Justitieombudsmannen har uttalat sig angående landshövding Anna Kinberg Batras nepotism i sitt tjänsteutövande, och kritiken är därvidlag inte nådig. Men moderattanten verkar inte dra rätt slutsatser av utslaget, utan väljer att sitta kvar som om ingenting hade hänt.
Men problemet är inte så mycket Kinberg Batra som allmänhetens förtroende för staten och den offentliga myndighetsutövningen. Detta förtroende är redan lågt och statt i kontinuerligt sjunkande, och för varje ny korruptionsskandal urholkas det än mer. Om eliten inte kan följa regler, varför skulle vi andra göra det?
Samtidigt spiller kritiken över på Tidö-regimen och dess store rorsman Kristersson, som är den som har utsett Kinberg Batra till ämbetet. Men för regimen är det politiska spelet viktigare än formalia, varför stassmistern kommer att streta emot och i det längsta undvika att fälla en av de egna.
Bilan faller visserligen även på Kristerssons mjuka hjässa, men man kommer ändå att göra en kostnadsanalys för att se vad som ger minst skada. Det är trots allt mitt i mandatperioden, och denna skandal kan vara glömd innan nästa valrörelse drar igång, i vart fall utanför Aftonbladets ledarbubbla.
Men den kan även fortsätta och bilda ett varigt sår i moderatregimen, och småningom kommer även Riksrevisionen med en rapport om Kinberg Batras smutsiga handel och vandel. När skiten träffar fläkten sprids odören vida omkring, och det kan småningom leda till en brottsutredning.
Om Kristersson hade kunnat sin Machiavelli skulle han ha vetat att bästa drag nu är att förekomma vidare kritik och fimpa Kinberg Batra till förmån för någon annan. Skadan är redan skedd och går inte att reparera, men den går däremot att minimera. Avlägsna tumören och sy igen såret.
Maten för dagen har bestått i två hundra gram lax, fyra hundra gram nötfärs, sex ägg, chiafrön, kakao och rejäla mängder kaffe. Men därmed har jag bara under en dag överskridit den mängd rött kött som Rapsböndernas centralorganisation Livsmedelsverket föreslår bör begränsas till blott trehundrafemtio gram per vecka eller femtio gram per dag.
Varför vill myndigheten införa en sådan rekommendation? Enligt egen utsago för att «ohälsosamma matvanor» är det största hotet mot folkhälsan i Sverige, och för att det finns «starka belägg» för att rött kött skulle orsaka cancer.
Men i verkligheten finns inga belägg alls för att rött kött skulle ge vare sig cancer eller några andra sjukdomar. Vi är utvecklade för att konsumera kött, och det finns ingenting specifikt i kött som skulle kunna orsaka sjukdom. De «belägg» som föreligger är observationsstudier i vilka man smäller ihop rött kött med ultraprocessade livsmedel, exempelvis snabbmat vid Donken eller något annat hak.
Problemet är alltså inte burgaren, utan den potatis som friteras i inflammatorisk fabriksolja av det slag Livsmedelsverket tror är nyttigt, den bulle som bakas med än mer industriolja och ett helt apotek med kemikalier, och inte minst den ultrasockrade cola som serveras till rätten.
Sådant stoff går inte att filtrera ut med statistiska metoder i observationsstudier, varför resultatet blir skevt. Nog för att man försöker, men då inträder den enskilde forskarens bias genast i det att man måste välja parametrar i modellen. Den biasen kan i sig påverkas av ekonomiska, politiska och andra incitament.
Det finns för övrigt ett busenkelt sätt att vederlägga hypotesen, nämligen att studera korrelationen mellan konsumtion av rött kött och incidens av sjukdom. Och eftersom den korrelationen inte föreligger, så kan inte heller ett samband finnas. Konsumtionen av rött kött har pendlat upp och ned kring ett medeltal sedan 1960-talet, medan incidensen av cancer (likväl som andra sjukdomar) har en linjärt ökande trend.
Vi blir alltså sjukare, och det allt tidigare, men rött kött har ingenting med det att göra. Det enda kött som har ökat i motsvarande linjär utveckling är fågel, från två kilo 1960 till tjugotvå kilo 2022, en elvadubbling. En korrelation betyder inte att samband nödvändigtvis föreligger, men om ett sådant ändå finns beror det nog inte på kycklingen i sig, utan på det foder man ger fäna: extrakt av majs, sojabönor med mera, det vill säga samma slags omega-6-baserade gunk som i rapsoljan.
Det verket kunde göra istället, men som man struntar blankt i, är att angripa den förkrossande majoriteten av ultraprocessade livsmedelsslag, den skräpmat som fyller närmare åttio procent av livsmedelsbutikerna. Den sortens «mat», tillverkad i fabriker med ingredienser kroppen inte har mekanismer att hantera, är vi inte utvecklade för att konsumera, men det är den som alstrar sjukdom genom insulinresistens och hormonrubbningar.
Alltså är det inte «folkhälsan» Livsmedelsverket är intresserat av, utan något annat. Man sitter på multipla stolar, och ska tjäna både politiken och industrin samtidigt som man ger råd till allmänheten. Politiken består i direktiv från regeringen, och innebär i detta fall att «klimatet» ska ha en överordnad roll.
Här finns en en märklig tro att köttproduktion skulle påverka klimatet negativt, men någon sådan påverkan föreligger inte – kan inte föreligga – i ett slutet kretslopp. Samtidigt behövs djurhållning i ett annat kretslopp för att återmineralisera och gödsla marken samt sörja för biologisk mångfald, men verket tycks här tro att oändliga fält med raps och andra grödor skulle vara mer hållbart.
Lika märkligt är att inte mindre än tre – säkert fler – myndigheter har synpunkter på «folkhälsan», nämligen Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen utöver Livsmedelsverket. Vad vi skulle behöva är en näringsmyndighet som förutsättningslöst och fri från överideologiska direktiv studerar hälsa och enbart hälsa i termer av mat och livsstil, och så får man jämka resultat från olika instanser i en annan process.
I väntan på en sådan näringsmyndighet kan man lika gärna lägga ned Livsmedelsverket, för det fyller inte längre någon vettig funktion. Det har blivit en ideologiproducerande instans i myndighetsvänstern snarare än ett ämbetsverk med vederhäftig expertis. Det skulle inte förvåna det minsta om höga chefer och andra centrala figurer i verket är genomkorrumperade och köpta av flingindustrin med flera, utöver rapsbönderna.
Oavsett vilket fortsätter jag att äta kött, därtill i allt större mängd. Korn och gryn äter jag inte alls, inte heller frukt, och absolut inga magra (= ultraprocessade) alternativ eller industriella matoljor. Om något dras jag åt en allt mer plantfri diet, även om det inte kan förnekas att en viss mängd fibergrönsaker hör till ett hälsosamt paradigm – det är upp till var och en att välja mängd.
Tidigare socialistregimens gröna dårfantasier om «grönt stål» och vindkraft som bas i elkraften kom förstås på skam, och nu är tiden kommen för det stora batteriföretaget Northvolt att konka. Grattis alla idioter som flyttade till Norrland för att uppfylla Löfvéns och Lööfs vision om den «norrländska boomen»!
Man kunde förstås ha frågat en sinolog för tio år sedan angående möjligheterna att etablera en batterifabrik i Sverige, och svaret hade blivit ett snett leende och ett bekymrat veck i ögonvrån. Det var ändå innan Kina hade sjösatt sitt Made in China med storskalig statlig industripolitik, men det stod redan då klart att landet hade övertaget på en rad områden i allt från logistik till skalfördelar.
I dag är Kina förstås en ledande teknikmakt, inte minst avseende batteriteknik, samtidigt som man står i begrepp att massexportera elbilar. Tysk och europeisk bilindustri hamnar plötsligt på efterkälken, och måste därför banta verksamheten för att försöka överleva.
Exempelvis Volkswagen, som har investerat stort i Northvolt, ligger mer eller mindre för döden när kassaflödena sinar och idétorkan infinner sig. Det betyder i sin tur att svenska och andra underleverantörer omedelbart påverkas av mindre orderingång, och det är på så sätt Kinas roll i ekonomin främst slår mot svenska intressen.
Men Northvolt har större problem än så, nämligen att man inte ens förmår producera mer än en bråkdel av den utlovade kapaciteten, att tekniken är kraftigt föråldrad och att man ändå sitter i knät på kinesiska producenter av kritiska råmaterial och nyckelkomponenter.
Någon sinolog konsulterade man förstås inte om saken, men däremot ett gäng ekonomister, som nog såg ett «möjlighetsfönster» att under den «gröna vågen» mjölka statskassan och andra intressenter medelst ett lämpligt skalbolag och yvig retorik om en ljus framtid för grön teknik i Norrland och Sverige. Kommunalpolitikerna var enklare att övertyga än Volkswagen.
Pengarna omsattes förvisso i någon sorts produktion i nybyggda gigantiska hallar, samtidigt som ett rimligt courtage plockades ut för egen snöd vinning. När handen småningom synas och visar sig vara en bluff, skyller man på omvärldsutvecklingen, kriget i Ukraïna eller någon annan lämplig omständighet. Men idén var alltså dödfödd redan från första stund.
Nog för att man måste bemöta konkurrensen från Kina, men det kan inte ske genom att pyttesmå svenska intressenter agerar frifräsare, utan snarare genom planerade nationella och europeiska reformer kring industripolitik, så som nyligen föreslaget av Mario Draghi. EU måste kontra med «Made in Europe» med lämpliga mekanismer för att stimulera (och hålla kvar) entreprenörer samt se till att svinnet blir minimalt, samtidigt som marknaden hålls vidöppen.
Folkpartiet är som bekant lärarnas parti, med dille på att ständigt reformera skolan och dess betygssystem för att göra det extra rörigt och opålitligt. Nu är det således dags igen när man avser göra grundskolan tioårig samt peta i en rad detaljer kring lärande, bland annat avseende «skärmtid» och dylika perifera inslag.
Klart är förstås att något måste göras för att råda bot på en situation där var fjärde elev inte kan läsa ordentligt, och där en stor andel elever därför inte klarar grundskolans tämligen måttliga krav. Men kvantitet kan nog inte kompensera för bristande kvalitet, och en tioårig skitskola är inte bättre än en nioårig.
Grundorsaken till debaclet står att finna i den massinvandring som inte minst Folkpartiet varit delaktig i att förorda och genomdriva, med resultat att Sverige numera härbärgerar drygt två miljoner utlandsfödda och än fler med «utrikes bakgrund», av vilka en stor del befinner sig i kulturellt isolat i utanförskapsområden av olika slag.
Bland dessa förmenta pensionsräddare är inte mindre än 800 000 (!!) individer dessutom analfabeter bara i den vuxna skaran, vilket så att säga inte underlättar för avkommans förutsättningar till inlärning. I en så sjaskig studiemiljö lockar kriminaliteten mer, vilket är just vad vi observerar. Det ena problemet leder således vidare till nästa i evig succession, och landet förfaller.
När «alla ska med» i den folkpartistiska och socialistiska retoriken blir ghettobarnen den minsta gemensamma nämnaren, vilket i sin tur förklarar de bedrövliga resultaten i Pisa-undersökningar, även rensat för elever med invandrarbakgrund. Även de mer normala och duktiga eleverna påverkas negativt under sådan kunskapsinflation.
Att förskolan blir första klass kommer inte att förändra denna bild det minsta, inte heller att man bedriver undervisning med «riktiga skolböcker», papper och penna istället för digitala hjälpmedel – problemet sitter knappast i mediet, utan har helt andra orsaker som inte alls berörs i Folkpartiets «reform».
Visserligen föreslås – det är alltså bara ett förslag – en pilotverksamhet med intensivträning i svenska i ett enskilt utanförskapsområde, men i själva verket är det en allmän reform av det slaget som skulle krävas för att förverkliga folkpartisternas dröm om att ge «alla en rättvis chans». Bara det att varken pengar eller erforderlig pedagogisk personal finns för en sådan gigantisk observationsklassmässig reform i utanförskapsområdena, och därför kommer det inte heller att ske.
Farhågan om en förlorad generation av praktiska analfabeter är således redan verklighet, och det kunde därför vara en god idé att knoppa av denna och satsa kvalitativt istället för att försöka rädda varenda kotte på det sjunkande skeppet. Alla kan inte dras med ned i djupet.
För att ändå vässa skolan för uppdraget att förbättra genomströmningen kunde ett smalare utbud vara av värde. Huruvida man läser på skärm eller papper har ingen som helst betydelse, men däremot att man läser ofta och regelbundet. Således måste undervisningen i svenska och främmande språk (dock inte hemspråk) stärkas kraftigt, och det på bekostnad av alldeles obsoleta ämnen som slöjd, bild och musik – ämnen som den särskilt intresserade eleven får ta till sig i valfritt utbud eller i kommunal miljö.
Skolan måste också satsa mer på naturvetenskapliga ämnen som matematik, fysik och kemi framför religion, historia och samhällskunskap. Inte så att de senare ämnena är oviktiga, men de kan koncentreras bättre. Förfallet i naturvetenskap måste hejdas om Sverige ska kunna värna sin position som tekniskt avancerad nation.
Överlag måste tempot höjas i grundutbildningen, vilket är fullt möjligt – och bara möjligt – om man släpper det enfaldiga kravet om att «alla ska med». B-laget får helt enkelt samsas i en lägre division med mindre ambition och aspiration, och kan istället förberedas för en mer praktiskt orienterad yrkesverksamhet. Stort behov finns nämligen även i framtiden av rörmokare, svetsare och servicepersonal, och universitetet kan helt enkelt inte vara för alla.
I själva verket kunde man gå åt motsatt håll och istället göra grundskolan åttaårig, på det att eleverna tidigare kunde komma i åtnjutande av gymnasieutbildning. Det om något skulle bidra till att forma den medelklass och elit som Sverige behöver för att hävda sig i konkurrensen, snarare än att bränna pengar på det hopplösa bottendrägget.
En förfinad studie över temperatur och klimat under fanerozoikum, det vill säga under de 541 miljoner år som avancerat liv har förelegat sedan den kambriska radieringen, ger att vi befinner oss i ett extremt ishusklimat, men att antropogen uppvärmning snabbt förändrar tillståndet. Men ger det verkligen anledning till oro av det slag som manifesteras i samtiden?
Klart står under alla omständigheter att jorden och dess liv kan uthärda mycket högre medeltemperatur än den vi känner i dag (15 °C), nämligen i ett spann mellan 11–36 °C. Ishusklimat tenderar att uppstå vid medeltemperaturer under 20 °C, och vi befinner oss för närvarande i en sådan fas sedan 33.9 miljoner år (kenozoisk istid).
Ishusklimat är inte jordens normala tillstånd, men har ändå förekommit inte mindre än tre gånger under fanerozoikum, nämligen hirnantianistiden (460–420 miljoner år sedan), senpaleozoisk istid (360–255 miljoner år sedan) samt innevarande kenozisk istid. Det är livet självt som driver klimatet mot ishusstadier, nämligen genom syreproducerande växtlighet.
Vi befinner oss i ett extremt ishusklimat under en långvarig istid, även om antropogen uppvärmning reverserar förloppet något. Drivhusklimatet är dock avlägset, även om vi släpper ut allt vi har.
Syre har en nedkylande effekt, samtidigt som växthusgaser som koldioxid konsumeras av växter. Djur konsumerar förstås syret och producerar koldioxid, men inte i samma omfattning. Nettoeffekten blir därför en nedkylning, som småningom avtar naturligt då växtligheten minskar med kallare klimat. Det finns därför en inneboende reglering i klimatväxlingarna, som dock kompliceras av astronomiska företeelser som milankovićcykler.
Noga räknat befinner vi oss i kvartär istid sedan 2.58 miljoner år tillbaka, en delmängd av den kenozoiska istiden. Tidsrymden sammanfaller med människans existens (släktet Homo), även om vår art sapiens bara räknar 300 000 år. Den civilisation vi har danat under de senaste tio tusen åren råkar sammanfalla med ovanligt stabilt klimat under en interglacialperiod, och givet allt annat lika skulle vi nu vara på väg mot en ny nedisningsfas som skulle omintetgöra sagda civilisation.
Det är alltså en tillfällighetens nyck som håller oss kvar i någorlunda tempererat tillstånd, nämligen vår förmåga att gräva upp fossilt kol och i förbränning förse atmosfären med koldioxid, som därmed ger ett värmetillskott. Utan den utvecklingen hade «lilla istiden» haft sin fortsättning i en alldeles riktig nedisningsfas under de kommande millennierna.
Istället tycks vi nu ha det omvända problemet, att uppvärmningen går alldeles för snabbt. Men inte heller det är unikt, utan har historiska paralleller. Regleringen sker oavsett hastighet, även om det kan ge olika slags konsekvenser för livet. Oron gäller därför att människan och andra livsformer inte ska hinna anpassa sig i tid då temperaturen klättrar.
Men av de fem massutdöenden som har skett under fanerozoikum, har tre ägt rum i samband med kraftig nedkylning och bara en med kraftig upphettning, men den senare (perm–trias-utdöendet) hade andra underliggande orsaker. Livet fruktar inte varmare klimat, men däremot temperaturer under fryspunkten.
Helt säkert kommer enstaka arter att påverkas negativt av antropogen uppvärmning, men något massutdöende står inte för dörren. Inte heller människan kommer att påverkas i någon nämnvärd utsträckning, dels eftersom vi i grunden är ett ekvatordjur och dels för att vi är extremt anpassningsbara.
Temperaturutveckling under fanerozoikum. Nutid är längst till höger, i en rekordkall period.
Den naiva skräcken är att varmare klimat ska innebära torka och bränder, men i själva verket kännetecknas drivhusklimat av fukt och väta, medan inget klimat är så torrt som ishuset. Rekord i öknar föreligger alltså under nedisningsperioder och vice versa.
Drivhusklimat innebär därför maximal exponering för växtlighet, odling och andra näringsresurser för mänskligheten, nämligen när permafrosten i områden som Sibirien, Kanada och Grönland släpper. Livet anpassar sig omedelbart till dessa nya förutsättningar, och så även människan.
Konsekvenser som ökad havsvattennivå, inundering av vissa kustområden och öar, stormigare väder med mera ska inte förnekas, men det är hanterbara företeelser som sker långsamt över tid. Valet mellan långsam nedkylning och ganska hastig upphettning är tämligen lätt att göra, eftersom det förra egentligen inte är hanterbart.
Klimatförändringarna kan man naturligtvis inte förneka, eftersom det är jordens normaltillstånd. Jorden rör sig ständigt, och människan har i detta fall puffat på utvecklingen en smula. Däremot förnekar jag med kraft de påstådda konsekvenserna av klimatförändringarna, särskilt de hysteriskt alarmistiska dystopierna om en «brinnande» värld som «går under» – ett scenario som helt enkelt inte kan inträffa.
Klimatförändringar sker i en latitudinell gradient mot polerna, medan ekvatorn förblir stabil.
