Kategorier
Kina Kultur Politik

SVT verifierar… inte

Svensk regimtelevision brukar emellanåt «verifiera« påståenden som sticker i det vänsterideologiska ögat, och man tror vid statsteve att man är något slags sanningsministerium med en opartisk och objektiv utblick. Däremot är det inte så jävla noga med «verifieringen» när man bedriver agendajournalistik av olika slag.

Exempelvis om hatobjektet Kina, där man har för vana att bedriva den mest vidriga sensationsjournalistik som sällan har något med den objektiva sanningen att göra, utan mer liknar propaganda. För övrigt en metod man har gemensamt med andra vänstermedier, som den brittiska statstelevisionen Big Bad China.

Det är på den senare institutionen man tar rygg i ett reportage om underleverantörer till Shein (希音, Xiyin) i Panyu, Guangzhou, där arbetarna sägs leva under «slavliknande» förhållanden. Bland annat ska man arbeta 75 timmar per vecka, ha ledigt bara en dag per månad samt tjäna 3 700 kronor i månaden.

Men vi ser alltså inga lönespecar, banknoteringar eller andra papper som skulle kunna verifiera påståendena, utan har bara enskilda klipp att gå på, saxade för att framställa saken i så dyster ton som möjligt. Kina är annars en marknadsekonomi, där jobbmarknaden är fullt öppen att studera för den som så önskar. Man kan själv studera villkoren i jobbannonser, och det är inte så att man slirar på de villkor som anges.

För de allra enklaste manuella arbeten ligger lönen på 4–6 000 RMB per månad, där 1 renminbi motsvarar 1.5 svenska kronor. Alltså 6–9 000 kronor. En normallön för arbetare i dylika fabriker är vanligen 5–7 000 RMB, eller 7.5–10 500 kr. I detta ingår en grundlön om 3 500 RMB eller 5 250 kr, plus ett antal bonusar, övertidskompensation och rabatter av olika slag för mat och annat, samt ofta enklare logi.

Dessa summor kan alltså inte översättas rakt av till svenska förhållanden, eftersom det rör vitt skilda marknader med olika köpkraft och andra förutsättningar. Sömmerskor och andra arbetare i fabriker är ofta utsocknes migranter utan utbildning, och de kommer till jättestaden just i hopp om att finna arbeten som dessa, för att de trots allt ger en så mycket bättre livlina än tillvaron hemma på landet.

Däremot är det riktigt att arbetstiden är lång om man vill komma i åtnjutande av det högre lönespannet. Fenomenet kallas 996工作制 (jiujiuliu gongzuozhi), vilket betyder arbete från nio till nio varje dag, sex dagar i veckan. Det är inte den lagstadgade arbetstiden, som är 44 timmar, utan den implicita förväntning som finns på personal i alla yrkeskategorier att arbeta övertid. Det är helt enkelt den ordningen som ger Kina konkurrensfördelar. Ingen förväntas dock arbeta sju dagar i veckan, det är en medial lögn i mängden.

Svensk statsteve struntar emellertid fullkomligt i kinesiska arbetares villkor, utan målsättningen här är som eljest att smutsa ned Kina genom att peka finger och att försöka styra bort konsumtionen från kinesiska produkter. Det skulle säkert förbättra villkoren i fabrikerna? I annat fall skulle man förstås hellre «granska» svenska företag som H&M, vars sömmerskor i Bangladesh skulle betrakta tillvaron i Guangzhou som rena paradiset.

Jobbannons för Shein i Guangzhou.
Kategorier
Japan Kina Politik USA

Lame Duck Joe sabbar

Japanska stålgiganten Nippon Seitetsu planerade att köpa den amerikanska motsvarigheten US Steel, under villkor om att behålla produktion i Pittsburgh. Men Sleepy Joe Biden sade häromdagen oväntat nej till sammanslagningen, med den sedvanliga motiveringen «nationell säkerhet».

Man skulle förvisso kunna hävda att stålproduktion är av elementär vikt för att säkra byggnation i tider av kris, men saken är den att Japan är en förment allierad till USA och därmed i sig en än viktigare komponent avseende nationell säkerhet. När man på detta underliga vis stöter sig med fränder riskerar man att urholka relationen.

Japan skulle därmed kunna närma sig Kina avseende stålproduktion och andra projekt, vilket US-sekreteraren Blinken med flera tycks ha insett, eftersom man gav sig av på blixtbesök till Tokyo för att bedyra sin vänskap och gjuta olja på vågorna. Huruvida det hjälper återstår att se, men klart är i vart fall att Ishiba Shigeru (石破茂) och hans kabinett är måttligt roade, och att Nippon Seitetsu avser stämma USA.

Så varför agerar Creepy Joe sålunda? Presidenter som har besegrats i val går vanligen ned i tempo inför vaktavlösningen, och tar inte beslut om större angelägenheter som inte är akuta. Biden gör tvärtom, och är osedvanligt aktiv i syfte att slutföra sin agenda, men även att sabotera för Trump.

Beslutet om Nippon Seitetsu handlar inte om nationell säkerhet, utan om att värna amerikanska jobb, det vill säga ett slags triangulering av Trumps politik. Biden har ju mer eller mindre övertagit Trumps tidigare projekt, inte minst att bedriva handelskrig mot Kina, och på den vägen fortsätter han in i kaklet, oklart varför.

Trump kan möjligen ställa sig bakom beslutet, men lär ställa sig frågande till Biden-regimens beslut av igår att införa ytterligare elva kinesiska företag på den så kallade Entity list, som förbjuder den amerikanska militären att handla med sagda bolag. Man kan fortfarande handla på den öppna marknaden, men beslutet kan stänka ned företagets renommé och småningom leda till fullständig sanktion.

Bland bolagen finns speljätten Tencent (腾讯, Tengxun) och batteriföretaget CATL (宁德时代, Ningde shidai), som Biden-regimen menar har kopplingar till den kinesiska militären. Det är inte bara Zhongnanhai som ställer sig frågande till det märkliga påståendet, men det är inte första gången man fabulerar från den amerikanska skurkstatens sida.

Saken handlar förstås om att lägga krokben för Kina, och är den kontinuerliga fortsättningen på tidigare agerande kring Huawei, ZTE, Tiktok med flera. Men numera har Beijing tagit på sig handskarna, och lär svara omedelbart på något vis. Detta bådar inte gott för framtiden, och det lär braka loss på allvar efter att Trump har intagit Vita huset.

Kategorier
Indien Kina Kultur Liberalism Politik USA

Kanadas diktator Trudeleau abdikerar

Blackface Trudeleau stiger ned från tronen, efter att ha blivit stucken i ryggen av de egna hejdukarna. Den liberale diktatorn i den kanadensiska folkmördarstaten villkorar dock sitt avhopp, och sitter därför kvar tills en ny ledare har utsetts inom partiet, så som det anstår en generalissimo.

Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, med de konservativa i ledning med 44 %, före Trudeaus liberaler på 20 % och Ny demokrati på 19 %. De två stora partierna pendlade båda kring trettio procent för bara två år sedan, men missnöjet har pyrt allt mer ju längre pajasen i Ottawa har fått hållas.

Trudeleau är som en variant av Annie Lööf på steroider, och hans migrationsvänliga dårpolitik har orsakat en så allvarlig bostadskris att knappt någon längre har råd med hus i landet. Under pandemin stiftade hans regim en nödlag i syfte att undanröja protesterande lastbilschaufförer, vars bankkonton frystes i förekommande fall. Karln vet att göra sig till ovän med valboskapet.

Han tog även en märklig fajt med Kina genom att på amerikansk order spärra in Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest under närmare tre år, under vilken tid relationerna de båda länderna frös till is och därefter har förblivit frostiga, med stor ekonomisk skada som följd.

Det har dock inte hindrat knäppgöken och hans märkliga *2SHBTQIAP++-regim från att dessutom ta samma slags strid med Indien, genom att utpeka Narendra Modis regering för mord på kanandensisk mark. De diplomatiska utvisningarna har stått som spön i backen på båda sidor, och någon lösning finns inte i sikte.

För en tid sedan blev han förnedrad av Donald Trump då denne skämtade att Kanada borde bli USA:s 51:a delstat, med Trudeleau som guvernör. Detta efter att kanadicken begett sig till Florida för audiens hos Trump i syfte att försöka utverka en deal kring tariffer innan tillträdet som president. Tidigare har han blivit näpsad av såväl Xi Jinping som Georgia Meloni, och det är uppenbart att den kaxige snorliberalen egentligen inte är populär någonstans.

Även om han klamrar sig fast vid makten in i det sista, har han gjort sitt i politiken. Val kommer under alla omständigheter att hållas under året, och liberalistpartiet förlorar då makten. Kanada kan då börja reparera alla skador och småningom läka från de djupa sår Trudeleau har orsakat nationen.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Två tal till nationen

Stassmister Kristersson inledde sitt jultal i dysterhetens färger genom att tala om det ryska invasionskriget i Ukraïna och motsvarande krig i Mellanöstern. Därefter övergick han raskt till att berätta om geopolitiska spänningar, terrorism och gränsöverskridande brottslighet. Säga vad man vill om Kristersson, men han vet att inspirera och gjuta mod i allmogen!

Han redogör vidare för hur Sverige sedan många år har präglats av organiserad brottslighet, och att det utgör en stor prövning för ett litet land i norra Europa. Uppenbarligen har regimen inte kunnat göra så mycket åt problematiken.

Den lille mannen stirrar sedan in i kameran och berättar att ingenting är viktigare än att vi kan samlas här hemma och gemensamt stå upp för vårt lands frihet och säkerhet. Som om dessa vore hotade, annat än i regimens paranoida tankebanor. Icke desto mindre arbetar regeringen hårt varje dag för att få ordning på Sverige, inskärper Kristersson.

Vi samlas till jul i allvarstider., inleder han sin svada, som därefter fortsätter med en utläggning om medlemskapet i Nato, hur svensk militär ska försvara fred och frihet i Lettland, som så vitt man kan förstå inte är utsatt för någon form av angrepp.

Därpå följer några stycken om kriminaliteten i riket, och hur regimen steg för steg har infört nya verktyg för att råda bot på problematiken. Säkerhetszoner, avlyssning, beslag av pengar och värdeföremål, med mera. Mer elände följer i beskrivningen av massinvandringens och den misslyckade integrationens konsekvenser, men Kristersson försäkrar att vi nu börjar få ordning på dessa.

Ekonomin avhandlas även den i sorgens färger, med en beskrivning av inflationen och dess konsekvenser. Fordom var Sverige ett ingenjörsland, och dit ska vi igen, menar Kristersson. Vi ska åter leda den tekniska utvecklingen, vilket är samma sak som att vi inte längre gör det.

Demografin är ett annat ämne som förmörkar himlen, och Kristersson konstaterar att födelsetalen sjunker. Men han vet inte vad det beror på, och han har inga svar att ge på hur problemet ska lösas. Annat än att ge tid och kärlek till våra barn.

Det är allvarstider, men regeringens arbete ger resultat, säger Kristersson i sin märkliga krönika, som avslutas med några personliga reflektioner om att laga kebab på stenhäll och baka bullar på stormkök i ett naturreservat. Det bor en preppare i Kristersson.

I komparativ analys kan detta fruktansvärt negativa eländestal jämföras med det som president Xi Jinping gav under nyåret, en utläggning som självklart inleddes med att berätta om de landvinningar som Kina har åstadkommit under året.

Som att ekonomin har återhämtat sig och att BNP stiger till aldrig skådade höjder; att grön och koldioxidsnål utveckling har förbättrats ytterligare, och att ett vackrare Kina växer fram inför våra ögon.

Som att Kina har producerat tio miljoner elfordon; gjort framsteg i AI, kvantkommunikation och integrerade kretsar; samlat prover från månens baksida med sonden Chang’e 6 och skickat hem till jorden; utforskat djuphavet med fartyget Mengxiang; upprättat stationen Qinling på Antarktis. Medan Kristersson talar om att Sverige åter ska bli en ledande ingenjörsnation, berättar Xi om att Kina redan är där – Sverige har nog inte med den vidare utvecklingen att göra.

Som att Kina gjorde sin bästa prestation någonsin i olympiska spel på bortaplan; att befrielsearmén firade sjuttiofemårsjubileum; att Kina tar ansvar i en tid av turbulens genom att arbeta proaktivt för frihandel och relationer länder emellan när andra mest saboterar.

Som att Nya Kina firade sjuttiofemårsjubileum, och att man ömt vårdar den fem tusen år gamla kulturen samtidigt som man fortsätter att modernisera och öppna upp mot omvärlden.

Det är inte så att Xi undviker svårigheter och utmaningar i sitt tal, men de dominerar inte, samtidigt som optimismen är påfallande. Kina växer i regn och blåst, som han målande beskriver saken, och det råder inga tvivel om att man kommer att lösa alla utmaningar.

Två tal till nationen, varav det ena är märkligt mörkt och dystert, det andra inspirerande och hoppingivande. Det ena renons på framgångar, det andra en lång lista på landvinningar. Det ena av en politisk dilettant, det andra av en stor statsman.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Vinnare och förlorare i kriget

Kriget är redan här, förkunnar penisstorlekstabloiden Expressen, med anledning av att den psykologiska krigföringen med kabelbrott och annat bedrivs i Östersjön. Det kunde man förstås ha tänkt på innan man anslöt sig till Nato och sprängde Rysslands gasledning, men man har valt att hålla fast vid en bellikos inriktning i såväl politiken som de etablissemangsnära medierna.

Man kunde redan från början ha gjort den nyktra analysen kring Natos expansion allt närmare Moskva, och hur Kreml skulle reagera på det. Inför ultimatum valde man att stå fast vid det geostrategiska insteget i Ukraïna, och man har därefter satt all sin prestige på att vidmakthålla den uppfattningen: Ryssland «får inte» vinna kriget.

Men Ryssland vinner ändå kriget, och än värre är att Europa står med Svarte Petter eller rent av skitgubbe i hand när den slutliga summeringen ska göras. Om det är fortsatt krig man vill ha från Bryssels sida, så är Europa verkligen illa ute.

EU:s ekonomi sackar efter, inte Rysslands.

Kanske man fick in en inledande stöt mot Ryssland med sanktioner och andra former av «economic coercion», men Moskva kunde ganska enkelt parera angreppen, och har sedan två år tillbaka en habil tillväxt, tillsammans med Kina och USA. Biter i gräset gör däremot EU, vars ekonomi harvar betänkligt.

Det visar sig att Rysslands export av fossil energi är mer eller mindre oförändrad, och att underskottet i handeln med Europa har kompenserats med motsvarande överskott i handeln med Kina och Indien. Icke desto mindre står EU för lika stor andel av importen som Kina, motsvarande en fjärdedel av den ryska exporten: 211 miljarder euro har gått in i Putins krigskassa.

Ryssland noterar inget egentligt tapp i sin energiexport.

Klara vinnare är Kina och Indien, som har kunnat köpa billig olja och gas, men även USA, som på motsvarande sätt har kunnat kränga svindyr flytande gas till Europa efter att man lät spränga Nord stream. USA har också kammat hem storvinsten genom att smörja sitt militärindustriella komplex med omfattande militärt stöd till Kiev.

Europa har ingen motsvarande industri, utan har skänkt vapen och ammunition från sin befintliga arsenal utan att förnya denna. Det är tomt i ladorna, och man skulle aldrig på egen hand kunna kontra Ryssland i ett fortsättningskrig, om man nu verkligen vill ha ett sådant. Man är fullständigt beorende av USA för ett sådant företag.

Kina och Indien har kompenserat för sviktande handel med EU.

Men huruvida USA är intresserat av det när Donald Trump installeras den tjugonde januari återstår att se. Han har dessutom ökat kravet på europeiska försvarsanslag till fem procent av BNP, under hot om att lämna Nato. Europa har därför inget annat val än att rusta, vilket innebär att ytterligare smörja det amerikanska militärindustriella komplexet med omfattande inköp, trots knackig ekonomi på gränsen till recession.

Men EU står ändå för lika stor import av rysk energi som Kina – så kan hyckleriet också uttryckas i diagramform.

Mediepropagandan till trots går det knappast någon nöd på Ryssland. Man kanske inte är en «vinnare» i samma mening som Kina och USA, men man är inte heller samma förlorare som EU. Utöver att exporten är orubbad, har man ökat importen av gods från Kina när den västliga exporten stryps, samtidigt som man via den porösa gränsen ändå kan importera västligt smuggelgods i den utsträckning som krävs.

Ryssland har energin och därför övertaget, medan EU blöder av samma anledning. I löst förbund med Kina har man även produktionskapaciteten på sin sida, utöver råvarorna. Eftersom EU har valt att bråka med båda, lär man få lida dubbelt så mycket om man framhärdar. När vaknar européerna från sin psykotiska drömtillvaro?

EU är krigets huvudfinansiär.