Kategori: Kultur

Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Fasta 16:8, 20:4 eller 36:12?

Våren är här, och du kanske funderar på att tappa några kilon fram till sommaren? Kanske börja springa en mil om dagen och bara äta grönsaker? Då har jag bad news att förtälja, för du kommer gå stenhårt in i väggen när du försöker tokförändra dina vanor.

En mer hållbar metod är då fasta i någon form, det vill säga att regelbundet avstå mat under en viss period. Hållbar, för att det är väl inom ramen för vad din viljestyrka mäktar med, även i längre perspektiv. Hållbar, för att du äter rikligt när du inte fastar och därmed alltid kan belöna dig själv för gott värv.

Fasta är den korrekta metoden, för att du tömmer förråden av glykogen i lever och muskler, och därmed tvingar kroppen att börja tappa energi från fettceller. Så länge det finns rikliga mängder glukos i blodet, kommer den större fettanken inte att användas, men väl kanske fyllas på när för mycket glukos omvandlas till lagrat fett.

Motion är inte den korrekta metoden, för mängden motion som krävs är löjligt stor, och blir än större när kroppen blir mer effektiv. Tortyrdiet på morötter är inte heller den rätta metoden, för kroppen anpassar bara ämnesomsättningen efter minskat energiintag, det vill säga förbrukar mindre.

Detta inträffar inte med fasta, för att man bränner fett från den stora tanken, med full ämnesomsättning när fettförbränningen väl är påbörjad. Samtidigt äter man normalt eller till och med furstligt under ätfönstret, vilket även det ger full metabolism. Med fasta bevaras alltså hastigheten på ämnesomsättningen, vilket är vad vi vill uppnå.

Det typiskt moderna ätmönstret i Sverige och stora delar av västvärlden är tre stabila mål mat om dagen, plus en rad mellanmål. Man lär fortfarande ut att frukosten är det viktigaste målet under dagen, så att man orkar med arbete, studier eller vad man nu sysselsätter sig med.

Vi äter också allt mer godis och dricker allt mer läsk, trots att vi rör oss allt mindre och numera mestadels har stillasittande arbeten och fritid. Fest har blivit vardag, och matvanorna har förändrats till att omfatta mer socker i större kvantiteter vid fler tillfällen. Man undrar varför Svensson lägger på sig?

Som motmedel har man anlagt grön kost och motion, men man har däremot inte alls petat i själva ätmönstret. Svensken åläggs därför att äta några «rejäla nävar» grönt och frukt, samt att svettas på gym eller i skogen, utan att det hjälper särskilt många att tappa och framförallt hålla vikten.

Nej, vi slänger allt detta i papperskorgen och börjar om från början. Frukost är inte viktigt, utan ett modernt påfund som man under medeltiden såg ned på som en form av syndigt frosseri. Det vi kallar frukost är den tidiga kosten, som förr intogs efter ett första arbetspass på åkern eller i verkstaden. Om du tillverkar rosa knappar för webben kan du därför skita i det målet.

Grönsaker är på samma sätt visserligen en viktig källa till en del näringsämnen, men är inte viktiga i mängd. Anledningen till att grönsaker ändå har effekt är för att de är ytterligt näringsfattiga och därför mest fungerar som bukfylla, så att man inte äter för mycket näringsrik kost av annat slag.

Fasta som metod tar bättre hand om det problemet, och ger en säker och tillförlitlig viktkontroll. Men här finns en hel rad olika varianter, som 5:2, 16:8 och andra underliga sifferkombinationer. Vilken typ ska man nyttja, och vilken fungerar bäst?

Vi kan börja med att fimpa tevedieten 5:2, för den är inte hållbar och inte heller effektiv. Det är inte heller fasta i verklig mening, utan en sorts kalorirestriktion under två dagar i veckan. Den ger ingen viktnedgång och förbättrar inte hälsan, men ger kanske upphovsmannen pengar på kontot för bokförsäljning och annat.

Nej, fasta är per definition att inte äta alls under en större del av dagen. Naturlig fasta inträffar från den tid vi äter sista målet för dagen fram till nästa dags första mål – breakfast på engelska betyder alltså att bryta fastan. Förr var denna fasteperiod närmare tolv timmar, men är nu kanske tio eller åtta timmar för att vi ideligen snaskar i oss mellanmål, godis och kakor samt norpar något från kylskåpet.

Tolv timmars fasta är ett minimum för att man ska få någorlunda effektiv fettförbränning under en kort tid, och räcker gott och väl under för människan mer normala omständigheter, det vill säga en ganska torftig tillvaro utan kylskåp och med en vardag som omfattar kroppsarbete. Typ jägare–samlare på savannen.

I den moderna stillasittande tillvaron behöver man öka upp minimum till sexton timmars fasta, följt av ett åtta timmars ätfönster, det vi sålunda benämner 16:8. Möjligen måste man successivt vänja sig med 12:12, 13:11, 14:10 och 15:9 under ett par veckor, men när man väl når 16:8 är det busenkelt att upprätthålla mönstret. Det ger ingen snabb viktminskning, men ger effekt över tid. 16:8 är idealiskt för personer i barnfamiljer och andra med liknande sociala ätmönster.

Mer effekt för både vikt och hälsa når man om man utökar fastetiden. 18:6 är således ett alternativ som ger lite mer effekt, och med 20:4 blir det mer påtagligt. Med fasta om tjugo timmar blir man rejält hungrig, och fyra timmar ger i princip två mål mat per dag, kanske tre om man är riktigt hungrig.

När man väl äter – i åtta, sex eller fyra timmar – ska man samtidigt se till att verkligen få i sig allt vad kroppen behöver i form av protein, vitaminer och mineraler, samtidigt som man bör minska ned intaget av kolhydrater och istället nyttja fett som främsta energikälla. Detta för att kolhydrater ger insulinspikar som motverkar effektiv fasta. Det är insulin som ger fetma.

God och näringsriktig mat är således ägg, fet fisk, kött, ost, fibergrönsaker, fröer och nötter, medan bröd och stärkelserik kost bör ätas med måtta. Det sägs att ett glas vin är bra för hälsan, men det är mest en myt, samtidigt som alkohol stimulerar aptiten och riskerar att stjälpa hela fasteproceduren. Alkohol och choklad sparar man till verkligt festliga tillfällen.

Än mer effekt kan man få genom varannandagsfasta, eller 36:12. Man äter då «normalt» i tolv timmar, och fastar därefter i ytterligare tolv timmar plus ett dygn till. Det ger tjugofyra timmars effektiv fettförbränning, och är idealiskt för den som vill nå snabb viktminskning. Det ger också väsentliga hälsoeffekter i form av cellreparation och annat. Metoden kräver lite mer viljestyrka under fastedagarna, och är också svårare att kombinera med ett socialt ätmönster.

Enkel sammanfattande guide

Slutligen finns långtidsfasta som det allra mest kraftfulla verktyget att få kilona att rasa (närmare bestämt ett halvt per dag), och sådan vattenfasta är vidare en dunderkur för hälsan. Med långtidsfasta menas 72 timmar eller mer, kanske upp till en vecka eller till och med två. Sådan fasta förbränner inte bara fett, utan börjar även reducera organ och muskler – men samtidigt produceras mängder med tillväxthormon, och man återbildar således omedelbart den förlorade massan när man (försiktigt!) bryter fastan.

Av det sistnämnda förstår vi att fasta egentligen har samma nedbrytande effekt som motion, och den uppträder i olika grad för alla typer av fasta. Verklig motion är i sig nyttigt, eftersom det ger muskelmassa och förbättrad syreupptagningsförmåga, men det är en verksamhet man bör utöva för nöjes skull och inte av tvång. Det är enkelt att kombinera motion med fasta.

Sammanfattningsvis: Vuxna i barnfamiljer fastar 16:8, medan mer obundna personer kan ta sig an 20:4 eller rentav 36:12. Under fastan dricker man vatten, kaffe och te och inte en enda kalori, för det förstör effekten. Även sötningsmedel påverkar insulinnivåer och pajar fastan. Åt helvete med all slags läsk! Under ätfönstret äter man sig ordentligt mätt på fet och näringsrik mat som täcker kroppens behov. Var och en kan dessutom ta en längre fasta 72+ en eller ett par gånger per år, som ett reningsbad för kropp och själ.

Fantastiska Mizijun (密子君) visar hur man ska äta när man inte fastar. 爱死！
Kategorier
Kultur Matematik Vetenskap

π

Fjortonde mars utgör av hävd internationella pi-dagen, eftersom konstanten π ≈ 3.14 och datumet i fråga antar den formen med anglosfära imperieenheter (3/14). Men även i en ISO-kontext låter sig formatet nyttjas, om man bortser från det inledande årtalet och den obligatoriska tvåställigheten: 03-14.

Varför π, och inte e, i, √2 eller φ? π är trots allt en ganska banal konstant, som råkar uttrycka förhållandet mellan en cirkels omkrets (perimeter) och diameter.

Å andra sidan kan man förstå evenemanget som en kampanj för att marknadsföra matematik, och då passar det allom bekanta π bättre än mer svårgreppbara konstanter. Mycket riktigt har firandet sedermera lagts till den ständigt växande floran av FN-dagar under namnet internationella matematikdagen. En ordlek på engelska ger också att man får äta paj dagen till ära, vilket är nog så viktigt.

Men π är så mycket mer än ett enkelt förhållande mellan cirkelns olika längdmått, och förekommer ymnigt i såväl matematik som tillämpningar i fysik och andra naturvetenskaper. Ett i förstone bisarrt resultat ger till exempel att ett antal fundamentala konstanter kan sammanlänkas med Eulers formel eiπ + 1 = 0.

π kan även uttryckas som ett antal oändliga serier, till exempel π/4 = 1 – 1/3 + 1/5 – 1/7 + 1/9 – … = ∑(-1)k · 1/(2k + 1), som är identiskt med tan-11. Mer svårförståelig är expansionen π²/6 = 1/1² + 1/2² + 1/3² + 1/4² + … = ∑1/k², ty här finns i förstone inga cirklar involverade – se nedanstående video.

Konstanten är vidare av talteoretiskt intresse, då det är ett irrationellt och ett transcendentalt tal. Det innebär att π ≠ a/b för några a, b ∈ 𝐍, och att π inte är en rot till ett polynom med rationella koefficienter. Det är inget märkvärdigt med det, då de flesta tal är av den karaktären – men det ger en talteoretisk bestämning av π.

I kulturhistorisk mening är π den första icketriviala matematiska konstant som nyttjas i de första egyptiska och babyloniska civilisationerna, möjligen i konkurrens med √2. Grekerna, som praktiserade matematik som en kult, fann ett sätt att bestämma konstantens värde med godtyckligt antal decimaler, medan ingenjörerna i Egypten och Sumer hade ett mer praktiskt intresse och sålunda avrundade till 22/7 och 25/8 med flera varianter. Än i denna dag används kort och gott heltalet 3 i vissa praktiska tillämpningar.

I kvantmekaniken uppträder π i Heisenbergs osäkerhetsrelation ∆x·∆p ≥ ħ = h/2π, vilket i klartext betyder att produkten av respektive standardavvikelse för moment p och position x alltid överstiger Plancks konstant h genom 2π. π dyker upp i detta sammanhang för att det rör sig om en statistisk normalfördelning, vars täthetsfunktion råkar innehålla uttrycket √(2π) och därmed har anknytning till cirkeln.

Även i Maxwells ekvationer för elektromagnetism uppträder π, bland annat genom den magnetiska konstanten μ₀ = 4π·10-7, för vilken en rad intressanta samband finns. Bland annat kan ljusets hastighet c uttryckas som 1/c² = ε₀μ₀, där ε₀ är den elektriska konstanten.

Faktorer av 4π i elektromekaniken beror delvis på vilka enheter man använder, och sedan SI-systemet omdefinierades för ett par år sedan förekommer inte längre π explicit för den magnetiska konstanten. Men i grunden finns förstås en cirkel, eller rättare sagt en sfär, i detta fall runt en en laddad punktpartikel, som efter ytintegrering leder fram till ett uttryck med 4π – det rör sig om en area för en sfär, enligt den kända formeln A = 4πr².

Sfärer och besläktade kroppar förekommer inte bara i den subatomära världen, utan även i den makroskopiska. Coulombs elektrostatiska lag och Newtons gravitationslag är som bekant strukturellt identiska, och den senare har en mer exakt efterföljare i Einsteins allmänna relativitetsteori, vars fältekvationer givetvis innehåller π: R𝜇𝜈 – ½Rg𝜇𝜈 = 8πGT𝜇𝜈.

π förekommer således i de mest fundamentala av fysikaliska teorier, och är ett uttryck för att vi lever i en cirkulär eller snarare tredimensionellt sfärisk värld med himlakroppar och andra fysikaliska entiteter som antar runda former enligt de lagar som bestämmer universums karaktär. Fyrkanter med √2 som rättesnöre finns bara i människans pyramidala värld, medan naturen strävar efter sfärisk harmoni under π.

Kategorier
Kultur Politik Språk

Kannibalistisk negerkung i Söderhavet

Litteraturens grund är den muntliga traditionen, i vilken en berättelse inte bara överförs till nya generationer utan även ständigt förändras till innehåll och nyans, dels på grund av ofullständig kopiering men även av skäl som har att göra med en kultur stadd i kontinuerlig förändring. Exempelvis sagor i forn sed lär ha ändrat skepnad ett otal gånger, samt växt i omfång med tiden till allt rikare skildringar.

Den välkända flodmyten brukar kallas «biblisk», men har som flera andra sådana berättelser sitt ursprung långt tidigare än så i mesopotamisk tradition, i vilken den har traderats oralt och sedermera nedtecknats i form av Gilgamesheposet med flera verk.

När en religiös urkund en gång fastställts får den dock en mer kanonisk ställning, med en innebörd som anses vara av gudomligt ursprung och därför inte får ändras. Bibeln och andra texter lämpar sig därför för språkvetenskapliga analyser, i det att de uttrycker något bestämt och oföränderligt med tidens språkdräkt i en rad kulturer.

Men även moderna texter ses ofta som en avgränsad enhet, ett paket som är fixt och färdigt och därför inte bör petas i, annat än avseende stavfel och annan oavsiktlig kontaminering. Lika lite som man kan tänka sig att plötsligt ändra nyans och kontrast i Mona Lisa, kan man ta sig före att ändra i litterära verk, särskilt inte i kulturhistoriskt viktiga sådana – det blir då ett derivat av en förlaga.

Det är å andra sidan inte ovanligt att författare, som äger sina egna alster, löpande gör justeringar i nyutgåvor, eller rent av erbjuder en hel palett av nyanser på ett visst tema. På samma sätt är det naturligt för ett förlag att förnya äldre texter i en mer modern språkdräkt för att lättare nå en nutida läsekrets, utan att man därmed ändrar innebörden i det förmedlade.

Tillkommer så översättningar, som inte alltid är ordagranna utan ofta anpassas något för att passa in i en annan kulturell kontext. I statstelevisionens undertexter av amerikanska filmer kunde man fordom således läsa att «the union» minsann är «amerikanska LO», vilket väl speglade värderingarna i den tidens socialdemokratiska enhetsstat.

I det svenska nationaleposet Pippi Långstrump kan man se motsvarande skillnader i tillgängliga översättningar. Pippi går på kafferep blir således Pippi geht zum Kaffeekränzchen (kaffecirkel) i den tyska utgåvan; Pippi gaat op theevisite (tebesök) i den nederländska; Fifi est invitée à prendre le thé (tebjudning) i den franska; Pippi al rinfresco per signore (förfriskning hos damer) i den italienska; Как Пеппи приглашают на чашку кофе (kaffebjudning) i den ryska; Pippi asiste a un té (tebjudning) i den spanska; samt Pípi qù chī chádiǎn (皮皮去吃茶点, förfriskningar, det vill säga te med tilltugg) i den kinesiska.

Det är så för att kafferep är ett unikt svenskt ord som saknar exakt motsvarighet i andra språk, och därför approximeras med lokala kulturella motsvarigheter, även med avseende på dryckens karaktär. Det ändrar alltså inte berättelsens form och andemening, men väl dess nyanser.

Det gäller även personnamn, där Pippi inte kan heta så på franska utan att barn börjar fnittra, eftersom pipi på franska är som engelskans pee. Hon heter dessutom Fifi Brindacier (Pippi Stålfläta) för att komplicera saken ytterligare. På andra språk är översättningen oftast naturtrogen, som i Langstrumpf (tyska), Langkous (nederländska), Calzaslargas (spanska), Calzelunghe (italienska), Longstocking (engelska), Changwazi (长袜子, kinesiska) samt Peppi Dlinnyjtjulok (Пеппи Длинныйчулок, ryska).

När Pippi får besök av tjuvar om natten får vi veta att hon håller på att lära sig dansa schottis, och så är det också i den tyska utgåvan (Schottisch tanzen zu lernen). Men i den nederländska lär hon sig istället vals (te leren walsen), och i den italienska tarantella (stava imparando a ballare la tarantella).

I den ryska lär sig Pippi dansa twist (стало научиться танцевать твист), medan polka förekommer i den franska (en train d’apprendre à danser la polka), spanska (estaba enseñándose a sí misma a bailar la polca) respektive kinesiska (自学波尔卡舞, zìxué bō’ěrkǎwǔ). Det rör sig således om fem olika slags danser, men det är naturligtvis egalt för den större bilden, som inte handlar om en särskild dans.

Pippi Långstrump är ursprungligen en spontan muntlig berättelse som Lindgren underhöll sin influensasjuka dotter med, och den odlades sedermera på samma sätt som all tidigare oral tradition, för att senare fixeras i skrift och publiceras för allmänheten. Dessförinnan var det mer levande materia, men man kan naturligtvis föreställa sig att man emellanåt gör ingrepp även i den tryckta versionen, av orsaker som redogjordes för ovan.

Ett omtalat sådant gäller hur Pippis pappa Efraim inte längre fick vara negerkung, utan istället blev «härskare av kurrekurredutterna» och sedermera söderhavskung, av skäl som har att göra med en politiskt korrekt strömning som hävdar att ordet «neger» är rasistiskt.

Det som möjligen är rasistiskt är i själva verket det faktum att Pippis vita pappa är kung över en stam infödingar på en ö i «Söderhavet», en «härskare» över något folkslag med ett lustigt namn av bekant slag – «kurrekurredutter» låter ungefär som hottentotter –, det vill säga en kolonial historia som gäller oförändrad, alldeles oavsett om undersåtarna kallas negrer eller ej.

Även här gäller att det inte påverkar bilden i det stora hela vad för slags rövarkung Efraim Långstrump är, och hans roll är helt perifer i sammanhanget. Att det ändå blir rabalder kring ordbytet beror på att det har politiska konnotationer, och att det därför inte är av samma slag som de ovan uppräknade, utan anses vara ett illegitimt ingrepp.

Det är en form av politisk kulturredigering i vilken man låter eufemisera det förgångna, en kulturrevolutionär rörelse i vilken man anpassar kulturhistorien efter en modern politisk strömning, eller i förekommande fall tillgriper bildstormning mot förhatliga historiska objekt, en företeelse som inte är så långt från nationalsocialisternas bokbål som kan kan tro.

Eftersom det är en internationell strömning kan man se motsvarande ingrepp i många översättningar. Den ursprungliga tyska satsen Mein Vater ist ein Negerkönig har således modifierats med ordet Südseekönig. I den italienska utgåvan är pappan numera också söderhavskung (La mia mamma è un angelo e mio padre un re dei Mari del Sud), medan han i den spanska snarare är kannibalkung (Mi madre es un ángel y mi padre el rey de los caníbales). Han var även roi des Cannibales i den första franska versionen, men är nu snarare le roi des mers du sud, eftersom ordet «kannibal» leder tanken i en bestämd riktning.

I den kinesiska utgåvan (我的妈妈是天使，我的爸爸是黑人国王, Wǒ de māma shì tiānshǐ, wǒ de bàba shì hēirén guówáng) kvarstår termen hēirén guówáng (黑人国王), det vill säga kung över svarta människor. Hēirén är här en direkt motsvarighet till neger eller spanskans negro, medan det offensiva engelska uttrycket nigger motsvaras av hēiguǐ (黑鬼, svart jävel).

Även i den ryska versionen kvarstår ordet негритянский (negritjanskij, adjektivisering av neger) i Моя мама — ангел, а папа — негритянский король, från den ursprungliga översättningen — Мой папа — негритянский король! I den nederländska versionen har den ursprungliga översättningen Mijn vader is een negerkoning fått förledet neger struket, och han är nu bara koning över Taka-Tukaland – låter som hutuer och tutsier, eh?

För dem det berör, det vill säga barnen och andra läsare, spelar det kanske inte så stor roll, eftersom de får sig till livs den vidunderliga berättelsen ändå. Men man försitter ett tillfälle att introducera och problematisera ord som barnet förr eller senare kommer i kontakt med, i en annan kontext. Tanken att man kan gömma undan ord är i bästa fall infantil, men förmodligen mest skadlig.

Kategorier
❤️ Asien Japan Kultur Musik

❤️ 松尾レミ Matsuo Remi

Vi har varit inne på det förr, och det tål att upprepas: japanska rockduon Glim Spanky (グリムスパンキー) är ett fenomen som ger 60- och 70-talsrocken nytt liv i nutiden. Och det är hela kitet med kläder, grafik och andra attribut, men med en fräschör som är helt modern.

Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och man bör betona att det är en duo med en extremt kompetent gitarrist i Kamemoto Hiroki (亀本寛貴) och duktiga kompmedlemmar, men den otvivelaktiga stjärnan är ändå sångerskan och gitarristen Matsuo Remi (松尾レミ), med en raspig röst som brukar liknas vid Janis Joplins.

Matsuo Remi (松尾レミ)

Faktum är att hon emellanåt ser ungefär lika nerknarkad ut som nämnda Joplin, men det är nog helt naturligt. Detta är en japanska med maximal självkontroll, på en och samma gång en helyllebrud och en farlig femme fatale, och därmed också vansinnigt vansinnigt vansinnigt attraktiv.

Matsuo Remi (松尾レミ)

För musiken spelar det naturligtvis ingen roll, men personen Matsuo Remi är bland de mest tilldragande av kvinnor. Knappast en skönhet i traditionell bemärkelse, men extremt fotogenisk och oerhört säregen – så japansk! Det är kärlek från första till sista ögonkastet.

ワイルド・サイドを行け

Duon kokar ofta soppa på spik, med enkla sets istället för påkostade scener. Det är renodlat och tekniskt fulländat, och genuint och äkta – de behärskar musiken live lika bra som i studio, helt i sjuttiotalets tradition. Sin image odlar de helt professionellt.

ハートが冷める前に

Matsuo har någon gång hävdat att rock sjungen på japanska är en oxymoron, men jag vill nog hävda motsatsen, att det passar alldeles utmärkt. Troligen är hon alldeles för känslig för sitt eget språk, på samma sätt som vi kan vara för svenska i dylika sammanhang.

All of us

Gruppens låtar slår ofta an från första ackordet – som Boys & girls (ボーイガール), 褒めろよ (Homero yo) och ダミーロックとブルース (Dummy rock and blues) – och är om inte geniala till sin natur så mycket ovanliga för japansk musik.

愚か者たち
M-ON! sessions
焦燥

Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Tibet

Tibetlamans död

Den numera åttiofemårige tibetlaman Dainzin Gyaco närmar sig slutet av sitt liv, som han till största delen har tillbringat i exil i indiska Dharamsala efter ett misslyckat CIA-inspirerat kuppförsök 1959. Därmed aktualiseras även frågan om hans efterträdare på posten, som traditionsenligt sker genom «reinkarnation» med ett antal höga lamor som medier.

Laman och den tibetanska «exilregeringen» har här en uppfattning som skiljer sig från den i Beijing, och man menar sig ha rätten att själv diktera förloppet. I själva verket har Kina haft inflytande över processen sedan 1700-talet (dynastin Qing, 1644–1911), som ett led i att Tibet har utgjort en autonom kinesisk vasallstat sedan 1200-talet.

Själva ämbetet dalai lama är av mongoliskt ursprung, likväl som det faktum att Tibet står under kinesisk kontroll efter mongolisk invasion av både Kina och Tibet (dynastin Yuan, 1271–1368). Förhållandet har cementerats även efter att mongolerna störtats genom Tibets upprepade behov av kinesiskt understöd att hålla främmande invasion stången – Tibet var förstås en gång ett imperium, men historien har haft sin gilla gång.

Tanken att tibetlaman själv styr över reinkarnationen är därför lika befängd som det moderna påfundet om «självständighet», och det är helt självklart att Beijing kommer att ha ett ord med i laget kring utnämningen. Icke desto mindre måste det valet ändå godtas av dem det berör, de tibetanska undersåtarna.

För ändamålet har Beijing sökt inflytande bland högre lamor samt även lanserat en egen panchen lama (Gyaincain Norbu) i konkurrens med tibetlamans val (Gêdün Qoigyi Nyima). Panchenlaman står näst högst i rang, och har en viktig roll att spela i reinkarnationen av tibetlaman. Gêdün Qoigyi Nyima och hans familj förflyttades emellertid av myndigheterna, och sitter i husarrest sedan 1995, vilket bara är ägnat att demonstrera tyngden i ämbetet.

Efter tibetlamans frånfälle kan det således hända att två inkarnationer presenteras av två olika falanger, varvid saken utmynnar i en strid om inflytande och i informationskrig. Beijing har fördelen att kontrollera informationsflödet, men kan aldrig helt skära av kontakten med Dharamsala. Mycket hänger således på om den egna kretsen av lamor har tillräcklig auktoritet bland majoritetsbefolkningen.

För att den indiska utnämningen ska lyckas måste man utse någon pojke utanför Tibet, ty i annat fall kommer Beijing bara att olagligförklara valet och föra bort den nye laman och hans familj på samma sätt som tidigare panchenlaman. Å andra sidan kan man undra hur djupt förhållandet egentligen kan gå till en avlägsen indisk lama som folket enbart känner via fotografier.

En levande religion kan inte vidmakthållas med figurer som är evigt avskurna från dess skara av följare, uan kräver förr eller senare ett mer aktivt och levande engagemang. Den fjortonde laman Dainzin Gyaco kan spela sin roll i exil enbart för att han faktiskt är född och uppvuxen i Kina (Hongya, Qinghai) och därmed har en existerande relation med folket och traditionen.

Det skulle inte lösa några problem om en fjärran indisk gosselama tillträder, utan bara befästa en ohållbar situation med politiska anspråk från en religiös företrädare. Man kan nog förutsätta att en lama uppvuxen i en sådan miljö kommer att vidmakthålla krav som aldrig kan infrias.

Jag sätter nog därför en slant på att Beijing lyckas genomföra tronskiftet planenligt, varvid Tibet småningom kan erfara en efterlängtad avspänning. Den så kallade «exilregeringen» i Dharamsala förlorar i samma ögonblick all vidare legitimitet, och man kan förmoda att detta udda samhälle småningom upplöses, dels genom återvandring bland äldre tibetaner.