Kategorier
Japan Kina Korea Kultur Politik Språk USA

Gulf of Trump

När jag gick i skolan för några tusen år sedan fick jag mig till livs att världens högsta berg minsann heter Mount Everest och som högst sträcker sig 8 848 meter över havet. Vi den tidens oskuldsfulla barn fick även lära oss rabbla de amerikanska delstaterna och vattendragen, samt även namnet på ännu ett «mount» i Alaska, nämligen McKinley.

Däremot erbjöds inte någon kunskap om de kinesiska provinserna och vattendragen, ej heller om andra regionala geografiska företeelser, som i förekommande fall av någon anledning var behäftade med engelskklingande namn, synbarligen efter deras «upptäckare». Öarna i Sydkinesiska sjön hade förstås legat orörda i tusentals år och aldrig påträffats av kineser, vietnameser och andra, förrän de fiffiga britterna plötsligt dök upp med sina kanonbåtar och ställde allt till rätta.

Det är i vart fall så narrativet har lagats, vilket är ett uttryck för att segraren skriver historien, i det här fallet den brittiska kolonialmakten. Det sägs att kolonialismen är till ända, men såvitt man kan förstå lär man fortfarande ut att det finns ett «mount» i Kina och Nepal vid namn «Everest», nu en meter högre, och barn lär sig alltjämt att rabbla förment viktiga amerikanska delstater och floder – men inte kinesiska.

I verkligheten heter världens högsta berg Sagarmāthā (सगर-माथा, Himmelsgudinnan) på sanskrit, Qomolangma (ཇོ་མོ་གླང་མ, Heliga modern) på tibetanska och ljudhärmande Zhumulangma (珠穆朗玛) på mandarin, det vill säga på de språk som dominerar i dessa bergstrakter. Kolonialbritterna var visserligen medvetna om dessa lokala namn, men fann det bäst att inte favorisera något, utan uppkallade istället berget efter en skotte. På den vägen är det.

Mot den bakgrunden kan man enklare förstå rabaldret kring Mexikanska golfen, som den amerikanska regimen under Trump numera kallar «Amerikanska golfen». Det där «mountet» vi lärde oss heter McKinley stöptes 2015 om av dåvarande presidenten Obama till «Denali» för att hedra ursprungsbefolkningens term, men har nu åter bytt namn till McKinley – även om man i Sverige aldrig brydde sig om detta skifte.

Geografiska företeelser byter alltså namn titt som tätt, och vad som blir «internationell» norm (främst i Västvärlden) beror på vilket normgivande inflytande makten i fråga har. Numera är den brittiska och amerikanska styrkenivån reducerad, även om äldre paradigm lever kvar som koloniala rester. Ja, hela Nord- och Sydamerika är förstås en kolonial företeelse med grund i slaveri och folkmord, även om man faktiskt har bevarat en stor mängd lokala geografiska platsnamn.

Vad man kan slå fast är att varje suverän nation kan ha sin alldeles egen uppsättning namn på företeelser världen över, och «Gulf of America» är i det avseendet inte alls uppseendeväckande. Liknande tvister föreligger överallt i världen, även i våra trakter.

Vi, danskarna och tyskarna kallar det Östersjön, för att havet ju ligger öster om Sverige – duh! Det gör även finnarna (Itämeri), trots att innanhavet ur deras synvinkel ligger västerut – det är en annan kolonial historia. Men för de flesta andra heter det Baltiska havet i någon tappning, och man har då en annan referenspunkt.

Motsvarande problematik finns kring Japanska havet (日本海, Nihon kai), som av koreanerna kallas Östhavet (동해, Donghae) eller till och med Koreanska österhavet. Sydkinesiska sjön är egentligen en europeisk kolonialterm, och i Kina heter havet kort och gott Söderhavet (南海, Nanhai), för att det ligger söder om Kina. Men det ligger samtidigt öster om Vietnam, varför det där kallas Östersjön (Biển Đông).

Samma problematik finns inte kring neutrala termer som Gula havet, Svarta havet, Röda havet eller Vita havet, varför man kanske kan finna en konsekvent och bestående lösning gemensam för alla genom att undvika att uppkalla platser efter personer, länder och väderstreck. Britterna kunde exempelvis ha tagit fasta på betydelsen av Qomolangma och nyttjat en engelsk översättning, och på samma sätt ha förfarit med de öar i Sydkinesiska sjön som på flertalet lokalmål betecknas Sandöarna.

«Amerikanska golfen» kommer det nog aldrig att kallas av andra än USA, och risken är påfallande att administrationer av olika kulör kommer att bolla namnfrågan fram och tillbaka, även gällande det där «mountet» i Alaska. Det blir omständligt för amerikanska karttjänster, men kanske ska vi ända vara tacksamma för att det inte rör sig om namn som «Gulf of Trump» eller «Mount Trump», termer värdiga en megalomanisk personlighet av Trumps kaliber.

America, Ameriworld, Ameriverse…
Kategorier
Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Kina tar AI-täten

Amerikanska regimens ambition sedan åtminstone Obama har varit att sätta krokben och sätta upp hinder för Kina, så att man kan behålla sitt teknologiska försprång. Exempelvis Wolf Amendment från 2011 förbjuder Nasa att samarbeta med sin kinesiska motsvarighet, i syfte att försvåra och fördröja landets rymdprogram samt utveckling av interkontinentala robotar.

Det har ju gått så där, med tanke på att Kina numera har momentet i den nya rymdkapplöpningen och i ensamt majestät har utvecklat hypersoniska interkontinentala robotar. Medan Internationella rymdstationen förfaller, förfogar Kina över toppmoderna Tiangong, snart den enda rymdstationenen i omlopp.

På samma sätt har den amerikanska skurkregimen sedan Sleepy Joe Bidens tid infört allt fler och hårdare exportrestriktioner kring halvledarteknik, särskilt grafikprocessorer av modernaste snitt, under förevändning att sinka den fortsatta kinesiska militära utvecklingen. Men den egentliga ambitionen är att obstruera landets tekniska utveckling överlag, oberoende av militära applikationer – för robotar behövs faktiskt inga Nvidia-processorer.

Särskilt gäller att man vill förhindra att Kina tar ledning i artificiell intelligens, eftersom det finns en allmän uppfattning om att den som dominerar AI också kommer att dominera världen. Och för AI krävs omfattande processorkraft i gigantiska kluster av hypermoderna GPU, vilket alltså är motivet för exportrestriktionerna, sanktionerna och annan «economic coercion».

Faktum är att detta företag ett tag såg ut att bära frukt, och USA utropade slutlig seger när OpenAI lanserade ChatGPT-4 under 2022. Kina halkade på efterkälken, och med ständig brist på chips och annan elektronik skulle man aldrig komma i kapp. Så var i vart fall tanken.

Men sedan dess har Kina gjort snabba framsteg i litografisk utrustning för processortillverkning och därmed drastiskt knappat in på det amerikanska försprånget. Nöden är alla uppfinningars moder, och det är därmed bara en tidsfråga innan man är ikapp och förbi, givet att man har så många fler intellektuella resurser att tillgå.

Faktum är att det även i USA främst är kinesiska forskare som driver utvecklingen av AI, varför den amerikanska regimens paranoja kring kineser riskerar att äventyra landets fortsatta konkurrenskraft. Allt fler kinesiska forskare i USA återvänder till modernationen under McCarthy-liknande program som China initiative och allmän sinofobisk rasism i USA.

Därför ska man inte heller bli förvånad över att Kina nu har lanserat en storskalig språkmodell som överträffar eller är i paritet med amerikanska konkurrenter på varje område, men till en liten bråkdel av de senares utvecklingskostnader. Än värre, ur amerikansk synvinkel, är att denna LLM är öppen källkod och flera ordningar mer effektiv.

DeepSeek (深度求索, Shendu qiusuo), som företaget heter, lanserade i december DeepSeek-V3, med en träningskostnad motsvarande sex miljoner US-dollar. Det är drygt en procent av Metas kostnad för att träna LLaMA, och visar därmed hur mycket mer effektiv algoritmen är – det som kostar är nämligen processorkraften.

Kina har således tagit sig förbi det hinder amerikanerna satte upp, och därtill kommit ur fällan mer agil än sina konkurrenter. Därmed har man faktiskt tagit initiativet även i den fortsatta utvecklingen av AI, och har nu momentet framför sina klumpigare motsvarigheter i Silicon Valley. DeepSeek är samtidigt mest en akademisk tillämpning, och vad som döljer sig i labben hos Baidu, Tencent och Alibaba vet man inte riktigt, men sentimentet är att USA nog kan ställa in segerfesten tills vidare.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik USA

Europa måste välja färdriktning

Kommunistwebben (Aftonbladet m.fl.) är purken över Donald Trumps valseger, och än mer gramse över Elon Musks ökade inflytande. De gick naturligtvis rakt i den vänsterliberala honungsfällan när Musk visade en gest med handen från hjärtat och rakt ut i publikhavet, en utstuderad rörelse i syfte att skapa just de reaktioner vi nu noterar. Samtidigt får bilden stor spridning i dessa vänsterliberala mediehus…

Stjärnskottet Sima vid sossarnas partiorgan Aftonbladet menar å sin sida att det inte är yttrandefrihet Musk och «techjättarna» bedriver, utan att sprida hat, desinformation och lögner. Men yttrandefrihet är exakt friheten att yttra just det som Sima, Lindberg, Kristersson, Wolodarski, Biden och Soros inte vill höra, allt det som dessa vänsterliberaler vill förbjuda. Det är precis poängen med yttrandefrihet, till skillnad från statskontrollerad och friserad information och allsköns goda uttalanden som uppenbarligen inte är i behov av sådant skydd, sådant tillrättalagt narrativ som har präglat sociala medier under Sleepy Joes tid vid makten och långt dessförinnan.

Kollegan vid samma publikation, den efterblivne riksstollen Lindberg, följer efter i samma repressiva spår genom att föreslå strafftullar på «techjättarnas» företag och produkter, det vill säga Meta, Amazon och Tesla, just för att dessa företags informationstekniksmagnater finns i Trumps krets, för att de vidgar den för kommunister så förhatliga yttrandefriheten och inte minst för att Musk tar strid med skadlig socialistisk facklighet i Sverige.

Lindbergs demagogi är förstås inte allvarligt menad, utan en barnslig form av militant raljerande som numera präglar AB:s ledarredaktion under sossarnas opposition, ett slags hetsande agitation för att elda massorna mot dessa frihetens krafter. Frågan är emellertid om läsekretsen förmår skilja den eldfängda dårretoriken från mer seriös opinion, som vid sällsynta tillfällen kan skönjas i spalten. Risken är att man tar mongolidens utspel på allvar, och att man därmed bildar opinion för fullständigt livsfarlig politik.

Sverige är nämligen helt beroende av frihandel för sitt fortsatta välstånd, och tullar, tariffer och handelskrig missgynnar en liten nation som vår svårt. Vi kan inte bedriva sådant på eget bevåg, utan skulle då omedelbart drabbas av repressalier från makter med mer muskler, i detta fall USA. Minns hur ordförande Persson (S) gav efter för Washington under egyptienavvisningarna under hot om sanktioner och handelskrig, och på en eftermiddag sålde ut de förment heliga mänskliga rättigheterna för att säkra svensk handels fortbestånd.

Men inte heller gemensamt med EU förmår vi bedriva handelskrig effektivt, eftersom vi till skillnad från USA och Kina inte har samma federativa och centrala kraft, och för att vi inte heller har instiftat en gemensam industripolicy utan försöker behålla våra allt löjligare «regler» som ingen annan i världen bryr sig om. När Trump lägger tullar på produkter från EU, slår det omedelbart mot unionen, men allra mest mot Sverige, som har specialiserat sig mot USA och anglosfären istället för att sprida riskerna.

Europa måste då välja om man vill stå fast vid samma hållning som tidigare, om man vill bråka med Kina samtidigt som USA bråkar med EU, om man vill delta i ett ekonomiskt tvåfrontskrig samtidigt som man har flerfaldigt högre energipriser än de båda konkurrenterna. Eller om man ämnar byta strategi för att kontra den amerikanska aggressionen.

Man kanske skulle ha tänkt på det innan man instiftade massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön kinesisk teknik, eftersom Trumps återkomst och förmodade tullar då redan fanns i korten. Men nu blir saken mer akut, och istället för att delta i handelskriget är den korrekta strategin att liera sig med Beijing och värna frihandeln.

Ja, Kina vinner stort på det och blir mäktigare, men det är en vinn-vinn-situation som även räddar Europa under amerikansk anstormning, medan Trump då slutligen står med skitgubbe på hand. Om Eurasien står enat, dämpas den amerikanska aggressionen. Alternativet är att Kina ändå blir mäktigare, men då tillsammans med USA, medan Europa går ned sig än mer i träsket.

Här finns de som menar att vi oavsett omständigheterna måste bevara den «transatlantiska länken», som just nu är på väg att kapas för gott. Att vi måste ta Trumps misshandel, på samma sätt som vi under alla dessa år har accepterat amerikanskt spioneri och godtagit Washingtons «economic coercion» i utbyte mot militärt beskydd.

Till den uppfattningen ansluter sig fokpartisterna i Tidölaget, Nato-runkarna som med ryggradens reflex böjer sig för USA och av någon anledning när ett patologiskt hat mot ett Kina som aldrig har gjort oss en fluga förnär. Det är en falang som är än farligare än den rödgrönrosa, och som leder oss in i det slutliga fördärvet, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.

Europa måste välja färdriktning, och det i mer östlig riktning. Kina är visserligen en konkurrent, men även en samarbetspartner, en frihandelsvän som smörjer handeln och ger en massiv marknad för europeiska produkter, samtidigt som Kina ger européerna billigare varor. Kina är däremot inte en «systemisk rival», eftersom man inte har politiska anspråk i vår del av välden och inte strävar efter att ersätta amerikansk global hegemoni.

Det är ändå glädjande att von der Leyen tycks blinka med ögat i den riktningen under ekonomiskt forum i Davos, och att Kina mycket riktigt uppfattar flörten. Det är här dynamiken kan blomstra under kommande år, då Trump försöker bedriva sin «economic coercion». Det är här Europas framtid danas, inte under amerikanskt vasallskap.

Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Teknik USA

Tiktok i limbo

Amerikanska supremrätten beslöt med acklamation att inte förhindra Biden-regimens bannlysning av Tiktok, varför appen formellt faller under marknadsförbud på söndag, en dag innan Trump svärs in som president. Samtidigt jublar man i Folkpartiet fascisterna, som ju manar till efterföljd i Sverige.

Men den skadeglädjen lär bli kortvarig, då Sleepy Joes skräckkabinett inte kommer att effektuera lagen innan den nya administrationen träder till. Samtidigt har Trump gått till val på att rädda Tiktok, och mycket tyder därför på att lagen kommer att falla i limbo utan att någonsin träda i kraft – den blir liggande som ett förtäckt hot som kan tas fram vid behov.

Givet allt annat lika skulle alltså ingenting hända på söndag, och appen kommer att finnas kvar i appbutikerna som vanligt. Marknadsförbudet, om det skulle träda i kraft efter presidentorder, gäller alltså inte bruk av appen, utan dess distribution.

Men Tiktok självt tycks vilja dramatisera det vidare händelseförloppet genom att självmant släcka ned sin verksamhet på söndag. Det blir alltså svart i rutan på riktigt, utan att man därför är tvingad till det. Man får förstå det som en markering mot Bidens avskyvärda regim, och dagen efter sitter VD Zhou Shouzi på Trumps installation i en annan symbolisk gest.

Man har spekulerat i att Tiktok kan säljas till Elon Musk som en reservplan, men utgångspunkten är att Tiktok inte är till salu. Fyrtio miljarder dollar är inte småpengar, men Kina skulle gå bort sig alldeles om man började sälja ut sin spetsteknologi. Man skulle då följa i Japans spår, med samma resultat av stagnation efter att ha gått i den amerikanska fällan. Grundtipset är därför att Tiktok antingen finns kvar oförändrat under Trumps goda minne, eller försvinner från den amerikanska marknaden.

I det senare fallet lär Kina svara på en rad sätt, med motsvarande marknadsförbud, uppskruvade restriktioner kring jordartsmetaller och andra raffinerade råvaror, mer röd tejp i allehanda utbyten samt inte minst att åter vända bort blicken avseende exporten av kemiska produkter till Mexiko, sådana kemikalier som därstädes omsätts i fentanyl som senare smugglas in till USA.

Xi och Trump höll under gårdagen ett telefonsamtal kring dessa angelägenheter, och man är på båda sidor klara över hur ekvationen ser ut. Tariffer i all ära, men Trump måste lira spelet med Kina snarare än att gå i full brygga. Kina är redo att gå långt för att upprätthålla goda förbindelser, men sitter i slutändan med trumf på hand i form av produktionskapaciteten, logistiken och en lång rad monopol. Man är numera redo för mer hårdhänt konfrontation.

Tiktok är egentligen en bisak i allt detta, och appen betyder inte så mycket för just Kina. Men den är en i raden av kinesiska produkter som faller inom ramen för «nationell säkerhet» på lösa grunder, och man kan här skönja ett mönster av att döda sådana så fort de växer sig starka: ZTE, Huawei, Tiktok, BYD, Shein, Temu… och så vidare, plus naturligtvis kinesisk vitlök, som av en senator faktiskt utmålades som en «nationell säkerhetsrisk».

Marknadsliberalism är alltså bara av godo för USA och Väst så länge man själva är dominerande i exporten, och så fort man får konkurrens från annat håll slår man till med den protektionistiska bromsen i en underlig form av nymerkantilism. Så gjorde man med Japan, och så gör man med Kina, med väsentligen samma argument. Det är ynkligt.

Samtidigt måste sägas att supremrättens utslag är både märkligt och förvånande, nämligen för att man låter en flummig lag som Protecting Americans from foreign adversary controlled applications act (den heter faktiskt så) trumfa konstitutionens första tillägg (Congress shall make no law… abridging the freedom of speech).

I sitt utslag noterar man att förbudet inte tar fasta på innehållet i vad som yttras via appen, och att en sådan inskränkning vore grundlagsvidrig (till skillnad från svensk och europeisk tillämpning, som tar fasta just på visst innehåll). Men om lagen är innehållsneutral, är den samtidigt inte plattformsneutral, vilket vore den korrekta vägen att gå: att angripa samtliga appar på samma grunder.

Tiktok samlar inte mer data än andra appar, och inga som helst bevis föreligger om att Kina har åtkomst till de data som sparas på amerikanska servrar. Kinas underrättelselag har man alldeles missförstått, och den är väsentligen inte annorlunda från amerikanska motsvarigheter. Man bygger ett hypotetiskt hot från ingenting annat än ogrundad paranoja.

För europeiska förhållanden blir det än mer märkligt, då det är just amerikanska appar som används av USA för spionage via NSA, ett faktum man helt enkelt ignorerar för att man inte har någon större valmöjlighet. Eller jo, man har ju möjlighet att använda Tiktok, som inte har underställt sig NSA:s spionageregim, men finner det ändå mer relevant att angripa den appen för att man när ett patologiskt hat mot allt kinesiskt.

Kategorier
Europa Indien Kina Korea Kultur Politik Ryssland USA

Trumpna européer

Mindre än en vecka återstår innan Cirkus Trump drar igång, en bisarr föreställning med Beavis & Butthead vid spakarna i form av Donald och Elon. Europa bävar med fasa för vad som komma skall då den «transatlantiska länken» åter utsätts för hårda prövningar, givet att man har den brandgule mannens senaste sejour vid makten i färskt minne.

Man menar att det blir en osäkrare och sämre värld, där «värld» i vanlig ordning ska förstås som Västvärlden, som utgör en allt mindre andel av den stora och riktiga världen. Ty i denna riktiga och stora värld har man en helt annan uppfattning om den annalkande president, och är mestadels positivt inställd. Detta enligt en global opinionsundersökning genomförd av Europeiska utrikesrådet (ECFR).

Det visar sig att Brics-länderna Indien, Saudiarabien, Ryssland, Kina, Brasilien, Indonesien och Sydafrika är mest positiva till Trumps presidentskap, i fallande ordning. Därefter följer Ukraïna och Brics-kandidaten Türkiet på något positivt netto.

I det negativa spektrat finner vi Schweiz, EU-11 och Storbritannien, och allra mest negativa är man i Sydkorea med -56 % netto. Två tredjedelar av sydkoreaner anser att Trump är en dålig deal för landet, vilket har att göra med att Sydkorea i egenskap av neokolonial vasallstat är beroende av USA för sin säkerhet, och att Trump vill ha mer betalt för beskyddet.

Det positiva sentimentet i Kina kanske överraskar, givet att Trump senast inledde handelskrig mot landet och därmed skruvade ned den kinesiska tillväxten. Men eftersom Sleepy Joe Biden sedermera fortsatte och utökade sagda handelskrig, spelar just den aspekten mindre roll, och Kina är denna gång mer förberett på konfrontation, samtidigt som man sitter med trumf på hand.

Zhongnanhai ser samtidigt ett isolationistiskt USA under Trump som utmärkt för de egna ambitionerna, inte minst i fråga om Taiwan, Sydkinesiska sjön och relationerna med grannländer. Man får mer svängrum när världspolisen drar sig tillbaka.

Ryssland vädrar morgonluft av det enkla skälet att Trump har indikerat beredvillighet att avveckla stödet till Ukraïna och därmed effektivt sätta stopp för vidare stridigheter. Ryssland behåller därmed territoriella vinster, och kan utverka en deal om en ny säkerhetsdoktrin med Trumps regim. Det blir säkert inte billigt, men man uppnår hur som helst sina primära mål.

Respondenter i undersökningen anser att Ryssland därmed ökar sitt inflytande, samtidigt som USA:s geopolitiska dominans fortsätter att avta. Man är rörande överens, även bland européer, om att Kina är den största globala makten om tjugo år.

Men här har vi då svart och vitt på att Europa måste dra lärdom av denna utveckling och likt Indien och andra makter hedga mot alla möjliga utvecklingslinjer. Europa måste bli självständigt och inte förlita sig på USA för sin säkerhet under ett fånigt vasallskap. Det är alltså bara bra att den «transatlantiska länken» brister, för den har spelat ut sin roll lika mycket som Nato.

Här kommer Donald och Elon…