Kategori: Religion

«Liberalism har ingen plats i islams Europa»

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-03T02:08:34+02:00 CEST

Tidö-regimen vill naturligtvis gjuta olja på vågorna, särskilt i syfte att ro i land medlemskapet i den förlegade försvarsorganisationen Nato, efter att uppretade islamister i Mellanöstern i veckan anställt protester mot Sverige. Men M-ministärens uttalande väcker samtidigt frågetecken, eftersom innehållet är väsensfrämmande för svensk och europeisk tradition.

Med anledning av koranbränningen tidigare i veckan, och att den föranlett kritik från Islamiska konferensorganisationen, meddelar Utrikesdepartementet således att man «fördömer … de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige». Man uttalar vidare: «Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige eller i Europa.»

Är det således Billströms och moderatregimens mening att den irakiske flyktingen Salwan Momika brände en koran som «uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans», eller hade dissidenten i fråga möjligen tämligen goda skäl att manifestera mot en hatskrift och en fascistoid ideologi som för såväl honom som många andra i den islamiska världen har inneburit svåra plågor?

Är det då också Billströms och moderatregimens avsikt att skicka tillbaka dissidenten i fråga till Irak, för att där ställas inför «rättvisa»? Det är nämligen den praktiska innebörden av att Momikas handling inte har «någon plats i Sverige eller i Europa».

Det är tänkvärt, att när för en gångs skull en verklig avfälling infinner sig i Sverige – till skillnad från sociala turister och asylshoppare som prövar alla knep i boken, från att låtsas byta religion till motsvarande för sexuell läggning – denne utsätts för officiell missaktning för sin berättigade kritik av islam.

Regimen ska i själva verket inte uttala sig överhuvudtaget om enskildas förehavanden och yttranden, eftersom det är innebörden av det samhällskontrakt som föreligger, den filosofiska traktat som stipulerar yttrandefriheten som grund för demokratin. På samma sätt ska en sekulär regim inte uttrycka stöd till någon särskild religion, enkannerligen inte det väsensfrämmande islam.

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the government for a redress of grievances.
Amerikanska konstitutionens första tillägg fångar kort och koncist demokratins fundament.

Av debaclet kan man dra ett par slutsatser. Den ena är att den liberala positionen i svensk politik är mer vakant än någonsin, den andra att ett regimskifte inte har inneburit någon som helst praktisk skillnad i den förda politiken. Det är fortfarande vänsterns muslimkramande palestinasjalar som styr, och man omhuldar alltjämt minoriteters inbillade rättigheter på bekostnad av elementära friheter.

Det man egentligen säger är att klassisk europeisk liberalism inte har någon plats i islams Europa, och att vi numera måste respektera religioner snarare än att hålla hädelse, blasfemi och annan religionskritik som självklara attribut för demokratin. Det man säger är att vi måste underkasta oss islam, alltså i stort sett en repris av tusentalets kristnande uppifrån och ned, men nu med systerreligionen i huvudrollen. Att vi måste ge upp våra sanna värden, vår hävdvunna kultur och våra förvärvade friheter, enkom för att blidka islam.

Särskilt anmärkningsvärt är att detta sker under överinseende av nationalistledaren Åkessons parti, vars väljare torde vara särskilt förbistrade över att Tidö-laget lägger sig platt för islam snarare än att försvara hävdvunna europeiska frihetliga traditioner, vilket man förstås kan göra utan att förfalla till «intolerans» eller «rasism». Det är ingen vågad gissning att det kommer att få konsekvenser i opinionen.

Koranen måste brinna, för att det är ett uttryck för den tankefrihet som islam inte medger.

Kultur Liberalism Politik Religion

Flaggan måste brinna

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-01T02:37:41+02:00 CEST

Koranbränningen häromdagen har lett till uppretade känslor på sina håll, inte minst i Mellanöstern, där man på sina håll har anställt demonstrationer av olika slag, under vilka man bland annat har bränt den svenska flaggan. Man säger sig vilja sätta hårt mot hårt och lära oss en läxa, bland annat genom att bojkotta produkter och därmed slå mot svensk ekonomi.

Men exempelvis exporten till Irak uppgick till 311 Mkr under första kvartalet i år, vilket givet det samlade varuutflödet om 700 453 Mkr för samma period motsvarar 0.44 ‰ (promille). På samma sätt importerade vi nötter, dadlar och liknande från Irak till det hisnande värdet av en miljon kronor under första kvartalet, vilket motsvarar 1/682 443 eller 1.5 ppm av den totala importen. Ska man hota måste man ha något att sätta bakom, annars blir det mest lyteskomik.

Det är klart att den samlade muslimska världen skulle kunna agera mer samfällt med något större resultat (enstaka procent i termer av handel), men verkligheten är sådan att dessa länder är i underläge och mer beroende av oss än vi av dem. Det enda reella hotet är Ankaras om att inte släppa in Sverige i Nato, men det kan Erdogan inte nyttja i all evighet utan att själv utsättas för den samlade västvärldens svar.

I Sverige gäller svensk lag, inte koranen, inte sharia och inte irakisk sekulär lag. På motsvarande sätt gäller inte våra lagar i Badgad, och vi – med undantag för den nationalistiska klicken – kunde i själva verket inte bry oss mindre när man där bränner svenska flaggor. För oss leder det inte till annat än en axelryckning, eftersom det är en självklar frihet att skända flaggor och andra slags symboler.

Muslimerna misstar sig alltså när man tror sig ge svar på tal, och på samma sätt är uttryck som att «knulla din mamma» och andra förmenta skymfningar ett slag i luften avseende svenskar, eftersom vi här har sexuell frihet och inte lägger oss i mammans, systerns eller andra kvinnors sexliv – med undantag för frågan om samtycke, vilket i den muslimska misogyna världen förstås är en mer underordnad företeelse.

Förutom att två fel inte gör ett rätt, är det därför bra att man bränner flaggan och andra symboler i Badgad, Tehran med flera platser, eftersom det kan ge upphov till idéer om frihet och att vända sig mot de egna förment heliga symbolerna. Det är just det faktum att Väst har kunnat tämja religionen och släppt lös tankefriheten som ligger till grund för vetenskaplig och teknisk utveckling, och med den ekonomisk och annan.

Omvänt har den muslimska världen gått ned sig i religiös extremism, som mest är ett hinder för utveckling. Man har förpuppat sig i en medeltida världsbild, och hamnar allt längre efter den moderna världen, ett stadium man inte kommer ur förrän man gör upp med islams genomsyrande ställning och reducerar religionen till en av flera kulturella krafter, som kristendom i Väst.

Det är också av det skälet koranen och den svenska flaggan måste fortsätta brinna i Sverige, som en fyrbåk för upplysning och ett uttryck för frihet. Clownen till statsminister och andra som menar att det visserligen är lagligt men inte «lämpligt» att förfara så är oss svaret skyldiga om vad vi ska ha alla dessa demokratiska friheter till, om vi inte får eller inte «bör» använda dem. Är grundlagen mest ett karottunderlägg vid nobelbanketten, eller ett verkligt rättsstatligt styrdokument?

de Geers «Skända flaggan» borde gå på export till Särkland.

Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Index verborum prohibitorum: koranbränning

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-06-28T20:02:23+02:00 CEST

Vad förenar Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, Aftonbladets skribent Anders Lindberg samt en rad politiska företrädare från samtliga partier? Att de fördömer koranbränningar och anser att det är ett brott som borde beivras, sig själv till straff och androm till varnagel, på det att den muslimska gruppens rättighet att leva fredat från religionskritik ska skyddas.

I Sverige och Europa är denna så kallade rättighetsliberalism förhärskande, medan USA och Japan istället omhuldar frihetsliberalism. De två begreppen står i kontrast och är inte kompatibla, eftersom rättigheter ofta innebär inskränkning av friheter.

Uppoffringen är inte så stor när det gäller rätt till utbildning eller andra medborgerliga förmåner, utan det dröjer sig då om en ekonomisk sanktion i form av skatt för att uppfylla rättigheterna. Det är en evig demokratisk diskussion var en adekvat gräns för sådant skatteupptag ska dras, och det är vad som traditionellt skiljer höger och vänster, liberala och konservativa. Det är demokratins livsluft, köttet på det demokratiska skelettet.

Däremot gröper man ur demokratins själva fundament när man inskränker friheten att yttra sig, demonstrera, mötas och så vidare, de grundläggande friheter som är axiomatiska element i demokratins fri- och rättighetskatalog. Utan sådana friheter existerar inte demokratin, och särskilt inte så kallad «liberal demokrati».

Enligt rättighetsliberalismen är yttrandefriheten inte absolut, utan en begränsad «rätt till frihet» som förlänas medborgarna av den högsta makten. En rättighet är alltså något som tilldelas av en monark, ett parlament eller någon annan entitet, som ett privilegium.

Frihetsliberalismen definierar istället frihet som en i naturen inherent existerande egenskap som inte kan skänkas, utan bara begränsas av en makt. Sådana naturliga friheter benämns även negativa, medan positiva friheter är samma sak som rättigheter, det vill säga konstruerade friheter som ges till allmogen per lag, exempelvis rätt till ekonomiskt bistånd – det finns ingen i naturen förekommande mekanism av sådant slag, medan friheten att yttra sig eller samlas är given tills någon med våld förhindrar att så sker.

Tanken att en makt kan benåda allmogen med rättigheter – inklusive den absurda konstruktionen «rätt till frihet» – stammar naturligtvis från en monarkistisk tradition, som en föregångare till demokrati under upplyst despoti. Den fulländade demokratin slår igenom först med upplysningsfilosofins frihetsliberalism, i vilken medborgarna anses vara utrustade med en rad oskiljaktiga friheter, bland dem främst yttrande- och mötesfrihet, det vill säga naturligt förekommande negativa friheter som inte är skänkta av en makt, och som inte heller kan inskränkas av en makt.

Men i Europa får den frihetliga traditionen aldrig något starkt fäste, annat än tillfälligt i Frankrike, utan tvingas till kompromisser med den konservativa skaran av monarkister. Det är framförallt i USA som frihetsliberalismen blir fundament för den första moderna demokratin, uttryckt i den upplysningsfilosofiska konstitutionen.

Härav har man i USA alltjämt nära nog absolut yttrandefrihet, varvid den praktiska begränsningen sker vid omedelbart förestående fara av något slag, exempelvis om uppvigling eller andra uttryck kan antas leda till blodspillan – shouting fire in a crowded theater, som det brukar illustreras med.

I kontrast utgör begränsningarna i Europa en lång räcka explicita förbud mot vissa för makten förhatliga uttryck, omfattande allt från hetslagar till förnekelseförbud kring historiska företeelser och andra statliga historiska sanningar. Det är den upplysta despotins yttrandefrihet, tanken att det föreligger en «rätt till frihet» att yttra sig, så länge det yttrade inte är explicit förbjudet av majestätet, parlamentet eller annan regim.

Koranbränning är en ickefråga i frihetsliberalismen, och särskilt stammar den sortens liberalism från en motsvarande strid med kyrkan, en av dåtidens makthavare. Hädelse, blasfemi och liknande uttryck är definitionsmässigt givna som grund för yttrandefriheten, själva resonen för dess existens.

I europeisk rättighetsliberalism menar man istället att «yttrandefriheten» även kan omfatta blasfemi och annat problematiskt tankegods (såvida det inte är explicit förbjudet), men det är alltså samma slags «yttrandefrihet» som man finner i Moskva, Pyeongyang och Gustaf III:s Sverige.

Det är vidare en skogstokig definition av yttrandefrihet, eftersom det ofarliga och banala inte är i behov av något skydd. Yttrandefriheten existerar enbart för att uttrycka det kontroversiella, det som retar andra (som kristna, muslimer, Putin eller Lindberg), eller det som upplevs som stötande. Yttrandefrihet existerar för att ostraffat kunna skända majestätet, inte för att smickra vederbörande.

Men i Sverige och övriga Europa blir koranbränning föremål för maktens prövning huruvida det är en legitim yttring, och vad man kan förstå av debatten lutar man åt att införa ännu en inskränkning i det allt längre index verborum prohibitorum som definierar förbjudna uttryck, nämligen genom att jämställa blasfemi med hets mot folkgrupp.

Det blir då ännu en spik i demokratins kista, i det välvilliga syftet att skydda en viss grupp mot kritik av dess religion, samt i det mer pragmatiska syftet att föra regimens Nato-ansökan i hamn genom att blidka türkarna och uppfylla Ankaras anspråk på respekt för islam.

Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Religion Ryssland Taiwan USA

Autokratisering

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-06-25T13:01:19+02:00 CEST

Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.

Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.

Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.

Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.

Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.

«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.

Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.

En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.

Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.

Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.

Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.

Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.

Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.

Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.

Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.

Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.

Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.

Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.

Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.

Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.

Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.

Kultur Politik Religion

Sverige inte 500 år

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-06-06T06:53:40+02:00 CEST

Nej, det är inte alls så som de socialliberala ledarskribenterna och de statsunderstödda kolumnisterna hävdar, att Gustav Vasa för exakt femhundra år sedan valdes till svensk kung vid riksmötet i Strängnäs. Inte heller är det sant att Sverige skulle vara 500 år, eller ens att självständigheten är så gammal.

För det första har vi att ta hänsyn till den kalenderreform som genomfördes 1582 genom påvlig bulla, varvid den forna julianska kalendern gick i graven och ersattes med den gregorianska. Den gamla romerska kalendern var inte exakt nog, utan hade vid tiden kommit ur kurs med tio dagar, vilket ställde till med religiösa bestyr för den kristna makten.

För protestantiskt svenskt vidkommande infördes den gregorianska kalendern på sedvanligt efterblivet vis först 1753, nämligen genom att stryka 18–28 februari ur kalendern och direkt hoppa till första mars. Däremot kvarstår tidigare data i historieskrivningen intakt, och man får således tillgripa en omräkning för samtliga data före 1753 för att få rätsida på saken.

Det visar sig då att Vasa valdes den 16 juni 1523 enligt gregoriansk kalkyl, och vi får alltså vänta i ännu tio dagar innan vi kan fira exakt femhundraårsjubileum. Detta är dock alldeles för krångligt för en matematiskt och historiskt obildad allmänhet, varför man symboliskt representerar saken med blandade data. Det är i sin ordning, men då ska man inte heller nyttja ord som exakt.

Vidare gäller att Sverige aldrig har varit under annan makts kontroll, och att vi även under personalunionen med Danmark och Norge förblev självständiga. Kalmarunionen var en militärunion likt nuvarande Nato, eller en konfederation liknande nuvarande EU, och därför inte ett substitut för den nationella självständigheten i fråga om lagstiftning och annat.

Kristian II hade visserligen framgång i att invadera Sverige och låta sig krönas som svensk kung, men han befäste aldrig kontrollen över riket, utan fick se sig besegrad av en rad upprorsmän, av vilka Vasa var en. Man måste alltså förstå det som att hela riket måste vara under utrikes kontroll, vilket aldrig har varit fallet i Sverige.

Hur gammalt Sverige är går egentligen inte att fastställa, då nationen gradvis har vuxit fram under järnålder fram till nordisk medeltid. Svearna och götarna var inte enade förrän under 1200-talet, och även därefter kvarstod en feodal ordning med en svag kungamakt. Det var Vasas förtjänst att bryta det mönstret och dana en starkare centralmakt, och i den meningen är jubileet motiverat.

För egen del ser jag Sverige som en kontinuitet från bronsåldern -500 och framåt, åtminstone i kulturell bemärkelse i samverkan med brödrafolken i Norden. Jag ser även mig själv som västgöte mer än svensk, varför äldre mönster kvarstår intakt. På samma sätt håller jag forn sed högt, medan jag bespottar inkräktarreligionen (båda två!).

Visserligen fanns gemensam fornnordisk kultur och språk innan medeltiden förgrenade de skandinaviska stammarna, men även under järnålder och vikingatid fanns distinkta nationella drag. De danske drog till Engeland, medan vi tog oss an Rus under vikingatiden – de svenske var mer inriktade på handel än erörvring.

Svitjod eller Sveariket är belagt som begrepp sedan åtminstone 500-talet, medan Tacitus i Germania (98) berättar om svioner och goter – Suionum hinc civitates ipso in Oceano praeter viros armaque classibus valent respektive Trans Lygios Gotones regnantur, paulo iam adductius quam ceterae Germanorum gentes, nondum tamen supra libertatem.

Sverige har som de flesta andra nationer haft sina upp- och nedgångar, och numera befinner vi oss uppenbarligen i nedförsbacke sedan en topp kring 1970. Välståndet är visserligen alltjämt gott, men tågen går inte i tid (om alls), och omfattande slitningar förekommer i kulturen, inte minst på grund av vidlyftig migration och en rad vänsterradikala samhällsexperiment.

Som under Kalmarunionen är vi inte helt självständiga, utan i viss mån beroende av Bryssels långa arm. Vi har också valt att underkasta oss Washington genom att efter tvåhundra år av alliansfrihet söka medlemskap i Nato, därtill närmast i panik och alldeles utan eftertanke.

Men på samma sätt som vi repade oss efter Karl XII:s förlust av halva riket, kan vi i framtiden kanske åter se en renässans och en ny guldålder. Men det kommer knappast att ske under Kristersson eller Andersson, utan fordrar nog en kataklysm i närområdet, som ett nytt världskrig eller så. Först då kan vi säga hejdå till woke, systembolaget och folkhemmet, de sorgliga rester som återstår av Sverige från fornstora dagar.