Kategori: Politik

Kategorier
Kina Kultur Politik

SVT verifierar… inte

Svensk regimtelevision brukar emellanåt «verifiera« påståenden som sticker i det vänsterideologiska ögat, och man tror vid statsteve att man är något slags sanningsministerium med en opartisk och objektiv utblick. Däremot är det inte så jävla noga med «verifieringen» när man bedriver agendajournalistik av olika slag.

Exempelvis om hatobjektet Kina, där man har för vana att bedriva den mest vidriga sensationsjournalistik som sällan har något med den objektiva sanningen att göra, utan mer liknar propaganda. För övrigt en metod man har gemensamt med andra vänstermedier, som den brittiska statstelevisionen Big Bad China.

Det är på den senare institutionen man tar rygg i ett reportage om underleverantörer till Shein (希音, Xiyin) i Panyu, Guangzhou, där arbetarna sägs leva under «slavliknande» förhållanden. Bland annat ska man arbeta 75 timmar per vecka, ha ledigt bara en dag per månad samt tjäna 3 700 kronor i månaden.

Men vi ser alltså inga lönespecar, banknoteringar eller andra papper som skulle kunna verifiera påståendena, utan har bara enskilda klipp att gå på, saxade för att framställa saken i så dyster ton som möjligt. Kina är annars en marknadsekonomi, där jobbmarknaden är fullt öppen att studera för den som så önskar. Man kan själv studera villkoren i jobbannonser, och det är inte så att man slirar på de villkor som anges.

För de allra enklaste manuella arbeten ligger lönen på 4–6 000 RMB per månad, där 1 renminbi motsvarar 1.5 svenska kronor. Alltså 6–9 000 kronor. En normallön för arbetare i dylika fabriker är vanligen 5–7 000 RMB, eller 7.5–10 500 kr. I detta ingår en grundlön om 3 500 RMB eller 5 250 kr, plus ett antal bonusar, övertidskompensation och rabatter av olika slag för mat och annat, samt ofta enklare logi.

Dessa summor kan alltså inte översättas rakt av till svenska förhållanden, eftersom det rör vitt skilda marknader med olika köpkraft och andra förutsättningar. Sömmerskor och andra arbetare i fabriker är ofta utsocknes migranter utan utbildning, och de kommer till jättestaden just i hopp om att finna arbeten som dessa, för att de trots allt ger en så mycket bättre livlina än tillvaron hemma på landet.

Däremot är det riktigt att arbetstiden är lång om man vill komma i åtnjutande av det högre lönespannet. Fenomenet kallas 996工作制 (jiujiuliu gongzuozhi), vilket betyder arbete från nio till nio varje dag, sex dagar i veckan. Det är inte den lagstadgade arbetstiden, som är 44 timmar, utan den implicita förväntning som finns på personal i alla yrkeskategorier att arbeta övertid. Det är helt enkelt den ordningen som ger Kina konkurrensfördelar. Ingen förväntas dock arbeta sju dagar i veckan, det är en medial lögn i mängden.

Svensk statsteve struntar emellertid fullkomligt i kinesiska arbetares villkor, utan målsättningen här är som eljest att smutsa ned Kina genom att peka finger och att försöka styra bort konsumtionen från kinesiska produkter. Det skulle säkert förbättra villkoren i fabrikerna? I annat fall skulle man förstås hellre «granska» svenska företag som H&M, vars sömmerskor i Bangladesh skulle betrakta tillvaron i Guangzhou som rena paradiset.

Jobbannons för Shein i Guangzhou.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Frig eller kred?

Moderatledaren har åter tagit till orda på ett sätt som är ägnat att förbrylla, nämligen det kryptiska uttalandet att Sverige inte är i krig, men att det inte heller råder fred. Krig och fred är nämligen binära företeelser, och antingen råder det ena eller det andra.

Stassmistern hänvisar till de hybridoperationer som pågår i Östersjön, med fartyg som låter ankare släpa sönder allsköns kablar på havsbottnen. Även cyberattacker och «desinformation» nämndes som kriterier för detta märkliga kvanttillstånd av frig eller kred.

Sverige kommer inte acceptera att det här fortsätter, hävdar Kristersson, och höjer därmed insatsen ytterligare. Det kallas för upptrappning, och har ett givet slutstadium i just krig. Då är en väsentlig fråga vem som egentligen inledde stridshandlingarna?

Ryssland, skulle regimledaren säga, eftersom det var Putin som genomförde den «fullskaliga» invasionen av Ukraïna, där man är petnoga med att ständigt och jämt kvalificera specialoperationen med det där supertöntiga adjektivet «fullskaliga», som aldrig förr eller senare har använts för andra konflikter. Israels «fullskaliga» folkmord i Gaza? USA:s «fullskaliga» invasion av Irak?

Kreml skulle nog hävda ett annat händelseförlopp, med ett aggressivt och expansivt Nato som yttersta källa för den rubbade säkerhetsdoktrinen. Men om vi ändå godtar Rysslands fysiska aggression som startpunkt i detta skede, är frågan ändå vad det har med Sverige att göra?

Är vi i allians med Kiev, eller har vi något annat avtal med Ukraïna om att bistå landet? Om inte, varför skickar vi då vapen till Zelenskyj samt bidrar med «economic coercion» gentemot Ryssland? Varför deltog vi i jänkarnas operation att spränga Nord stream 2, även om vi aldrig skulle erkänna det?

Det förefaller alltså som att Sverige självt har implicerat sig i detta krig – eller snarare inbördeskrig – mellan två grannstater, och därför nu får plikta för detta. Sverige har valt att skicka krigsmateriel till stridande part, i strid med den praxis som tidigare gav oss två hundra år av fred. Sverige har valt att bedriva ekonomisk utpressning gentemot Ryssland medelst «sanktioner», men tycks tro att Moskva inte skulle svara på en sådan aggression.

Sverige har också valt att underställa sig amerikanskt befäl och upplåta hela sitt territorium för amerikansk trupp, i någon underlig vanföreställning om att det skulle göra Sverige tryggare, därtill utan sedvanlig demokratisk prövning. På det måste Ryssland självfallet reagera, och därför har vi den förhandenvarande situationen med rackarspel i Östersjön. Sverige har valt detta tillstånd.

Detta har därför såväl Maggans socialistregim som den nuvarande Tidö-regimen dragit på landet, och därmed äventyrat svenska folkets väl och ve. Styrelsen av riket har man helt gett upp för att leka skuggkrig utomlands, med ekonomi i förfall och fortsatt migrationspolitiskt kaos.

Man öser pengar på krigsmateriel och upprustning, skrot som småningom kommer att rosta bort utan att ha gjort någon som helst nytta, eller i värsta fall drar in Sverige i krig alldeles på riktigt. Det hade förstås aldrig hänt om Sverige och Finland haft is i magen och vidmakthållit sin traditionella hållning. Då hade Ryssland inte haft anledning att gäcka trafiken på Östersjön eller på annat sätt svara.

Frågan är nu hur vi blir av med denna vedervärdiga regim, med veritabla ärthjärnor som Bohlin och mentalt kvaddade individer med mindervärdeskomplex som Jonsson och Kristersson, som försöker kompensera sina fysiska tillkortakommanden med allsköns dildos i form av robotar och annat militärt fyrverkeri?

Och vad som skulle kunna ersätta den, då Sverige dessvärre inte har något egentligt alternativ till de nuvarande krigshetsarna och uppskrämda dårarna. Kanske får hoppet i slutändan ställas till Trump samt förnuftiga aktörer på kontinenten.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Zuckerberg sucking up

Den vänsterkommunistiska pressen är gråtfärdig över att fyrtiotalisternas sociala favoritmedium Facebook slutar leka sanningsministerium, och att fältet därmed är öppet för allmogen att vräka ut sitt hat över *2SHBTQIAP++-personer samt propagera allsköns myter om vaccin och annat. Men i verkligheten är det en återgång till ett mer frihetligt stadium som utmärkte det tidiga internet, på gott och ont.

Fordom hade stats- och kommersmedier i huvudfåran rollen som grindvakt i debatten, och man kunde därmed styra narrativet i en tämligen trång fåra som vi numera benämner åsiktskorridoren. Tidiga uppstickare som Flashback angreps våldsamt av den tidens politiker, med följd att forat fick ta sitt pick och pack till då yttrandefria USA för att kunna fortsätta ge utrymme för fri debatt.

Men med internets popularisering följde småningom ett närmast anarkistiskt landskap av informations- och yttrandefrihet, och makten kunde inte längre lägga sordin på debatten eller kontrollera narrativet, varken i Sverige eller annorstädes. Det var inte heller bra för affärerna att nyheter nu fanns ett klick bort utan abonnemang eller kostnad för lösnummer.

Sedan dess har repressiva krafter steg för steg infört drakoniska lagar för att begränsa denna informations- och yttrandefrihet, bland annat genom att reglera internets motorvägar i form av dominerande sociala medier. Under hot om fantasiljarder eurodollar i böter har «techföretag» ålagts att moderera debatten i vänsterliberal favör, samtidigt som amerikanska myndigheter krävt åtkomst till molndata samt lagt sig i modereringen.

Klimax nåddes när självaste USA:s president bannlystes på dåvarande Twitter, vilket så att säga inte är ett sunt tecken på demokrati och liberala friheter. Det var ungefär då som Elon Musk började fundera över utvecklingen mot allt mer långtgående fascism, eller hur man nu ska benämna företeelsen, och sedermera beslöt att nyttja sitt kapital för att köpa Twitter och stöpa om det i X, med yttrandefrihet som främsta grund.

Där är vi nu, med resultat att vänsterliberala krafter «hotar» med att lämna plattformen när yttrandefrihet får råda. Plötsligt finns ånyo en motkraft till den vänsterfascistiska kolossen, uttryckt genom X som plattform för krafter som inte släpps fram av grindvakterna.

När Musk samtidigt allierar sig med Donald Trump och blir en politisk maktfaktor i den kommande administrationen, tar saken en helt annan vändning. Nu följer allsköns rövslickare efter, som Metas Mark Zuckerberg, i att efterkomma den nya tidens krav.

Suckerberg är nu ingen vän av yttrandefrihet, utan en opportunist och kappvändare, som ser vart vindarna blåser. Icke desto mindre är det bra att dessa maktens lakejer nu tar ett steg tillbaka från repression och censur, och därmed avslutar sitt privata sanningsministerium. I USA vill säga, ty övriga världen får vänta på informations- och yttrandefrihet, allra helst det EU som är så nedtyngt av repression.

En värld där Wolodarski och statsteve bestämmer dagordningen är inte värd att leva i, och det är därför skön musik att yttrandefrihet tycks få en renässans i det hårt plågade Väst. Man ska här komma ihåg att Västerlandets enda fördel är just sådana friheter, och att man i övrigt står sig tämligen slätt mot Kina, som i övrigt har så mycket mer att erbjuda. Utan informations- och yttrandefrihet i verklig mening går vi bort oss själva.

Kategorier
Kultur Politik USA

Feministisk brandbekämpning

Det gick ju inte så bra med den feministiska snöröjningen i Tokholm, när de lokala politikerna bestämde att det var dags att prioritera «inkludering» och «representation». Det blev helt enkelt kaos i trafiken när meritokratin och kompetensen lades åt sidan för att ge plats åt lesbiska kvinnor, etiopiska negrer och andra personer från icke skidåkande nationer att hantera den frusna nederbörden.

Idén hade man fått från socialliberalistiska Kalifornien, där ett liknande scenario nu utspelar sig, men i den andra skalan av temperaturspektrat. Det brinner för fulla muggar bland de mest fashionabla av bostadsområden, vilket i vanlig ordning har föranlett recidiv i statsmediernas sjukliga skogsbrandsporr.

Man vill ju därstädes gärna ge «klimatet» skulden för bränder av dylik art, trots att bränderna alltså kontinuerligt minskar i takt med att fuktigheten ökar med stegrande temperatur. Den verkliga skulden ligger förvisso hos mänskligheten, men inte i den mening som yppas, utan snarare i allt mer inkompetent politisk ledning samt ökad förekomst av pyromaner och andra labila personligheter.

Det är från fucking Californa som woke-kulturen har utgått, tidigast med equal opportunity och andra slags kvoteringslagar, som sedermera har gått på export till Europa och Sverige. På senare år har det mest populära programmet utgjorts av DEI eller diversity, equity and inclusion, det vill säga en ambition att fylla arbetslivet med en bred palett för representationens skull utan att ta hänsyn till kompetens och meritokrati.

Även den doktrinen har gått på export, inte minst till Sverige, där statens propagandaorgan SVT är en ivrig förespråkare för konceptet. Det är därför man i sändningarna emellanåt kan höra en «reporter» från icke skidåkande nation berätta på så bruten «svenska» att inslaget måste textas. Någon annan med mer passande meritokratisk bakgrund har alltså fått vika sig för denna persons «kulturella» kompetens, där det senare är vad statsmedierna prioriterar i sitt «HR»-arbete.

Översätt nu denna situation till infernot i Kalifornien, och man förstår intuitivt och omedelbart varför det har gått åt helvete. Kärnuppdraget att säkra vattentäkter, hantera bränder, inköpa utrustning och andra kommunala angelägenheter har helt gått åt fanders när prioriteringarna mer har legat på hudfärg, underliv och sexualitet.

Det är alltså ingen tillfällighet att brandchefen i Los Angeles heter Kristin Crowley och är lesbisk kvinna, ty det är de egenskaperna som har prioriterats, inte förmågan att hantera katastrofer. Inte för att det är något inherent fel med lesbiska kvinnor, och AfD:s Alice Weidel är ju en av dem, men problemet är att Crowley har tillsatts just för den egenskapen, på samma sätt som araben i statsteve har anställts just för sin etnicitet, snarare än för kompetens.

I gengäld är alltså AfD:s Alice Weidel inte tillsatt av sin organisation för denna egenskap, utan för sin kompetens; egenskapen är ett bihang, som inte har relevans för uppdraget. Den distinktionen är man i vänsterkretsar oförmögen att se.

Säga vad man vill om den kristna tokhögern och dess många stolliga idéer, men här finns ändå ett ypperligt läge för president Musk och hans adept Donald Trump att reversera ordningen och ta udden av vänsterns mest knäppa företeelser, med vederbörlig export.

Kategorier
Hälsa Politik USA

Make America healthy again

Över sjutton tusen läkare sägs ha skrivit på ett upprop för att uppmana senaten att stoppa utnämningen av Robert F. Kennedy d.y. till hälsominister i Trumps kommande regim, med motivering att han sprider desinformation om vaccin samt när konspirationshypoteser. His appointment is a direct threat to the safety of our patients and the public at large, skriver man.

Lobbygruppen i fråga går under namnet Committee to protect health care, och man undrar förstås vad dess motiv skulle kunna tänkas vara. Visst, RFK har uttryckt en hel del kontroversiella ståndpunkter, men det är något djupare som skaver här. Man bör således se vilka som kan tänkas vinna och förlora på RFK:s utnämning.

Vidare kan man konstatera att det nog inte kan bli sämre på den amerikanska hälsofronten än vad det redan är, nämligen för att över fyrtio års reformer att förbättra folkhälsan har resulterat i grotesk fetma bland över hälften av befolkningen. Ett resultat som kan spåras till det läkemedelsindustriella komplexet i maskopi med såväl myndigheter som matindustrin.

RFK:s förtjänst ligger just i att han vill gå till roten av det metabola problemet istället för att fortsätta smörja läkemedelsindustrin med bihang. Men om människor som resultat av detta blir friskare, blir läkare och annan vårdpersonal arbetslösa, och mindre volymer medicin skrivs ut. Följ pengarna, och vi ser sammanhanget.

Kennedy har inte makt att förändra medicinsk praxis i någon större utsträckning, och han har inte heller så stort fokus på vaccin som man tycks mena. Däremot kan han förändra statens – och indirekt världens – riktlinjer och rekommendationer kring diet och hälsa, från dagens kolhydrattunga och oljerika diabetesdiet till en mer hälsosam och traditionell omnivor kost med bas i naturlig animalisk föda.

Framförallt kan han styra bespisning i skolan, vad som får köpas för matkuponger och andra typiskt politiska bestyr, och därmed ha stor praktisk inverkan på ett klientel som inte självt har så stor möjlighet att förändra sin diet. Han kan också förändra det stöd som sedan länge går till vissa spannmålsproducenter, och därmed i grunden styra om livsmedelsproduktionen från soja och majs till nyttigare grödor.

Kennedy har uppenbarligen vissa brister, och han är förstås inte läkare. Men hans huvudsakliga idéer är sunda och ett fräscht avbräck mot den skadliga gröna vänsteragenda som länge har dominerat USA och världen i övrigt. Han skulle kunna göra USA friskt igen, och därmed också världen med sedvanlig fördröjning.