Kategori: Politik

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Sverigevännernas nedgång och fall

Den fetlagde spelmissbrukaren Jimmie Åkesson (SD) levererar i något slags debattartikel en känga till etnonationalisterna i partiet, och menar att de kan skriva på en blogg eller ägna sig åt plakatpolitik på gatan om de vill framhärda i etnicitet som faktor för svenskheten. Partiet har under alla omständigheter gått vidare, och passar det inte är det bara att dra.

I samma storkukstabloid drar ledarredaktionen oväntat en lans för Åkessons kultursvenska hållning, vilket är en smula märkligt med tanke på hur den Bonnier-ägda tabloiden samtidigt är djupt involverad i att försvara och propagera för den judiska etnonationalismen i världens enda etnostat, folkmördarstaten Israel.

I sådana sammanhang går det alldeles utmärkt att prata om det judiska folket och judarnas land, medan något motsvarande inte tycks existera för svenskarna – här är vi bara medborgare, och någon svensk etnicitet finns överhuvudtaget inte. I vart fall är den inte värd att försvara, till skillnad från när det gäller fint folk som kurder, judar och andra, folk med kultur och sammanhållning i själva etniciteten.

Även Jimmie har som bekant slagit in på den judiska saken, så till den grad att partiet har formulerat en Israel först-policy, följt av en Ukraïna därefter-policy, medan man kompromissade bort Sverige och svenskarna någonstans på vägen. Kompromisser som är priset för att sitta vid maktens taburetter, med grund i en vilja av att tvätta bort partiets fascistiska historia.

Partiet visar således hur djupt korrumperat det har blivit i sin strävan att vara till lags och passa in, men på en och samma gång avhänder man sig då den radikalisering som banade väg för dess framgång. Som ett socialdemokratiskt dussinparti i en homogen åttaklöver finns överhuvudtaget ingen tillväxtpotential, men desto större fallhöjd när man blir en gråsossig aktör i mängden.

Frågan om svenskheten är komplicerad, och det rör sig i princip om balans och volym snarare än renodlad Blut und Boden, men man kan inte undanta etnicitet som en faktor i det resonemanget. Det kunde Åkesson ha frågat judarna om, för vilka etnicitet är just den huvudsakliga faktorn.

Åkessons och chefsideolog Karlssons hållning är ekvivalent med att Miljöpartiet skulle komma ut som kolkraftens främsta försvarare, det vill säga att man inte bara sågar av den gren man sitter på, utan i själva verket rycker upp hela trädet med rötterna i en märklig bootstrap. Det är också en form av politiskt självmord.

Man kan ana konturerna av det fortsatta skeendet i denna händelseutveckling, där de få råa rasisterna drar till Nationaldemokraterna och liknande falanger, medan de mer moderata etnonationalisterna troligen anammar Alternativ för Sverige som primärt val. För övriga sympatisörer finns inget skäl alls att hålla fast vid ett parti som har förlorat sina rötter, utan man kan då lika gärna lägga sin röst på ett mer stabilt traditionellt parti som Moderaterna eller Socialdemokraterna.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ingen fred utan samtal

Den europeiska krigföringen mot Ryssland sker indirekt, genom ekonomiska sanktioner och andra tvångsmedel, medan man allmänt inte vågar möta ryssen på slagfältet. Frågan är ändå varför man överhuvudtaget har valt att gå i krig med Moskva, eftersom konflikten med Ukraïna inte rör Europa.

Annat än i egenskap av en pjäs då, i syfte att vidga den västallierade sfären med expansion av Nato och sedermera EU. Det är allt det handlar om, och har man inte fattat det vid det här laget är allt hopp nog ute. Europa har inget annat intresse av den forna sovjetstaten, Europas mest korrupta nation tillika fattigaste land, den ukraïnska rumpstaten.

Men den geopolitiska konflikten har man redan förlorat, eftersom Ryssland kontrollerar just de territorier som har ryskkulturell majoritet bland befolkningen, samtidigt som Kiev försvagas och nekas inträde i västklubbarna. Kreml upprätthåller därmed den hävdvunna säkerhetsordningen, även om det i västpropagandan betecknas som «imperialism» och en expansion som småningom kan vidgas till Nato-länder. 🤦🏼

Putin kanske försvagas ekonomiskt av trycket, men har i gengäld stabilt stöd av Kina, Indien och *-stan i att hålla hjulen snurrande, och därmed finns inget som kan reversera förloppet i termer av proxystrid. Man skulle behöva sätta stövlar i backen för att nå förändring, till risken av kärnvapenkrig – då skulle Nato-länder angripas i ryskt självförsvar.

Enda vägen ut är således fredssamtal, med praktiskt resultat att de oblast som Ryssland har tagit förblir under rysk kontroll, medan den ukraïnska rumpstaten ges återbyggnadsstöd och säkerhetsgarantier, förutsatt att man håller sig utanför Nato. Man får nöja sig med EU.

En del europeiska ledare förstår faktiskt detta, även om majoriteten ännu har en idealistisk barnatro om att man kan förmå Putin att backa ända hem till Moskva. Norges Gahr Støre och Finlands Stubb hör till de realpolitiska företrädarna, vilket beror på att man är grannar med Ryssland och därmed bättre känner björnen på dess klo.

På inrådan av Kievs Vladimir Zelenskij har det nordiska ledarparet haft samtal med Putin, vilket är en förutsättning för att vaska fram en fred. Utan sådana samtal fortsätter dödandet och lidandet, till ingens båtnad. Allra minst Europa, som är nedtyngd av ekonomisk recession, energikris, amerikanskt handelskrig och hårt konkurrenstryck från Kina – man har tagit alldeles fel konflikt.

Ändå får man kritik av nordiska kolleger, som Mette Fredriksen och Tuffe Uffe Kristersson, som agerar självsvådligt utan att först förhöra sig om bakgrundsdetaljerna. Man tycks alltså inte ha förstått att det är Kiev som är initiativtagare, och man brukar ju hävda att freden måste komma till på Kiev-statens villkor.

En sådan fred kan inte ske utan samtal, men de samtal som hålls behöver naturligtvis inte ha Europa som part – EU är akterseglat i stort i konflikten, och en fred görs då upp mellan stormakterna USA, Kina och Ryssland i konsultation med Ukraïna. Norges och Finlands deltagande är i egenskap av grannländer, inget annat.

Vad Fredriksen och Kristersson «tycker», eller vad Tysklands diktator Merz eller Storbritanniens diktator Burnham «anser» om detta är irrelevant, de har nämligen ingen plats vid bordet, utan får finna sig i att vara åskådare.

Kategorier
Politik

Centerkärringens tre alternativ

Så har då Thand-Ringqvist sonderat färdigt, och till allas stora förvåning kunde tanten inte presentera ett regeringsalternativ för den «breda mitten». Samtidigt uppmanar kärringen nu andra partier att «se över sina röda linjer», när det i själva verket bara är bondeförbundarna som har sådana hårda gränser.

Jo, socialisterna och kommunisterna har förvisso «röda linjer» gentemot nationalisterna, men det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett regeringsalternativ. I övrigt finns inga som helst skarpa gränser, men däremot praktiska sådana.

Konservativa kan inte regera med socialister och vice versa, för att det är huvudalternativen i svensk politik. Bara i samlingsregering under krig eller annan större kris är en sådan konstellation möjlig, annars inte. I annat fall upphävs i all praktisk mening den lilla demokrati som finns, då den «breda mitten» kommer att utgöra en vänsterliberal enpartistat.

I den förhärskande verkligheten finns alltjämt ett smärre alternativ, även om blockens respektive politik är snarlik. Det alternativet kallar vi höger respektive vänster, alternativt socialistiskt och ickesocialistiskt, alternativt socialistiskt och borgerligt, alternativt vänsterkommunistiskt och högernationalistiskt, alternativt rödgrönt och gulblått.

För centerkärringen Thand finns därmed tre klara alternativ, och bara ett av dem kommer att infrias. Det finns överhuvudtaget inga andra utvägar, så det är upp till vågmästare Ringqvist att bestämma sig, ju förr desto bättre.

  1. Att ingå i en en rödgrön vänsterkommunistisk regering med kommunisterna i regeringsställning. Centerpartiet har förordat Anderssonskan (S) som statsministrinna, och därmed måste man också godta kommunisterna i det underlaget. Det är vad mandaten berättar, och det är även vad kommunisternas kongressbeslut visar, ett beslut man inte kan frångå.
  2. Att ingå i en gulblå högernationalistisk regering med nationalisterna i regeringsställing, eller med starkt nationalistiskt inflytande. Det är det naturliga valet, då Centern har en marknadsliberal ekonomisk politik som ligger längst till höger av alla partier. Samtidigt har man denna psykotiska låsning kring de gula, en bestående varböld från Lööf-tiden.
  3. Extra val, nyval, eller vad du nu vill kalla det. Antingen tar centertanten de rödgröna, eller så tar hon de gulblå, eller så utlyser talmannen nyval, på det att allmogen får ta ställning på nytt för att kasta om mandaten. Säker kan man aldrig vara, men det kommer troligen inte att gynna vare sig Centerpartiet eller de rödgröna, utan snarare lag Tidö.

Detta har faktiskt stått klart i flera år vid det här laget, men ändå framhärdar centerledarinnan i sin envishet, mest för att försöka ta ut så mycket som möjligt i pris för sina tjänster. På annat sätt kan man inte tolka dröjsmålet, nämligen att det socialilliberala partiet än en gång saboterar svensk demokrati med sina sandlådefasoner.

Dafuq? Vart tog den «breda mitten» vägen?
Kategorier
Kultur Politik

Mohamed Ali, mönstermedborgare

Mohamed Abdukardir Ali har blivit följetong i vänsterliberala stats- och kommersmedier allt sedan han kryssade sig in i riksdagen genom «personval», det vill säga smet förbi den ordinarie partibundna semidemokratin. Genom att fördela förkryssade valsedlar till sina analfabetiska landsmän i den lokala somaliklanen, kunde Ali kamma hem 648 personröster, vilket alltså är tillräckligt för att ta sig ända in i landets lagstiftande kammare.

Avgångskraven har haglat, inte minst sedan det framkom att Ali minsann hade skulder när han blev svensk medborgare, och att han alltjämt har skulder. Mig veterligen sitter emellertid en majoritet av svenska folket med skulder, och det är då fråga om dryga huslån i mångmiljonklassen snarare än de löjliga studielån som Ali kan betala av på några månader med sin nya maffiga lön. Att vara svensk, det är att vara skuldsatt.

I själva verket borde man framhålla Ali som en mönstermedborgare, i det att han har gjort en sådan kometkarriär utan egentliga förutsättningar att komma sig upp i den sociala klassstrukturen. Det är ett ideal för invandrare att se upp till, en Sveriges Obama, en representant för «färgade» personer (negrer).

Ali har också anpassat sig perfekt till den svenska kulturen, exempelvis genom att frikostigt sjukskriva sig och på annat vis överutnyttja systemet. Under alla omständigheter är han den perfekte vänsterpartisten, i det att han personifierar kommunisternas bidrags- och migrationspolitik. Honom vill man inte göra sig av med i VPK, utan tvärtom behålla som en röstmagnet för kanske bortåt en miljon likasinnade nyanlända svenskländare.

Samtidigt måste man taktiskt manövrera i mediedrevet och parera de högernationalistiska rasisternas pikar, och partiet gör därvidlag ett gott jobb. Det är nu inte så svårt att försvara, eftersom demokratin per definition är öppen för alla, till och med för skuldsatta negrer, som inte tycks ha samma sociala privilegium som exempelvis Annika Strandhäll (S) att sjabbla med privatekonomin.

Man måste helt enkelt gilla snubben, som sätter fingret på precis allt som är fel med Sverige, utan att egentligen ha för avsikt att göra så – han försöker bara vara svensk så gott det går. Det är således att betrakta som en oavsiktlig konstinstallation, som någon nyligen yppade om ett annat fenomen i samma klass.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik

Men vi räddade världen

Det var en gång en regering, en rödgrön regering, som skulle rädda planeten och klimatet. Sagt och gjort stängde man ned kärnkraftverken, den stabila baskraften utan utsläpp av vare sig koldioxid eller andra växthusgaser, och till råga på allt saboterade man verken så att de inte skulle gå att återstarta. Nu hade man räddat världen!

Istället skulle man satsa på vind och sol och grönt stål och batterier. Men det visade sig att Kina redan behärskade de teknikerna bättre än Europa, så för att påskynda den gröna omställningen lade man kraftiga tullar på kinesisk grön teknik, för att stimulera den egna industrin.

Stora satsningar gjordes på Northvolt, och statliga skattemedel forsade in i SSAB:s satsning på grönt stål. Men projekten rann ut i sanden, och upphovsmannen till Northvolt tog miljarderna och stack, innan han påbörjade nya projekt med samma upplägg.

Elektricitet, det är framtiden det, har politiker sagt till höger och vänster. Därför slopades stödpaketet bonus malus när Tidöregimen tog över efter den tidigare sossregimen, den som stängde ned kärnkraften, samtidigt som man satsade stort på att upprätthålla förbränningsmotorns tidevarv ett tag till.

Utan ekonomiskt omställningsstöd, och med kraftiga handelstullar mot kinesiska elbilar, störtdök därför försäljningen av elbilar. Det samtidigt som Kina tar stora kliv mot att bli den första elektrostaten i historien, med gigantisk elproduktion och stor utrullning av en elektriferad fordonsflotta.

Längst gick DDR-regimen i Tyskland, som stängde ned samtliga sina kärnkraftverk, och kort därefter slutade handla rysk naturgas. Man fick nu betala fem till tio gånger så mycket för samma gas, och minst det dubbla priset för el som i Kina och USA. Man räddade världen en gång till, med resultat att den tyska bilindustrin havererade, med aviseringar om stora nedläggningar.

Eftersom Sverige i princip är en underleverantör till Tyskland, drabbas vi automatiskt av den tyska baissen. Men även de få exportföretag av rang vi ännu har kvar drabbas av samma problem med dyr el, stor byråkrati, handelshinder, höga skatter, och politisk mani kring Ryssland och Kina.

Nu ser vi resultatet av denna idiotpolitik även i Sverige, då Volvo går back 5.6 miljarder kronor samt tar tillfället i akt att sparka två tusen personer. Man har svårt att sälja sina ultradyra och gammalmodiga bensinbilar i Kina, som ju numera har svängt över till huvudsakligen el i nybilsförsäljningen. Samtidigt är Volvo och andra europeiska biltillverkare rejält avhängda i teknikutvecklingen, där Kina dominerar.

Volvo är samtidigt ett kinesiskt märke, och det vi ser nu kan vara början på slutet av en svensk industriepok. Geely har ingen anledning att behålla ett förlustföretag som inte förmår ställa om, och kan därför plundra det som går att nyttja samt stycka företaget i övrigt. Ridå, Göteborg!

Man verkar ändå vara förvånad, trots att denna utveckling är helt given och förväntad av de ultraknasiga beslut som såväl rödgröna som gulblå CP-politiker i Sverige har tagit kring energi, oftast av helt ideologiska skäl – där «sverigevännernas» motstånd mot vindkraft är ungefär lika dement som vänsterkommunisternas psykos kring kärnkraft. Vi har helt enkelt fullblodsidioter till politiker över hela spektrat, och det får vi lida för nu.

Någon väg ur detta finns inte, annat än att kavla upp armarna och börja på ny kula. El- och energipriserna måste långt ned i källaren för att europeiskt näringsliv ska ha skuggan av en chans att återhämta sig, och det samma gäller skatterna, välfärden och lönerna. Kärnkraften måste byggas ut ultrasnabbt och i massiv skala. Byråkratin måste väck.

Tullarna måste bort, och frihandel åter premieras. Det duger inte att bygga vindskydd när det blåser, utan det är då man är innovativ och bygger vindkraftverk, för att nyttja en analogi. Istället får nationalstater och EU centralt stödja vissa industrier genom subventioner och annan industripolitik, på samma sätt som i Kina, för att påskynda önskvärda mönster, exempelvis elektrifiering.

Eller så går Europa under. Det är ett högt pris för att rädda världen.

Jag vill köpa en BYD, men strafftullar och avsaknad av omställningsstöd gör att det blir alldeles för tokdyrt.