Kategori: Liberalism

Kategorier
Kina Liberalism Politik Religion

Den verkliga fienden

Kriget mot terrorn bedarrade småningom, och «civilisationernas kamp» ebbade ut i takt med att al-Qaida, Islamiska staten och andra terrorgrupper decimerades undan för undan, samt då USA efter tjugo års ockupation lämnade såväl Irak som Afghanistan med svansen mellan benen. Men eftersom USA alltid är i behov av en «fiende», seglade Kina allt mer upp som den primära kontrahenten, så även i Sverige och andra amerikanska vasallstater.

Detta för att Kinas växande ekonomiska styrka «hotar» detronisera USA:s ställning som hegemonisk supermakt, framförallt i Asien. Det Kina, som inte har, aldrig har haft och aldrig kommer att ha några globala anspråk på att utmana Väst. Det Kina, som till skillnad från den i evigt krig stadda världsmobbaren USA inte har befunnit sig i krig sedan 1979, och som i historisk mening är den ständigt angripna parten – Storbritannien 1839, USA 1856, Storbritannien 1857, Frankrike 1860, Japan 1894, Japan 1931.

Det Kina, som inte har, aldrig har haft och aldrig kommer att ha för avsikt att exportera sin ideologi, utan blott förordar ömsesidig respekt för olika system och kulturer. Det Kina, som är en notorisk förespråkare av ickeinblandningsprincipen, och som aldrig skulle få för sig att lägga sig i andra länders enskilda angelägenheter, lagstiftning eller kulturella sedvänjor.

I kontrast har vi islam, en expansionistisk ideologi och kultur med anspråk på sanningsmonopol och överhöghet, en monoteistisk rörelse med vilken Väst intermittent har befunnit sig i krig i långt över tusen år, ett globalt kalifat som under lång tid delvis har ockuperat Europa. Det islam, som gör ständiga anspråk på att berätta för oss vilken grad av yttrandefrihet vi bör ha och vilka lagar som bör instiftas.

Det islam, som inte tvekar att i religionens namn angripa civila mål i terrorangrepp i syfte att tvinga motparten till underkastelse, i brist på mer organiserad förmåga till krigföring. Det islam, som inte i någon mening är kompatibelt med demokrati, Q-rättigheter eller ens grundläggande liberala fri- och rättigheter, och därför aldrig kan samexistera med Väst – islam lägger slutligen under sig länder där man får fäste, från Algeriet och Marocko till Pakistan, Bangladesh och Indonesien.

Detta är den verkliga fienden, vilket vi nu blir brutalt påminda om när femtiosju länder och ett antal notoriska terrororganisationer gaddar sig samman och angriper Sverige och dess lagar samt kräver underkastelse. Den fiende, som redan har ett mycket stort antal sovande celler på plats, redo att aktiveras med en fingerknäpp från någon ayatolla eller inflytelserik imam eller självutnämnd revolutionär terrorledare.

Den fiende, som på allvar får den svenska konflikträdda moderatregimen att krypa och böja sig för islam samt ta avstånd från den liberala ordningen med dess centrala yttrandefrihet, under övervägande att ytterligare inskränka demokratin för att vara till lags – tills nästa anspråk infinner sig.

Det är ett brutalt uppvaknande efter en tids törnrosasömn med inslag av paranoida drömmar, ett uppvaknande till en verklighet som aldrig har förändrats, utan blott har gått på sparlåga en tid. Den verklighet som alltid är förhandenvarande, och aldrig kommer att försvinna, den verklighet som utgör «civilisationernas kamp» in aeternum – eller kanske man hellre ska benämna det civilisationens kamp gentemot det omänskliga religiösa barbariet.

Den verklighet som inom kort kan resultera i förnyade terrorangrepp och en skärrad allmänhet som kräver aktiva åtgärder av en handlingsförlamad regering. Kanske kan man då även slutligen gnugga bort sanden ur ögonen och åter se Kinas motsvarande kamp mot terrorn i Xinjiang med större nykterhet, så som efter 2001, istället för att ta vettlöst parti för uigurisk islamism, extremism och separatism.

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Du ska titta bort

Ur liberal synvinkel utgjorde kampen för homosexuellas rättigheter en klockren rörelse för frihet att slippa diskriminering, även om resultatet blev en märklig kompromiss om «inkludering» i majoritetsamhället under villkor om seriemonogami och slopad promiskuitet. Inget bögsex i parkerna och inga bastuklubbar, men dock välsignelse av kyrkan!

Den tidens politiker stod knappast på barrikaderna för att infria en sådan sexliberalism, utan var tvärtom det största hindret mot «inkludering». Prideparader var så att säga inget som lockade politiska högdjur, och inte heller skyltade kommunerna med speciella flaggor och symboler i anslutning till sådana evenemang.

Småningom vann rörelsen en förkrossande seger, och homofobin förpassades i stort från samhället, inte minst det officiella. När slaget väl var över passade politiker från allsköns läger på att sola sig i glansen i pridetåg, i syfte att godhetssignalera och manifestera åsikter man inte tidigare omhuldade. Det kallas att vända kappan efter vinden.

Men sedermera har pendeln slagit över rejält åt det «inkluderande» hållet, i så måtto att man vill «inkludera» allt fler udda sexualiteter och «könsidentiteter», samtidigt som de som motsätter sig «inkluderingen» ska exkluderas på olika vis – de ska kancelleras, undertryckas och få sina bankkonton stängda då de inte tycker rätt.

Vi som då stod på sexliberalismens sida gentemot kyrkan, staten och det allmänna hade aldrig en tanke på att ge upp hävdvunna liberala friheter som yttrandefrihet mot socialliberala rättigheter, och «inkluderingen» innebar inte att byta en diskriminering mot en annan. Ändå är en sådan ordning det praktiska resultatet av fortsättningskampen, och frågan är hur en sådan militant och aggressiv rörelse har kunnat formeras och vinna insteg.

Frågar man bögarna (till vilka de bisexuella inräknas, det behövs ingen extra bokstav) får man uppgivna svar om att man inte alls står bakom denna fortsättning med inkludering av transsexuella och könsdysforiska, och allra minst den psykiskt störda politiska rörelse som driver pronomentvång i offentliga institutioner som skolan. Man menar tvärtom att en sådan utveckling innebär en backlash, och att det skadar den genuina rörelsen.

Noga räknat har sexuella preferenser – homo- och bisexualitet – absolut ingenting med könsdysfori och åtföljande «könskorrigerande» ingrepp att göra, utan det är helt ortogonala företeelser. Den förra är en naturlig variation, medan den senare är en psykisk sjukdom, som av någon anledning uppmuntras officiellt.

Frågan är därför hur denna extremt udda grupp – och andra – har upphöjts till prekariat av sådant slag att det föranleder sådana drastiska åtgärder, vem som ligger bakom och i vilket syfte. Den vidare rörelsen emanerar alltså inte från bögarna, utan snarare från den politiska extremvänstern, som här har sett en möjlig hävstång för andra syften.

Den stora allmänheten förstår säkert saken som försvar av självklara rättigheter, utan att för den skull vara helt införstådd med vad saken egentligen dröjer sig om. Det är alltså inte «homofobi» att ifrågasätta «könskorrigerande» behandling av barn och tonåringar eller bruket av särskilda «pronomen», utan detta är företeelser som ligger helt utanför den diskursen.

Men genom att stigmatisera meningsmotståndare som «homofober» eller «transfober» kan man rikta uppmärksamheten åt annat håll och initiera ett meningslöst «kulturkrig», på vilket alla krafter koncentreras, under fullständigt vettlösa drabbningar om «pronomen» och annan vänsterextrem dårskap.

Slutsatsen måste bli att man vill få dig att rikta ditt fokus på absoluta meningslösheter, allt under det att man kan genomdriva andra politiska reformer med mindre motstånd, samt inte minst sko sig själv. Man vill få dig att titta bort, medan man gör annat mer i skymundan – för övrigt ett klassiskt politiskt knep, men här i ny tappning.

Q-fri. H inklusive B har inget alls med T och Q eller A, I och P att göra, och du är under ingen som helst omständighet förpliktigad att i namn av «inkludering» godta «könskorrigering» av barn, sagostunder med dragdrottningar, eller smått sinnessjuka påbud om bruk av särskilda «pronomen».
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Islam ska lära av oss

Svensk statstelevision ger av någon anledning en plattform till shiitiske milisledaren Muqtada al-Sadr att breda ut sig om sina krav på internationellt förbud mot koranbränning, medan man till dags dato ännu inte har intervjuat den irakiske medborgaren Salwan Momika om dennes motiv till koranbränningarna – till synes en självklar journalistisk ambition?

Det är så för att svensk statstelevision undantagslöst tar parti för islam och mot klassiskt liberal yttrandefrihet, i syfte att vara den «goda» motpolen gentemot Sverigedemokraterna och andra «högerextrema» krafter. Man står på barrikaderna när det gäller att inskränka det fria ordet, och försöker indoktrinera barn i att man får säga vad man vill så länge man inte «kränker» någon annan.

Men yttrandefriheten existerar enbart för att kränka, såra och yttra det andra inte vill höra. Allt det andra, det goda, det harmlösa och så vidare, kräver uppenbarligen inte något särskilt skydd i lagen. Det är ett uttryck för att idéer kan vara värdefulla, även om de kränker religion eller något förment «heligt», exempelvis den biblicistiska uppfattningen att solen snurrar runt universums medelpunkt jorden, eller att människan inte blott är en apa i evolutionär utveckling från ett tidigare stadium av amöba, utan skapad av en «gud».

De mer aggressiva uttrycken, exempelvis att påven eller Muhammad är pedofiler, måste av samma skäl anses vara skyddsvärda, inte minst med tanke på att pedofili verkligen är ett utbrett fenomen i den religiösa världen, bland såväl kristna som muslimer och för den delen tibetanska buddister. Säkerligen «kränker» det utövarna av sagda religioner, men det är även till gagn för de som drabbas av dessa religioners udda form av «kärlek».

Man kan alltså inte a priori avgöra huruvida ett yttrande är «gott» eller «nyttigt», utan det måste ges av den vidare diskursen. Därför måste yttrandefriheten vara mer eller mindre absolut för att vara meningsfull, med inskränkning endast då omedelbar fara för liv eller annans säkerhet föreligger – det är så den amerikanska (och japanska) yttrandefriheten uttolkas.

I Europa har vi aldrig haft verklig yttrandefrihet utan den har alltid varit hårt kringskuren. Hetslagar är inte ett nytt påfund, utan tillämpades flitigt av Weimar-republiken, med resultat att den tidens nazister blev martyrer och därmed kunde dra fördel av förtrycket. Man har inte lärt av det, utan fortsätter i samma anda att lägga sordin på yttrandefriheten i tron att det skulle skydda något förment prekariat.

Det är ändå en europeisk idé som stammar från upplysningstidens filosofiska ideal, och som har haft viss inverkan även i Europa. Man kan alltid hävda att friheten har varit större i Europa än på andra håll att smäda överheten i allt från majestäter till religiösa potentater, även om allt i slutändan kokar ned till att friheten är lika godtyckligt begränsad här som annorstädes.

Nå, givet den filosofiska idén om yttrandefrihet ska vi här ta fasta på vad Muqtada al-Sadr egentligen hävdar i det uttalande svensk statstelevision så gärna vidarepropagerar (för att man håller med), och argumentera för varför han inte förstår vad saken dröjer sig om.

Han uppmanar alltså världens länder «att anta en lag som kriminaliserar koranbränningar och att det görs till ett terroristbrott», och menar att koranbränning måste anses vara en brottslig handling, eftersom antisemitism och «angrepp på Q-organisationer anses vara brott».

Pro primo är al-Sadr förstås inte lagstiftare i Sverige, och han är inte vald av det svenska folk att företräda detta. Han ska alltså överhuvudtaget inte yttra sig om svenska lagar eller förehavanden, utan har att engagera sig i det egna landets politik – som parentetiskt har en hel del att röja upp i vad gäller mänskliga rättigheter, frihet med mera. Detta är ickeinblandningsprincipen, folkrättens uttryck för suveräna nationers självbestämmanderätt.

Pro secundo jämför al-Sadr äpplen med päron, då koranen inte är en «organisation» utan en bok, en filosofisk traktat, en doktrin, en politisk idé. Det är i Sverige exakt lika lagligt att bränna prideflaggan som koranen, eller för den delen den svenska flaggan eller ett porträtt av majestätet eller Kristersson. Man kan vidare utan svårighet angripa Q-rörelsen som fenomen – jag gör det ständigt här – men däremot naturligtvis inte i fysisk mening hota eller trakassera företrädare för denna.

Pro tertio gäller samma sak för antisemitism, då det är helt i sin ordning att angripa den judiska apartheidstaten Israel eller barbariska judiska sedvänjor som könsstympning, men däremot inte judar som folk eller enskilda judar. Det senare är invandrade palestinier och andra araber inte helt införstådda med, då man har antisemitismen med bröstmjölken och utan vidare skanderar att «judarna ska dö» under demonstrationer i Sverige.

Pro ultimo är det alltså i liberal tradition fullständigt i sin ordning att bränna valfri flagga, inklusive pridevarianten, likväl som valfritt porträtt av någon politisk eller religiös potentat, likväl som valfri bok av religiös, filosofisk eller politisk art, inklusive toran, koranen, bibeln, Mein Kampf, Das Kapital, Maastrichtfördraget eller Lolita (så länge man själv äger sagda stycken), det vill säga att angripa idéer, symboler för ideologi och så vidare.

Däremot medger inte denna liberala tradition att man angriper motståndare fysiskt bara för att denne anses ha tryckt på någons «knapp» och «provocerat» fram en handling. Detta till skillnad från sharia, en tradition i vilken man har för vana att stena, kasta från tak eller balkong eller på annat sätt ta av daga personer som anses misshaga någons tro eller annan uppfattning, eller för den delen angripa random snubbes egendom medelst stenkastning eller bränning.

Vad gäller moral, filosofi och rättsuppfattning befinner sig islam alltjämt i ett tämligen primitivt stadium, och vi har därför ingen anledning att lyssna till vad dess företrädare gaggar om. Vi har kommit betydligt längre, och det är därför islam som ska lära av oss.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

Irakisk lyteskomik

Det islamistiska kalifatet i Bagdad iscensatte under morgonen en stormning av den svenska ambassaden, samt bröt senare under dagen även relationerna med Sverige. Ambassadören kallades hem, och man förbjöd även handel med svenska företag.

Det är alltså lyteskomik på allra högsta nivå, givet att exporten till Irak uppgår till 0.44 ‰ (promille), medan importen är än mindre. Man ska inte hota med konsekvenser om man inte har förmåga att verkställa hotet.

Man kan här förstås tänka att den islamistiska världen mangrant ställer sig bakom Irak, men förmodligen förstår man att en handelsbojkott mot Sverige enbart kommer att resultera i en handelsblockad från EU, och att man själv är den största förloraren på ett sådant grepp.

Det är vidare alltjämt så att skithålslandet Irak inte bestämmer i Sverige, och inte har någon som helst rätt att utöva påtryckningar mot vår yttrandefrihet eller övrig lagstiftning. Om man har den inställningen kan man faktiskt stanna på behörigt avstånd. Sverige behöver inte Irak, och det är nu dags att på allvar sätta hårt mot hårt.

Här bränner vi al-kitab (boken) hur mycket vi vill, och det är skönt att se den hatiska luntan gå upp i rök. Manifestationen måste upprepas gång efter annan, till dess att man förstår att koranen inte är rättesnöre här, och heller aldrig kommer att bli. Här gäller sekulär lag, demokrati och liberala fri- och rättigheter.

«Bokens» folk verkar för övrigt inte vara införstått med budskapet i koranen, som likt bibeln förordar öga för öga, tand för tand (qisas i sharia, vers 2:178) – inte ambassadbränning för bokbränning, eller avrättning för satir, eller fatwa för roman. Det primitiva och barnsliga beteendet måste upphöra, ty det kommer aldrig att leda till något gott eller konstruktivt.

Kategorier
Liberalism Politik

Rosenbad baxar balk

Närmare ett år efter maktskiftet sätter Strömmer till en utredning… det vill säga ett byråkratiskt förarbete som man borde ha filat på under alla år i opposition, bara för att därefter mer eller mindre omgående omsätta i lag när mandatet infinner sig. I vart fall kunde mycket av arbetet ha genomförts på ett sådant tidigt stadium.

Bättre sent än aldrig, kan man förstås alltid hävda. Men en «snabbutredning» om två år för att ta fram en ny och koherent brottsbalk innebär i praktiken att projektet inte kan bli verklighet med mindre än att moderatregimen återväljs 2026, nämligen för att utredningen sedermera ska ut på remiss bland särintressen i allt från statskyrkan till kriminalvården.

Om man inte långt tidigare har nyttjat sakkunniga i departementet för att fundera på utformningen av en ny brottsbalk, kunde man i vart fall ha tillsatt utredningen för ett år sedan, eftersom man inom Tidö-laget var överens om inriktningen. Eller är det folkpartiledaren som åter har lagt krokben?

Frågan är vidare hur svårt det kan vara att formulera ett antal allmänna principer, och från det låta balkens innehåll följa med mer eller mindre självklarhet. Nuvarande brottsbalk är ett brokigt lapptäcke, som har trasats sönder och lagats om vartannat under lång tid, för att tillgodose det ena särintresset efter det andra.

Ursäkta en lekman och dilettant, men det måste inom facket finnas ett flertal ämbetsmän med färdiga och kontinuerligt utvecklade tankar kring hur en koncis och modern brottsbalk ska renderas, givet en samling grundläggande premisser, exempelvis att brottsoffret ska stå i centrum; övre delen av straffskalan nyttjas flitigare; straffmyndighetsåldern sänkas, med mera.

Riksåklagaren kan helt säkert sno ihop en kompetent utredning, givet benäget bistånd från departementet och andra juridiska experter, förutsatt att man inte blir alldeles för många kockar i tillagningen av soppan. Ramverket bör kunna mejslas ut på någon månad, varvid resten blir en fråga om detaljer, som huvudsakligen kan utarbetas av sakkunniga.

Två år är inte alls en kort tid, utan en ymnig tidsrymd för ändamålet. I själva verket hade ett år räckt, men det finns inom politiken en märklig uppfattning om att demokrati är samma sak som långbänk och långkok, och att resultatet blir bättre ju längre tid det tar att tillaga anrättningen. Så är inte fallet, och det är hög tid att den flegmatiska politiken blir mer agil, så att den kan svara på samhällsproblem i realtid.

I själva verket är det bara grundlagen som behöver vara stel och beständig över tid, men paradoxalt nog är det den man ideligen är inne och petar i, ofta i all hast, nämligen för att kunna riva upp stora hål i konstitutionen och flytta över poster till gängse lag och därmed successivt urholka fri- och rättighetskatalogen.

Här finns inte någon som helst respekt för demokratins fundament, och det större juridiska problemet är således att på motsvarande sätt skriva om grundlagen i ett enda koncist och sammanhängande dokument, under införande av maktdelning i form av en konstitutionsdomstol med vetorätt. Med en sådan ordning garanteras vederhäftigheten i allt vidare lagstiftningsarbete, även i en så grannlaga uppgift som att stöpa om brottsbalken.