Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Den danske tilstand

Under decennier har danskarna med stora ögon följt det svenska samhällsexperimentet, tills det slutligen kraschlandade och tillnyktring så smått började ske. Sverige har under den perioden tagit lärdom av Danmark, framförallt avseende brott och straff, om än tio eller fler år för sent, en process som alltjämt fortsätter.

Men nu tycks vi åter befinna oss vid någon sorts inflexionspunkt, i det att den danska storkoalitionen återinför blasfemilag och därmed går islamiststater och terrororganisationer till mötes. Man vänder på en femogtyveøre och överger den traditionella danska yttrandefriheten, varvid även den vacklande svenska hållningen kan komma att påverkas.

Blasfemilagar i världen: Nordamerika, Östasien, delar av Östeuropa och delar av Latinamerika saknar lagar, medan Västeuropa islamiseras med medeltida lagar.

«Utilbørlig behandling» av religiösa objekt som betraktas som «heliga» kan därmed straffas med upp till två års fängelse, enligt lagförslaget, även om normalpåföljden blir böter. Med begreppet «utilbørlig behandling» fångar man inte bara in koranbränningar, utan även andra slags skändningar av sådana objekt.

Det blir således upp till domstol att avgöra huruvida ett visst uttryck – exempelvis Pissekrist – är «utilbørlig behandling» eller «kunst», varvid man brukar dra gränsen helt godtyckligt vid Dan Park och Rasmus Paladan. Det är en «utilbørlig» ordning, och visar bara att den danska regimen helt har tappat det.

Man hänvisar till att det bara rör sig om en lille flok, att det er jo ganske få personer på den yderste højrefløj, der brænder koraner af – deras yttrandefrihet kan man givetvis inskränka, eftersom de inte kännetecknar majoriteten, menar man. Men yttrandefriheten är alltså inte till för majoritetens harmlösa uttryck, utan för att skydda minoritetsuppfattningar som misshagar majoriteten.

En annan «motivering» är att det är en indskrænkning på linje med de 425 andre indskrænkninger, der er i lovgivningen allerede, och en till gör därför inte så mycket. Det sluttande planet har aldrig varit så brant, och med en sådan hållning kan man lika gärna avskaffa de få fragment av yttrandefrihet som finns kvar. Det är verkligen något ruttet i Danmark.

https://www.youtube.com/watch?v=Jog7NkPiAmY
Firoozeh Bazrafkans «utilbørliga behandling» av koranen är snart ett brott i Danmark.
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Vänsterns hierarkier

Vänd andra kinden till, säger Ebba Busch helt självklart angående blasfemi, hädelse och andra provokationer gentemot såväl islam som kristendom och andra ideologier. Det är så kristendomen har anpassat sig till en liberal ordning, och det är hög tid för islam att göra sammalunda.

Men här har vi den märkliga omständigheten att vänstern tar islam i försvar och samtidigt vill förbjuda uttryck för kritik och smädelse av koranen och profeten, samma vänster som tidigare har stått i främsta ledet att angripa just kristendomen och dess motsvarande heligheter.

Man kan erinra sig en utställning av Andres Serranos Piss Christ i Lund (tror jag det var) för en del år sedan, vilket retade upp såväl kristna som den högerextrema falangen, men naturligtvis idogt försvarades av vänstern (och undertecknad). Samma sak med Elisabeth Wallins Ecce homo, som av frikyrkan ansågs utgöra hädelse mot kristendom, men försvarades med frenesi av det vänsterliberala etablissemanget (och undertecknad).

Det kan sägas vara en självklar liberal ansats att angripa den kyrka som så länge hade legat som en våt vilt över friheten, och liberalismen är i själva verket sprungen ur hädelse och religionskritik – Voltaire och hela upplysningstraditionen dryper av religionshat, hela vägen till Robespierres mer brutala metoder att handskas med den skändliga (d.v.s. kyrkan) och den hårdkokta moderna militanta ateismen (till vilken undertecknad bekänner sig).

Den moderna vänstern är här ett amalgam av socialliberalism och socialism, och man har norpat den frihetsliberala ambitionen att angripa kyrkan i syfte att främja moderna företeelser som sexuell frihet och Q-rättigheter. Därav det eviga förlöjligandet av kristendomen, i allt från Life of Brian och statsteves humorprogram till mer handgripliga företeelser som homosexuellas bibelbränningar (som av förklarliga skäl inte blir nyhetsstoff).

Pingstpastorn Åke Green åtalades av samma vänsteretablissemang för en predikan om homosexualitet för tjugo år sedan, och han fälldes inledningsvis för åsiktsbrottet hets mot folkgrupp, för att senare rentvås i högre instans. Man hade då inga betänkligheter att angripa religionen, eftersom Q-frågan har högre prioritet.

I själva verket finns i vänstern en given hierarki, som ur liberal synvinkel inte är helt logiskt koherent. Men det är denna hierarkiska ordning som gör det möjligt att på en och samma gång å ena sidan försvara Q-rättigheter och angripa kristendom, och å den andra försvara islam och angripa yttrandefriheten på omvänd fason.

Muslimerna anses nämligen utgöra ett prekariat i egenskap av invandrare, och är därtill föremål för nationalisters och högerextremas motvilja, vilket gör att vänstern står på barrikaderna att försvara slöjan, «hedersförtryck» och andra uttryck för muslimsk misogyni, enkom i syfte att utgöra en motkraft till «högern». Samma vänsterfeminism som brände behån draperar sig numera i palestinasjal, ett plagg man menar är en symbol för muslimska kvinnors frihet…

Samma märkliga kognitiva dissonans föreligger avseende antisemitism, som i Sverige aldrig har haft någon framträdande plats och inte heller har någon jordmån att växa i, men som ändå har varit av central betydelse för vänstern att angripa som symbol (för «högern»), främst i den handfull autistiska nationalsocialister som emellanåt viftar med banderoller på gatan, samtidigt som man har låtit bygga det ena förintelsemuseet efter det andra och prioriterat sådan historisk kunskap i skolans läroplaner.

Dissonansen är här att man utan att blinka samtidigt har importerat den antisemitism som tidigare knappt fanns, nämligen i form av den miljonhövdade skara muslimer som har fått antisemitismen med bröstmjölken, ett klientel som utan vidare kan samlas i demonstrationer och skandera att judarna ska dö – det räknas då av vänsteretablissemanget som en «politisk utsaga» snarare än hets mot folkgrupp. (Vi yttrandefrihetsvänner tolererar förstås också dessa uttryck.)

Att i huvudet samtidigt hålla två tankar är vänstern inte förmögen, men om vi ska få rätsida på problematiken måste vi vara konsekventa. Det innebär att vi med samma frenesi angriper misogyni och patriarkala företeelser som emanerar från islam som från kristendom, och med samma emfas försvarar yttrandefriheten som andra hävdvunna fri- och rättigheter snarare än att vara ambivalenta och tvehågsna.

I annat fall förlorar friheten till religionens mörka patriarkat, och det kan rimligen inte vara ens vänsterns mål och mening? Det är då vi som underkastar oss islam, snarare än att islam som tidigare kristendom tvingas att reformera sig. Det är vad saken ytterst dröjer sig om.

Pissekrist, enligt många kristna ett uttryck för religionshat, men förstås försvarat av liberala krafter av alla de slag. Konstnären menar att det inte alls är fråga om blasfemi, men det är tämligen självklart att det rör sig om en i raden av provokationer mot den västerländska monoteistiska läran. Sänk gärna ned den muslimske profeten i urin, och se vad som händer…
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Korkad alkorek

Statsmedier berättar att den så kallade riskgränsen för alkoholkonsumtion kommer att sänkas, i vart fall för män, från fjorton så kallade standardglas alkohol i veckan till tio. För kvinnor höjs istället gränsen, från nio till tio så kallade standardglas, varvid båda könen erhåller samma risknivå. Så jämlikt och fint.

Bakom rekommendationen ligger nya rön om förhöjd cancerrisk även vid måttlig alkoholkonsumtion. Enligt statistik beror 5.6 % av alla cancerformer på alkohol, avrundat till en decimals noggrannhet, som om man verkligen kunde åtskilja alkoholens roll från fetmans, dietens och den övriga livsföringens – det kan man inte.

Otvivelaktigt är emellertid att alkohol inte är nyttigt för organismen, men möjligen gör gott i själen och ger livet mersmak. Det är en balansgång mellan optimal fysisk hälsa och livskvalitet, och i själva verket föreligger här en sedvanlig U-kurva när man plottar konsumtion mot förtida död – nykteristen lever farligt.

Nå, man kan ändå inte låta bli att raljera över dessa sakernas tillstånd, eftersom det är en cirkus utan dess like. Exempelvis får man återigen anledning fundera över varför frågan om alkoholkonsumtion, livsmedel och hälsa är fördelad på inte mindre än tre (kanske fler?) myndigheter, nämligen Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten utöver Socialstyrelsen.

Handflatan åker även upp i pannan när man konfronteras med begreppet «standardglas», som man naturligtvis inte har kunnat enas om internationellt, eller ens i EU. I Sverige betyder det en alkoholhaltig dryck motsvarande en vikt om tolv gram alkohol. I USA är motsvarande definition 14 g, i Österrike 20 g, i Island 8 g och i Ungern 17 g.

Det minner om jänkarnas rubbade enhet «serving», som är olika för varje slags vara och därför inte säger ett svatt. För att inte tala om att man alltjämt använder imperienheter som uns, pund och tum, som inte enkelt kan omvandlas i metrisk aritmetik. Förmodligen bidrar «frihetsenheterna» till den utbredda amerikanska fetman och ohälsan.

För «standardglas» gäller ungefär samma förvirring, eftersom det motsvarar ett miniglas om tio centiliter nattvardsvin. Verkliga vinglas håller dock typiskt tjugofem centiliter (halvfullt), varför man bara av det skälet kan få konsumtionen att åka iväg väldeliga över «risknivån». För allmogen säger begreppet därför ingenting.

Tillkommer så att vinflaskor typiskt försäljs i flaskor om 75 cl, och att den växlande alkoholhalten anges i volymprocent. Efter visst aritmetiskt arbete kan man ändå komma fram till att «risknivå» – per vecka! – motsvarar en konsumtion överstigande 1.25 L vin 12 %V, eller ungefär en och en halv flarra vin 13 %V. Ett fint tummått, som man kanske borde använda istället för «standardglas»?

Å andra sidan är det en löjligt liten volym, som man med enkelhet kan konsumera under en halv kväll. Det statliga alkoholmonopolets statistik (självskattning) visar att den vuxna befolkningen som helhet konsumerar elva «standardglas» alkohol i veckan, men fördelningen är självklart högst ojämn.

En fjärdedel av befolkningen (inklusive tio procent muslimer) är i princip nykterister, medan en tiondel är storkonsumenter som står för hälften av totalkonsumtionen. Normal konsumtion bland det segment av befolkningen som dricker alkohol torde ligga närmare tre liter vin per vecka, och av det skälet drar man nog lite till mans på mungipan åt Socialstyrelsens godtemplarrekommendation.

För den skull ska riskerna med alkohol inte förringas, eftersom ämnet ändå är (måttligt) carcinogent och – allvarligare – i för hög konsumtion orsakar fett- och småningom skrumplever, samt även har en förmåga att angripa hjärnan med motsvarande plackbildning. Men man bör nog samtidigt ha viss proportion på riskanalysen.

Om alkohol står för fem procent av cancerfall, har nämligen majoriteten av fall en grund i långvarig metabol ohälsa i form av insulinresistens och därmed behäftade följder som fetma, diabetes, högt blodtryck, demens och naturligtvis även cancer. Inte osannolikt samverkar livsmönster av usel diet och ringa motionsutövande med större intag av öl och sprit, medan medelhavsdiet i kombination med vin torde ge en annan profil.

Man ser dock inte Socialstyrelsen, och inte heller Livsmedelsverket, Folkhälsomyndigheten eller den politiska klassen, angripa socker och n-6-oljor med samma frenesi som alkohol, trots att de orsakar mångdubbelt mer död, lidande och inte minst ekonomiskt bortfall. Man talar gärna om vad supen kostar, men inte gärna om sockret och oljorna (som man tvärtom framhåller som «nyttiga» i den mest fundamentala av idiotier).

Alkohol är inte den primära faktorn i utveckling av cancer och andra folksjukdomar, och även om man kan ha två eller fler tankar samtidigt i huvudet, bör man angripa problemen i storleksordning. Vidare måste man inse att olika konsumtionsmönster av olika dryckestyper i olika sammanhang ger vitt skilda konsekvenser, och att svenskens ökade vindrickande är att föredra framför äldre former av supande av sprit eller för den delen pimplande av malthaltiga drycker som öl.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Flyktingidealet Salwan Momika

Moderatregimen går vidare med en utredning om en översyn av ordningslagen, i syfte att blidka islamistiska krafter. Man går därmed till mötes de diktaturens kreatur som yttermera vill inskränka det redan hårt reglerade ordet, sådana vidriga element som Aftonbladets Lindberg. Åkesson piper som en mus.

Samma ynkliga clownkabinett har tidigare uttalat att det «inte är svenskar» som bränner koranen, i syfte att två sina händer i frågan inför kalifaten. Man menar att det är främmande element som «missbrukar» yttrandefriheten, samtidigt som man bestämt uppmanar svenskarna att inte använda sina friheter – de finns där blott som demokratisk dekoration.

Det är en märklig hållning från en regering som ständigt har logorré kring «värden» och «demokrati» att man på sådant sätt angriper själva fundamentet för demokratin i fråga, och att man låter omvärlden förstå att man är böjlig och foglig som en amöba så fort det bränner till och börjar bli lite svettigt. Ryggraden är obefintlig.

Den moderatjunta som kryper i stoftet inför profeten tycks vidare ha instruerat berörda myndigheter att närmare utreda och granska koranbrännaren Salwan Momika, och regimtrogna statstelevisionen har för ändamålet tagits i bruk som torped att framkalla allmän misstänksamhet mot budbäraren.

Bland annat pekar man på en bild med Momika i tjänst i den irakiska armén, men det är förstås en tämligen ordinär bakgrund för varje irakier. Bilden, som publicerades av Momika själv, sägs syfta till att motverka andra rykten kring att han har en bakgrund i shiamuslimska Hezbollah.

Enligt mer paranoida hypoteser i nätets avloppskanaler skulle Momika till och med vara «utplacerad» av antingen Bagdad eller Tehran i syfte att provocera fram förändringar i svensk lag i enlighet med vad som nu timar, men det är förstås en löjeväckande fantasi.

Momikas bakgrund måste naturligtvis kontrolleras av såväl säkerhetspolis som migrationsverk, men den är i övrigt ointressant för grundfrågan. Yttrandefriheten tar inte fasta på vem som uttrycker något eller i vilket eventuellt syfte, utan är en blind frihet.

Det är vidare en ytterligt märklig omständighet att man i just detta fall granskar en person som uppvisar äkta drag av regimkritisk hållning, samtidigt som man i andra fall bedriver snyftande socialporr kring migranter som fingerar homosexuella eller konvertiter.

Även Momika skulle naturligtvis kunna höra till den skaran (arameisk kristen bakgrund), men samtidigt tar han i så fall i av bara helvete, och gör sig på allvar till måltavla för islamistiska krafter att leverera hämnd. De gängse simulanterna agerar inte så, utan är måna om sina ynkliga liv.

Momika får därför betraktas som äkta vara till dess att motsatsen bevisas med eftertryck, och det är just den sortens flyktingar konventioner av alla de slag har i åtanke. Sådana som Ayaan Hirsi Ali och andra avfällingar från islam, eller för den delen från andra religiösa och politiska ideologier.

Det är vad vi ska försvara, med näbbar och klor, med papper och penna, och med alla till buds stående medel.

Salwan Momika. Yttrandefriheten avser inte skydda harmlösa utsagor, utan just frän kritik, som bränning av en «helig» bok.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Skadlig kroppspositivism

Ännu en pseudodebatt har brutit ut i slaskpressen, nämligen angående hur någon «influencer» i förskingringen sägs påverka tjejer och unga kvinnor negativt med ett smalt kroppsideal – så kallad «pro-ana», där «ana» avser anorexi. Ty om man kan se ryggrad eller höftknotor, anses det i vissa kretsar vara ett «sjukligt» ideal.

Visst, så kan det ju vara, nämligen om personen i fråga verkligen lider av någon ätstörning eller inte tillgodoser näringsbehovet. Men allt annat lika är ett smalt ideal inte riktigt ett problem som kännetecknar Sverige eller Västvärlden, eftersom över hälften av medborgarna tvärtom är överviktiga eller feta.

Anorexi, bulimi och andra ätstörningar är alltså psykiska störningar, omfattande en skev självbild. Den uppkommer inte genom förment skeva ideal eller andras påverkan, utan har ett vidare spektrum av orsaker. Syndromet samvarierar typiskt med andra psykiatriska åkommor.

Diagnosen samvarierar även med god precision över tid med utvecklingen av övervikt och fetma, och har garanterat en del gemensamma faktorer i störd hormonbalans och ämnesomsättning till följd av så kallad västerländsk diet med hög konsumtion av socker och n-6-baserade «vegetabiliska» oljor.

Man kunde annars tro att det «nya normala» i länder som USA, nämligen kraftig övervikt och fetma, skulle mildra prevalensen av ätstörningar, men de förblir höga och ökar på de flesta håll. Vidare kunde man tro att ätstörningar skulle vara mer utbredda i länder där smalt ideal verkligen förmedlas genom hela samhällskroppen, emellanåt genom mobbning, som i Sydkorea och Japan, men förekomsten är alltså betydligt lägre där och i övriga Asien.

Korrigering: kalorier in, kalorier ut (förbrända) är givetvis en korrekt fysiskalisk jämviktsbalans, men den är bara möjlig med intakt ämnesomsättning och hormonbalans, och förutsätter således hälsosam, allsidig kost i kombination med rörelse.

Den ökning som ändå registreras där har sannolikt mer att göra med större inflöde av västerländsk skräpmat än de ideal som har förelegat sedan 1990-talet och förmedlas genom K-pop och annan kultur. Både Japan och Sydkorea är för övrigt framstående matkulturer, med sund och näringsriktig mat som grund.

En snabb sökning ger vid handen att knappt två procent av svenskar lider av någon ätstörning, vilket är hälften så många som andelen med morbid fetma. Sexton procent har fetma i någon grad, medan drygt hälften är överviktiga.

Det råder ingen tvekan om vad det större problemet är, och här har påverkan faktiskt betydelse. Inte minst wokevänsterns doktriner om «kroppspositivism» utgör en mycket skadlig företeelse, nämligen tanken att man «duger» som man är, oavsett storlek på kroppshydda.

Man bortser då helt och hållet från de hälsorisker och det lidande som fetma med närmast automatik medför, vilket är varför även läkare opponerar sig mot begreppet. Det finns inget sunt i att vara fetlagd, utan det bör motarbetas med alla krafter. Det är hög tid att börja fettskamma!

Naturligtvis måste sådant socialt tryck bygga på hälsomässiga metoder att hålla sig frisk och vid god vigör genom rätt slags kost och motion, även om det blir så mycket svårare med en press som bedriver kommersiell hets med felaktiga för att inte säga fullständigt vansinniga råd.

Även myndigheter ger som bekant felaktiga rekommendationer därvidlag, råd som med säkerhet har del i utvecklingen av såväl fetma som ätstörningar (exempelvis att reducera fett, och särskilt mättat fett).

Bättre att fettskamma omegasexkärringarna än att glorifiera sjuklig fetma.