbningar, i vilka vapen som hemgjorda bomber användes i stor skala.

Det mer moderna Hongkong växte fram under 1970-talet, då man övergick från att tillverka krimskrams till att erbjuda finansiella tjänster i större utsträckning. Hongkong har som alla mindre politiska oaser en fördel av att kunna dra nytta av kapitalflykt från större omgivande regioner, samtidigt som man inte behöver bidra till gemensamma projekt på större landytor, som till exempel infrastruktur.

Men kapitaltillströmningen från Kina utgjordes till stor del av illegala transaktioner, och staden blev därför ett korrupt näste för triadgrupper. Korruptionen spred sig i alla nivåer, och guvernören fann att han måste åtgärda problemen. Det är i ljuset av den bakgrunden dagens strid om utlämningsavtal med fastlandet, Macao och Taiwan ska ses, då många skurkar tidigare har kunnat undvika rättvisans gång genom att utnyttja Hongkong som bas.

Hongkong som vi känner det i dag med en maffig skyline stammar från 1980-talet, då även Kina och andra asiatiska länder transformeras till ekonomiska under. Den tidigare fattiga staden utmärker sig för välstånd och ett blomstrande kulturliv, men det är också nu Storbritannien och Kina gör upp om överlämnande efter att avtalet löper ut 1997.

Det är först i detta skede kronkolonin börjar införa måttliga demokratiska reformer, med begränsade val till det beslutande rådet Legco. Britterna skyller på att man tidigare inte har vågat införa demokrati, då Kina har hotat att invadera. Men ingenting skulle ha hindrat sådana reformer, då Kina var svagt fram till 1980-talet – det är en tom ursäkt, en undanflykt.

Sedan överlämnandet 1997 har det demokratiska deltagande successivt ökat, och staden har aldrig haft ett större mått av demokrati än i dag, om än inte på fullt västlig nivå. Den Basic law som Kina och Storbritannien gemensamt utformade har följts till punkt och pricka, och det är inte så som det framställs i medier att Kina allt mer stryper friheter i Hongkong. Den som hävdar det talar i nattmössan och kan inte kvalificera påståendet.

De som deltar i demonstrationerna, nu som under paraplyupproret 2014, är i huvudsak studenter. De var knappt födda när Hongkong återlämnades till Kina 1997, och har inte en aning om villkoren dessförinnan. Det är därför de inte har stöd från stadens äldre majoritet och näringslivet, som vill ha smidiga relationer med Beijing.

Att smälla upp en brittisk kolonialflagga i parlamentsbyggnaden är alltså det närmaste man kan komma fullblodsidioti, fullt i paritet med utsagan att hongkongbor inte skulle vara kineser. De tror sig vara något slags finare växen, trots att de i grunden är en kolonial underklass av barn till förbrytare, gangsters och korrupta affärsmän.

De verkar längta tillbaka till en tid de inte känner, med korruption, rassegregering och våld under en diktatorisk kolonialregim utsedd av Downing street 10 i London. Påeldade av försåtlig västpropaganda från bland annat amerikanska NED utgör de inget annat än brickor i ett stormaktsspel, förvissade om att de skurkaktiga kommunisterna i Beijing vill strypa deras friheter – men i så fall hade Kina redan gjort slag i saken.

Hongkong har en alldeles lysande framtid även som – framförallt som – en del av Kina. Det finns anledning att vara vaksam mot kommunistpartiets intentioner och att vid behov manifestera motstånd, men i grunden har Beijing ingen anledning att förstöra den resurs som Hongkong utgör även för fastlandet.

Den största faran för Hongkong är just dessa separatistiska ansatser man kan skönja bland osnutna studenter, idealistiska foliehattar som tror sig vara något annat än kineser och som är beredda att arbeta för ett självständigt Hongkong – en tanke som inte har och aldrig har haft majoritetsstöd. Det är nämligen just sådana omständigheter som kan få Beijing att ingripa, eftersom man inte är beredd att kompromissa om kinesisk enighet.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Kultur Språk

Östasiatiska namn i medier

Trump och Jong-Un har mötts står det i den löpande texten till statstelevisionens Nyheter direkt när man rapporterar om Do-Nal-Dos snabbvisit hos ordförande Gim i Nordkorea. Något journalistiskt snille har därvid förutsatt att östasiatiska namn är komponerade av «förnamn» och «efternamn» som i större delen av Europa.

Men alla namn i Östasien skrivs med familjenamn följt av givet namn, som Mao Zedong, Ai Weiwei, Abe Shinzo och Gim Jeongeun. Bindestreck används i regel aldrig, utan givna namn är en odelbar enhet. Kamelnotation (som i *«Jong-Un») används således inte. Personer refereras givetvis med familjenamn (Xi) eller hela namnet (Xi Jinping), men aldrig med givet namn.

Det är en kunskap som helt enkelt inte tycks kunna tas in av journalistkollektivet, eftersom man genom åren regelmässigt har kunnat se hur personer refereras med tilltalsnamn. Xilai var för smart för partiet skrev en tidning angående partipampen Bo Xilai. Med kryptodissidenten Liu Xiaobo var man helt enkelt du, och han omtalades som *«Xiaobo» i de flesta medier. Och nu är man alltså även bror med Nordkoreas diktator *«Jong-Un».

Japans premiärminister Abe Shinzo kallar man *«Shinzo Abe», faktiskt mot japanska regeringens vilja, och samma princip med vända personnamn tillämpas för de flesta japanska namn, trots att sådana i Japan byggs på samma sätt som i Kina, Korea och Vietnam – det är en helt gemensam kultur. Lyckligtvis har man hittat rätt med Xi Jinping och andra större kinesiska personligheter, även om man regelmässigt vänder kinesiska personnamn i andra sammanhang för att få in dem i Skatteverkets trånga databasformat.

Man kunde tycka att det är en struntsak, men å ena sidan vet man emellanåt faktiskt inte vem som avses, och å den andra skär det sig rejält i öronen att se felvända namn. Det är som om man skulle tala om Löfvén Stefan i löpande text. Förutom att det är störande väcker det även misstanken att personen som berättar förmodligen inte vet något alls om ämnet.

Hur svårt kan det egentligen vara att förhålla sig till en enhetlig östasiatisk standard för östasiatiska namn? Om det inte hör till allmänbildningen kan man åtminstone kräva att journalister har sådan kunskap, eller att de har förmåga att söka den vid behov.

Det andra problemet i journalistisk rapportering om Östasien gäller hur man transkriberar namn och företeelser, och för all del även hur man uttalar dem – exempelvis Huawei. Numera har pinyin etablerat sig ganska väl för kinesisk transkription, förutom vad gäller företeelser i Taiwan (som alltså också har antagit pinyin) och äldre historiska namn, och det är bara vid mer sällsynta fall som någon gammal avdankad reporter berättar om *«Mao Tse-Tung».

Samma argument föreligger här som vid namnbruk, att en text ska förmedla ett budskap utan störande inslag, och att man ska kunna veta vad det är som avses. Exempelvis vet de flesta nog inte vad *«Szechwan» är, eftersom vi numera skriver Sichuan.

Koreanska namn transkriberar man av någon anledning enligt nordkoreansk standard eller helt ad hoc, trots att en reviderad sydkoreansk standard föreligger sedan år 2000. Härav följer i medier *«Kim Jong-Un» för 김정은, vilket mer korrekt transkriberas Gim Jeongeun. Frågan är hur man skulle transkribera det påhittade 킴종운 (= Kim Jongun, den lycklige slaven Kim). Konsonanten ㄱ (g) i 김 (gim) låter måhända ofta som k i ett svenskt öra, men den aspirerade varianten ㅋ (k) är defintivt ett hårt k – någonstans måste man skilja mellan dessa olika konsonantljud.

Å andra sidan skriver man numera standardriktigt Seoul för 서울, även om man i uttalet förväxlar e och diftongen eo (ʌ) i något som minner om se-oul istället för seo-ul. Det är samma ㅓ (eo) i 서 (seo) som förekommer i 정 (jeong), men som då blir *«jong». Rena virrvarret!

Sydkoreas president Mun Jaein (문재인) skriver man i medier som *«Moon Jae-in». I 문 (mun) har vi vokalen ㅜ (u), som istället transkriberas *«oo». Hade man tillämpat samma metodik för Seoul, där samma vokal ㅜ transkriberas korrekt, hade det blivit *«Seoool». Det finns alltså inte tillstymmelse till ordning och reda, utan allt renderas i en salig blandning.

Det hjälper förstås inte att Sydkoreas regering själv använder dessa udda namnformer, eller att japaner har en tendens att själva vända på sina namn för att «hjälpa» västerlänningar. För personnamn finns knepiga passregler som förhindrar att man kan ändra transkription, samtidigt som man förstås är fri att byta namn helt – det där med ID-nummer verkar inte spela så stor roll.

Ändå vore det inte särskilt svårt att i den lilla svenska journalistiska ankdammen etablera en konsekvent standard som alltid följs, och statstelevisionen kunde här med sina enorma skatteintäkter göra en insats värdig public service. Man har vid varje större redaktion rimligtvis en handbok i hur namn och företeelser ska renderas, och det är förstås så att en sådan måste följa vedertagna nationella och internationella standarder. Det kan enkelt sammanfattas på en A4.

Det finns en tradition av att vinnlägga sig om korrekt ryskt, franskt, spanskt, tyskt och naturligtvis även engelskt uttal, varför motsvarande inte kan vara så mycket svårare för betydelsefulla östasiatiska G20-länder. Ingen begär att man ska kunna östasiatiska språk, förutom om man är korrespondent i landet förstås, men däremot att man ska förstå ett antal grundläggande fakta och vid behov kunna plocka fram rätt approximativt uttal genom en enkel sökning. Det är en helt grundläggande journalistisk uppgift, att söka och förmedla korrekt information.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Skärpning om Hongkong

Hongkongs utlämningsavtal med fastlandet och andra länder har egentligen inget med Beijing att göra, utan är iscensatt av den demokratiskt valda regeringen i Hongkong. Utlösande faktor var en incident med en i Taiwan mordmisstänkt man som kan åtnjuta friheten i Hongkong, och regeringen vill helt enkelt inte att staden ska bli ett paradis för kriminella (inklusive gangsters från Guangzhou).

Det hindrar förstås inte medier från att förvrida saken att framstå som att det är Zhongnanhai som drar i trådarna, och att utbrista i försvar för «demonstranterna». De mest förvirrade resonemang torgförs om att Kina står i begrepp att kväsa friheterna i Hongkong, trots att allt som hittills har skett är fullt i enlighet med den Basic Law Kina och Storbritannien enades om inför överlämnandet 1997. Hongkong har aldrig varit mer demokratiskt än i dag, inte heller friare. Det är lögn att påstå annat.

Faktiskt för fri, ty inte i någon annan demokrati tolereras att «demonstranter» blockerar parlamentsledamöter från att ta sig till sin arbetsplats, eller som 2014 att under flera veckor lamslå infrastruktur och sabotera för näringslivet. Sådana aktioner är inte en del av demokratin, utan är kriminella då de hindrar andras motsvarande friheter.

Angående utlämningsavtalet menar man att Kina är en skurkskstat som kommer att fabricera anklagelser för att få regimkritiker utlämnade. Det är för det första inte sant, men även om det vore så spelar det ingen som helst roll, då det är Hongkongs rättsväsende som avgör frågan. Man kommer grannlaga överväga varje sådan möjlighet till manipulation, och vid minsta misstanke om politiskt brott avslå ansökan.

Svårare än så är det inte, och saken är en ickefråga. Men i de socialliberala medierna tar man fasta på varje chans att puckla på Kina, även om det inte har någon som helst bäring i verkligheten, samtidigt som man naturligtvis bortser helt från dissidenter på betydligt närmare håll.

Angående Hongkongs framtid kommer systemet att bestå och utvecklas även efter 2047. Kina har ingen som helst anledning att slå sönder en struktur som tjänar landet väl, och man har inga problem att hantera två samtidiga system.

Antag ändå för resonemangets skull att Kina upplöser parlamentet och tar kontrollen – vad är det då för mening att ens bry sig om vad som sker i nuläget? Det är då bara en tidsfråga innan friheten krossas, och inget kan hindra det. Antingen har man tillförsikt, eller så har man det inte.

Att det inte kommer att ske någon förändring har rent praktiska orsaker. Dels vill Kina inte i onödan stöta sig med omvärlden, och dels vill man inte skrämma slag på Taiwan, som man vill locka in i ett motsvarande system. Att krossa Hongkong är som att skära av sig ena benet, och därför kommer det heller inte att ske.