Dainzin Gyaco, den 14:e tibetlaman, hamnade nyligen ånyo i blåsväder, då han offentligt gav utryck för pedofila böjelser genom att begära att en liten pojke skulle «suga hans tunga». Eftersom händelsen inträffade i indiska Dharamsala föreligger förmodligen inget straffansvar, då den indiska kulturen är ökänd för dess såväl pedofila som misogyna karaktär.
Samtidigt är det inte en isolerad händelse kring den åttiosjuårige och i prostatacancer döende laman, utan är en karakteristisk företeelse i tibetansk buddism. Munkar och andra i traditionen har att avlägga ett kyskhetslöfte, och hamnar därmed i samma prekära situation som katolska präster i den europeiska kristna traditionen, nämligen att man inte har något naturligt utlopp för sin sexualitet utöver den likaledes förbjudna självbefläckelsen.
Fenomenet är inte begränsat till tibetansk buddism, utan förekommer sporadiskt även i den renodlade mahayanatraditionen i Kina, Japan och Sydkorea. Men den tantriska vajrayana som är karakteristisk för lamaismen i kombination med feodal livegenskap av det slag som praktiserades i det «fria Tibet» 1912–1950 efter dynastin Qings fall accentuerade företeelsen.
Dainzin Gyaco pekades ut som lama redan i tvåårsåldern, och har således aldrig knutit band med det täcka könet, och har förmodligen aldrig haft något könsligt umgänge med en kvinna. Återstår således pojkar i hans hägn, lätta byten som enkelt kan övertalas att tjäna ett högre syfte.
Celibat är normen för den som viger sitt liv åt buddism i klosterväsendet, men samtidigt förespråkar samma lära en form av tantrisk sexualitet med «sexuell yoga» för att uppnå buddaskap. Praktiken är emellertid förbehållen de högre kasten i samfundet (naturligtvis). Tantrasex avser dock den naturliga formen mellan man och kvinna, och inte mellan man och pojke, och det finns ingen buddistisk text som ursäktar sådant missbruk.
Å andra sidan är föreskriften att avstå från okyskhet inte den enda tibetlaman har brutit mot. Han har som bekant även tagit emot stora summor pengar (bland annat ett nobelpris), och syns i regel bära dyra Rolex-klockor, och därtill medverkar han regelmässigt i underhållningssammanhang omfattande utsvävningar kring mat och dryck. Just ett föredöme för den underklass som kastar sig ned på marken mil efter mil under vallfärdelse till Lhasa.
Lyckligtvis ska laman snart dö, varvid en ny tid ska ta vid. En tid då Tibet kan slippa geopolitiska förvecklingar och de påfrestningar som följer, och en tid då en ny lama kan verka i Tibet för tibetanerna. Den laman kommer emellertid inte att utses i indiska Dharamsala, utan i kinesiska Tibet.
Indien ska nu ha passerat Kina i befolkningsstorlek, och man lär komma att inneha tätplatsen i flera hundra år om man får tro projektionerna. En topp nås runt 2060 med 1.7 miljarder invånare, varefter storleken minskar på samma sätt som i Kina.
Kina har alltså just toppat ut kring 1.4 miljarder invånare, en storlek som kan komma att halveras till drygt 700 miljoner fram till sekelskiftet. Många spekulerar i hur den demografiska omständigheten påverkar den ekonomiska utvecklingen i de båda länderna, men sambandet mellan demografi och ekonomi är inte riktigt så enkelt.
Befolkningsutveckling i Kina, Indien och Nigeria 1950–2022, plus projektioner fram till 2100 i FN:s medelscenario.
Folkrepubliken Kina och det självständiga Indien etablerades ungefär vid samma tid – 1949 respektive 1947 – med ungefär samma demografiska förutsättningar. Båda var utfattiga nationer i tredje världen, men Kina har numera lämnat det skiktet och avancerat till global medelklass.
Fram till 1978 presterade de båda länderna ungefär lika i ekonomiskt hänseende, trots att Kina var isolerat och hårt sanktionerat, men därefter har Kina ryckt ifrån ordentligt, och ligger stabilt på dubbla den indiska nivån i fråga om bruttonationalinkomst per capita. Utvecklingen sammanfaller med Deng Xiaopings ekonomiska reformer, och har mindre med demografi att göra – den var vid tidpunkten nämligen snarlik i respektive land.
Diktaturen Kina utvecklas stadigt bättre än den korrupta demokratin Indien.
Redan här kan man således punktera tesen att demokratier har bättre förutsättningar till ekonomisk tillväxt. Indien har även en högre nivå av korruption än Kina, trots det demokratiska statsskicket. I ett tidigt utvecklingsskede tycks demokratin istället vara ett hinder, vilket förstås är varför världens demokratier har utvecklats i senare skeden, efter en längre auktoritär period.
En viktigare skillnad är emellertid den filosofiska grunden för statsskicket. Kinesisk konfucianism ligger bakom inte bara utvecklingen i Kina, utan även motsvarande utveckling bland tigerekonomierna i Östasien. Länder som Japan, Sydkorea och Singapore har samtliga en konfucianistisk grund, medan Indien istället vilar på religiös hindunationalism.
Konfucianismen är en meritokratisk lära som betonar vikten av utbildning, därtill under jämlika former, medan Indien istället har ett sadistiskt kastsystem samt inte premierar utbildning, särskilt inte bland kvinnor. Den misogyna komponenten är avsevärd i Indien.
Indien har därför inte bara släpat efter i ekonomisk utveckling, utan även i graden av läskunnighet. Medan Kina har närmast universell nivå av läskunnighet, är en fjärdedel av indier över femton år analfabeter, med övervägande andel bland kvinnor.
Indien är vidare ett höggradigt religiöst land med bittra fejder mellan troende av olika slag, en omständighet som redan har resulterat i avknoppning i Pakistan och Bangladesh. Kina är mer synkretiskt med betoning på buddism och inhemsk folkreligion, under konfucianistisk överideologi sedan åtminstone 1200-talet (så kallad nykonfucianism). Man låter aldrig religionen ta överhanden, vilket är en faktor i de sociala reformerna i Xinjiang.
Det har återigen inte med demokrati eller «kommunism» att göra, utan samma slags samhällsstruktur gäller i övriga Östasien, bland demokratierna i Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan. Det är en historisk omständighet.
En annan tydlig skillnad är hur Kina satsar så oerhört mycket mer på infrastruktur, vilket är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Inte bara i det egna landet, utan även internationellt genom Nya sidenvägen, en investering som kan ses som en framtida pensionsfond i syfte att undanröja de demografiska effekterna av en åldrande befolkning. Det bildningscentrerade Kina satsar också betydligt mer på forskning och utveckling, och Indien lirar helt enkelt inte i samma division.
Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Kina.
En åldrande befolkning har givetvis ekonomisk påverkan, nämligen eftersom bördan för yngre att sörja för de äldre ökar markant. Men det beror även på hur systemen är utformade, och man har i Kina inte riktigt samma modell som i Väst, vars system bygger på att låna från framtida planerad tillväxt. I Kina faller ansvaret mer på familjen att sörja för de sina än på det allmänna, vilket lindrar bördan något.
Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Indien.
För att Indien ska kunna närma sig Kina måste man således åtgärda bristerna i det indiska systemet. Först och främst måste man förbjuda kastsystemet rakt av och tvinga fram jämlikhet i lag, ty det finns inget mer skadligt för Indien än detta medeltida barbari.
Därefter måste man lägga betydligt mer pengar på utbildning, med betoning på universell skolplikt. Läskunnigheten måste bli universell som i Kina. Vidare måste anslagen mångfaldigas till den högre utbildningen och forskningen, om man ska ha någon som helst chans att hänga med i framtiden, ty Kina kommer bara att accelerera i det avseendet.
Man måste även lära av Kina avseende infrastruktur som en nyckel till ekonomisk tillväxt. Indien är ett skämt med avseende på energiförsörjning, vägnät och tågtrafik, och man kommer aldrig att ta sig över tröskeln om man inte investerar ordentligt, än mindre komma ikapp Kina.
Slutligen finns givetvis en geopolitisk komponent i detta, och man gör bättre i att samarbeta med Kina och se landet som en mentor, snarare än att söka konfrontation medelst lösa pakter med Väst. Indien håller visserligen dörrarna öppna åt båda håll, men man bör veta var man hör hemma, att man är ett asiatiskt land och inte en västdemokrati.
Att vara fiende till USA är visserligen farligt, men att vara dess vän är ödesdigert, som någon uttryckte saken. Man har inget att vinna i längden på att bli en bricka i den amerikanska geopolitiken gentemot Kina, utan måste inse att man har bättre möjligheter till utveckling i harmoni med sin granne, skärmytslingarna i Himalaya till trots.
Der Spiegels karikatyr har kritiserats för att utgöra «rasism», men den är förstås helt träffsäker. Fler människor är ingen garanti för ekonomisk tillväxt och framgång.
Det är ofelbart att julen varje år kontamineras av kristna som vill fortsätta den tusenåriga erövringspolitiken av att lägga beslag på andras kultur och traditioner. Det värsta drägget menar att den enda orsaken till julfirandet har att göra med födelsen av deras profet, trots att denne – om han ens existerade – mer sannolikt föddes på vårkanten fyra år före den tideräkning man sedermera instiftade efter denne.
Andra är mer resonliga och erkänner implicit kristianiseringen och julens verkliga rötter i forn sed samt kontinental romersk och keltisk kultur, men anser ändå att man inte kan bortse från de kristna inslagen, vare sig när det gäller jul eller andra traditioner och institutioner.
I själva verket anses kristendomen i denna retorik utgöra den demokratiska världens «operativsystem», nämligen för att «offentlig sjukvård, allmän skola, högre utbildning och olika fri- och rättigheter» har «vuxit fram i en kristen kontext». Till det kan man förstås lägga vetenskap om man så vill, eller varför inte global uppvärmning och bögporr – man är nog inte fri att plocka bitarna som man vill.
Mer speciellt är kristendomens kärna knappast tolerans, utan tvärtom den grövsta intolerans mot oliktänkande. Monoteistiska religioner har anspråk på monopol vad gäller sanningen och tolkningen av verkligheten, varför man metodiskt har mejat ned all konkurrens av det slaget från träddyrkan och tomtar i norr till polyteistiska traditioner i Rom och annorstädes.
Kyrkan har alltid följt kronan under koloniseringen, och korset och svärdet har samverkat i att tukta otrogna världen över. Bål för häxor och radikala vetenskapsmän är kristendomens sanna natur, så ock att profitera på troendes rädsla för det fiktiva helvete man utmålar. Avlat och andra former av forna nigeriabrev och bedrägeri bär syn för sägen.
Förvisso har mycket gott gjorts under den kristna eran, på samma sätt som Hitler faktiskt byggde motorvägar, stärkte industrin och fick fart på en trasig ekonomi. Det goda som har kommit ur den kristna världen beror alltså inte nödvändigtvis på kristendomen per se, utan har utan undantag andra faktorer.
Man kan till exempel begrunda varför det tog tusen år av religiöst mörker för Europa att åter börja lysa, och varför inte ett enda resultat av värde i matematik eller naturvetenskap fastställdes i den kristna sfären från Roms fall till renässansen. Samma fråga gäller konsten och i stort sett varje annat mänskligt fält. Det är ett märkligt «operativsystem» om det ska ta tusen år för det att överhuvudtaget boota upp.
I själva verket föds Västvärlden när det kristna greppet börjar släppa, när konkurrerande maktcentra i nationalstater växer fram och när kunskap från omvärlen diffunderar in, till exempel matematik från Indien och arabvärlden eller teknik från Kina, när handelsvägarna till Fjärran östern skärs av då Konstantinopel faller 1453.
Hela tiden från renässansen och framåt är en kontinuerlig uppgörelse med kyrkan mer än ett resultat av dess filosofiska grund, i vetenskaplig revolution som ställer den religiösa världsbilden på huvudet och småningom förpassar religionens gud ut ur detta universum samt reducerar människan till en art i mängden under evolutionens verkan.
Riktigare är därför att betrakta kristendomen som en cancer, som under tusen år gjorde Europa väldigt sjukt. När vi väl började tillfriskna var det genom externa impulser och genom att återupptäcka vårt dolda arv från Grekland och Rom, och därmed kunde både konst och vetenskap återuppstå.
Om socialdemokrati är ett kristet arv, så är även nazism och fascism det, likväl som kommunism. Pogromer, förföljese, ghetton och sedermera total förintelse är ett direkt kristet arv. Man kan inte plocka russinen ur kakan. Och om barmhärtighet, medmänsklighet och ansvarstagande är kristna drag, måste man ställa sig frågan varför Europa ständigt var inbegripet i religionskrig, korståg och andra stridigheter.
Det är förvisso riktigt att vissa fri- och rättigheter har «vuxit fram» i en kristen kontext, nämligen för att frigöra sig från det kristna sanningsanspråket. Utanför den monoteistiska världen fanns inget sådant behov, eftersom tanken inte begränsades av andra, eftersom ingen religion hade monopol. Frigörelse från förtryck innebär inte att man kan hylla förtrycket självt som upphov till frigörelsen, eller de fri- och rättigheter som följer därav.
Moderna företeelser som allmän skola, offentlig sjukvård med mera har i verkligheten ingenting med kristendom att göra, utan är naturliga resultat av industrialismen och dess upphov till rättighetsrörelser under urbanisering och kommersiellt utnyttjande. Mer eller mindre samma resultat hade blivit fallet om industrialismen hade tagit sin början på annat håll eller under en annan tid, och man kan alltså inte knyta allt gott som präglar det moderna samhället till sin favoritfilosofi från järnåldern – det är intellektuellt haveri.
Japan tog aldrig till sig kristendom, utan avfärdade den kategoriskt, men tycks ändå använda samma slags «operativsystem» i egenskap av fullvärdig demokrati. Även konfucianistiska, daoistiska och buddistiska Sydkorea och Taiwan nyttjar samma «operativsystem» utan att ha ett kristet arv.
Operativsystemet i fråga har därför en annan grund, som vi enkelt kan härleda ur minsta gemensamma nämnarna, nämligen marknadsekonomi, vetenskap och demokratisk parlamentarism, företeelser som inte har med kristendom att göra. Omvänt är kristendomen som starkast i den fattiga del av världen som inte präglas av dessa tre företeelser, enkannerligen i det forna koloniserade och förslavade Afrika. Det är också en ödets grymma ironi.
Du har väl händerna på täcket, lille vän? Gud skapade världen, och han vill inte att du ägnar dig åt självbefläckelse. Visserligen är Stora smällen outgrundlig, så ock guds vägar, men vi vet ändå i detalj vad han vill, nämligen att kvinnor ska täcka sitt hår, att du inte ska låta dig inledas i frestelse, att du inte ska ha begär till din nästas hustru, samt att du inte ska bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
Inte heller ska du dräpa eller stjäla, och du ska respektera din far och mor, samt be fem gånger om dagen. Om söndagen ska du vila. Gud är en bestämd herre, och om du missbrukar hans namn kommer han inte att lämna dig ostraffad. Svin ska du inte äta, icke heller örn och andra orena fåglar, och absolut inte klövdjur som inte idisslar.
Okej, religiösa regler från bronsåldern är kanske inte de mest koherenta man kan föreställa sig, men å andra sidan formulerades redan då i olika traditioner den så kallade gyllene regeln i olika varianter, här den konfucianska: Gör inte mot andra så som du själv inte vill bli behandlad.
Det är en abstraktion som syftar till att undvika handlingar som ger lidande för andra. Att stjäla någons pengar eller egendom ger i de allra flesta fall ett sådant lidande, nämligen för att personen i fråga kan bli stressad och få ångest över att ha mist något av värde, kanske något som krävs för blotta uppehället.
Å andra sidan brukar man ofta rättfärdiga att stjäla från rika och ge till fattiga i Robin Hoods socialistiska tradition, varvid man visserligen ger den rike lidande men i gengäld ger de fattiga lycka i den omvända gyllene regelns mening – en form av utilitaristisk lyckomaximering. Men av någon anledning anses det inte vara i sin ordning att sålunda maximera för egen del, bara för andras räkning.
Att döda någon kan ge lidande, om det sker under plåga och smärta, men kan i andra fall vara smärtfritt och tvärtom befria vederbörande från livets lidande. I gengäld ökar lidandet förmodligen bland efterlevande, varför handlingen vanligen ändå genererar mer lidande än den eliminerar i utilitaristisk balansräkning. Självmordets problem är än svårare att tackla.
Frågan är emellertid varför man inte skulle ta av daga en seriemördare eller annan psykopatisk brottsling med liv på sitt samvete, då nära och kära sedan länge har förskjutit vederbörande, och då sådana personers agerande innebär lidande för andra. Varför skulle man inte döda Hitler i lyckomaximeringens namn, om chansen hade infunnit sig? Fast hur beräknar man egentliga sådana moraliska kontobalanser?
Gyllene regeln kan dock svårligen användas med avseende på masturbation, då handlingen inte kan anses ge upphov till lidande, utan tvärtom en känsla av eufori. Ej heller är regeln tillämplig för sodomi mellan två män, men komplikationer uppstår vid sexuella relationer med yngre personer, djur och andra gränsfall där samtycket kan ifrågasättas.
Å andra sidan har vi oftast inga problem att ta djur av daga för kött, hud och andra delar, varför ett moraliskt förbud mot tidelag ter sig malplacerat i sammanhanget – förmodligen består den största moraliska skadan i människans äckel, det vill säga samma fenomen som utgör grunden för homosexförbud i ökenreligioner.
Av denna utläggning inser vi att det varken finns fasta moraliska regler eller abstrakta riktlinjer som har ett intrisikalt sanningsvärde, utan att det i allt rör sig om godtyckliga regler utan objektiv mening. Detta är den moraliska nihilismens ståndpunkt, och den innebär inte nödvändigtvis att man är amoralisk i praktiken, utan bara att man måste analysera varje situation individuellt.
Gyllene regeln, i negativ mening, är därvidlag en utmärkt grundregel som håller måttet i de allra flesta vardagssituationer, men som kan ge komplikationer i svårare fall, exempelvis avseende spårvagnsproblemet eller politiska frågor om brott och straff.
Lidandet har även en personlig dimension, och det kanske ger en viss eufori att befläcka sig själv under täcket. Men snart nog försvinner välbehaget, och ersätts småningom av ett begär att på nytt erhålla en dopaminkick, ett mönster som upprepas ad infinitum likt vågor på havet och därmed ger upphov till intermittent återkommande lidande, inte bara för onani utan även för många andra företeelser som påverkar hjärnans halter av signalsubstanser.
Härav följer den filosofiska ansatsen att eliminera det personliga lidandet medelst meditation, ytterst genom att uppgå i nirvana, som kan sägas vara en buddistisk parallell till nihilism, alltings tomhet, avskild från omvärldens meningslöshet och eviga cykel av begär och lidande.
Konfucianism – 儒学 (ruxue, lärdes lära) eller 理学 (lixue, rationell lära, «nykonfucianism») är en filosofisk tradition med rötter i dynastin Zhou (周朝, -1046/-256), med Kong fuzi (孔夫子, -551/-479) eller «Konfucius» som traditionell förmedlare av hävdvunnen etik. Sedan dynastin Han (汉朝, -206/220) fram till Xinhai-revolutionen 1911 (辛亥革命, xinhai geming) har traditionen utgjort ett fundament i såväl Kina som angränsande stater som Korea, Japan och Vietnam.
Under 1900-talet har konfucianismen ansetts vara en av «fyra gamla» (四旧, si jiu) företeelser som hindrar Kina att bli en modern stat, inte minst under Kulturrevolutionen 1966–1976, och som därför måste krossas. För den kommunistiska regim som 1949 installerades under Mao Zedong utgjorde konfucianism en rivaliserande lära, som inte är kompatibel med socialistisk revolution.
Men med Maos död 1976 reverserades kursen etthundraåttio grader, och Kina antog en pragmatisk väg under den store statsmannen Deng Xiaoping (yes, min beundran är total). I princip kastade man kommunismen överbord och anammade allt som kunde gagna Kina, samtidigt som man ratade sådant som ansågs skadligt. Marknadsekonomi blev således ett instrument för att få ett utfattigt och efterblivet land på fötter, så till den grad att Kina nu är världens största ekonomi, med fortsatt omfattande tillväxt.
Men även om man fortfarande omhuldar «marxism» och «kommunism» i nominell mening, i floskler i tal och i praktisk mening i obligatoriska kurser vid universitet, är det framförallt konfucianism som åter har blivit den egentliga statsfilosofin, och ordförande Xi Jinping är härvidlag konfucianist in i benmärgen, även om få förstår det.
Ont krut förgås således inte så lätt, och tanken att man skulle kunna utrota en mer än tvåtusenårig tradition är egentligen bara löjlig. Konfucianismen är visserligen, tillsammans med tecknen och andra kulturella företeelser, av äldre datum, men för den skull inte alls passé.
Tvärtom är det en ledarfilosofi som har visat sig vara särdeles livskraftig, eftersom den bygger på ett fåtal element och principer, som dock i förstone kan vara svårbegripliga. Det är i grunden en form av meritokrati, vilket avspeglar sig i att Kina är en meritokratisk stat snarare än en demokratisk, medan demokratiska stater i grunden är betydligt mindre meritokratiska (tänk Trump eller svetsare Löfvén och hans obildade regim – värderingar och relationer likväl som kapital är viktigare).
Man kan tycka att det är en auktoritär och hierarkisk modell, och det är det, men sådan är meritokratin – man värderar och respekterar föräldrar och äldre som har mer kunskap och erfarenhet än man själv, samtidigt som man strävar efter att en dag befinna sig i ett högre socialt stratum. Konfucianismen uppmuntrar därmed till utbildning och ger incitament till social rörlighet.
