Kina har i egenskap av forna utvecklingsland närmat sig länderna i Afrika på lika villkor och under ömsesidig respekt, och man har på den vägen transformerat kontinenten med järnvägar och annan infrastruktur, samt etablerat en ömsesidigt fruktsam handel som en del av Nya sidenvägen eller Ett bälte, en väg.
Beijing har därvidlag inte kommit med pekpinnar och krav av olika slag, utan har idkat ren business, vilket uppskattas av afrikanerna. En sådan strategi ger inte bara åtkomst till Afrikas enorma råvarutillgångar, utan även politiskt stöd i FN och andra internationella instanser, vilket är varför Kina så enkelt har kunnat begrava västmakternas ansträngningar att få upp Xinjiang och andra spörsmål på dagordningen i sådana sammanhang.
Västmakterna har noterat vad som pågår, och har sent omsider börjat emulera Kina, genom att dels föreslå egna storskaliga handelsrutter och infrastrukturprojekt som ska konkurrera med Ett bälte, en väg, och dels söka bearbeta afrikanska länder för att komma i åtnjutande av mineraler och andra råvarutillgångar samt söka politiska allianser.
Men av lätt insedda skäl är afrikanerna misstänksamma mot de forna kolonialmakterna, inte bara för deras barbariska förflutna, utan för att de inte erbjuder rättvisa affärer, för att de fortfarande har dille på att läxa upp medelst krav om demokrati och «värden» av olika slag, och för att de agerar utifrån en styrkeposition snarare än som jämlikar – de är där för att mästra och utnyttja, som förr.
De koloniala takterna vill helt enkelt inte släppa, och den förhärskande strategin i USA och Europa är alltjämt att söndra och härska, att söka tillfälliga allianser för att konfrontera någon annan part – i Asien förstås Kina – snarare än att långsiktigt engagera sig med investeringar och handel. Kina gör det senare, och därför har man det diplomatiska övertaget inte bara i Afrika utan även i Asien när onkel Sam erbjuder allmosor och tomma ord.
Den så kallade neoliberalismen, med dess tilltro på marknadskapitalism och frihandel, gjorde entré med Reagan och Thatcher i början av 1980-talet, på mönster av tidigare experiment i den chilenska diktaturen under 1970-talet. Ett skäl var den tidens stagflation, som urgröpte ekonomin på ungefär samma sätt som vi nu åter bevittnar, om än av andra orsaker.
Reagan, Bush och senare US-presidenter slopade tullar, tariffer och andra handelshinder på löpande band, samtidigt som man slöt handelspakter av olika slag. Man viftade bort den fackliga kritiken om att inhemsk arbetskraft skulle ta stryk om man tvangs konkurrera med låglöneländer, en omständighet som annars fordrar strukturomvandling för att skifta fokus i ekonomin.
Sådan strukturomvandling är en del av den globalisering som har kommit att prägla världen sedan dess, genom att utlokalisera enklare produktion till Kina och andra länder, som kan framställa produkterna billigare och därmed sänka kostnaderna för konsumenterna samt ge större vinst åt ägarna.
Värdlandet vinner i sin tur ekonomiska fördelar av att kunna avancera sin industriella fas samt ta till sig kunskap och know-how. Nedläggning av industrier i de ursprungliga produktionsländerna motverkas genom utbildning och framväxten av nya sektorer, det så kallade informationssamhället. Rätt exekverat är alla vinnare.
Men störst vinnare av alla har Kina varit, då man har erfarit en mirakeltillväxt sedan Deng 1978 skrotade kommunismen och lät öppna upp Kina för investeringar. Att även Kina i någon mening blev «nyliberalt» vid denna tid är inte en slump, utan hänger samman med incitament från båda sidor om att vidga handeln.
Det är inte heller någon tillfällighet att Kina 2001 beviljades medlemskap i WTO, något man länge eftertraktat och som påskyndades av terrorattentaten samma år. Med de fördelar som följer av medlemskapet kunde Kinas ekonomiska tillväxt och globaliseringen accelerera ytterligare, med allt mer produktion förlagd i landet.
Men 2016 förändrades situationen markant, då Donald Trump av inrikespolitiska skäl förordade tullar och tariffer mot Kina. Han ville «ta hem jobben» till USA, och vann därför sympatier bland arbetare i rostbältet, på landsbygden och vid andra nedgångna bruksmiljöer. Det är normalt inte den mest prioriterade gruppen av väljare, men Trump lyckades tack vare deras stöd vinna valet.
Därmed implementerade han också vad han hade lovat, och ett handelskrig med Kina inleddes. Inte för att det tog hem några jobb eller på annat sätt gynnade USA, utan det var mest populism som hade inrikespolitiska motiv. USA hade under den neoliberala globalismen uppvisat en stark tillväxt, men man misslyckades med att som i Europa genomföra den erforderliga strukturomvandlingen, varför arbetarklassen lämnades i sticket och inte erfor reallöneökningar. Det är ändå inte Kinas fel att USA har ett fördelningsproblem.
Man kunde tro att Joe Biden efter valvinsten skulle lyfta dessa protektionistiska handelshinder, då de inte gynnar någon utan tvärtom ger friktion i den globala ekonomin. Men han har valt att behålla tarifferna, som en del i ett större spel av att försvåra Kinas vidare framväxt, men även som en fortsatt del av amerikansk inrikespolitik.
Det spelet började inte med Trump, utan med Obamas «pivot to Asia» för ett decennium sedan. Man insåg att Kina var på god väg att bli en makt att räkna med, och i tangentens riktning såg man en potentiell risk att den amerikanska hegemonin skulle vara i fara om Kina ohindrat finge ånga på.
Redan då införde man en del lagstiftning för att sinka Kina, bland annat Wolf Amendment 2011 med syfte att förhindra Kina från att delta i internationella rymdstationen (ISS) och andra rymdprojekt, under förevändning att det skulle kunna gynna Kinas militära utveckling.
Ironin har här att Kina just på grund av detta embargo har utvecklats betydligt snabbare, och man ståtar nu med en egen toppmodern rymdstation, samtidigt som USA snart inte har någon alls. Nöden är som bekant alla uppfinningars moder.
Vidare har Kina sedan dess även avancerat militärt, så till den grad att man nu har världens största flotta samt har tagit täten i fråga om hypersoniska missiler, ett fält där USA ännu inte är på banan. Kina har varken ambition eller förmåga att projicera makt globalt på det sätt USA gör, men man har nu tillräckliga resurser för att dominera i det egna närområdet samt även att inta Taiwan.
USA har emellertid fortsatt i samma spår, bland annat genom att angripa Huawei, ZTE och andra teknikbolag, nu under förevändningen att de utgör en «säkerhetsrisk». Man har även förmått allierade att följa den amerikanska hållningen, i syfte att sakta ned den världsledande kinesiska telekomindustrin, där Kina sitter på nästan alla patent avseende 5G samt har spetskompetensen.
Till det kommer innevarande års CHIPS and Science Act, som inte bara är avsedd att ge incitament till förnyad amerikansk satsning på halvledarteknik och vetenskap, utan framförallt att lägga krokben för Kina genom exportkontroll av amerikansk teknologi.
Den amerikanska protektionismen är därmed inte längre något man försöker dölja, utan en uttalad strategi. Det går inte att fullt ut koppla loss från Kina, men man försöker ändå att i tillämpliga delar genomföra en sådan skilsmässa, även om den egna ekonomin tar stryk – huvudsaken är att man tillfogar Kina än mer skada.
Men frågan är om man går hem med det spelet, eftersom Europa inte är riktigt med på noterna, och dessutom skulle förlora allra mest. Som exemplet med rymdstationen visar är det vidare troligt att Kina småningom kommer ikapp och går förbi även i fråga om chips, även om det kommer några svåra år dessförinnan.
Kina har absolut momentet på sin sida i egenskap av att producera fler ingenjörer och forskare än någon annan, samt med en allt större tyngd i tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Det finns ingen anledning till att Kina inte skulle lösa problemet, och därför kommer det att ske, förmodligen förr än Washington vill tro.
Därför är den amerikanska nyprotektionismen meningslös, eftersom den bara ställer till med oreda i världen. Man kommer inte att kunna hindra Kina mer än på marginalen, och man kommer förr eller senare att tvingas ge upp den regionala hegemonin i Östasien. Men man vill tydligen ändå ge saken en match.
Denna ekonomiska nationalism är inte bara kontraprodutiv, utan direkt skadlig, då den får efterföljare världen över. Om alla sluter sig inåt i protektionism spelar man ett nollsummespel, och det finns få vinnare i ett sådant scenario. Förmodligen bara Kina, just det man från början ville förhindra.
Lokalvalen i Taiwan utföll i stort till Nationalistpartiets (国民党) fördel, med totalt tretton av tjugoen segrar i städernas borgmästarval. Demokratiska framstegspartiet (民主进步党), som regerar nationellt, kunde bara plocka hem fem segrar, medan oberoende kandidater tog hem tre.
Än mer markant utföll resultat i länsvalen, där Nationalistpartiet tillsammans med oberoende kandidater körde över Framstegspartiet med besked. Som en konsekvens valde Framstegspartiets ordförande tillika provinspresidenten 蔡英文 att avgå som partiledare.
Förlusten förknippas med senare tids pandemihantering, som inte har varit optimal, för att uttrycka saken diplomiskt, men även med andra lokala frågor. Hur stor vikt Cais aggressiva retorik mot fastlandet har haft är svårare att säga.
Valkrossen innebär emellertid att Guomindang troligen kommer att ha en fördel i president- pch parlamentsvalen om två år, och att vi därför här ser början på ett maktskifte – även om mycket kan hända på vägen.
Partiledaren betyder mycket, och med Cai har Framstegspartiet kunnat vinna de senaste två valen. Under de sju demokratiska val som har hållits, har Framstegspartiet vunnit fyra och Guomindang tre, med samma utfall i parlamentsvalen. Det rör sig i princip om ett tvåpartisystem med ett mindre oberoende alternativ, och majoriteten är vanligtvis knapp.
Om Guomindang tar makten innebär det i så fall att situationen kring Taiwan lugnas ned betydligt, då man linjerar med Beijings ambitioner om en återförening, om än under andra villkor. Framstegspartiet har här haft en förtäckt retorik om «självständighet», utan att faktiskt våga deklarera en sådan, samtidigt som man har retat Beijing genom att bjuda in, eller i vart fall emotta, höga politiska funktionärer från USA och EU.
Det betyder i så fall att Washingtons krigshets dämpas betydligt, och att man mister en möjlig angreppspunkt mot Kina, i vart fall för en tid. Det är fullt möjligt att taiwaneserna önskar en sådan lugnare utveckling, givet att den förkrossande majoriteten alltjämt föredrar status quo framför vapenskrammel.
Blues är inte den svarte mannens musik, utan stammar snarare från Japan, i vart fall om vi menar improviserad musik i pentatonisk skala på stränginstrument. The original shredding har vi nämligen på 三味線, eller kinesisk tresträngare (三弦) med ursprung i dynastin Song (1200-tal).
Från Kina tog sig instrumentet till Liuqiu (琉球) och vidare till japanska fastlandet under 1600-talet, där det genomgick vissa modifikationer i utformning avseende hud, plektrum och andra detaljer. Men den främsta skiljelinjen föreligger i spelstilen, där den japanska är mer fri och aggressiv.
Mest känd genre är 津軽三味線 från 津軽半島 i 青森県 i norra Japan. Uttalet jamisen beror på ljudförändring i ordkombination, men man kan säga Tsugaru-shamisen om man så vill.
川嶋志乃舞 (Kawashima Shinobu) lirar Tsugaru-jamisen med Tokyo Groove Jyoshi: What is hip?
Visserligen spelas shamisen oftast i tretakt, men kvaliteterna i övrigt gör instrumentet synnerligen lämpligt att inkorporera i rock, jazz, fusion och liknande genrer, och görs av bland andra Marty Friedman (tidigare i Megadeth), Wagakki Band med flera.
Det finns en rad japanska och kinesiska instrument (som 古筝) man lär sig att älska efter ett tag, men shamisen är nog det som snabbast finner vägen till hjärtat, för att det knyter an bättre till typiskt västerländsk musik.
Förbundskansler Olaf Scholz har avlagt visit i Beijing, där han tillsammans med en stor delegation affärsmän har överlagt med Xi Jinping och Li Keqiang. Det har retat kolleger i regeringen, likväl som europeiska politiker och US-presidenten Biden, som är av åsikten att Tyskland måste lära av debaclet med Ryssland och göra sig mindre beroende av Kina.
Scholz själv har dock ingen annan åsikt i frågan, utan ser det som en lärdom av det logistiska kaoset under pandemin att man måste diversifiera inköpskanaler, men tänker för den skull inte förena sig med Biden i dennes dåraktiga frikopplingsförsök från den kinesiska ekonomin. Därtill är Tyskland alldeles för beroende av handeln med Kina.
Kanslern delar även synpunkten att Tyskland måste granska kinesiska uppköp av kritisk infrastruktur, men vill här inte gå till överdrift genom att betrakta i princip allt som sådan. Det har till exempel ingen bäring på nationell säkerhet att kinesiska Cosco föregående vecka köpte in sig i en mindre andel i en enstaka terminal i Hamburgs hamn.
De två makterna behöver således varandra, och det är den realiteten som väger tyngst när det väl kommer till kritan. Tyska företag har ingen möjlighet att «ta hem» produktion från Kina, utan flyttlasset går tvärtom i andra riktningen. Kina har låg inflation, låga energipriser och stabila politiska villkor, medan Europa inte kan erbjuda annat än energikris, recession, hög inflation och stel EU-byråkrati.
Av det skälet utlokaliserar BASF, BMW och andra tyska företag delar av sin verksamhet från Europa till Kina. Man kunde tycka att Vietnam och Indien skulle duga lika bra, men kompetensen och logistiken finns just i Kina, vilket är helt avgörande – låga löner är betydligt mindre viktigt.
Varken Tyskland eller Frankrike – och därmed inte heller EU – kommer att slå följe med USA i försöken att innesluta och frikoppla från Kina, utan ser landet som en central aktör för det egna välståndet och många globala frågor av vikt, som klimat, pandemibekämpning, forskning med mera, och kanske inom en snar framtid även rymdfart. Därför ger Scholz Biden fingret och går sin egen väg, och det gör han såklart rätt i.