Mjölk är en biprodukt av djurhållning, som är en biprodukt av jordbruket. Sedan människan började tämja växtligheten för 12 000 år sedan har vi även hållit boskap, nyttjat dess ull och skinn, ätit dess kött och druckit dess mjölk. Vi har vidare förädlat mjölkproduktionen genom konstgjort urval, på samma sätt som för säd och korn.
Människan har dock i grunden inte förmåga att tillgodogöra sig mjölk efter puberteten, utan det är ett anlag som har selekterats bland djurhållande folk på ett flertal platser i världen, men framförallt i våra germanska trakter. Särskilt i Norden har vi anlag för att i vuxen ålder producera enzymet laktas, som ansvarar för nedbrytningen av mjölkens laktos.
Man har haft god anledning tro att den laktospersistens som präglar germanska befolkningar ursprungligen kommer från jamnakulturens nomader, det stäppfolk som iscensatte ett befolkningsutbyte i Europa med början för 5 000 år sedan och grundlade den indoeuropeiska kulturen.
Men å andra sidan visar en karta över laktostolerans en gradient med centrum i Danmark, medan persistensen är låg i trakterna kring Svarta havet, jamnakulturens origo. Jag medger att tanken har slagit mig tidigare, men att jag därvid inte har dragit de korrekta slutsatserna, nämligen att laktospersistens uppstod i ett senare skede och på annat håll. Indoeuropéerna konsumerade visserligen mejeriprodukter som ost, men var laktosintoleranta.
Laktostolerans i den gamla världen.
Vetenskapen korrigerar således den förhandenvarande kunskapen genom en DNA-analys av fjorton krigare vid slaget i Tollense i Mecklenburg-Vorpommern. Omkring 4 000 män och kvinnor deltog i bataljen, som ägde rum -1250 av orsaker vi inte känner.
Det visar sig att ingen av de tolv män och två sköldmör man har undersökt äger den genetiska förutsättningen för laktospersistens, samtidigt som de i övrigt uppvisar en typisk centraleuropeisk profil. Det innebär att laktostolerans inte uppstod vid den indoeuropeiska migrationen -2500 och framåt, utan är ett senare anlag.
Laktospersistens är belagd lokalt från -500 i Nord- och Centraleuropa, med närmast allmän utbredning från år 1000. Från slaget i Tollense fram till högmedeltid har således ett anlag selekterats fram på mindre än hundra generationer, i paritet med selektion av blå ögon och ljus hy, eller för den delen sinodont tandrad i en del asiatiska befolkningar.
Evolutionen fortskrider alltså fortare än somliga vill tro, även om man i detta fall inte har en aning om mekanismen. Man kan hypotetisera att mjölk och ost ger en rikare proteinkälla och är av betydelse under svältperioder, men det förutsätter att boskapen inte svälter med människan – gräs är ändå mer beständigt än odlad säd.
I så fall borde man se laktospersistens på betydligt fler håll i världen, men i boskapsrika regioner som Indien är intoleransen hög, i likhet med övriga Asien. Mjölkdrickande folk finns i mindre utsträckning i Mellanöstern och Västafrika, men är i huvudsak en europeisk företeelse i allmänhet och en germansk-keltisk i synnerhet.
Man slår fast att laktospersistens inte kom österifrån, utan har utvecklats efter den indoeuropeiska migrationen.
Konfucianism – 儒学 (ruxue, lärdes lära) eller 理学 (lixue, rationell lära, «nykonfucianism») är en filosofisk tradition med rötter i dynastin Zhou (周朝, -1046/-256), med Kong fuzi (孔夫子, -551/-479) eller «Konfucius» som traditionell förmedlare av hävdvunnen etik. Sedan dynastin Han (汉朝, -206/220) fram till Xinhai-revolutionen 1911 (辛亥革命, xinhai geming) har traditionen utgjort ett fundament i såväl Kina som angränsande stater som Korea, Japan och Vietnam.
Under 1900-talet har konfucianismen ansetts vara en av «fyra gamla» (四旧, si jiu) företeelser som hindrar Kina att bli en modern stat, inte minst under Kulturrevolutionen 1966–1976, och som därför måste krossas. För den kommunistiska regim som 1949 installerades under Mao Zedong utgjorde konfucianism en rivaliserande lära, som inte är kompatibel med socialistisk revolution.
Men med Maos död 1976 reverserades kursen etthundraåttio grader, och Kina antog en pragmatisk väg under den store statsmannen Deng Xiaoping (yes, min beundran är total). I princip kastade man kommunismen överbord och anammade allt som kunde gagna Kina, samtidigt som man ratade sådant som ansågs skadligt. Marknadsekonomi blev således ett instrument för att få ett utfattigt och efterblivet land på fötter, så till den grad att Kina nu är världens största ekonomi, med fortsatt omfattande tillväxt.
Men även om man fortfarande omhuldar «marxism» och «kommunism» i nominell mening, i floskler i tal och i praktisk mening i obligatoriska kurser vid universitet, är det framförallt konfucianism som åter har blivit den egentliga statsfilosofin, och ordförande Xi Jinping är härvidlag konfucianist in i benmärgen, även om få förstår det.
Ont krut förgås således inte så lätt, och tanken att man skulle kunna utrota en mer än tvåtusenårig tradition är egentligen bara löjlig. Konfucianismen är visserligen, tillsammans med tecknen och andra kulturella företeelser, av äldre datum, men för den skull inte alls passé.
Tvärtom är det en ledarfilosofi som har visat sig vara särdeles livskraftig, eftersom den bygger på ett fåtal element och principer, som dock i förstone kan vara svårbegripliga. Det är i grunden en form av meritokrati, vilket avspeglar sig i att Kina är en meritokratisk stat snarare än en demokratisk, medan demokratiska stater i grunden är betydligt mindre meritokratiska (tänk Trump eller svetsare Löfvén och hans obildade regim – värderingar och relationer likväl som kapital är viktigare).
Man kan tycka att det är en auktoritär och hierarkisk modell, och det är det, men sådan är meritokratin – man värderar och respekterar föräldrar och äldre som har mer kunskap och erfarenhet än man själv, samtidigt som man strävar efter att en dag befinna sig i ett högre socialt stratum. Konfucianismen uppmuntrar därmed till utbildning och ger incitament till social rörlighet.
Frågan ställs med jämna mellanrum, nämligen hur man hanterar kinesiska, japanska och andra skriftsystem på en dator eller telefon. Det är kanske inte banalt eller trivialt, men ändå infinner sig hos mig varje gång en viss förvåning över att det inte hör till allmängodset.
En del föreställer sig alltjämt att det finns något slags kinesiskt tangentbord som inrymmer tiotusentals tecken, medan den enkla sanningen är att man nyttjar samma slag som du och jag. Med undantag för Taiwan, där man av geopolitiska skäl vägrade följa Folkrepublikens utveckling och istället anammade ett eget ickekommunistiskt fonetiskt alfabet kallat zhuyin fuhao (注音符号) eller bopomofo (ㄅㄆㄇㄈ) efter de inledande tecknen, som därför präglar tangentborden därstädes.
På fastlandet och i den övriga mandarintalande sfären nyttjar man istället pinyin (拼音) som grund, en modern (1958) romanisering som är avsevärt mer ljudriktig än tidigare system. Varje kinesiskt tecken kan således representeras med det latinska alfabetet, som till exempel 海 (hai, hav), 北 (bei, norr) och 水 (shui, vatten).
Uttalet, minus toner, följer i stort den romaniserade skriften, men det finns en del undantag och förenklingar som är värda att notera. Ett är att u egentligen är ü efter x, j, q och y, som i 去 (qu = qü, åka, gå), 许 (xu = xü, tillåta), 鱼 (yu = yü = ü, fisk) och 剧 (ju = jü, drama). Efter n anges ü explicit, som i 女 (nü, kvinna), eftersom n även kan följas av u, som i 怒 (nu, raseri) – för ü används emellertid den lediga bokstaven v i praktiken vid inmatning: 女 = nü = nv.
Ett annat undantag är att y och w inte alltid uttalas självständigt, utan är ett slags funktionella halvvokaler. I det tidigare exemplet har vi 鱼 (yu = yü = ü, fisk), som alltså uttalas som ü eller svenskt y. Men i sammansättning föreligger palatalisering, eller muljering, så att det inledande y antar ett svenskt j-liknande ljud: 鲨鱼 (shayu = shayü, haj). För exempelvis provinsen 云南 (Yunnan = Yünnan) förekommer vanligen palataliseringen självständigt i initialen, vilket motiverar bruket.
Alla är numera bekanta med staden Wuhan, som dock i en kinesisk kontext mest är känd av andra skäl, exempelvis för revolutionen 1911. Uttalet är emellertid inte som i statstelevisionen, utan vi har 武汉 (Wuhan = Uhan), det vill säga Oo-han. Att w ändå används beror på att det blir den bästa approximationen när u följs av en annan vokal, som i 我 (wo = uo, jag) eller 为 (wei = uei, för).
Ett ytterligare undantag är att -ian egentligen är -ien(-iän) i standarduttal, som i 天津 (Tianjin = Tienjin) och 鞭炮 (bianpao = bienpao, smällare), och att -uan egentligen är -uen (uän), som i 美元 (meiyuan = meiyuen, amerikansk dollar). I samma härad ligger kortformer för -ui = -uei, som i 水 (shui = shuei, vatten) och 桂 (Gui = Guei), och i kombination med föregående har vi således 瑞典 (Ruidian = Rueidien, Sverige). Lokalt uttal varierar, och kan ligga ortografiskt närmare pinyin. Pinyin är således utformat för att ha kortast möjliga form.
Kandidatfönster för sha i pinyin.
Med pinyin som grund kan man enkelt rendera tecken på skärm, nämligen genom att knappa in motsvarande romanisering för ett tecken eller ord, varvid man får ett antal förslag i ett kandidatfönster. De flesta stavelser i pinyin har nämligen ett antal motsvarigheter i tecken, som till exempel 傻 (sha, dum), 杀 (sha, döda), 鲨 (sha, haj). Det gäller även sammansatta ord, som 上海 (Shanghai) och 伤害 (shanghai, såra) – det är här tonerna kommer till sin rätt.
Kandidatfönster för shanghai i pinyin.
De första inmatningsmetoderna under 1980-talet var givetvis primitiva, men har sedermera raffinerats. Numera förekommer således prediktion på samma sätt som hos en sökmaskin, och metoden kan algoritmiskt välja rätt tecken och teckenkombinationer beroende av kontext. I Kina har man därtill AI-prediktion per molntjänst, vilket ytterligare raffinerar intelligensen i systemet. Metoden har vidare minne för användarens val av tecken.
Man skriver således inte enstaka tecken eller ord, utan hela eller delar av meningar i pinyin, för att erhålla bästa förslag per kontext. Man kan vid behov stega sig fram mellan olika delar av en mening för att korrigera enskilda tecken eller ord. Till yttermera visso behöver man inte alls skriva ut hela ord, utan det räcker med initialer, som gcd för 共产党 (gongchandang, kommunistpartiet), eller med «suddig pinyin» i allmänhet.
Prediktion vid kinesisk inmatning. gcdsrmdxz ger 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val).
En hel mening kan formas sålunda: gcdsrmdxz renderas som 共产党是人民的选择 (gongchandang shi renmin de xuanze, kommunistpartiet är folkets val). Av detta förstår vi att kinesiska på dator kan skrivas mycket snabbare än västerländska språk, vilket får sägas vara en oväntad utveckling.
Prediktion vid kinesisk inmatning med pinyin. Den fixar inte mullvad (鼹鼠, yanshu) i meningen, men väl att pappa har fem söner (爸爸有五个儿子, baba you wuge erzi).
En komplikation tycks vara att man alltjämt använder traditionella tecken på sina håll, till exempel i Hongkong och Taiwan, men det finns för det ändamålet parallella inmatningsmetoder för respektive tradition, och båda medger i övrigt bruk av såväl förenklade som traditionella tecken. Tecken som tecken, liksom.
Rendering på japanska nyttjar samma principer och har ungefär samma förutsättningar som kinesiska i övrigt. Tangentbord i Japan kan visserligen ha en särskild layout med alfabetet hiragana som komplement till den sedvanliga latinska utformningen, men det går alldeles utmärkt att nyttja så kallad rōmaji (ローマ字) med latinska bokstäver direkt – det är för övrigt den vanligaste metoden.
Japanska är något mer komplicerat än kinesiska, eftersom man utöver tecken har två hjälpalfabet i hiragana och katakana. Men även här löser intelligent prediktion problemet smärtfritt.
Japansk inmatning i praktiken.
Texten ovan kommer från denna mangasnutt.
Även för japanska förekommer ett antal olika romaniseringar, men Hepburn är sedan länge den vanligast förekommande.Till skillnad från tidiga kinesiska romaniseringar är det förhållandevis ljudriktigt. Man har till exempel 彼女 (かのじょ, kanojo, hon), 切符 (きっぷ, kippu, biljett) och 日本 (にほん, Nihon, Japan).
Systemet väljer automatiskt mellan kanji (kinesiska tecken) och de två alfabeten, men man kan förstås överpröva beslutet vid behov. I själva verket kan man skriva med enbart hiragana eller katakana, men det underlättar inte läsningen – tecknen ger texten stadga.
Prediktion vid japansk inmatning. Förstahandsvalet 空き (suki, vara hungrig) ges av den tidigare existensen av お腹 (おなか, onaka, mage).
Kontexten bestämmer vidare vilka kanji som väljs, till exempel för すき (suki), som kan betyda 好き (suki, gilla), eller 空き (suki, vara hungrig, vara tom). Förekomsten av ordet お腹 (おなか, onaka, mage) i meningen ger då det naturliga valet 空き (suki, vara hungrig) i prediktionen.
Såväl kinesiska som japanska skrivs numera vanligen horisontellt från vänster till höger, men de flesta ordbehandlare medger traditionell vertikal skrift från höger till vänster, vanligen uppifrån och ned. Det påverkar inte inmatningen, utan är en fråga om typografi och grafisk utformning.
Vertikal rendering av japanska och kinesiska.
Koreanskan använder det inhemska alfabetet hangeul (한글), men eftersom det skrivs i termer av stavelseblock minner det en del om metoderna för kinesiska och japanska. Det beror i sin tur på att koreanska ursprungligen nyttjade kinesiska tecken i skrift, och att man därefter har behållit blockstrukturen – inte mindre än sextio procent av koreanska ord har nämligen kinesiskt ursprung.
Ett kinesiskt tecken som 山 (shan, berg) skrivs på koreanska således som 산 (san) snarare än löpande ㅅㅏㄴ som i västerländsk skrift. Därvid preciserar man fonetiken och gör renderingen betydligt mer kompakt. Av de tjugofyra bokstäverna kan man forma inte mindre än 11 172 stavelseblock, vilket gör att koreanska för en utomstående kan misstas för en logografisk teckenskrift.
Koreanska är en alfabetisk skrift, men med bevarad stavelsestruktur.
Koreanskan lider på samma sätt som kinesiskan av ett stort antal homonymer, det vill säga ord som uttalas likadant men har olika innebörd och rendering i tecken. I koreanskan är det dessutom fråga om homografer, i så måtto att de renderas identiskt med hangeul – därför får man emellanåt precisera med hanja (한자), det vill säga kinesiska tecken.
Tidigare nyttjade man likt japanskan en blandskrift, men numera använder man enbart hangeul, främst av historiska och politiska skäl – det koreanska språket trängdes undan under den japanska ockupationen. Koreanskan är som ett resultat mer svårläst än japanska och kinesiska, trots ett genialt alfabet.
Tidningen Joseon Ilbo (조선일보) använder hanja i logotypen (朝鮮日報), men även i artikeln (野, 야, ya, fält, opposition).
Även inmatning av koreanska är något mer komplicerat, eftersom man måste förhålla sig till stavelseblockens struktur, med allt vad det innebär i form av tomma platshållare. Vill man rendera namnet 李 (zh: Li, jp: Ri, ko: I) kan man således inte nöja sig med ㅣ, utan måste skriva 이, där ㅇ markerar en tyst platshållare.
Systemet hanterar i övrigt automatiskt strukturen i blocken, och även för koreanskan finns ett antal olika system för inmatning. Man kan använda en latiniserad variant om man vill, men det går avgjort fortare med en särskild koreansk layout som skiljer ut vokaler och konsonanter i vardera halvan.
Koreansk tangentlayout (Mac OS). Översta raden är ordprediktioner för aktuell text.
Ett sammelsurium av enstaka notiser i medier undlåter berätta en mer sammanhängande bild av vad som för närvarande utspelar sig i Kina. Tidigare har vi sett hur «Jack» Ma Yun (马云) undandrog sig rampljuset efter att hans bolag Alibaba (阿里巴巴) ådragit sig myndigheternas intresse i samband med avknoppningen Mayis (蚂蚁集团) börsintroduktion och Ma själv fått sig en uppsträckning, men den incidenten har sedermera följts av omfattande nedslag i hela industrier.
Bland annat har techfin-, uthyrnings-, utbildnings- och spelbranscherna kommit att omfattas av regleringar, och det finns anledning tro att det inte kommer att stanna där. Barn och ungdomar har samtidigt förbjudits lägga mer än en timma per helg på nätspel, i vad som tycks ta sikte även på konsumentbeteende.
Till yttermera visso har man skruvat åt nöjesbranschen genom att angripa företrädare för effeminerade ideal och girigt beteende, samt föresatt sig att dämpa fanskulturen. Vissa stjärnor har imploderat i ett «svart hål», och helt sonika avlägsnats från nätet, bland andra skådespelerskan Zhao Wei (赵薇) – för övrigt inte första gången för hennes del.
Varför gör man så? Och varför nu? Kontroll är ett givet svar, nämligen att partiet vill ha ett visst inflytande över utvecklingen. Men det kräver en viss utläggning för att förstå de närmare bevekelsegrunderna, det vill säga vad kontrollen syftar till.
Vi får gå tillbaka till Kinas transformatoriska stadium runt 1980, då den nye «högste ledaren» (最高领导人, zui gao lingdaoren) Deng Xiaoping (邓小平) initierade reformer och öppnande mot omvärlden (改革开放, gaige-kaifang), och i praktiken slängde den tidigare kommunismen överbord.
Deng slog in på en mer pragmatisk väg, den så kallade kattismen, med omfattande inslag av marknadsekonomi. Han förkunnade bland annat att en del måste få bli rika först (让一部分人先富起来, rang yibufen ren xian fuqilai), det vill säga en orientering mot kapitalism, även om man i Kina kallar det «socialism med kinesiska kännetecken» (中国特色社会主义).
Den omvälvningen har fyrtio år senare resulterat i att Kina har gått från ett utfattigt land statt i politiskt kaos till världens största ekonomi. Tanken om 先富 (xianfu, först rik) har emellertid orsakat enorma klyftor i det kinesiska samhället, och landet har således ett högre giniindex än kapitalismens högborg USA. Medan skådespelare kan dra in tre miljoner om dagen, lever hälften av Kinas befolkning alltjämt på mindre än 2000 kronor i månaden, en illustration till det förhandenvarande problemet.
Partiet har visserligen ansträngt sig för att lyfta den sista andelen medborgare ur absolut fattigdom, bland annat i de västra och outvecklade delarna, även omfattande de sociala reformerna i Xinjiang, men diskrepansen mellan rik och fattig anses vara alltför stor.
Det är således en fråga om att sätta fokus på 后富 (houfu, rik efter), att leverera på konsekvensen av Dengs budskap, nämligen att det välstånd som de först rika genererar ska komma eftersläntrarna till del: 先富帮后富 (xianfu bang houfu). Partiet tycks därmed ha blottat sin socialistiska natur för första gången på länge.
Maggan Andersson hade förstås löst problemet med högre skatt och klassisk omfördelning, men det är samtidigt en åtgärd som lägger sordin på tillväxten. Visserligen fördelar man kakan mer jämnt, men samtidigt innebär åtgärden att man minskar kakans fortsatta tillväxt – det passar inte ett land som alltjämt är statt i snabb utveckling.
Kina vill således både ha och äta kakan, det vill säga ha fortsatt stor tillväxt, samtidigt som man åstadkommer omfördelning genom social ingenjörskonst och uppfostring av medborgarna. Det senare sker förstås även i vårt land, men alltså på en helt annan nivå i Kina.
Ett incitament är således att inympa en mer generös och medkännande attityd i allmänheten, enkannerligen bland den bortskämda generation medelklassungdomar som har vuxit upp i en miljö av överflöd, och som inte har någon förståelse för Kinas tidigare och ganska färska historia.
Man vill uppmuntra filantropi bland såväl stjärnor som deras fans, de senare vilka för närvarande mest tenderar att skänka pengar till sina redan stenrika och skattefuskande idoler istället för till mindre bemedlade. Företagen vill man domptera genom att angripa girighet i metoder och annat gentemot konsumenter, samt andra excesser.
Ett annat syfte är att i viss mån tämja en vild ungdom med tendenser till upproriskt beteende. Ett belysande exempel är hur den kineskanadiske stjärnan Kris Wu nyligen arresterades för misstänkt våldtäkt, vilket fick hans fans att på nätet halvt på allvar tala om att storma polisstationen och frita honom – man är trots allt tiotals miljoner mot bara några miljoner soldater i Befrielsearmén.
Sådana skämt kan tyckas harmlösa, men de kan i ett annat sammanhang omsättas i handling. Man vill således motverka idolkultur och andra företeelser med en negativ inverkan av sådant slag.
Vidare slår man ned på mjuka pojkar med en framtoning som hade förvånat självaste Liberace, samtidigt som man vill odla ett klassiskt ideal av manlig styrka och kvinnlig skönhet. Det senare hade förstås varit otänkbart i vår del av världen, och det har därför ett givet samband.
Kina vill helt enkelt inte veta av några strömningar av den karaktären, med motsvarigheter till västerländska libtards och «vit vänster» (白左, baizuo) som propagerar för identitetspolitik och rörelser som inte linjerar med partiets visioner och som orsakar stor oreda i samhället. Kina är inte redo för den sortens tumult.
Ytterst kan man se det som ett uttryck för att Kina alltjämt prioriterar överlevnad framför personliga och frihetliga uttryck, till skillnad från Nordvästeuropa och anglosfären. Givet att man är hårt ansatt av USA och kan tvingas genomlida en tid av tryck och osäkerhet, har man behov av att härda befolkningen.
Trädgårdsmästaren ansar således ganska friskt i rabatterna och planterar om en del träd, men resultatet låter ännu vänta på sig. Det är i mångt och mycket ett experiment som aldrig har prövats förr, och minner en del om tidiga politiska kampanjer i Folkrepubliken.
De slog inte ut väl, och det är förvisso möjligt att även denna slår fel, men rimligtvis är man numera betydligt bättre skickad att utöva sådan micro management. Det är därför inte en motsvarighet till kulturrevolutionen, utan snarare att anse som en mindre rektifikation.
Kulturkarta: Kina betonar överlvenadsvärden framför personliga och frihetliga uttryck.
Partikelfysikens standardmodell är den mest exakta fysikaliska teori vi känner, med prediktiv förmåga i hur många decimalers noggrannhet som helst. Modellen beskriver struktur och växelverkan hos all materia, även om den inte är förenlig med allmän relativitetsteori eller andra modeller för gravitation.
Det är atomismens slutstadium, blottläggandet av fyra nakna punktpartiklar (egentligen fältexcitationer) utan vare sig utsträckning i rummet eller inherent massa, i tre generationer och under inflytande av fyra slags växelverkan samt ett allestädes närvarande higgsfält.
Modellen ger inget svar på varför det finns tre generationer av partiklar, och den kan inte heller ge ledtrådar till eventuell förekomst av «mörk materia» och «mörk energi», platshållare för ny fysik. Neutrinooscillationer, baryonasymmetri och andra fenomen framgår inte heller av modellen.
Partikelfysikens standardmodell.
En «teori om allt» är kanske principiellt omöjlig att lägga fram, eftersom inget system kan beskriva sig självt fullständigt och invändningsfritt – det följer av Gödels ofullständighetsteorem – men småningom lär man bryta ny mark, varvid standardmodellen kommer att utvidgas på samma sätt som tidigare fysikaliska modeller, exempelvis Ptolemaios geocentrism → Newtons mekanik → Einsteins allmänna relativitetsteori.
Om två tusen år kommer man kanske att betrakta standardmodellen, allmän relativitetsteori och andra för oss moderna fysikaliska teorier med viss munterhet, som primitiva och otillräckliga försök att förstå naturen i dess grundläggande mening, som talteoretiska ambitioner utan täckning i verkligheten.
Det är naturligtvis milsvid skillnad mellan modern vetenskap och antikens filosofi, men ändå kan man inte låta bli att se de uppenbara parallellerna dessa system emellan. Modern vetenskap härleds genom experiment och matematik, men ändå blir resultatet i strukturell mening slående likt antikens filosofiska föreställningar, som om det funnes en förutbestämd och inneboende mental modell, som man inte helt enkelt kan frigöra sig från.
Antikens civilisationer hade sinsemellan självständiga hypoteser om världsalltets konstitution, tankemodeller som ändå är gemensamma i stora drag från Babylon och antikens Grekland till Indien och Kina. Element som jord, luft, eld och vatten ansågs utgöra materians primitiva beståndsdelar eller faser, som kunde övergå i varandra genom olika slags mekanismer (växelverkan). Det är inte så väsensskilt som man kan tro, eftersom faserna motsvarar aggregationstillstånden fast, gas, flytande och plasma.
五行, wuxing, de fem faserna.
Kinesisk daoism (道家, daojia) är belysande, i det att man definierar fem faser (五行, wuxing) som övergår i varandra i cykliskt förlopp och under olika inbördes växelverkan. Trä (木, mu) ger således eld (火, huo), som blir till aska eller jord (土, tu), från vilken hämtas metall (金, jin), som kondenserar vatten (水, shui), som ger liv åt trä etcetera ad infinitum i en genererande cykel (相生, xiangsheng): 生: 木→火→土→金→水→木.
Cykeln fungerar åt båda hållen, eftersom trä dränerar vatten, vatten rostar metall, metall urlakar jorden när den utvinns, jorden släcker elden, och elden bränner trä. Men det finns även en kompletterande mekanism med inbördes växelverkan. Exempelvis metall (金, jin) kan användas för att hugga ned trä (木, mu), medan vatten (水, shui) kan användas för att släcka eld (火, huo). Denna reglerande cykel (相克, xiangke) bildar ett tjusigt pentagram faserna emellan: 克: 木→土→水→火→金→木.
五方上帝, Wufang-shangdi, en tillämpning av wuxing.
Flummigt, ad hoc och snurrigt, ja visst. Motsvarande intrikata «samband» förelåg hos grekerna, som associerade elementen med de platonska kropparna tetraeder, kub, oktaeder, dodekaeder och ikosaeder. Eftersom de var fem till antalet, tvangs man lägga till ett femte element i form av «etern» för att uppnå himmelsk perfektion.
Dessa mentala konstruktioner utövade dessutom ett så starkt inflytande att de första pionjärerna under den vetenskapliga revolutionen inte riktigt kunde släppa taget om Aristoteles fysik. Exempelvis Johannes Kepler försökte beskriva de då fem kända planeterna utöver jorden genom att skriva in deras positioner och avstånd i termer av de platonska kropparna.
Det var först efter att ha konfronterats med Tycho Brahes experimentella data som Kepler 1609 förmådde överge sin metafysik och lägga fram en Astronomia Nova, som beskriver planetbanorna i termer av ellipser, en ickeperfekt kurva som hade ratats av pythagoréerna. Även förekomsten av en «eter» hängde med till Michelson och Morley 1887 falsifierade begreppet, i vart fall för ljus (rummet i sig kan annars anses vara en eter).
Standardmodellen får samma formella struktur som wuxing och de klassiska elementen eller faserna om man gömmer undan högre generationer, här i en kub.
Men även standardmodellen är faktiskt ad hoc i så måtto att ingen någonsin har sett en kvark eller en gluon. Det är strikt matematiska konstruktioner i syfte att reducera det formidabla partikelzoo man har blottlagt genom experiment i partikelacceleratorer, och existensen är bara bevisad indirekt.
I själva verket säger teorin att kvarkar inte kan föreligga isolerat i universums nuvarande lågenergetiska tillstånd (confinement), vilket är en konstruktion som tangerar religionens resonemang om en gud som inte kan observeras utan är förborgad bortanför vår tillvaro – kvarkens existens blir i princip en trosfråga. Modellen har dessutom inte mindre än nitton fria parametrar.
Fyra fundamentala partiklar bygger enligt teorin all känd materia, nämligen uppkvarkar (u) och nedkvarkar (d) som i kombination ger protoner (uud) och neutroner (udd), en elektron (e), som tillsammans med protoner och neutroner bygger atomer, samt en neutrino som knappt växelverkar alls med övrig materia. Fyra slags växelverkan föreligger mellan de olika partiklarna, samt ett allestädes närvarande tröghetsfält H (higgs).
Partiklarna (fältexcitationerna) har två högre tillstånd vardera, det vill säga föreligger i två ytterligare «generationer», som dock inte är stabila utan omedelbart sönderfaller i den första generationen – hur elementarpartiklar nu kan sönderfalla. Samtliga övriga partiklar är sammansatta av dessa elementarpartiklar, men det är bara sådana som bildas av den första generationen som är stabila, och resten är övergångsprodukter.
Med kvarkmodellen och dess beskrivning i kvantkromodynamik, det vill säga hur kvarkar bara kan förekomma i «färgneutrala» konstellationer röd + grön + blå (baryoner) eller röd + antiröd, med motsvarande för grön och blå (mesoner), har man således ordnat en tjusig teori, men den är trots rigorös matematisk framställning inget annat än en mental modell, helt i likhet med antikens filosofier.
Likheterna stannar inte bara vid dessa fyra grundelement och dess interaktioner, utan man kan även notera en dualistisk princip kring antimateria, med direkt motsvarighet i daoismens yinyang (阴阳), två komplementära och motsatta egenskaper som i harmoni bygger en helhet. Motsvarande dualism förekommer även i begreppet våg respektive partikel som utbytbara referensramar (en partikel är egentligen en excitation i ett kvantfält, det vill säga en sorts våg).
I daoistisk kosmologi är yinyang (☯︎) vidare ett resultat av qi (气), en «livskraft» eller «energi» som genomsyrar världsalltet, och det är således en direkt parallell till det higgsfält som i modern fysik har samma funktion och ger upphov till materians tröghet (massa). Därmed inte sagt att the goddamn particle H legitimerar akupunktur eller att daoisterna eller någon indisk guru tidigt hade insikter om partikelfysik, men däremot att dessa föreställningar i allmänhet har gamla anor.
Partikelfysikens tre generationer motsvarar den heliga tvåpotensen 2³ = 8, vilket man påpassligt nog har benämnt den åttafaldiga vägen, med hänvisning till den buddistiska metoden för att nå nirvana. Men man kunde lika gärna hänvisa till daoistisk bagua (八卦, åtta symboler), en kosmologi som härleder världsalltet ur successiv potentiering från intet till de grundläggande elementen och relaterade egenskaper, uttryckta med trigram ☰, ☱, ☲, ☳, ☴, ☵, ☶ och ☷.
Daoistisk kosmologi med yinyang och trigram.
Trigrammen för elementen återfinns även på Sydkoreas flagga, som ett bevis för hur djupt daoismen ligger i östasiatiska kulturer. Elementen här är något annorlunda, nämligen himmel (☰, 天, tian), eld (☲, 火, huo), vatten (☵, 水, shui) och jord (☷, 地, di), men representerar samma filosofiska koncept.
De fem gängse elementen föreligger annars i veckodagarna i Sydkorea och Japan, nämligen 火曜日 (kayōbi / hwayoil, tisdag, elddagen, Mars), 水曜日 (suiyōbi / suyoil, onsdag, vattendagen, Merkurius), 木曜日 (mokuyōbi / mogyoil, torsdag, trädagen, Jupiter), 金曜日 (kin’yōbi / geumyoil, fredag, metalldagen, Venus), samt 土曜日 (doyōbi / tyoil, lördag, jorddagen, Saturnus). Det är ursprungligen en daoistisk import från Kina, där man numera använder numrerade veckodagar. Söndag och måndag nyttjar sol och måne.
Partikelfysikens menageri av hadroner är här ett slags direkt motsvarighet till de utökade hexagram som nyttjas i daoismen för spådomar och annat metafysiskt trams, från ䷀ till ䷁, inalles 2⁶ = 64 kombinationer av yinyang i diverse koncept.
K-, π- och η-mesoner i olika laddning, isospinn och «särhet» kan således illustreras med en mesonoktett, medan en motsvarande baryonoktett kan bildas för neutronen, protonen, Σ-, Λ- och Ξ-baryoner. Uppställningen motsvarar en gruppteoretisk konstruktion kallad SU(3), som saknar tillämpning för daoistiska hexagram, men likheten i framställning är ändå påfallande.
Mesonoktett.
På samma sätt som Europas tänkare satt fast i aristotelisk fysik och dess platonska kroppar, försökte man i Kina under Qing synkretisera klassisk daoism med västerländsk vetenskap, exempelvis att förena Newtons mekanik med den daoistiska kosmologi som beskrivs i Yijing (易经, Förvandlingarnas bok) från -1000 och framåt.
Det är naturligtvis omöjligt, men man kan inte klandra viljan att söka bevara den egna filosofin och kulturen. En modern motsvarighet är för övrigt traditionell kinesisk medicin, med rötter i såväl daoism som annan kinesisk filosofi, i modern mening en pseudovetenskap med en helt bristfällig förklaringsmodell, men som fungerar i praktiken – antingen genom naturpreparatens ännu oförklarade mekanism, eller som placebo.
Fysiker är vanligen måttligt roade av jämförelser med daoism och österländska filosofier och religioner, även om det är en populär «mystisk» gren bland personer som inte är riktigt hemmastadda i vetenskap. Personligen ser jag det dock som en form av spännande kulturhistoria, hur filosofiska begrepp och föreställningar ändå har en viss beständighet över tid, om än med omfattande modifieringar och välvilliga tolkningar.
