Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Nato «varnar» Kina…

Den åldrade papperstigern Nato vågar inte ge sig i lag med Ryssland i direkt strid, men tror sig nu kunna varna Kina för konsekvenser ifall Beijing inte upphör med att «möjliggöra» rysk krigföring genom normal handel. Men därmed åstadkommer man förstås bara än mer närmande de båda makterna emellan, en mekanism man borde ha förstått för länge sedan.

Man har redan fjärmat Kina genom den amerikanska innestängningspolitiken, exportkontroll, sanktioner och andra fientliga instrument, och därvid tvingat fram ett närmare förhållande mellan Beijing och Moskva. Man hade nog fått bättre respons och resultat med en annan taktik, och särskilt befinner man sig inte längre i en styrkeposition visavis Kina.

Every nation has the right to choose its own security arrangements.

Med undantag för Ryssland, så klart. Eller för den delen Kuba tidigare i historien.

Tiden då man kunde gorma på och befalla Beijing som en lopphund är alltså för evigt förbi, och att skicka en spottloska mot Zhongnanhai kommer inte att ha någon positiv effekt. Tanken att Kina skulle åtlyda «varningen» är absurd, och konsekvenserna skulle bli minst lika kännbara hos den som önskar infria «varningen» i handling.

The People’s Republic of China’s (PRC) stated ambitions and coercive policies continue to challenge our interests, security and values. The deepening strategic partnership between Russia and the PRC and their mutually reinforcing attempts to undercut and reshape the rules-based international order, are a cause for profound concern.

Enligt den «regelbaserade världsordningen» och FN-stadgan äger var och en nation att handla med varandra utan hinder, och speciellt är inte Nato polis, åklagare och domare i saken. Den som är «coercive» här är Nato, som vill tvinga andra länder att dansa efter dess pipa under hot.

Nato, Washington och Bryssel ska vara extremt tacksamma för att Kina står neutralt i kriget, och att man därmed inte skickar krigsmateriel till Ryssland. I så fall hade det regnat missiler i en helt annan skala över Ukraïna, givet Kinas helt överlägsna produktionskapacitet, som Nato-länderna inte kan matcha – man kan inte ens tillgodose behovet av lutfvärnsprojektiler givet att man har avindustrialiserat under fyrtio års tid.

Kravet att Kina skulle sluta handla med Ryssland är löjeväckande, då Kina inte är en del av konflikten och inte har något ansvar för den. I princip alla produkter har dubbla civila och militära användningsområden, och de kan inte enkelt åtskiljas.

The PRC has become a decisive enabler of Russia’s war against Ukraine through its so-called “no limits” partnership and its large-scale support for Russia’s defence industrial base. This increases the threat Russia poses to its neighbours and to Euro-Atlantic security. We call on the PRC, as a permanent member of the United Nations Security Council with a particular responsibility to uphold the purposes and principles of the UN Charter, to cease all material and political support to Russia’s war effort. This includes the transfer of dual-use materials, such as weapons components, equipment, and raw materials that serve as inputs for Russia’s defence sector. The PRC cannot enable the largest war in Europe in recent history without this negatively impacting its interests and reputation.

Vidare är marknaden global, vilket innebär att antingen har alla åtkomst eller ingen. Man kan notera att det är kinesiska drönare som nyttjas av Ukraïna, men vid ett fullständigt embargo försvinner alltså även den komponenten. Det rör sig om samma civila drönare som exporteras till Ryssland, och som sedermera byggs om och apteras.

Om Nato vill få slut på kriget är lösningen enkel: förhandla. Man kan näppeligen skylla Kina eller andra för en europeisk konflikt som helt och hållet är Natos och Västs egen förskyllan genom dess aggressiva expansion österut. Alternativt ger man sig in i kriget på riktigt istället för att sitta gömd bakom ett bord för att skriva politiska pamfletter utan värde.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Förlegat men farligt Nato

En sjuttiofemårig allians under informell ledning av en åttioettårig senildement US-president illustrerar ganska väl Natos tillstånd som en förlegad organisation. Den borde ha pensionerats efter kalla kriget, men istället tog man tillfället i akt att expandera med nya medlemmar från det forna sovjetblocket.

En titt på kartan ger en ganska kuslig bild av denna expansion, som skedde trots muntliga löften till Gorbatjëv om motsatsen. Den svaga ryska federationen kunde emellertid inte göra så mycket annat än att titta på när land efter land anslöts till Nato, och i stort utgjorde det inte heller något problem för Moskvas säkerhet. Man hade större problem med att få ordning på ekonomi och en begynnande demokrati under neokonservativ chockterapi.

Av kartan framgår emellertid också att Belarus och Ukraïna utgör mer geopolitiskt strategiska territorier, och det blir än mer uppenbart när man tar hänsyn till terrängen i området, som erbjuder flacka partier för truppförlyttning vidare mot Moskva. Vitryssland och Lillryssland är därtill ryska kulturella och historiska kärnområden, till skillnad från forna satelliter och buffertstater som baltländerna.

Därför kommer Kreml aldrig att släppa taget om Ukraïna, och även om Väst bångstyrigt inte vill ge upp sin massiva investering i att frikoppla Ukraïna, kommer det helt enkelt aldrig att ske att Ukraïna blir medlem i Nato. En eventuell ukraïnsk rumpstat, om en sådan blir fallet efter kriget, kan möjligen upptas i Europeiska unionen, om man någonsin kan komma tillrätta med den egna korruptionen och ekonomin.

Kartan punkterar även effektivt tesen om det ryska «hotet», och Sleepy Joe har förstås alldeles rätt när han hävdar att Nato i dag är starkare än det någonsin har varit. Ryssland varken kan eller vill angripa något land i Nato eller för den delen något annat land utanför dess berättigade intressesfär.

Allra minst har Ryssland intresse av att invadera Sverige, eftersom man dels inte kan hålla territoriet, och dels först måste ta Baltikum och Finland. Att Sverige sjuttiofem år efter alliansens bildande upptas som medlem är därför århundradets västgötaklimax, helt enkelt ett uruselt skämt som får oss att framstå som imbecilla och efterblivna amerikanska marionetter.

Sveriges säkerhet är inte och var inte hotad av Ryssland, men kan mycket väl bli om det fullskaliga kriget bryter ut, då vi nu har gjort oss själva till måltavlor genom att erbjuda USA en korridor till Ryssland. Det enda som har åstadkommits härvidlag är att stärka politiska egon, och den korte Kristerssons mindervärdeskomplex får nu fullt spel när han får leka med de stora grabbarna.

Allianser är farliga företeelser, vilket vi har sett i en rad historiska episoder, inte minst första världskriget som med automatik involverade allierade som fallande dominobrickor. Allianser är också en typiskt europeisk företeelse, medan länder som Kina helt enkelt inte ingår sådana.

Natos ambition att vidga sitt verksamhetsområde till «Indopacifien» är därför illavarslande, för att det bidrar till att militarisera och destabilisera en region som länge har haft fred under Pax sinica. Att engagera de amerikanska kolonierna Sydkorea och Japan i sådan allians är således vanvett, och särskilt att åter släppa loss den japanska terriern efter sjuttio år under pacifistisk konstitution.

Japan har aldrig hotats av grannländer, med undantag för två misslyckade mongoliska invasionsförsök, men däremot självt ställt till med omfattande kaos genom återkommande invasioner av Korea och sedermera även Kina och större delen av Öst- och Sydöstasien. Till skillnad från Tyskland har Japan aldrig riktigt sonat sina krigsbrott, och ser sig alltjämt som förmer än andra.

Kina är möjligen en buffel i regionen, men knappast ett hot mot någon i vedertagen mening. Kina är snarare garanten för fred och stabilisatorn för ekonomisk tillväxt, men med västlig intervention i form av allsköns pakter som Quad, Aukus och nu en antydan om ett Nato vidgat till Östasien blir effekten bara ökade spänningar och risk för storkrig.

Man ska här komma i håg att Washington inte har regionens stabilitet och välgång för ögonen, utan främst vill kontrollera och dominera Kina, en ambition i vilken man har sällskap av Tokyo. USA tar gärna ett krig om Taiwan, medan ett sådant skulle vara förödande för Östasiens vidkommande.

Men just därför kommer övriga länder i regionen att nobba samarbeten av sådant slag, och man kommer överhuvudtaget inte att ta ställning. Som forna västerländska kolonier förstår man att Väst har dolda motiv för sitt agerande. Som av en händelse är det också därför man inte tar ställning i konflikten i Ukraïna, för att den för världen i övrigt framstår som typiskt geopolitisk till sin natur, det vill säga att Väst nyttjar Ukraïna instrumentalt för andra syften än att värna lillryssarna.

Väst släppte aldrig sin kolonialistiska ådra, utan tog bara en kort paus. Man vill ha fortsatt total världsdominans med ett Nato i «Indopacifien».
Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland

Orbán och Modi visar vägen

Regimtelevisionen SVT:s propaganda kring konflikten i Ukraïna har en uppenbar bias, inte bara i så måtto att man tar ställning för Zelenskyjs sida och därmed gör sig till en aktiv part i informationskriget, utan även i hur man i skevt urval rapporterar kring händelser relaterade till kriget.

Exempelvis agerar man megafon för Zelenskyj när Indiens premiärminister Narendra Modi besöker Moskva för att diskutera möjliga vägar till fred, och av statsteves rapportering framgår således bara att Zelenskyj är «besviken» över att ledaren för världens största demokrati träffar Putin. Vad herrarna har samtalat om berättar man inte, eftersom det stör det förhärskande narrativet.

Samtidigt fortsatte Orbán Viktor sin turné i samma syfte, det vill säga att söka finna en väg till dialog mellan parterna samt supermakterna USA och Kina. Men Orbáns fredsinviter uppskattas inte av Bryssel, vars «utrikeschef» hävdar att Orbán inte har «mandat» att agera för EU:s räkning. Ungern har för närvarande ordförandeskapet i unionen.

Men «utrikeschefen» Borrell har inte heller något «mandat» att diktera för enskilda EU-länder vilka de kan träffa eller vad de kan diskutera med andra parter. Borrell är en icke folkvald byråkrat utan någon som helst befogenhet att tala för Europas räkning, och han är tillsammans med «presidenterna» von der Leyen och Michel mest en belastning för kontinenten.

Kina, Indien och Ungern agerar för fred, till skillnad från Väst.

Orbáns initiativ måste tvärtom ses som välkommet då EU har grävt ned sig djupt i skyttegravarna och inte är villigt att söka fred, utan mest ställer töntiga ultimata som inte har någon som helst möjlighet att förverkligas. Man vill inte förstå att Ryssland kontrollerar situationen och har övertaget, särskilt i det längre loppet, och vill uppenbarligen inte heller förhandla.

Orbán förstår å andra sidan detta, och är en av mycket få realister i den europeiska skaran av statsmän. Hans blixtvisit till Beijing och Modis motsvarande besök i Moskva ska ses i ljuset av den fullständigt misslyckade «fredskonferensen», till vilken motparten Ryssland inte ens var inbjuden och vars slutdokument inte skrevs under av andra än de krigförande västländerna med allierade.

Dokumentet i fråga var för övrigt en nedskalad kopia på det fördrag Kina lade fram långt tidigare, men som då avvisades av Väst och Zelenskyj. Kina framställs i Västs propaganda som Rysslands anförvant, men man står alltså fullständigt neutral i konflikten. Man hävdar folkrätten och betonar Ukraïnas suveränitet, samtidigt som man i balans beaktar säkerhetspolitiska aspekter av Natos utvidgning.

Det är och har varit den springande punkten i konflikten ända sedan 2008, och det är alltså om det man måste förhandla, ju förr desto bättre. Hur man skulle få slut på kriget på annat sätt står nämligen skrivet i stjärnorna, och det måste Bryssel inse.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Knähunden Kristersson

Kristerssons kabinett tycks ha publicerat ännu en «nationell säkerhetstrategi», en typ av politiska pamfletter som numera inte bara duggar tätt utan mer har antagit formen av spöregn, kanske för att flytta fokus från regimens fundamentala misslyckanden att komma tillrätta med inrikespolitiska problem som gängkriminalitet, recession, inflation och annat.

Men det som framkommer av luntan är gammal skåpmat, och med samma karaktär av tunnelseende som i tidigare rapporter. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än att värna Sveriges frihet, fred och säkerhet, hävdar man, samtidigt som man gör sig till en allt mer aktiv part i det krig som pågår på kontinenten samt utmanar Ryssland och därmed gör Sverige till måltavla för hybridkrig och framtida konflikt med kärnvapen.

Regimens mål tycks alltså inte alls vara Sveriges frihet, fred och säkerhet, utan tvärtom att äventyra denna genom att involvera sig i geopolitiska förvecklingar och göra sig till USA:s nyttiga idiot. Åtminstone på presskonferensen betonades återigen Ukraïnas rätt att själv välja väg i fråga om säkerhetspolitisk inriktning, det vill säga att bli medlem i Nato, och att Ryssland inte äger rätt till intressesfärer i regionen.

Men därmed bekräftar man bara att man struntar i den förhandenvarande säkerhetsordningen och bejakar Natos expansion på Moskvas säkerhetspolitiska bekostnad. Man ignorerar fullständigt Moskvas röda linjer och gör sig till aktiv part i ett farligt geopolitiskt spel som ytterst handlar om att bredda Västs räckvidd istället för att respektera status quo. På så sätt värnar man näppeligen svensk fred och frihet.

Följsamheten till Washington noteras, i det att man babblar vidare om den «regelbaserade världsordningen» samt slänger sig med begrepp som «Indopacifien». USA:s fiender är per automatik också våra, varvid man räknar upp de gängse vedersakarna Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea. Hur det slutna Pyeongyang eller shiaregimen i Tehran ens avlägset skulle kunna utgöra hot mot Sverige framgår emellertid inte av rapporten, utan hör till kategorin fria fantasier.

Sverige håller koll på det «kinesiska hotet».

Angående Kina är det uppenbart att den egna snurriga ideologiproduktionen via diverse «centra» under aktivister som Jerdén har fått regeringen att gå alldeles vilse i pannkakan. Det är också viktigt att stärka vår kunskap om Kina, hävdar man visserligen, men så har man sagt i många år utan att man för den skull röra sig bort från klichéernas och propagandans värld. Den djupare förståelsen saknas.

Kinas totalitära utveckling, geopolitiska ambitioner och strävan efter att omforma den regelbaserade världsordningen innebär ett hot mot Sveriges nationella säkerhet, hävdar man således i «strategin», men vad det skulle vara för «totalitär utveckling» är inte gott att veta. Kinas riktning är i själva verket den diametralt motsatta, med allt större mått av öppenhet mot omvärlden – även om omvärlden inte riktigt tycks välkomna den öppenheten.

Kina har inte heller någon ambition att «omforma den regelbaserade världsordningen», men däremot att avveckla den unipolära ordning i vilken USA godtyckligt sätter reglerna samt vid behov struntar i dem. Den ordningen är i praktiken redan historia, men i Rosenbad lever man i en svunnen tid och i uppenbart förlegade föreställningar om världen.

Det lär bli uppenbart för var och en i sinom tid, och i det kortare perspektivet kan det komma att gestaltas i form av markanta svängningar i amerikansk inrikespolitik samt en kinesisk fred i Ukraïna, händelser som inte lär mottas med applåder i vare sig Rosenbad eller Bryssel. Kristersson får nöja sig med att vara USA:s knähund och drömma vidare i sina besynnerliga Nato-fantasier.

Sverige som amerikansk marionett.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Nästa app till rakning

Först var det Huawei och ZTE som ansågs utgöra en «nationell säkerhetsrisk» i USA, varvid man bannlyste företagen samt uppmanade allierade att göra likadant, inklusive Sverige. Därefter tog man sig an Tiktok på samma grund, av någon paranoid rädsla att företaget skulle dela med sig av de dansande barnens persondata till Kinas regering.

Det senare sades ske i enlighet med en lag som påbjuder kinesiska företag och personer att vid behov bistå Kinas säkerhetstjänst, en skröna som valsar runt och har fått alldeles eget liv i brist på förståelse om vad lagen faktiskt säger. Och så är det med det mesta om vad som hävdas om Kina, att desinformation förmedlas som fakta även av förment seriösa medier.

Paranojan antog sedermera sådana dimensioner att man i sagda press diskuterade huruvida Volvo-bilar skulle kunna avlyssnas av den «kinesiska regimen», och motsvarande fenomen i USA gjorde gällande att lyftkranar i hamnar skulle kunna spionera sålunda för Kinas räkning.

Kinas spioner är helt enkelt överallt, i appen, i bilen, i tunnelbanan, i vindkraftsverket och så vidare, och varje kines är förstås även en potentiell «particell» redo att iscensätta industrispionage eller övervakning av dissidenter, nämligen för att kineser ju är hjärntvättade och trogna regimen.

Således har man även motarbetat konfuciusinstitut vid universiteten samt i princip pekat ut kinesiska doktorander som potentiella spioner. I USA har man gått än längre och återigen infört mccarthyistiska och sinofobiska program för att närmare granska kinesiska forskare och studenter, med resultat att denna hjärnkraft har valt att vända hem istället för att USA låter talangen nyttjas för eget vidkommande.

Nu tycks turen vara kommen till Temu, shoppingappen som skeppar billiga varor direkt från Kina utan fördyrande mellanhänder, och därmed förstås utgör en utmaning för det lokala näringslivet. Men att man kan erbjuda billiga produkter sägs vara för det dolda syftet att «komma in i din telefon» enligt paranoida amerikanska åklagare.

Om man ska förstå saken rätt vill Temu alltså inte tjäna så mycket pengar som möjligt på den amerikanska marknaden, utan vill på kort tid rasera hela marknadsandelen för att spionera på användarna? Är det verkligen en rimlig misstanke, eller är det ett i raden av svepskäl som nyttjas för att begränsa kinesiska företag och så tvivel hos allmänheten?

Det är förstås det senare, eftersom Temu inte gör något som andra appar inte gör, under noga reglering av koden bland appbutiker. Även här hänvisar man förstås till Kinas underrättelselag, som dock inte har någon bäring alls på kinesiska företag i utlandet, och inte heller enskilda personer.

En annan vanlig men lika felaktig uppfattning som torgförs som en vandringssägen är att amerikanska företag minsann är förbjudna att verka i Kina, vilket då skulle motivera västländer att införa motsvarande begränsningar. Men i verkligheten är valfritt amerikanskt eller västerländskt företag välkommet att operera i Kina, naturligtvis under förutsättning att man verkar under kinesiska lagar och regler – tämligen självklara villkor.

Kinesiska företag har anpassningsförmåga att verka på olika marknader under olika regler, vilket är varför man har förgrenat verksamheten i skilda bolag. Temu finns inte i Kina, men väl systerbolaget Pinduoduo (拼多多) med samma funktionalitet. Tiktok finns inte heller i Kina, men väl systerbolaget Douyin (抖音), återigen med samma funktionalitet.

Amerikanerna och än mindre européerna tycks inte vara förmögna att arbeta så, utan kräver att få verka i Kina under sina egna lagar och regler. Västerländska företag förefaller alltså inte vara så pigga på att tjäna pengar på den enorma kinesiska marknaden, utan vill hellre sprida sina värderingar och politiska åsikter.

Exempelvis Google verkade på den kinesiska marknaden, men drog sig småningom ur, dels för att man hade en sämre modell än Baidu (百度) och andra inhemska konkurrenter, men framförallt för att man inte ville anpassa sig till det kinesiska regelverket. Ändå har man tidigare anpassat sig efter fransk, tysk och annan märklig censur i Europa kring förintelsen, hakkors och sådana företeelser.

Kanske är det så att man misstänker kinesiska företag för att hysa samma slags frenesi att sprida den egna kulturen och politiska åskådningen i samma slags monoteistiska korsfararmentalitet som hos de västerländska företagen? I så fall är det just där man går fel, eftersom en sådan ambition inte finns bland kinesiska företag, och inte heller i Kinas regering.

Den rationella verkligheten har här att privata kinesiska företag tar för sig på världens marknader för att tjäna pengar, och de har inte mer koppling till Kinas regering än vad Apple har till USA:s motsvarighet (Tim Cook samtalar ibland med presidenten). I själva verket konkurrerar de inte bara med västerländska företag, utan även med sig själva, vilket inte direkt stödjer paranoikernas hypotes om dolda motiv och central dirigering under Partiet. Exempelvis Temu har tidigare stämts av konkurrenten Shein (希音, Xiyin).

För Kina som land gäller vidare att man har som allra mest att vinna på att låta företagen verka utan inblandning av något slag, eftersom intäkter från exportmarknader är det som driver Kinas vidare utveckling mot välfärd. Man skulle inte lägga krokben för sig själv genom att blanda samman underrättelseinhämtning med näringsliv.

Det västerländska paranoida beteendet bottnar alltså ytterst i att Väst är på väg att bli rejält frånåkt av kineserna, på område efter område, i allt från elbilar, batterier och vindsnurror till algoritmer och applösningar, och man söker kontra detta med metoder som inte har mycket med marknadsekonomi och västliga värderingar att göra, i allt från tariffer och sanktioner till marknadsförbud och exportkontroll. Det är så patetiskt.