Kategori: Kultur

Majestätet har tronat i ett halvt sekel, närmare bestämt sedan femtonde september 1973, vilket föranleder en intermittent återkommande debatt om ämbetet i fråga. 1974 års regeringsform, under torekovskompromissen, föranstaltar emellertid att monarkin blott har en ceremoniell funktion, varför ingen vidare strävan mot republik har setts i den politiska klassen.

Det är också så att opinionen är stadigt för bevarandet av monarki, en ordning som få partier vill utmana, allrahelst Socialdemokraterna, som annars banade väg för att begränsa majestätets roll under 1970-talet i samband med Kalle 16:s trontillträde.

Argumenten för republik är välkända, nämligen att ärftliga ämbeten inte är förenliga med demokrati, att konstitutionens fyra dokument är inbördes oförenliga och logiskt inkoherenta, och att religionsfriheten och fördrag som barnkonventionen inte är förenliga med den monarkiska traditionen.

Argumenten emot är här att kungahuset representerar en historisk kontinuitet, att kungaparet utgör en smidig mekanism för att förhandla med andra monarkistiska stater, och att folket behöver en «neutral» kraft att samlas kring i händelse av kris, även om monarken ska vara en ickepolitisk figur.

Men faktum är att man kan tillfredställa båda lägren tämligen enkelt, nämligen genom att bevara hovet i rent privat kapacitet, som ett fristående företag som vid behov anlitas av staten att företräda landet. Ämbetet frikopplas då från den offentliga ämbetesutövningen, varför arvets roll elimineras.

På samma sätt bevaras den historiska kontinuiteten genom att hovet fortlever, om än under annat huvudmannaskap, i egen regi. De ekonomiska medlen i avsaknad av apanage kan med enkelhet säkras, och staten kan säkert skjuta till arvode efter förtjänst då så är påkallat, exempelvis efter värv utfört i kontakt med Qatar och andra kvarvarande monarkier.

Det är den mest eleganta av lösningar, som torde tillfredställa samtliga parter, samtidigt som det demokratiska dilemmat upplöses. Det vore en lösning i tiden, men frågan är hur den kommer upp på den politiska klassens dagordning? Kanske när Kalle äntligen går ur tiden, vilket datum nog inte är så långt borta.

Det är svårt förstå varför en populistisk idiot som Anderssonskan toppar förtroendeligan och drar ifrån i opinionen, givet den puckade politik hon företräder samt den uppenbara lögnaktigheten i framträdandet. Man får förstå det som ett allmogens underbetyg till den moderatregim som inte får något uträttat och som har valt alldeles fel väg i allt fler frågor, inte minst att vika ned sig för islamister.

Häromdagen flörtade donnan med populasen om att skänka JAS-39 Gripen till Ukraïna, fast med brasklappen att vi först måste vara med i Nato med flera villkor. Det är ett kostnadsfritt sätt att ta rygg på allmogens av propaganda inbillade tro att det skulle spela någon roll för krigets utgång, nämligen eftersom även Anderssonskan vet att det aldrig kommer att bli aktuellt med någon sådan leverans.

Maggan, som naturligtvis alltid får första parkett i statstelevisionens rapportering, lanserade häromdagen även utspelet att narkotikaköp av barn ska ge fängelsestraff, det vill säga den enfaldiga tanken att vältra över ansvaret på tiotusentals enskilda personer istället för att staten tar sitt ansvar för att skademinimera verksamheten.

Dessa tiotusentals enskilda personer har förstås inte det slags omdöme som efterfrågas, varför saken faller pladask – det ändrar inget annat än att ge ytterligare tillskott i den övertaliga fängelsepopulationen, och det är alltså inte just det klientelet som ska prioriteras.

Om alkohol hade varit förbjudet och vi hade saknat reglering kring försäljning av alkohol, hade barn också varit langare till de vuxna som vill ha drycker som kräftor kräver. Det hade knappast hjälpt att kriminalisera verksamheten, och än mindre att ge särskilda straff för den som köper av sjuttonåriga langare, eftersom efterfrågan för den skull inte kommer att försvinna.

Det är samma sak med knark (eller för den delen horor), vilket den så kallade swishlistan i Sundsvall visar. Bruket är utbrett, och det finns alltså inte en chans i helvetet att man kan utrota eller ens tillnärmelsevis reducera efterfrågan. Däremot kan man kontrollera tillgången genom att ta ansvar för den genom reglering och egen försäljning, på det att gängen och barnlangarna förlorar sina inkomster och i praktiken hela basen kring sin kriminella verksamhet.

Snabbare metod finns inte att urgröpa denna tunga kriminalitet än genom att ta kontrollen över verksamheten och erbjuda legal försäljning av lättare partydroger med garanterad kvalitet. Någon annan väg är för övrigt inte praktisk möjlig, givet legaliseringsvågen i Europa.

Man kan tycka vad man vill om droger, men försöket att stävja bruket har misslyckats och det långvariga kriget mot narkotikan är över – det rönte samma nederlag som kriget mot alkoholen för ett sekel sedan.

Det man bör göra nu är att tillfredsställa den breda efterfrågan, samtidigt som man punktmarkerar mot de farligare aspekterna – exempelvis missbruk av opioider. Det blir betydligt enklare om man kan undanröja den större kriminella marknaden kring kola och braja.