Samtiden präglas av en asketisk och extremistisk agenda av att växla över till en mer grön diet, dels för att göra mindre avtryck på klimatet, dels i syfte att gynna bättre hälsa, och dels med avsikt att förbättra villkoren för djur som plågas i industriell uppfödning. Så här i pandemitider kunde man även tänka sig att vidmakthålla en behövlig barriär mellan människa och vilda djur, för att förhindra att virus tar ett skutt mellan arter, och naturligtvis även för att bevara arterna.
En sådan diskurs går givetvis att försvara, men den behöver nog nyanseras en smula. Angående klimatet kan man exempelvis notera att det egentliga problemet inte är människans konsumtion av kött eller vår verksamhet i övrigt som är problemet, utan att vår art med råge har överskridit en hållbar populationsnivå. Den primära lösningen är således att minska befolkningsstorleken, och inte att göra asketer av en alldeles för stor population. Även djurhållningsaspekten beror delvis på denna faktor.
Hälsoaspekten är mer komplicerad, och följer av att ersättning av energirik animalisk föda med energifattig vegetabilisk orsakar kalorireduktion, och därmed ger liknande effekter som under fasta. Det är alltså inte tillskottet av grönsaker som primärt ger hälsoeffekter, utan reduktionen av energi (som hos invånarna på Okinawa efter kriget). Men till skillnad från fasta ger sådan ständig kalorirestriktion sänkt metabolisk hastighet och nära nog permanent hunger.
Våra kusiner gorillorna och dess släktingar har betydligt större magar än vi, och är anpassade för att knapra på fibrer dagarna i ända, med betydligt större effektivitet än när vi tillför samma slags kost. Släktet homo definieras istället av en mindre matsmältningsapparatur och en avsesvärt mer energikrävande hjärna, en kombination som kräver en mer förädlad, energität och näringsrik kost.
Vi är anpassade för en omnivor diet, och för att ta för oss när det vid sällsynta tider bjuds på rikliga mängder föda, som kött eller honung. Vi är inte ursprungligen jägare, utan samlare och kadaverätare, med nötter, frön, frukt och emellanåt viltkött på menyn. Aspekter av jakt och förvaring i kyla och med salt har tillkommit senare, och den naturliga tillvaron har vanligen erbjudit skrala fastedagar med nötter följt av mer festliga med kött i riklig mängd.
Sedan vi lärde oss att bruka jorden har vi istället tagit till oss sädesslag som primär föda, i form av bröd och annan kolhydratrik kost, och med den har vi utvecklat ett helt koppel av sjukdomar, som diabetes, cancer och karies. Vi förlorade i ett slag hälsan när vi blev bofasta brödätare, men när civilisationen väl inrättades fanns ingen väg tillbaka.
Den gröna dieten går att försvara i ljuset av denna utveckling, då vi numera lever i ett överflöd med ständig tillgång på föda i kylskåp och skafferier. Men den är i utvecklingshistoriskt avseende inte optimal, och vi gör därför bättre i att emulera de ursprungliga förutsättningarna med en allsidig kost och inslag av kalorirestriktion som fasta. Med det menas inte att man ska gå helt paleo och avvisa moderna inslag, utan att man ska beakta de principiella grundförutsättningarna.
Det är inget fel alls i att gå vego, utan är en uppbygglig om än svårbemästrad livshållning. Men det samma gäller faktiskt en huvudsaklig animalisk kost, med ägg, fet fisk och kött som bas, den mest nyttiga föda som kan tänkas för människosläktet, förutsatt att man inte föräter sig permanent.
Handeln mellan Europa och Kina spänner över närmare två tusen år, och förrättades först på Sidenvägen mellan dåtidens västliga och östliga imperier Rom och Han (-206–220). På Sidenvägen färdades inte bara tyger och andra lyxprodukter, utan även idéer och farsoter, och det är den civilisatoriska artär som länge har förbundit öst och väst.
Direktkontakt mellan företrädare för imperierna förelåg från hundratalet, och tilltog därefter successivt. Vi är kanske mest bekanta med familjen Polos resor till tolvhundratalets mongoliska dynasti Yuan (1271–1368), men det fanns vid den tiden tiotusentals andra handelsresande, missionärer och andra européer i omlopp, om än betydligt färre kineser i andra riktningen.
Rom seglade på Indien redan under det första århundradet före vår tideräkning, men företog aldrig den vidare resan till Kina, kanske för att lokala rutter ombesörjde den huvudsakliga transporten. Rom hade inget intresse av att expandera sitt imperium sjövägen, och hade naturligtvis inte heller någon möjlighet därtill med sin primitiva flotta.
Det var först under upptäcktstiden en fast och stabil relation mellan Kina och Europa etablerades, för att medlen då fanns för att bedriva handel på en helt annan skala och med andra metoder. Portugiserna var de första att angöra brygga 1513, naturligtvis i Pärlflodens delta (Zhujiang) i Guangdong («Kanton»), som skulle komma att bli centrum för handeln på Kina.
Portugiserna orsakade visst rabalder med sitt barbariska beteende (omfattande slavhandel), men de var i militär mening ingen match för dynastin Ming (1368–1644), den tidens odiskutabla supermakt. Syftet var primärt att etablera handelsrelationer med det rika Kina, men landet hade redan slutit sig inåt i självtillräcklighet och hade inget behov av portugisernas affärer – haijin (海禁) eller sjöförbud koncentrerade all handel till ett fåtal hamnar.
Handeln förbjöds inledningsvis helt, men man såg ändå ett visst värde i den illegitima kommers som förekom, och den legaliserades när den portugisiska kronan formellt övertog näringen från de privata entreprenörerna i mitten av femtonhundratalet. Portugal hyrde ön Macao och betalade pliktskyldigt sina tullar, och har in i modern tid bevarat huvudsakligen vänskapliga relationer med landet. Macao återlämnade man frivilligt 1999.
Men fler länder ville handla med Kina, och även om de europeiska staterna var pyttesmå spelare med tidens mått, växte de snabbt i betydelse. De kom att spela en viss roll i det eviga triangeldramat mellan Kina, Japan och Korea i de första sant globala konflikterna, men primärt syftade den västerländska närvaron till att utveckla handeln.
Kinas isolationism fortsatte med dynastin Qing (1644–1911), som 1756 förlade all handel med västerlandet till Guangzhou i kantonsystemet, i vilket handelsbolag erhöll monopol mot höga skatter och tullar. Porslin, siden, te och kryddor utgjorde de främsta godsslagen, men kineserna ville inte ha något annat i utbyte än silver, som européerna främst anskaffade i sina amerikanska kolonier.
Men silvret räckte småningom inte till för den allt mer vidgade handeln, och man ville dessutom ha tillgång till fler handelsplatser än Guangzhou. Framförallt det framväxande brittiska imperiet uttryckte missnöje, men var ännu maktlöst mot kejsar Qianlongs tämligen överlägsna rike.
Ett flertal faktorer skulle kullkasta denna ordning. Dels skedde ett antal revolter i Kina som kostade tiotals miljoner människoliv och dränerade landet på resurser, inte minst Taipingupproret under den kristna Taipingsekten; dels upptäckte britterna att kineserna under bordet gärna tog betalt i opium, som man kunde anförskaffa i Indien i en triangelhandel och därmed undgå att bli dränerad på silver av vikt för de europeiska bestyren; och dels inträffade den industriella revolutionen med början i Storbritannien, vilket sedermera gav en militär övervikt som man visste att utnyttja.
Den allt mer omfattande illegala opiumhandeln under den tidens Medellínkartell gjorde stora lager av kineser improduktiva, samtidigt som det dränerade landet på intäkter för dess exportgods. Om man tidigare hade ett handelsöverskott, hade man nu ett motsvarande underskott samt en social kris. Detta kunde man inte tolerera, varför man lät beslagta knarket och bekämpa den vidare handeln.
Men britterna hade nu anskaffat fler, större och effektivare kanonbåtar och vapen, och kunde med våld tvinga på Kina en vidare handel med opium, likväl som öppnandet av fler handelshamnar, tolerans för kristen mission, dryga skadestånd, extraterritorialitet för britter samt avträdandet av Hongkong i evighet.
Storbritannien ville med detta berätta för Kina att man hade att följa den «regelbaserade världsordning» som nu etablerades, och som man med tvång införlivade. Man kan här notera att det än mer slutna Japan ställdes inför ett liknande dilemma, men med pistolmynningen mot pannan valde en annan väg av att omfamna förändringen, avskaffa feodalväldet och godta den nya ordningen – ett klokt beslut, men samtidigt tog man även till sig den västerländska imperialismen, vilket snart skulle komma att stå både Kina och övriga Östasien dyrt.
Kinas stjärna hade börjat dala, samtidigt som de tidigare efterblivna europeiska staterna marscherade mot världsherravälde. Vetenskaplig revolution under 1600-talet och efterföljande industriell revolution under senare delen av 1700-talet omdanade världsordningen, men Kina förstod helt enkelt inte vilka krafter som var i omlopp. Man tackade nej till handel med sådan teknik och sådana vapen som hade kunnat bevara landets ställning, och man var i ett stadium av självförvållad förpuppning.
Det första opiumkriget (1839–1842) följdes av ett andra (1856–1860), i vilket allt fler europeiska stater samt USA bemäktigade sig territorium och fördelar i vad som benämns orättfärdiga fördrag, det som man i Kina anser är inledningen till förnedringens århundrade. Britterna ville nu ha åtkomst till hela Kina för handel och även slippa tullar på sina varor, och fick understöd av Frankrike. I förbifarten demolerade man i rent talibansk anda Sommarpalatset för att riktigt gnida in förnedringen.
Utländska koncessioner, territoriella avträdelser, dryga skadestånd och andra företeelser körde den kinesiska dynastin i botten, vilket sedermera accentuerades i ett angrepp från ett nu industrialiserat och militärt överlägset Japan under det första sinojapanska kriget 1894–1895, i vilket Kina förlorade kontrollen över Korea och fick avträda Taiwan – det senare med implikationer in i nutiden.
Oredan resulterade småningom i dynastins fall 1911, införande av republik 1912, splittring i provinser under lokala krigsherrar, japansk invasion 1938, inbördeskrig 1945, kommunistiskt maktövertagande 1949, politiskt vansinne under maoismen, samt sedermera tillnyktring och ekonomiska reformer 1978 under Deng Xiaoping.
De senaste fyrtio åren har Kina återtagit sin plats på världsscenen, och man har genomgått en renässans – inte alls den första, utan landets historia präglas tvärtom av sådana pulser av uppgång och fall, inte helt olikt Europa. Man har ömsat skinn och danat en ny politisk dynasti, kompatibel med tidens snabba förändringar och betoning på teknik och utveckling.
Men i vidare mening har man inte alls förändrats, utan har bevarat sina kulturella särdrag och ett utpräglat kinesiskt tänkesätt, marinerat i konfucianism. Man gör sig själv en björntjänst om man försöker analysera Kina i termer av «kommunism», för ramverket är ett helt annat under den politiska kosmetikan.
Inte heller västerlandet har egentligen förändrats, utan har alltjämt samma ambition att nagga Kina i kanten, lägga sig i dess inre bestyr, missionera sin «universella» filosofi, samt försöka tvinga på landet självuppfunna «regler» av allsköns slag – en modern form av kolonialism. Det är det mönster som återkommer ideligen i relationerna mellan Kina och västerlandet, och som vi ser utövas till dags dato.
Västerlänningar är dock blinda för denna verklighet, eftersom de inte har den historiska fonden klar för sig, utan mer håller sig till vad man tror är principer. Men för kineser är denna bakgrund allestädes närvarande, och det är med den som referens västerländska utsagor mäts, om det så gäller bomull i Xinjiang eller demokrati i Hongkong. Man har hört hyckleriet i flera hundra år vid det här laget, och vet att det enda sanna motivet är att tillskansa sig fördelar.
Sommarpalatset (Yuanmingyuan) lät man ligga i ruiner, som ett minne över förnedringen. Man byggde naturligtvis ett nytt sommarpalats (Yiheyuan) i dess ställe, och saken handlar inte så mycket om de förstörda stenarna eller ens det brända kulturarvet – man var ganska flitig själv i att förstöra under kulturrevolutionen.
Det är mer en påminnelse om vad det egentliga uppdraget är, att resa sig upp, borsta av sig dammet och ta nya tag, att återta sin forna position. Det är inte en fråga om revansch eller hämnd, inte heller om att se sig själv som offer – ett besynnerligt begrepp för en forna och framtida supermakt – utan ett förhållningssätt till historien och den egna traditionen.
Det är en fornlämning som bjuder kineserna att aldrig åter låta sig förnedras sålunda, att inte än en gång låta landet förtvina, och att söka pånyttfödelse ur elände, kaos och förstörelse. Allt annat lika är det en ambition för vilken jag har den största sympati.
Gautama var en rik snubbe i järnålderns Indien för drygt 2500 år sedan. Indien var då som nu ett höggradigt stratifierat klassamhälle med mycket armod, vilket fick honom att fundera över lidandets natur. Han övergav därför sitt privilegierade liv för att söka kunskap under ledning av tidens yogiska mästare.
Hans första insikt var att ett asketiskt leverne var förenat med lidande, varför han hamnade i onåd hos sina lärare och därför fullföljde sökandet på egen hand. Efter långvarig meditation fann han slutligen en medelväg och en metod för att hantera lidandets natur.
Myten har att han blev budda (den vakne, den upplyste) under ett boditräd, ungefär som Newton fick fröet till gravitationslagen genom ett fallande äpple. Gemensamt för de båda berättelserna är att det kanske inte är så dumt att meditera under ett träd ute i det fria.
På svenska skriver vi enligt hävdvunnen tradition titeln budda. På sanskrit och andra indiska språk fogas två ligaturer ब (ba) + उ (u) = बु (bu) och द (da) + ध (dha) = द्ध (ddha) till buddha (बुद्ध), men eftersom aspiranten ध (dha) är helt främmande för svensk fonetik, utelämnar man således h. På samma sätt har vi buddism (बौद्ध धर्म, bauddha dharma), som betyder den upplysta vägen.
Läran – dharman (धर्म, med h, i avsaknad av hävd) – som blev följden av Gautamas meditation har sedermera utvecklats på bredden och djupet i ett antal olika grenar och än fler sekter med en omfattande textmassa och en rörig kosmologi, ofta synkretiskt uppblandat med folkreligion, daoism, konfucianism och andra österländska läror och filosofier, vilket gör att det för en lekman kan framstå som en ogenomtränglig och svårgripbar materia.
Men kärnan i det som värktes fram under boditrädet är genialt enkel, och det som förenar alla former av buddism. Det är denna kärna som är det väsentliga i läran, medan allt annat är fotnötter och frivilliga påhäng av olika slag. Buddism är i grunden en psykologi och en livsfilosofi, men är samtidigt utvecklad i regelrätta religioner med monastiska traditioner och heliga företeelser.
Som turist i österlandet kan jag sympatisera med traditionen, och besöker gärna tempel av olika slag, på samma sätt som jag kan finna skönhet i västerländska kyrkor och katedraler. Som ateist stöpt i vetenskaplig tradition kan jag inte på ett intellektuellt plan förlika mig med det esoteriska religiösa stoffet, medan buddismens kärna utan vidare passar in i en vetenskaplig tradition.
Ty buddism är att söka den objektiva sanningen, nämligen om den egna personen och omgivningen. Att ha fokus på nuet istället för att beklaga det förflutna eller oroa sig för framtiden. Att förstå att begär är som vågor på havet, som ständigt kommer tillbaka – såvida inte man inser sanningen att det inte finns några vågor, utan bara ett hav.
There is no spoon, eller annorlunda uttryckt: våra begär efter mer, mer, mer behöver inte undertryckas, som hos asketerna, utan kan helt enkelt elimineras med rätt slags tänkande. Om det inte finns något begär, kan man inte heller bli olycklig av det.
Uppenbarligen har vi vissa fysiologiska och psykologiska begär som inte kan undvaras, och vi behöver således mat och annat för att överleva och trivas. Men mer mat än vi behöver gör oss inte lyckligare, utan tvärtom olyckliga, i vart fall om det leder till sjukdom och förkortat liv, eller försämrat leverne av andra skäl.
Det är inte annorlunda med pengar eller andra materiella företeelser. De individuella materiella behoven har en övre gräns, efter vilka det sällan ger större tillfredsställelse att söka mer. Buddismen förespråkar en medelväg mellan armod och överflöd, beroende på kulturell kontext, och det kan således vara mer givande att spendera tid med barn, familj och vänner eller att uppleva något än att arbeta mer för att skaffa en finare bil än grannens.
Free my mind säger Neo när han står i begrepp att hoppa mellan två skyskrapor i The Matrix, med resultat att han slår i den virtuella backen. Det är lite samma sak med buddism, att man måste träna för att få ordning på tankebanorna. Gautama gav här en instruktiv algoritm för att uppnå målet, en metod han kallade den åttafaldiga vägen, som i sin tur är en av de fyra sanningarna.
Det där är begrepp man kan söka efter och fundera på när andan faller på, men det viktigast av allt är att börja meditera, det vill säga att försjunka i sina tankar och bara låta strömmen av medvetna fragment bölja fram, att godta tankarna för vad de är utan att döma, att se dem som vågor på ett hav som kommer och går – men att havet består. Att ha fokus i nuet, att uppnå medveten närvaro.
Visst är det så att kaffe ger cancer? Det stod i tidningen, så det kanske är så. Men för ett tag sedan stod det att kaffe är bra för hälsan. Så ock vin. Medan andra tvärtom framhåller att alkohol ger cancer. För att inte tala om rött kött, eller för den delen ägg…
Ett är säkert, och det är att inte all vetenskap står på samma hylla. I grunden finns verktyg som logik och matematik, med oomkullrunkeliga sanningsanspråk. På den finaste och översta hyllan över egentliga vetenskaper återfinns därefter fysik, en disciplin som är framgångsrik för att den förmår reducera en komplex verklighet till ett fåtal generaliserade fall, som en enstaka kropp i rörelse.
Därefter följer besläktade ämnen som kemi, biokemi, genetik och andra företeelser av mer komplex art, men ändå med så reducibel materia att man får tämligen exakta resultat. När graden av komplexitet sedan ökar, blir precisionen i resultaten avgjort sämre, när man inte längre kan skilja på olika komponenters bidrag för ett fenomen.
Näringslära och andra discipliner som studerar kost hör till denna grumliga kategori av vetenskap, och finns på de nedre hyllorna, tillsammans med sociologi och andra humanistiska vetenskaper. Det är så inte bara för att fältet är svårstuderat, utan även för att akademierna är överbelamrade med forskare som har krav på sig att publicera, med resultat att det numera finns en klar majoritet av smörja som inte kan reproduceras, men som ändå citeras i den vidare forskningen och emellanåt plockas upp i medier om innehållet är sensationellt nog.
Här finns även kommersiella intressen, till exempel en sockerindustri som vill sälja sina produkter. Västvärldens fetmaepidemi kan härledas till just en sådan industriell påverkanskampanj, och till nationella myndigheter som med sina rekommendationer påverkar befolkningen i fel riktning – exempelvis mot socker och kolhydrater och bort från fett (och salt).
Givet att forskningen ideligen ger motstridiga resultat, kan man slå fast att det inte finns någon vetenskapligt fastslagen idealkost, och att det vetenskapliga underlaget är synnerligen skralt. Det som är ovedersägligt kan sammanfattas på ett halvt ark papper, och resten är mer eller mindre goda hypoteser, halvsanningar och gissningar.
Teser som att människan behöver tre mål mat om dagen, med frukost som viktigaste mål, ingår fortfarande i det stoff som rekommenderas, trots att bakgrunden är kulturell och inte speglar ett verkligt behov. Människan är utvecklad under helt andra förutsättningar, och har ingen historia av att ideligen knapra på mat.
För gemene man är detta dock en svårgenomtränglig materia med sinsemellan inkoherenta rekommendationer och motstridig information, som dessutom aldrig tycks fungera i verkligheten. Därav följer tiotusentals böcker om kost, motion och hälsa, med hundratals olika slags dieter och motionsprogram – en kommersiell cirkus mer än settled science.
Den fasta jag brukar torgföra här i olika varianter är inte så mycket en diet som ett ätmönster eller en livsstil, och den är till skillnad från dieterna bevisat effektiv, beprövad sedan urminnes tider och med rigorös forskning i ryggen om dess exakta mekanismer – detta är ren biokemi, på vetenskapens översta hylla.
Därtill brukar jag visserligen även ge kostråd om vad man bör äta när man inte fastar, nämligen att man då ska festa på allt det kroppen behöver – och att det allra viktigaste är att inte ätа under en period, den enda gemensamma egenskapen för fungerande program av olika slag, och det mönster som bäst speglar vår biologiska utvecklingshistoria.
Det är så jag försöker navigera mig fram i dessa grumliga vatten fulla av blindskär, kommersiell smörja och desinformation, att ta som yttersta grund den ovedersägliga forskning som finns och på den bygga ett habilt program.
Därvidlag silar jag bort allt strunt och tar för givet att kost som har utgjort stommen för mänskligheten under dess existens i grunden är bra, och att rön om att ägg, bacon, salt och andra livsmedel är farliga (eller omvänt särskilt goda) för hälsan är kvasivetenskaplig smörja.
Att observera omvärlden är också en god idé. Man gör uppenbarligen inte saker och ting rätt i det svårt sockersjuka USA, medan Japan, Korea och Kina förefaller ha en överlägsen matkultur för både hälsa och välbefinnande. Sådana observationer säger faktiskt mer än all samlad forskning genom tiderna, och av detta kan vi dra lärdom.
Kunden har alltid rätt är en devis som berättar att företag beror av sina kunder för sin verksamhet. Företagens uppgift är att generera vinst åt ägarna, och den ambitionen omintetgörs om man inte odlar goda relationer till befintliga och potentiella kunder, och i utvidgad mening även till andra parter i produktionskedjan.
Sådan smidighet kan förvisso kombineras med mer eller mindre spelat «engagemang» i politiska modefrågor, till exempel avseende miljö och klimat. Att värdegrundsmarinera verksamheten med utsagor som att de egna produkterna tillverkas klimatsmart kan därför ge extra lyster åt varumärket, och kanske möjligen eventuellt även något bättre utfall i konkurrensen med andra företag.
Utspel av det slaget angriper inte kundkretsen, även om enskilda kunder inte skulle hålla med om innehållet i budskapet. Men på senare år har man emellanåt kunnat se mindre företag uttala sig i mer politiskt infekterade frågor, som invandring. Det finns exempel på att man har angripit sverigedemokratiska sympatisörer, naturligtvis med givet resultat att man potentiellt förlorar en femtedel av kundkretsen – företaget har förfelat sitt syfte.
Liknande riktade attacker kan man också notera betydligt högre upp i näringskedjan, där världsledande företag angriper regioner och länder i politiska utspel i syfte att framställa sig själva i god dager. Man vill kanske inte skylta med att kläderna man tillverkar sys av barn i Bangladesh för två kronor om dagen i ersättning, varför man styr om verksamheten mot en mer «etiskt försvarbar» profil och också berättar detta i marknadsföringen.
Parentetiskt kan man här inflika att barnarbete är en naturlig del i ett lands utveckling. Om en inkomstkälla plötsligt försvinner lär det inte gynna vare sig barn eller andra som förlorar den enda intäkt de har, plus logi och mat som inte räknas in i de där två kronorna. Det känns kanske gott i hjärtat att vara etiskt rättfärdig, men i praktiken kanske det stjälper mer än det hjälper när man överför en utvecklad tillvaro i Europa på ett utvecklingsland.
För företaget kostar det dock inget i anseende att peka ut Bangladesh, för att det är en svag part som inte kan slå tillbaka. Man har heller ingen marknad att tala om i landet, och invånarna lär ha viktigare problem att tampas med. Det är friktionsfritt att ha en hög etisk svansföring angående tvivelaktiga former av arbeten i U-länder. Kanske är det till och med en medborgerlig plikt, även för företag, att sträva efter en bättre värld.
Fast så är det då det här med Xinjiang och dess bomullsfält, en källa till en femtedel av världens bomullsproduktion och därför av vikt för klädföretagen. Här har flera företag gjort politiska uttalanden om att man inte befattar sig med produkter som omfattar «tvångsarbete», efter att sådana påståenden fått näring i politiken.
Xinjiang i sig är visserligen ganska outvecklat, men är en del av Kina, och därmed del av världens fabrik och en av världens största marknader. Att uttala sig i politiska frågor av det här slaget kan således straffa sig, särskilt när det har geopolitiska dimensioner och är en del av ett betydligt större och mer komplext skeende.
Företagen blir då bestyckade pjäser i ett ideologiskt krig, vapen som riktas mot ett särskilt land, och att dess medborgare då drar ut i försvar är inte ägnat att förvåna. Bojkotter av H&M, Nike och andra företag som har uttalat sig kritiskt kring Xinjiang har således ägt rum under en tid, och även om man ska förstå det som en tillfällig kampanj kan det ge bestående negativa effekter och svärta ned ett företags anseende.
I retoriken hör man att Kommunistpartiet dirigerar protesterna i det fördolda, med given implikation att det inte dröjer sig om en genuint folklig protest, utan om en politisk manifestation från högre ort. Men i Kina, och för den delen kulturellt likartade grannländer som Korea, har sådana bojkotter gamla anor, och de har främst riktats mot Japan i dess forna roll som imperialiststat, med efterdyningar in i modern tid.
Det är således en genuin reaktion, och den leds snarare av en rad artister och kändisar än partiet, även om det senare naturligtvis har en given roll att spela i att piska upp stämningarna. Genuin, för att man i Kina uppfattar angreppen mot Xinjiang som politiska, och att de i stora drag är ogrundade, överdrivna och förenklade. Det är en nidbild man inte kan förlika sig med, en karikatyr av Kina som ingen kines är beredd att godta, ett oförsvarligt angrepp på den kinesiska folksjälen.
Det är artister som «Victoria» Song Qian (宋茜), medlem i K-popbandet f(x), som driver bojkotten genom att säga upp avtal med klädföretag. Det är en form av mjuk makt man nog inte ska bråka med som företag.
Även här gäller naturligtvis att bojkotter inte hjälper dem det berör, det vill säga uiguriska bönder som förlorar sin intäkt från värdegrundsmarinerade västerländska företag, men det är också så att det inte hjälper företagen att generera vinst. Visserligen kanske man får pluspoäng och en guldstjärna på andra marknader för sina «humanitära ställningstaganden», men det vägs inte upp av förluster på den kinesiska när man utsätts för en totalbojkott.
Kina utgör fem procent av H&M:s omsättning, vilket kanske förefaller försumbart. I själva verket finns inget företag som är berett att avstå en sådan andel. Den dynamiska effekten är än större, i det att konkurrenter kan ta större andelar och därmed växer på totalen. Det är därför företagsekonomiskt vanvett att frivilligt avstå Kina för något «högre syfte».
H&M redovisar en stor förlust för kvartalet, huvudsakligen på grund av pandemin. I rapporten nämner man inte Xinjiang, utan förefaller tvärtom vilja reparera detta PR-fiasko. Framgent kommer man att förhålla sig till lokala lagar och regelverk istället för att ta politisk ställning. Det förefaller vara en vettig strategi, ty företag ska inte utgöra politiska vapen eller ideologiska pjäser.
Företaget benämns numera Huangmiu (荒谬, absurd, löjlig) i den elaka nätretoriken.
