Kategori: Kultur

Kategorier
Kina Kultur Politik

Politisk monoteism

Om man får tro de socialliberala bonniermedierna pågår en väldig «systemkamp» mellan det demokratiska Väst och den kommunistiska hin håle i Öst. Exempelvis DN-tidningen menar att Kina nyttjar tankesmedjor och akademiska organisationer i en konstant påverkansoperation för att bryta ner västs demokratiska institutioner, med hänvisning till de konfuciusinstitut man först efterfrågade och därefter plötsligt avvisade, samt till Fudans filial i Ungern.

Nu finns förstås ingen sådan ambition, och den är heller inte möjlig, utan syftet är helt enkelt att skapa förståelse för att Kina har en egen kultur och ett eget system, som man själv äger rätten att förvalta och förändra i den takt och omfattning man själv bestämmer. Demokrati kommer säkert till Kina i en eller annan form, nämligen när folket självt kräver detta, på samma sätt som vi i Sverige implementerade demokrati alldeles utan påverkan utifrån.

Den form av demokratisk missionslusta som gör sig gällande i Väst är ett obehagligt arv från kristendomen, nämligen den absurda tanken att vi har värderingar som är universella och därmed giltiga för alla, utan att de berörda har något att säga till om. Det är en märklig form av politisk monoteism som kommer till uttryck när man ständigt vill förändra Kina.

För DN-tidningen är det kinesiska folket «förtryckt», trots att ledningen regelbundet har oerhört mycket större förtroende än exempelvis den svenska eller någon annan västlig regim, enligt anonyma opinionsundersökningar utförda av västliga organisationer. Det man uppfattar som «förtryck» är många gånger det samma som «trygghet» i kinesisk optik, och är ett uttryck för en annan grundkultur.

Tanken att det föreligger en «systemkamp» är paranoid till sin natur, och den enda sådan kamp som förs är från den västliga sidan, som fortsatt vill tvinga på Kina sitt system och sin hemkörda regelbaserade världsordning. Det är en tradition med gamla anor, från det att britter och andra tvang på Kina opiumhandel och tillträde åt missionärer och andra västliga operatörer, till den halvkoloniala ordning som rådde fram till 1949, med viss förlängning i Hongkong. Det är ett återkommande mönster.

Kina är å andra sidan en nation som först murade in sig för att hålla krigiska nomader stångna, men som ändå tvangs expandera västerut för att bemöta ständiga räder från turkar, tibetaner och andra. Sedan blev man rätt och slätt invaderade av mongolerna, med resultat att Mongoliet blev en del av Kina under dynastin Yuan och därefter. Samma procedur upprepades när manchuerna invaderade och grundlade dynastin Qing.

Nog för att Kina ofta har dominerat i det egna närområdet, med ständiga angrepp mot bland annat Vietnam, men det normala har varit att omge sig med tributstater i utbyte mot stabilitet. Även Tibet har inkorporerats i riket sålunda, som en form av beskydd mot ständiga angrepp utifrån. Men trots att man tidigare än Väst hade en magnifik flotta som seglade på hela Asien och mot Afrika, hade man aldrig några ambitioner att expandera som européerna under upptäcktstiden.

Det har man fortfarande inte, utan tvärtom är ambitionen att ställa om till «dubbel cirkulation» för att i stort vara självförsörjande, samtidigt som man nyttjar export och utrikes ambitioner som en turbomotor. Tanken att Kina skulle vilja exportera sitt politiska system är så huvudlöst dum att den inte är värd att bemöta, men samtidigt vill man inte heller importera andras – något som har framförts i ett par hundra år utan att polletten tycks ha trillat ned.

Kina är inte, har aldrig varit och kommer sannolikt aldrig att bli ett hot mot Europa och Västvärlden. Den dagen vi börjar se kinesiska kanonbåtar istället för amerikanska i vårt närområde kan vi spekulera i sådana termer, men faktiska omständigheter ger i nuläget inget stöd för sådan sjuklig paranoja.

Kommunistpartiet är ingen oförytterlig del av det moderna Kina, men är ändå den aktör som historien givit rätten att förvalta och utveckla landet. Det har varit en tumultartad resa med många bakslag, men sedermera har man ändå lyckats få båten på rätt köl och gjort en makalös resa som har få paralleller i världshistorien.

EU och USA kan inte välta kommunistpartiet över ända, som DN-tidningen vill, och det är inte heller en sak för andra än det kinesiska folket att besluta om. Det moderna Kina har utvecklats till en politisk dynastisk ordning, och vilka dynastier som framtiden har att ge kan man bara spekulera i – men även kommunistpartiet har förstås en bortre gräns, kanske om ytterligare hundra år om man ska följa det cykliska förloppet i Kinas historia.

På torsdag 1 juli firar K-partiet hundra år, och man gör det från en styrkeposition, med en pågående mission på Mars, astronauter i omloppsbana i den egna rymdstationen, och en fullständigt överlägsen hantering av pandemin. På område efter område jagar man ikapp och går förbi, och det är en utveckling som inte går att stoppa med annat än väpnad konflikt.

Men den utvecklingen ska inte tolkas som ett «hot», utan som en möjlighet. Vägen framåt heter samarbete och konkurrens, inte systemkamp. Kina har alltid varit en del av Europas välstånd i form av handel över Sidenvägen, och det är en ordning som måste upprätthållas och utvecklas. Släpp paranojan.

K-partiet – Kinas konfucianistiska parti – firar jubileum. Hammaren och skäran är av ungefär samma betydelse som den svenska kungakronan, det vill säga meningslösa regalier.
Kategorier
Hongkong Kina Kultur Liberalism Politik

Dagliga äpplet i graven

蘋果日報 (Pingguo ribao), eller Apple Daily som den vanligen kallas utrikes, har gått i graven som ett resultat av den nya säkerhetslagen i Hongkong. Belackare, som Helmerson å DN-tidningen, menar att tidningen är en försvarare av demokrati och yttrandefrihet, och att det inträffade är ännu ett uttryck för att Hongkongs friheter har strypts av det illvilliga kommunistpartiet i Beijing.

Men å ena sidan är Beijings ingrepp ett resultat av att den särskilda administrativa regionen Hongkong själv har misslyckats ända sedan 1997 att stifta en sådan säkerhetslag, eftersom oppositionen ideligen har förhalat och obstruerat i frågan. Det är alltså ett villkor som stipuleras i den grundlag Kina och Storbritannien drog upp inför överlämnandet av den forna kronkolonin. I en rättsstat ska grundlagen efterlevas.

Och å den andra sidan är Apple Daily inte någon vanlig tidning av det slag vi är vana vid, utan en rabiat blaska som förordar secession, uppmuntrar uppror, samt samverkar med utländska krafter för att påverka Hongkongs styrelse, just sådana aktioner som säkerhetslagen tar fasta på. Att Hongkong numera har en säkerhetslag är ekvivalent med att man har uppnått samma slags tillstånd som gäller i Sverige och övriga världen.

Ty inte heller i vårt land är sådant tillåtet, utan anses höra till uttryck som kan inskränkas utan men för åsiktsfriheten. Helmerson et al är förmodligen bekanta med Tryckfrihetsförordningen som reglerar DN-tidningens och andra mediers förehavanden, och i den finns motsvarande paragrafer om högförräderi, krigsanstiftan, landsförräderi, landssvek, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet med mera.

Helmersons chefredaktör Wolodarski hade på samma sätt som Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) blivit arresterad, förhörd, åtalad och slutligen fängslad om DN-tidningen hade agerat så som Apple Daily, exempelvis begära att utländsk makt sanktionerar och på annat sätt griper in i den politiska styrelsen av landet, uppvigla «demonstranter» att förstöra och åstadkomma kaos, eller förorda annat som uttryckligen inte anses tillhöra normal opinionsbildning. På samma sätt som i Hongkong kan den svenska staten beslagta tillgångar vid tryckfrihetsbrott.

Man kan naturligtvis föra en ultraliberal diskurs kring huruvida även sådana yttringar ska anses vara fredade, men så länge Helmerson et al tar den svenska tryckfriheten i försvar har man avhänt sig rätten att klaga på andras motsvarande regelverk. Den normala tryck- och yttrandefriheten i Hongkong är fortsatt opåverkad av säkerhetslagen, och är inte mer begränsad än här. Det är fakta i målet.

Kategorier
Kultur Språk

Ni ska kalla mig ers nåd

Pronomensoppan har en del udda trådar, varav en är ungdomars (och invandrares) anakronistiska bruk av singulärt ni, i tron att det är en artig tilltalsform. Invandrarna översätter för all del bara från sin egen kultur, då de flesta språk har sådana artighetsformer, medan yngre svenskar nog mest har luckor i utbildningen och uppfostran.

Eller så har de lärt från blattarna, som ju driver stora delar av servicenäringen. Ty det är där och nästan bara där (miss)bruket förekommer, som ett sätt att visa respekt eller inta en neutral hållning. Men som Språktidningen berättar, är det historiska niandet nedlåtande snarare än en artighetsform, varför man förr gärna omskrev i tredje person för att undvika kalamiteter: ska herrn ha lite mer kaffe?

Äldre personer tar därför illa vid sig när de nias sålunda av aningslös ungdom, medan många av oss andra nog mest upplever en viss irritation av att invanda former överges i något slags socialt experiment. Däremot är vi nog mer förlåtande mot invandrarna, i det att de är uppriktiga i sin respekt.

Man kan här jämföra med det påhittade *hen för att beteckna en person med okänt eller oklart kön i tredje person, som en «neutral» form av han och hon. Bättre vore då att helt sonika avskaffa det könsspecifika hon och generellt nyttja han.

Även engelskan dras med denna problematik, i det att pluralformen they numera används för att beteckna en person i singular, på ungefär samma sätt som «hen». Bruket är visserligen ursprungligen av äldre datum, men har numera främst kommit att förknippas med Q-rörelsen som ett sätt att beteckna «ickebinära» typer och andra halvkön.

Men det finns fler varianter, och var och en i detta klientel tycks ta sig rätten att kräva respekt för just sitt val av sådana neopronomen. Det är bara det att vi övriga inte har en susning om vad en person har tagit sig för särskilda grammatiska privilegier, utöver de naturligt givna, på samma sätt som vi inte heller vet huruvida personen i fråga kanske anser sig vara indian trots uppenbara europeiska anlag.

Det finns som sagt parallella historiska trådar att nysta i, som till exempel spanskans artighetstilltal usted i tredje person, identiskt med det svenska bruket av att omskriva till tredje person. Men usted är alltså en förkortning av vuestra merced, vilket betyder ers nåd, en tilltalsform reserverad för de mest adliga av medeltidens väsen.

Eftersom det alltid finns osäkerhet i social rang blev effekten att bruket av usted blev utspätt och småningom helt allmänt, och att var och en av spanjorerna således blev ers nåd. Motsvarande bruk på annat håll är till exempel engelskans sir, ursprungligen en tilltalform för riddare. De som inte dög att betecknas sir, lord eller your honor fick nöja sig med mister, vilket är en fransk import av monsieur som betyder just my lord.

Det är inte på något sätt begränsat till Europa, utan förekommer allmänt i de flesta kulturer. I de östasiatiska länderna förekommer otaliga artighetsformer i gängse hierarki, men dessa kulturer har även termer för att benämna den egna personen lägre istället för att höja motparten – ödmjuk tjänare (鄙人, biren), ovärdig ofrälse (贱民, jianmin), eller under dig (在下, zaixia) betyder alla jag i självnedvärderande mening i mandarin.

Personal i servicenäringen kunde ta lärdom av denna tradition, och sänka sig gentemot kunderna istället för att alienera dem med utrangerade tilltalsformer. Er usle tjänare är nu redo att ta menyn, ett bra sätt att vinna respekt genom ödmjukhet, om än spelad. I annat fall vill jag nog ha ett ord med i laget, och restaurangpersonalen bör hädanefter kalla mig ers nåd på spanskt manér, för att likrikta artighetsformerna över Europa.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Akademisk frihet

När Ungern slängde ut globalisten George Soros’ så kallade Centraleuropeiska universitet (CEU) gick woke-vänstern i taket, och menade att det var ett angrepp på den «akademiska friheten». Samtidigt pågick en veritabel storstädning av konfuciusinstitut vid europeiska universitet, efter att man ett decennium tidigare ropat högt efter sådana, med hänvisning till att de utgör ideologisk påverkan från kinesiska kommunistpartiet. Plötsligt gällde inte längre svamlet om «akademisk frihet».

Konfuciusinstituten har nu inte den sortens påverkan, men det ligger i sakens natur att varje slags utbildningsinstitut söker förändra tankemönster och bygga upp en världsbild hos de studenter man tar sig an. Soros-«universiteten» förmedlar således en vision om det «öppna samhället», ett slags liberalistiskt utopia som ideologi omfattande gräns- och kravlös invandring, Q-frågor med mera.

Noga räknat är det bara de USA-ackrediterade programmen som är föremål för nedstängning, medan de lokalt ackrediterade fortsätter som förut, en vink om att man inte vill ha att göra med den radikala amerikanska universitetsvänstern. Detta för att det de förmedlar inte ligger i landets intresse under nuvarande politiska majoritet.

Ungern har därmed på flera sätt hamnat i skottlinjen för övriga EU, som vill propagera den egna ideologin och samtidigt motverka annan. Ungern har med övriga Visegradländer vägrat befatta sig med massinvandringen, och har på så sätt sluppit de problem med utanförskap, kriminalitet och terrorism som numera är endemiska i övriga EU, inte minst i Sverige.

Men Ungern har också större och bättre samarbete med både Kina och Ryssland än många andra EU-länder, vilket har retat Bryssel. Ungern har således godtagit både ryska och kinesiska vaccin, och har för närvarande högst vaccinationsgrad i unionen – men dessvärre också högst dödsfrekvens efter den tredje våg som slog särskilt hårt mot ett tidigare lindrigt drabbat Östeuropa. Huawei har ett starkt fäste i Ungern, medan man i andra delar av EU följer Washingtons dekret att angripa företaget.

Wokevänstern exploderar nu på nytt när prestigefyllda Fudan daxue (复旦大学) i Shanghai har kontrakterats för att öppna en filial i Budapest. Borgmästaren i staden har reagerat med förakt och låtit ge ett antal gator namn med avsikt att reta upp Beijing, som «Dalai Láma út», «Szabad Hongkong út» och «Ujgur Mártírok útja». Andra menar att det är en förlustaffär för Ungern, och en storvinst för Kina.

Kostnaden för bygget finansieras delvis genom lån, samtidigt som material och arbetskraft tas från Kina. Det sista är naturligtvis för att hålla nere kostnaderna, som annars hade blivit betydligt högre. Prislappen är större än utbildningsposten i budgeten, men det är förstås samtidigt en långsiktig investering för framtiden.

Huruvida Fudan blir en kanal för kinesisk ideologi återstår att se, men utrymmet för den sortens indoktrinering är tämligen begränsat för de flesta utbildningsspår. Det finns inte någon särskild sorts kinesisk fysik, kemi eller biologi, även om man naturligtvis har «traditionell medicin» som en udda rätt på menyn. Det skulle väl i så fall vara om man i statskunskap och liknande discipliner lägger på ett kinesiskt raster, och det är då samma slags problem som för CEU.

I praktiken kommer man emellertid att anpassa sig efter lokala förutsättningar, och farhågorna är därför nog överdrivna. Fudan är ett riktigt universitet, till skillnad från den ideologiproduktion som präglar Soros’ propagandainstitut. Däremot innebär Fudans närvaro att det akademiska utbytet mellan Kina och Ungern – och därmed Kina och EU – stärks, och därmed att man vidgar de artärer som redan finns. Ungern knyts hårdare till Kina, och Kina kommer närmare EU, vilket för wokevänstern och många andra är en mardröm.

Orbán Viktor ser dock solklara vinster i att balansera mellan EU och Kina, och att vara tungan på vågen i detta spel stormakter emellan. För Ungern kommer det på sikt att betala sig att få en sådan effektiv utbildningskvarn i landet, även om den skulle stänka något med kinesiska tankemönster.

Kategorier
Asien Japan Kultur Musik

Glim Spanky

Man får helt enkelt aldrig nog av Matsuo Remi (松尾レミ) och hennes band Glim Spanky. Det är tunggung på högsta nivå, av ett slag som vi inte har hört sedan grungen slog igenom med dunder och brak i slutet av 1980-talet, eller än tidigare hårdrocken under de banbrytande 1960- och 1970-talen.

道化は吠える (Dōkeha hoeru)

Det är musikaliskt raseri av japanskt snitt, en udda formel mitt i all kawaii som annars kännetecknar den kulturen. Matsuo Remi-san är nog inte vred i sig, men rösten uttrycker emellanåt rena ursinnet. Man kan bara älska det, man kan bara älska henne.

褒めろよ (Homero yo)

Med Japan förhåller det sig så att det vimlar av kompetenta musiker och andra proffs, men det som produceras är i regel kallhamrat och tråkigt, ackord på löpande band. Glim Spanky är ett lysande undantag, med själ, hjärta och kreativitet i överflöd. De älskar sin egen musik.

ダミーロックとブルース (Damīrokku to burūsu)

Det här är ett band man gärna vill se live, men då får man nog bege sig till Japan eller möjligen Kina. De skulle annars enkelt kunna finna en stor beundrarskara i USA, där blues och rock alltjämt håller ställningarna i konkurrens med eurodisco och annat modernt trams.

Breaking down blues

Matsuo Remi-san kontrakteras ibland för att sjunga nationalsången Kimigayo (君が代) vid fotbollsmatcher, en tradition man får hoppas vidmakthålls när OS i Tokyo slår upp dörrarna i juli. För att hennes röst kan uttrycka exakt det hymnen berättar, och för att Matsuo Remi-san är en utmärkt förebild för Japan.

Move over (Janis Joplin)