Litauens experiment att låta Taibei (台北) ha ett representationskontor i Vilnius under namnet «Taiwan» (台湾) förefaller vara en del i en större strategi. Man är i detta avseende bara en marionett, men även EU har aviserat en vilja att stärka politiska förbindelser med ön, samtidigt som USA bollar med samma idé om namnbyte på Taibeis kontor i Washington.
Man kunde tycka att namnvalet inte har någon större betydelse, men det är ett steg på vägen mot erkännande av Taiwan som en självständig stat, inte bara de facto, utan även de jure, med allt vad det innebär i form av diplomatisk representation och medlemskap i FN.
Vidare kunde man tycka, om man är demokratiskt lagd, att det ju vore en bra sak att Taiwan kommer ur skuggan av Kina och kan blomstra som en framgångsrik liten nation. Historien har haft sin gilla gång, och Kina har helt enkelt förlorat Taiwan, på samma sätt som gränser alltid har justerats, både i Kina och annorstädes!
Men om Taiwan erkänns som en självständig stat innebär det att man därstädes kan inhysa amerikansk trupp som ett extra skydd mot stora elaka Kina. Ur USA:s synvinkel är det dock snarare en angreppspunkt, en bas som ligger blott tjugo mil från Kinas östkust.
Här vill Kina inte ha amerikansk trupp.
Ska man hårdra det är det till och med bara en mils differens, med tanke på att ön Jinmen (金门) ligger strax intill Xiamen (厦门), i provinsen Fujian (福建). Det går färjor fram och tillbaka, och det är bara en del yttre tecken som minner om att det är Taiwan snarare än fastlandet – integrationen är långt framskriden.
Kubakrisen 1962 gällde Sovjetunionens plan om att bygga en bas på Kuba, drygt trettio mil från Floridadelstaten. Även Kuba är en suverän stat, men USA hotade med krig om ryssarna inte drog sig tillbaka. Taiwan riskerar således att bli en parallell till den händelsen, om en av två rivaliserande makter etablerar en bas alldeles i närheten av den andra.
Kina motiverar vanligen sitt anspråk på Taiwan med tanken om Kina som en enad kulturstat sedan ett par tusen år tillbaka, men det finns alltså även högst realpolitiska skäl att inte släppa taget om utbrytarprovinsen. På samma sätt håller man Nordkorea om ryggen som en buffert för att inte få amerikansk trupp alldeles invid den egna gränsen vid Liaoning (辽宁) och Jilin (吉林).
Av det skälet kommer Kina inte att tillåta Taiwan att gå sin egen väg, och man kommer även fortsättningsvis att svara med diplomati på varje litet steg i den riktningen, som att byta namn på representationskontor i andra länder. Man kallade hem ambassadören från Litauen i protest och kommer att bryta förbindelserna helt om landet framhärdar i sin plan. Mot Taiwan, vars export huvudsakligen går till Kina, kan man svara med ekonomisk blockad och sanktioner.
På samma sätt måste man alltså reagera mot USA om man menar allvar, ty om man ger med sig har man förlorat slaget. Då gäller inte längre principen om ett Kina i praktiken, och det är fritt fram för USA och EU att dra in Taiwan i stugvärmen.
Men det blir då en kortvarig lycka, och den demokrati man säger sig vilja försvara försvinner omgående i ett moln av krut när Kina ser sig nödgat att försvara vad man menar är det egna territoriet mot secessionistiska ambitioner att bryta sig loss. Ur omvärldens synvinkel är invasionen då ett faktum, vilket motiverar USA att skrida till handling.
USA kan naturligtvis aldrig vinna ett krig mot Kina, men man kan med en väpnad konflikt i regionen åstadkomma svåra skador på Kina, på behörigt avstånd från hemmaplan. Man kan därmed sinka Kinas vidare utveckling och orsaka tumult, i hopp om att kunna splittra nationen och därmed bevara den egna hegemonin, även om det också kommer att drabba USA och världsekonomin hårt.
Taiwans demokrati kan därför enbart bevaras under status quo eller under frivillig återförening med fastlandet, medan varje försök till utbrytning snarare leder till demokratins upplösning, Kinas omedelbara annektering och kanske en väpnad stormaktskonflikt. Det är en farlig lek med elden.
Konfucianism – 儒学 (ruxue, lärdes lära) eller 理学 (lixue, rationell lära, «nykonfucianism») är en filosofisk tradition med rötter i dynastin Zhou (周朝, -1046/-256), med Kong fuzi (孔夫子, -551/-479) eller «Konfucius» som traditionell förmedlare av hävdvunnen etik. Sedan dynastin Han (汉朝, -206/220) fram till Xinhai-revolutionen 1911 (辛亥革命, xinhai geming) har traditionen utgjort ett fundament i såväl Kina som angränsande stater som Korea, Japan och Vietnam.
Under 1900-talet har konfucianismen ansetts vara en av «fyra gamla» (四旧, si jiu) företeelser som hindrar Kina att bli en modern stat, inte minst under Kulturrevolutionen 1966–1976, och som därför måste krossas. För den kommunistiska regim som 1949 installerades under Mao Zedong utgjorde konfucianism en rivaliserande lära, som inte är kompatibel med socialistisk revolution.
Men med Maos död 1976 reverserades kursen etthundraåttio grader, och Kina antog en pragmatisk väg under den store statsmannen Deng Xiaoping (yes, min beundran är total). I princip kastade man kommunismen överbord och anammade allt som kunde gagna Kina, samtidigt som man ratade sådant som ansågs skadligt. Marknadsekonomi blev således ett instrument för att få ett utfattigt och efterblivet land på fötter, så till den grad att Kina nu är världens största ekonomi, med fortsatt omfattande tillväxt.
Men även om man fortfarande omhuldar «marxism» och «kommunism» i nominell mening, i floskler i tal och i praktisk mening i obligatoriska kurser vid universitet, är det framförallt konfucianism som åter har blivit den egentliga statsfilosofin, och ordförande Xi Jinping är härvidlag konfucianist in i benmärgen, även om få förstår det.
Ont krut förgås således inte så lätt, och tanken att man skulle kunna utrota en mer än tvåtusenårig tradition är egentligen bara löjlig. Konfucianismen är visserligen, tillsammans med tecknen och andra kulturella företeelser, av äldre datum, men för den skull inte alls passé.
Tvärtom är det en ledarfilosofi som har visat sig vara särdeles livskraftig, eftersom den bygger på ett fåtal element och principer, som dock i förstone kan vara svårbegripliga. Det är i grunden en form av meritokrati, vilket avspeglar sig i att Kina är en meritokratisk stat snarare än en demokratisk, medan demokratiska stater i grunden är betydligt mindre meritokratiska (tänk Trump eller svetsare Löfvén och hans obildade regim – värderingar och relationer likväl som kapital är viktigare).
Man kan tycka att det är en auktoritär och hierarkisk modell, och det är det, men sådan är meritokratin – man värderar och respekterar föräldrar och äldre som har mer kunskap och erfarenhet än man själv, samtidigt som man strävar efter att en dag befinna sig i ett högre socialt stratum. Konfucianismen uppmuntrar därmed till utbildning och ger incitament till social rörlighet.
Frågan ställs med jämna mellanrum, nämligen hur man hanterar kinesiska, japanska och andra skriftsystem på en dator eller telefon. Det är kanske inte banalt eller trivialt, men ändå infinner sig hos mig varje gång en viss förvåning över att det inte hör till allmängodset.
En del föreställer sig alltjämt att det finns något slags kinesiskt tangentbord som inrymmer tiotusentals tecken, medan den enkla sanningen är att man nyttjar samma slag som du och jag. Med undantag för Taiwan, där man av geopolitiska skäl vägrade följa Folkrepublikens utveckling och istället anammade ett eget ickekommunistiskt fonetiskt alfabet kallat zhuyin fuhao (注音符号) eller bopomofo (ㄅㄆㄇㄈ) efter de inledande tecknen, som därför präglar tangentborden därstädes.
På fastlandet och i den övriga mandarintalande sfären nyttjar man istället pinyin (拼音) som grund, en modern (1958) romanisering som är avsevärt mer ljudriktig än tidigare system. Varje kinesiskt tecken kan således representeras med det latinska alfabetet, som till exempel 海 (hai, hav), 北 (bei, norr) och 水 (shui, vatten).
Uttalet, minus toner, följer i stort den romaniserade skriften, men det finns en del undantag och förenklingar som är värda att notera. Ett är att u egentligen är ü efter x, j, q och y, som i 去 (qu = qü, åka, gå), 许 (xu = xü, tillåta), 鱼 (yu = yü = ü, fisk) och 剧 (ju = jü, drama). Efter n anges ü explicit, som i 女 (nü, kvinna), eftersom n även kan följas av u, som i 怒 (nu, raseri) – för ü används emellertid den lediga bokstaven v i praktiken vid inmatning: 女 = nü = nv.
Ett annat undantag är att y och w inte alltid uttalas självständigt, utan är ett slags funktionella halvvokaler. I det tidigare exemplet har vi 鱼 (yu = yü = ü, fisk), som alltså uttalas som ü eller svenskt y. Men i sammansättning föreligger palatalisering, eller muljering, så att det inledande y antar ett svenskt j-liknande ljud: 鲨鱼 (shayu = shayü, haj). För exempelvis provinsen 云南 (Yunnan = Yünnan) förekommer vanligen palataliseringen självständigt i initialen, vilket motiverar bruket.
Alla är numera bekanta med staden Wuhan, som dock i en kinesisk kontext mest är känd av andra skäl, exempelvis för revolutionen 1911. Uttalet är emellertid inte som i statstelevisionen, utan vi har 武汉 (Wuhan = Uhan), det vill säga Oo-han. Att w ändå används beror på att det blir den bästa approximationen när u följs av en annan vokal, som i 我 (wo = uo, jag) eller 为 (wei = uei, för).
Ett ytterligare undantag är att -ian egentligen är -ien(-iän) i standarduttal, som i 天津 (Tianjin = Tienjin) och 鞭炮 (bianpao = bienpao, smällare), och att -uan egentligen är -uen (uän), som i 美元 (meiyuan = meiyuen, amerikansk dollar). I samma härad ligger kortformer för -ui = -uei, som i 水 (shui = shuei, vatten) och 桂 (Gui = Guei), och i kombination med föregående har vi således 瑞典 (Ruidian = Rueidien, Sverige). Lokalt uttal varierar, och kan ligga ortografiskt närmare pinyin. Pinyin är således utformat för att ha kortast möjliga form.
Kandidatfönster för sha i pinyin.
Med pinyin som grund kan man enkelt rendera tecken på skärm, nämligen genom att knappa in motsvarande romanisering för ett tecken eller ord, varvid man får ett antal förslag i ett kandidatfönster. De flesta stavelser i pinyin har nämligen ett antal motsvarigheter i tecken, som till exempel 傻 (sha, dum), 杀 (sha, döda), 鲨 (sha, haj). Det gäller även sammansatta ord, som 上海 (Shanghai) och 伤害 (shanghai, såra) – det är här tonerna kommer till sin rätt.
Kandidatfönster för shanghai i pinyin.
De första inmatningsmetoderna under 1980-talet var givetvis primitiva, men har sedermera raffinerats. Numera förekommer således prediktion på samma sätt som hos en sökmaskin, och metoden kan algoritmiskt välja rätt tecken och teckenkombinationer beroende av kontext. I Kina har man därtill AI-prediktion per molntjänst, vilket ytterligare raffinerar intelligensen i systemet. Metoden har vidare minne för användarens val av tecken.
Man skriver således inte enstaka tecken eller ord, utan hela eller delar av meningar i pinyin, för att erhålla bästa förslag per kontext. Man kan vid behov stega sig fram mellan olika delar av en mening för att korrigera enskilda tecken eller ord. Till yttermera visso behöver man inte alls skriva ut hela ord, utan det räcker med initialer, som gcd för 共产党 (gongchandang, kommunistpartiet), eller med «suddig pinyin» i allmänhet.
Prediktion vid kinesisk inmatning. gcdsrmdxz ger 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val).
En hel mening kan formas sålunda: gcdsrmdxz renderas som 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val). Av detta förstår vi att kinesiska på dator kan skrivas mycket snabbare än västerländska språk, vilket får sägas vara en oväntad utveckling.
Prediktion vid kinesisk inmatning med pinyin. Den fixar inte mullvad (鼹鼠, yanshu) i meningen, men väl att pappa har fem söner (爸爸有五个儿子, baba you wuge erzi).
En komplikation tycks vara att man alltjämt använder traditionella tecken på sina håll, till exempel i Hongkong och Taiwan, men det finns för det ändamålet parallella inmatningsmetoder för respektive tradition, och båda medger i övrigt bruk av såväl förenklade som traditionella tecken. Tecken som tecken, liksom.
Rendering på japanska nyttjar samma principer och har ungefär samma förutsättningar som kinesiska i övrigt. Tangentbord i Japan kan visserligen ha en särskild layout med alfabetet hiragana som komplement till den sedvanliga latinska utformningen, men det går alldeles utmärkt att nyttja så kallad rōmaji (ローマ字) med latinska bokstäver direkt – det är för övrigt den vanligaste metoden.
Japanska är något mer komplicerat än kinesiska, eftersom man utöver tecken har två hjälpalfabet i hiragana och katakana. Men även här löser intelligent prediktion problemet smärtfritt.
Japansk inmatning i praktiken.
Texten ovan kommer från denna mangasnutt.
Även för japanska förekommer ett antal olika romaniseringar, men Hepburn är sedan länge den vanligast förekommande.Till skillnad från tidiga kinesiska romaniseringar är det förhållandevis ljudriktigt. Man har till exempel 彼女 (かのじょ, kanojo, hon), 切符 (きっぷ, kippu, biljett) och 日本 (にほん, Nihon, Japan).
Systemet väljer automatiskt mellan kanji (kinesiska tecken) och de två alfabeten, men man kan förstås överpröva beslutet vid behov. I själva verket kan man skriva med enbart hiragana eller katakana, men det underlättar inte läsningen – tecknen ger texten stadga.
Prediktion vid japansk inmatning. Förstahandsvalet 空き (suki, vara hungrig) ges av den tidigare existensen av お腹 (おなか, onaka, mage).
Kontexten bestämmer vidare vilka kanji som väljs, till exempel för すき (suki), som kan betyda 好き (suki, gilla), eller 空き (suki, vara hungrig, vara tom). Förekomsten av ordet お腹 (おなか, onaka, mage) i meningen ger då det naturliga valet 空き (suki, vara hungrig) i prediktionen.
Såväl kinesiska som japanska skrivs numera vanligen horisontellt från vänster till höger, men de flesta ordbehandlare medger traditionell vertikal skrift från höger till vänster, vanligen uppifrån och ned. Det påverkar inte inmatningen, utan är en fråga om typografi och grafisk utformning.
Vertikal rendering av japanska och kinesiska.
Koreanskan använder det inhemska alfabetet hangeul (한글), men eftersom det skrivs i termer av stavelseblock minner det en del om metoderna för kinesiska och japanska. Det beror i sin tur på att koreanska ursprungligen nyttjade kinesiska tecken i skrift, och att man därefter har behållit blockstrukturen – inte mindre än sextio procent av koreanska ord har nämligen kinesiskt ursprung.
Ett kinesiskt tecken som 山 (shan, berg) skrivs på koreanska således som 산 (san) snarare än löpande ㅅㅏㄴ som i västerländsk skrift. Därvid preciserar man fonetiken och gör renderingen betydligt mer kompakt. Av de tjugofyra bokstäverna kan man forma inte mindre än 11 172 stavelseblock, vilket gör att koreanska för en utomstående kan misstas för en logografisk teckenskrift.
Koreanska är en alfabetisk skrift, men med bevarad stavelsestruktur.
Koreanskan lider på samma sätt som kinesiskan av ett stort antal homonymer, det vill säga ord som uttalas likadant men har olika innebörd och rendering i tecken. I koreanskan är det dessutom fråga om homografer, i så måtto att de renderas identiskt med hangeul – därför får man emellanåt precisera med hanja (한자), det vill säga kinesiska tecken.
Tidigare nyttjade man likt japanskan en blandskrift, men numera använder man enbart hangeul, främst av historiska och politiska skäl – det koreanska språket trängdes undan under den japanska ockupationen. Koreanskan är som ett resultat mer svårläst än japanska och kinesiska, trots ett genialt alfabet.
Tidningen Joseon Ilbo (조선일보) använder hanja i logotypen (朝鮮日報), men även i artikeln (野, 야, ya, fält, opposition).
Även inmatning av koreanska är något mer komplicerat, eftersom man måste förhålla sig till stavelseblockens struktur, med allt vad det innebär i form av tomma platshållare. Vill man rendera namnet 李 (zh: Li, jp: Ri, ko: I) kan man således inte nöja sig med ㅣ, utan måste skriva 이, där ㅇ markerar en tyst platshållare.
Systemet hanterar i övrigt automatiskt strukturen i blocken, och även för koreanskan finns ett antal olika system för inmatning. Man kan använda en latiniserad variant om man vill, men det går avgjort fortare med en särskild koreansk layout som skiljer ut vokaler och konsonanter i vardera halvan.
Koreansk tangentlayout (Mac OS). Översta raden är ordprediktioner för aktuell text.
Det är ett land med mindre än tre miljoner invånare, men har med en dåres förstånd ändå valt att angripa Kina. Bland annat har man protesterat mot införandet av säkerhetslagen i Hongkong och kallat de sociala reformerna i Xinjiang för «folkmord», yttringar som Beijing med viss rätt menar inkräktar på landets suveränitet – något Litauen borde begripa, givet dess historia som forna sovjetkoloni.
Åsikter är en sak, men Vilnius passerar en illröd linje när man nu upprättar förbindelser med Taiwan genom ett «representationskontor». Sådana finns visserligen världen över som ett slags inofficiell kanal för relationer med Taibei genom dess «kulturattaché», i Sveriges fall vid 驻瑞典台北代表团 (Zhu Ruidian Taibei daibiaotuan).
Men i Litauens fall väljer man att öppna kontor med namnet Taiwan (台湾) istället för Taibei (台北), vilket är en medveten provokation från Taibeis sida. 驻立陶宛台湾代表处 (Zhu Litaowan Taiwan daibiaochu) indikerar en ambassad för nationen Taiwan snarare än ett kontor för «Kinesiska Taibei» (中华台北, Zhonghua Taibei), ett namn med bakgrund i stridigheterna kring olympiskt deltagande för Folkrepubliken respektive Taiwan.
I världssamfundets officiella optik – de jure – finns bara ett Kina, som sedan 1971 administreras av Folkrepubliken. En eventuell återförening mellan Republiken Kina (Taiwan) och Folkrepubliken Kina efter det aldrig avslutade inbördeskriget måste enligt denna uppfattning ske i dialog och under fredliga former, och tills vidare gäller därför status quo.
Men i praktiken – de facto – kan Taiwan förstås betraktas som ett suveränt land med en egen politisk modell och ett eget försvar, även om man bara erkänns formellt av en handfull bananrepubliker. Det bereder en del problem, och på senare tid har man sett ökade ansatser att utmana status quo, inte bara från Taibeis sida utan även från externa aktörer.
Litauen är härvidlag en alldeles för liten spelare, och har i princip inget att vinna på att ställa sig i frontlinjen för en sådan politisk rörelse. Man blir bara kanonmat, och hade nog gjort bättre i att kämpa för självständighet i Katalonien och Baskien på den egna kontinenten istället för att lägga näsan i blöt långt bort i Kina – varför gör man det?
Eftersom Beijing gör anspråk på Taiwan kan man inte godta att andra länder har officiella relationer med båda, utan kräver att man gör ett val. Litauen tycks nu ha valt Taiwan, och därför har respektive lands ambassadör i Vilnius och Beijing kallats hem. Om kontoret blir verklighet under det föreslagna namnet, kommer förbindelserna med Kina således att upphöra, och med dem all handel och andra utbyten – det lär stå Litauen dyrt, och det är kanske något uppstudsiga Sverige bör begrunda närmare.
Saken har fått Litauen att gråta ut i EU, men där har man naturligtvis inget att hämta annat än symboliskt stöd. Utrikesminister Landsbergis menar, i likhet med många svenska debattörer i frågan, att EU måste agera samfällt mot Kina, och att enskilda medlemsländer inte har möjlighet att på egen hand utmana landet.
Så varför utmanar man då? Och varför skulle EU som block utmana Kina, när det är dess största handelspartner och dess främsta marknad? Varför ständigt och jämt lägga sig i Kinas angelägenheter och förespråka dess uppdelning, så som man har gjort i över hundra år? Låt istället Kina bli helt efter europeisk och japansk kolonialism.
Demokratimissionen och MR-religionen är visserligen starka faktorer i EU, men verkligheten är sådan att Kina med absolut visshet inte kommer att släppa taget om Taiwan, och att man kommer att slutföra inbördeskriget om Taibei utropar formell självständighet. Till det vill EU inte medverka, och därför går ridån ned för Litauen.
Ett sammelsurium av enstaka notiser i medier undlåter berätta en mer sammanhängande bild av vad som för närvarande utspelar sig i Kina. Tidigare har vi sett hur «Jack» Ma Yun (马云) undandrog sig rampljuset efter att hans bolag Alibaba (阿里巴巴) ådragit sig myndigheternas intresse i samband med avknoppningen Mayis (蚂蚁集团) börsintroduktion och Ma själv fått sig en uppsträckning, men den incidenten har sedermera följts av omfattande nedslag i hela industrier.
Bland annat har techfin-, uthyrnings-, utbildnings- och spelbranscherna kommit att omfattas av regleringar, och det finns anledning tro att det inte kommer att stanna där. Barn och ungdomar har samtidigt förbjudits lägga mer än en timma per helg på nätspel, i vad som tycks ta sikte även på konsumentbeteende.
Till yttermera visso har man skruvat åt nöjesbranschen genom att angripa företrädare för effeminerade ideal och girigt beteende, samt föresatt sig att dämpa fanskulturen. Vissa stjärnor har imploderat i ett «svart hål», och helt sonika avlägsnats från nätet, bland andra skådespelerskan Zhao Wei (赵薇) – för övrigt inte första gången för hennes del.
Varför gör man så? Och varför nu? Kontroll är ett givet svar, nämligen att partiet vill ha ett visst inflytande över utvecklingen. Men det kräver en viss utläggning för att förstå de närmare bevekelsegrunderna, det vill säga vad kontrollen syftar till.
Vi får gå tillbaka till Kinas transformatoriska stadium runt 1980, då den nye «högste ledaren» (最高领导人, zui gao lingdaoren) Deng Xiaoping (邓小平) initierade reformer och öppnande mot omvärlden (改革开放, gaige-kaifang), och i praktiken slängde den tidigare kommunismen överbord.
Deng slog in på en mer pragmatisk väg, den så kallade kattismen, med omfattande inslag av marknadsekonomi. Han förkunnade bland annat att en del måste få bli rika först (让一部分人先富起来, rang yibufen ren xian fuqilai), det vill säga en orientering mot kapitalism, även om man i Kina kallar det «socialism med kinesiska kännetecken» (中国特色社会主义).
Den omvälvningen har fyrtio år senare resulterat i att Kina har gått från ett utfattigt land statt i politiskt kaos till världens största ekonomi. Tanken om 先富 (xianfu, först rik) har emellertid orsakat enorma klyftor i det kinesiska samhället, och landet har således ett högre giniindex än kapitalismens högborg USA. Medan skådespelare kan dra in tre miljoner om dagen, lever hälften av Kinas befolkning alltjämt på mindre än 2000 kronor i månaden, en illustration till det förhandenvarande problemet.
Partiet har visserligen ansträngt sig för att lyfta den sista andelen medborgare ur absolut fattigdom, bland annat i de västra och outvecklade delarna, även omfattande de sociala reformerna i Xinjiang, men diskrepansen mellan rik och fattig anses vara alltför stor.
Det är således en fråga om att sätta fokus på 后富 (houfu, rik efter), att leverera på konsekvensen av Dengs budskap, nämligen att det välstånd som de först rika genererar ska komma eftersläntrarna till del: 先富帮后富 (xianfu bang houfu). Partiet tycks därmed ha blottat sin socialistiska natur för första gången på länge.
Maggan Andersson hade förstås löst problemet med högre skatt och klassisk omfördelning, men det är samtidigt en åtgärd som lägger sordin på tillväxten. Visserligen fördelar man kakan mer jämnt, men samtidigt innebär åtgärden att man minskar kakans fortsatta tillväxt – det passar inte ett land som alltjämt är statt i snabb utveckling.
Kina vill således både ha och äta kakan, det vill säga ha fortsatt stor tillväxt, samtidigt som man åstadkommer omfördelning genom social ingenjörskonst och uppfostring av medborgarna. Det senare sker förstås även i vårt land, men alltså på en helt annan nivå i Kina.
Ett incitament är således att inympa en mer generös och medkännande attityd i allmänheten, enkannerligen bland den bortskämda generation medelklassungdomar som har vuxit upp i en miljö av överflöd, och som inte har någon förståelse för Kinas tidigare och ganska färska historia.
Man vill uppmuntra filantropi bland såväl stjärnor som deras fans, de senare vilka för närvarande mest tenderar att skänka pengar till sina redan stenrika och skattefuskande idoler istället för till mindre bemedlade. Företagen vill man domptera genom att angripa girighet i metoder och annat gentemot konsumenter, samt andra excesser.
Ett annat syfte är att i viss mån tämja en vild ungdom med tendenser till upproriskt beteende. Ett belysande exempel är hur den kineskanadiske stjärnan Kris Wu nyligen arresterades för misstänkt våldtäkt, vilket fick hans fans att på nätet halvt på allvar tala om att storma polisstationen och frita honom – man är trots allt tiotals miljoner mot bara några miljoner soldater i Befrielsearmén.
Sådana skämt kan tyckas harmlösa, men de kan i ett annat sammanhang omsättas i handling. Man vill således motverka idolkultur och andra företeelser med en negativ inverkan av sådant slag.
Vidare slår man ned på mjuka pojkar med en framtoning som hade förvånat självaste Liberace, samtidigt som man vill odla ett klassiskt ideal av manlig styrka och kvinnlig skönhet. Det senare hade förstås varit otänkbart i vår del av världen, och det har därför ett givet samband.
Kina vill helt enkelt inte veta av några strömningar av den karaktären, med motsvarigheter till västerländska libtards och «vit vänster» (白左, baizuo) som propagerar för identitetspolitik och rörelser som inte linjerar med partiets visioner och som orsakar stor oreda i samhället. Kina är inte redo för den sortens tumult.
Ytterst kan man se det som ett uttryck för att Kina alltjämt prioriterar överlevnad framför personliga och frihetliga uttryck, till skillnad från Nordvästeuropa och anglosfären. Givet att man är hårt ansatt av USA och kan tvingas genomlida en tid av tryck och osäkerhet, har man behov av att härda befolkningen.
Trädgårdsmästaren ansar således ganska friskt i rabatterna och planterar om en del träd, men resultatet låter ännu vänta på sig. Det är i mångt och mycket ett experiment som aldrig har prövats förr, och minner en del om tidiga politiska kampanjer i Folkrepubliken.
De slog inte ut väl, och det är förvisso möjligt att även denna slår fel, men rimligtvis är man numera betydligt bättre skickad att utöva sådan micro management. Det är därför inte en motsvarighet till kulturrevolutionen, utan snarare att anse som en mindre rektifikation.
Kulturkarta: Kina betonar överlvenadsvärden framför personliga och frihetliga uttryck.
