Kategori: Politik

Regimkontrollerade statstelevisionen SVT böjde sig sedermera för det vänsterkommunistiska mediedrevet, varpå man valde att skrota kommande sändning av tramsprogrammet «Invandrare för svenskar» i vilket den högerkonservative debattören Nick Alinia medverkade. Därmed bekräftade man den stående kritiken om kraftig vänstervridning i det statliga mediehuset.

«Ansvarig utgivare» Helena Olsson anser visserligen att ingenting i själva programmet föranleder en sådan åtgärd, men menar samtidigt att det inte anstår statstelevisionen att ge Alinia en «plattform» och att det «blir för allvarligt att låta honom bli en del av det offentliga samtalet som vilken aktör som helst».

Alinia anklagas för att ha «trakasserat journalister och oliktänkande» och «uttryckt sig i rasistiska tankefigurer», och för utgivaren «räcker det» med att debattören skulle ha «samröre med en våldsbejakande extremhöger». Utsagorna är von oben och redovisas inte i statstelevisionen, och inte heller någon annanstans.

Olsson överskrider därmed med råge sina befogenheter, då hon inte bara prövar programmet mot förhandenvarande lagstiftning – det är vad den ansvariga utgivarens roll är – utan även gör sig till politisk kommissarie som överprövar den (obefintliga) «redaktionella friheten». Det räcker för mig för att kräva Olssons omedelbara avgång.

Nu skiter jag visserligen i både Olsson och Alinia, och det som intresserar mig är principerna. Man kan notera att den regimkontrollerade statstelevisionen i parti och minut har gett den flerfaldigt dömde vänsterextremistiske våldsverkaren Tobias Hübinette en «plattform», från vilken han har kunnat vräka ur sig sin vänsterextrema ideologi kring «vithet» och annat, som av en ren händelse omfattas även av statstelevisionen.

Hübinettes senaste sejour i rätten slutade med att han dömdes för olaga hot i tingsrätten, men samtidigt undkom med ett mycket lindrigt bötesstraff. Även här tycks man ha bortsett från vänsterextremistens tidigare rättsliga historik, samtidigt som man tog hänsyn till «förmildrande omständigheter» som att Hübinette blev utköpt av Karlstads «universitet» på grund av sin vandel. Vänsterkommunistiska medier rapporterar inte alls om saken – det rör ju sig om vänsterns informationsbyrå Expos värderade grundare.

Det är nu inte bara Hübinette som har getts en «plattform» i statsmedierna, utan det statliga mediehuset fullkomligen kryllar av dylika personer, medan dess motpoler på högersidan sällan eller aldrig kommet till tals – de är deplattfomerade. Det gäller för övrigt även i nyhetssammanhang, där man regelmässigt uppvisar stor bias genom att intervjua sådana liberalistiska figurer som Applebaum men aldrig nyktra personer som Mearsheimer – man är inte intresserad av objektiv debatt och nyanserad faktaförmedling, utan bara av ensidig propaganda.

För Alinia och liknade figurer är statsteves klavertramp en seger, som man kommer att utnyttja friskt i framtida retorik 👌🏻. Regimtelevisionen gjorde här bort sig med råge, och det enda man åstadkom var att ge Alinia publicitet och reklam. Man såg också till att ge kritikerna vatten på kvarn, och det är nu mer uppenbart än någonsin att statsmedierna måste reformeras i grunden och renoveras fullständigt, om de alls ska existera.

Centralbyråpartisympatiundersökningsresultatet som presenterades i veckan ger vid handen att ett vänsterkommunistiskt maktskifte kommer att äga rum i september. I själva verket kan Anderssonskan lägga sig att sova fram till valdagen, då Tidö-regimen gör bort sig i parti och minut med pedofilhärvor, bögskandaler och korruptionsaffärer kring statsministerbostadens inredningsdetaljer och statsministernuckans privata hönshus.

Ledningen om tolv procentenheter är så gott som ointaglig, och det faktum att en femtedel ännu inte har bestämt sig ändrar inte på den givna utgången. Enda möjligheten Lügen-Ulf har att klamra sig fast vid makten är att krig utbryter och att demokratin sätts på undantagstillstånd, eller en liknande statskupp.

Hur gick det då så här? Minns att Tidölaget hade en historisk möjlighet att cementera sin maktposition i svensk politik, och ändå brände man alla sina chanser på vanstyre, felprioriteringar, inbördes kannibalism och skandaler. Tittar man närmare på de manifest som publicerades inför valet 2022, kan man notera att det mesta är ogjort och att resultaten har uteblivit.

Betrakta till exempel arbetslösheten, som Moderaterna gjorde en stor sak av i sitt manifest, då man anklagade Socialdemokraterna för att Sverige då hade EU:s fjärde högsta arbetslöshet och lägsta tillväxt. Fyra år med moderatjuntan har emellertid givit än lägre tillväxt, samtidigt som arbetslösheten kontinuerligt har skjutit i höjden.

Sverige är fortfarande i EU:s bottenliga, samtidigt som arbetslösheten i EU har sjunkit. Det är ett rejält underbetyg åt regimen, då arbetslösheten är avgörande för tillväxt och ekonomisk utveckling. Moderaterna har misskött statsfinanserna.

Såväl Sverigedemokraterna som andra partier i Tidölaget utlovade sänkta elskatter i sina valmanifest. Men i verkligheten höjdes elskatten tre gånger på raken, bara för att återgå till ursprungsvärdet nu då valrörelsen börjar. En höjning med 22 % kan inte i den bästa fantasi bortförklaras, utan är ett i en lång rad av brutna vallöften.

Samma sak gäller för övrigt elpriserna överlag, som visserligen sjönk tillbaka något inledningsvis, men som nu är på nivåer som överstiger de tidigare. Till det ska läggas elkonglomeratens kraftigt höjda avgifter, som läggs till elpriset, och förstås den höjda elskatten. På totalen har elpriserna därför ökat rejält under Lügen-Ebbas mandatperiod, samtidigt som förstås ingen som helst kärnkraft har sett dagens ljus.

Avgörande för Tidöavtalet var invandringens volymer, som man mangrant lovade att åtgärda. Men resultatet fyra år senare är att invandringen istället har ökat från tidigare nivå, samtidigt som antalet beviljade uppehållstillstånd är på oförändrad nivå. Sverige växer alltjämt med ett «Växjö» om året i form av invandrare, samtidigt som den inhemska nativiteten är rekordlåg.

Det så kallade «paradigmskiftet» kom alltså alldeles av sig, och det även vad gäller kriminaliteten, som är fortsatt hög och okontrollerad. Moderaterna gjorde en stor sak av att Socialdemokraterna inte fick bukt med skjutningarna, men fyra år senare är resultatet oförändrat. I själva verket har fler avlidit i skjutningar under denna mandatperiod än under föregående.

Någon uttalad ambition att investera för lånade pengar hade man inte, men i praktiken har man ändå ökat belåningen för att finansiera sitt krigsäventyr i Ukraïna, vars tionde nu räknar till 128 miljarder kronor. För den nätta summan kunde man istället ha infriat Lügen-Jimmies utlovade tandvårdsreform flera gånger om, men man valde att kasta pengarna i sjön.

Utöver denna «Ukraïna först-policy» hade Tidöpartierna även en märklig form av «Israel först-policy» istället för att prioritera Sverige och svenskarna. Man tog ensidigt parti för Israel samtidigt som etnostaten bedrev folkmord i Palestina. Samma ensidiga och reflexmässiga förhållningssätt har man till USA, som man i egenskap av vasallstat står bakom i vått och torrt.

Tidöpartierna kunde ha nyttjat sin tid vid makten till att montera ned sossesamhället, men man valde att åter blott administrera detta socialistiska folkhem, och att därtill vidga en rad lagar med socialistiskt ursprung. Friheterna minskade således yttermera när regimen angrep Onlyfans, införde «digitalt sexköp», klubbade potatisgrislagen om förolämpning mot snutjävel samt vidgade hetslagstiftningen med märkliga statliga sanningar om förintelsen.

Regimen har alltså inte gjort något bra överhuvudtaget, utan har kastat bort sin tid på ändlösa utredningar om ingenting alls istället för att visa handlingskraft, exempelvis genom att göra rent hus i myndighetsvänstern och sätta sina egna gubbar på centrala poster. En sådan vämjelig regim har inget existensberättigande, och det är också därför man kommer att vräkas i september.

Än mer pikant för Tidöhögern är att Lügen-Simona pendlar kring lättölsnivåer, och att situationen därfär är än mer pressad än vad siffrorna i förstone säger. Folkpartiet kommer att åka ur riksdagen, och därmed kommer skillnaden blocken emellan bli än större än vad denna undersökning indikerar.

Vägen tillbaka blir lång, och om man någonsin åter ska få förtroende att ratta den svenska skutan måste man ha en aktiv plan om att omedelbart och genast förverkliga sina vallöften istället för att begrava sig i utredningsverksamhet. Man måste dessutom ha frihetsreformer att erbjuda, inte bara superlöjlig gårdsförsäljning av vin eller söndagsöppet på monopolet, utan reformer för att helt omkullkasta dessa socialistiska företeelser: avveckla monopolet omedelbums, avveckla sexköpslagen, reformera statsmedierna från grunden, skära bort halva myndighetsfloran, med mera.

Vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT har trots sin vänsterkommunistiska grundprägel en ambition av att lägga sig etablissemangsnära, vilket innebär mer flört med Tidö-högern under innevarande mandatperiod. I annat fall riskerar man indragna intäkter, och det vill de «oberoende» statsmedierna undvika.

Normalt förekommer överhuvudtaget inga «högernationalistiska» figurer i statsmedierna, och exempelvis statsradions «Sommar» är ett långt vänsterkommunistiskt pärlband utan minsta inslag av sverigedemokrater eller andra med liknande ideologi. Mångfalden är helt frånvarande i statsmedierna med avseende på åsikter, inte bara i detta program utan helt generellt.

Detta accentuerades tydligt i dagarna, då «ytterkanthögerns» Nick Alinia blev räv i det statliga tevehönshuset, nämligen som deltagare i den ändlösa räckan av skattefinansierade lekprogram, just sådant statsmedier inte ska sysselsätta sig med. Men då tog det hus i helvete hos hela vänsterenchiladan, med indignerade stick i såväl Aftonhoran som storkukstabloiden Sexpressen.

Just denna reaktion avslöjar att detta är något nytt och häpnadsväckande, något som inte har förekommit tidigare, nämligen att en person med icke vänsterkommunistiska åsikter ges en «plattform». Som svar på tal valde en hel drös vänsterkommunistiska deltagare att lämna programmet i protest, ty det är så vänsterkommunister brukar göra – de kan inte vinna i debatt, så de väljer att deplattformera, kancellera och på annat vis upprätthålla en vänsterkommunistisk åsiktskorridor.

Om Nick Alinia, Christian Peterson och andra utanför denna vänsterkommunistiska hegemoni kan säkert mycket sägas, men de är inte särskilt «extrema» i något avseende. Deras gärning består i att granska makthavare, inklusive journalister och opinionsbildare, och att avslöja de lögner som upprätthålls i den vänsterkommunistiska hegemonin.

Detta till skillnad från traditionella gammelmedier, som sedan länge inte granskar makten utan snarare är en del av den, eller i vart fall dess megafon. Istället granskar man medborgarna, exempelvis genom att göra hembesök för att filma och hänga ut någon anonym kommentator på Samnytt eller Flashback för att hysa icke vänsterkommunistiska åsikter.

När vänsterkommunistiska murvlar råkar ut för exakt samma sak av medborgarjournalister kallas det emellertid «hotochhat», som om detta skrå vore en skyddad verkstad fri från granskning och kritik. Därför är Alinias med fleras verksamhet nyttig, om än opolerad och oprofessionell.

Och därför behövs dessa figurer synas i offentligheten, för att stöta och blöta idéer och montera ned den för demokratin ytterligt skadliga åsiktskorridoren. Om Alinia representerar något så fruktansvärt felaktigt så som det hävdas, så vore det ju en enkel sak att prata omkull honom i debatt? Men det kanske man bara kan göra i en kulturartikel på Aftonhoran, utan replikrätt?