Kategori: Religion

Kategorier
Asien Filosofi Kina Kultur Religion Vetenskap

Partikelbagua

Partikelfysikens standardmodell är den mest exakta fysikaliska teori vi känner, med prediktiv förmåga i hur många decimalers noggrannhet som helst. Modellen beskriver struktur och växelverkan hos all materia, även om den inte är förenlig med allmän relativitetsteori eller andra modeller för gravitation.

Det är atomismens slutstadium, blottläggandet av fyra nakna punktpartiklar (egentligen fältexcitationer) utan vare sig utsträckning i rummet eller inherent massa, i tre generationer och under inflytande av fyra slags växelverkan samt ett allestädes närvarande higgsfält.

Modellen ger inget svar på varför det finns tre generationer av partiklar, och den kan inte heller ge ledtrådar till eventuell förekomst av «mörk materia» och «mörk energi», platshållare för ny fysik. Neutrinooscillationer, baryonasymmetri och andra fenomen framgår inte heller av modellen.

Partikelfysikens standardmodell.

En «teori om allt» är kanske principiellt omöjlig att lägga fram, eftersom inget system kan beskriva sig självt fullständigt och invändningsfritt – det följer av Gödels ofullständighetsteorem – men småningom lär man bryta ny mark, varvid standardmodellen kommer att utvidgas på samma sätt som tidigare fysikaliska modeller, exempelvis Ptolemaios geocentrism → Newtons mekanik → Einsteins allmänna relativitetsteori.

Om två tusen år kommer man kanske att betrakta standardmodellen, allmän relativitetsteori och andra för oss moderna fysikaliska teorier med viss munterhet, som primitiva och otillräckliga försök att förstå naturen i dess grundläggande mening, som talteoretiska ambitioner utan täckning i verkligheten.

Det är naturligtvis milsvid skillnad mellan modern vetenskap och antikens filosofi, men ändå kan man inte låta bli att se de uppenbara parallellerna dessa system emellan. Modern vetenskap härleds genom experiment och matematik, men ändå blir resultatet i strukturell mening slående likt antikens filosofiska föreställningar, som om det funnes en förutbestämd och inneboende mental modell, som man inte helt enkelt kan frigöra sig från.

Antikens civilisationer hade sinsemellan självständiga hypoteser om världsalltets konstitution, tankemodeller som ändå är gemensamma i stora drag från Babylon och antikens Grekland till Indien och Kina. Element som jord, luft, eld och vatten ansågs utgöra materians primitiva beståndsdelar eller faser, som kunde övergå i varandra genom olika slags mekanismer (växelverkan). Det är inte så väsensskilt som man kan tro, eftersom faserna motsvarar aggregationstillstånden fast, gas, flytande och plasma.

五行, wuxing, de fem faserna.

Kinesisk daoism (道家, daojia) är belysande, i det att man definierar fem faser (五行, wuxing) som övergår i varandra i cykliskt förlopp och under olika inbördes växelverkan. Trä (木, mu) ger således eld (火, huo), som blir till aska eller jord (土, tu), från vilken hämtas metall (金, jin), som kondenserar vatten (水, shui), som ger liv åt trä etcetera ad infinitum i en genererande cykel (相生, xiangsheng): 生: 木→火→土→金→水→木.

Cykeln fungerar åt båda hållen, eftersom trä dränerar vatten, vatten rostar metall, metall urlakar jorden när den utvinns, jorden släcker elden, och elden bränner trä. Men det finns även en kompletterande mekanism med inbördes växelverkan. Exempelvis metall (金, jin) kan användas för att hugga ned trä (木, mu), medan vatten (水, shui) kan användas för att släcka eld (火, huo). Denna reglerande cykel (相克, xiangke) bildar ett tjusigt pentagram faserna emellan: 克: 木→土→水→火→金→木.

五方上帝, Wufang-shangdi, en tillämpning av wuxing.

Flummigt, ad hoc och snurrigt, ja visst. Motsvarande intrikata «samband» förelåg hos grekerna, som associerade elementen med de platonska kropparna tetraeder, kub, oktaeder, dodekaeder och ikosaeder. Eftersom de var fem till antalet, tvangs man lägga till ett femte element i form av «etern» för att uppnå himmelsk perfektion.

Dessa mentala konstruktioner utövade dessutom ett så starkt inflytande att de första pionjärerna under den vetenskapliga revolutionen inte riktigt kunde släppa taget om Aristoteles fysik. Exempelvis Johannes Kepler försökte beskriva de då fem kända planeterna utöver jorden genom att skriva in deras positioner och avstånd i termer av de platonska kropparna.

Det var först efter att ha konfronterats med Tycho Brahes experimentella data som Kepler 1609 förmådde överge sin metafysik och lägga fram en Astronomia Nova, som beskriver planetbanorna i termer av ellipser, en ickeperfekt kurva som hade ratats av pythagoréerna. Även förekomsten av en «eter» hängde med till Michelson och Morley 1887 falsifierade begreppet, i vart fall för ljus (rummet i sig kan annars anses vara en eter).

Standardmodellen får samma formella struktur som wuxing och de klassiska elementen eller faserna om man gömmer undan högre generationer, här i en kub.

Men även standardmodellen är faktiskt ad hoc i så måtto att ingen någonsin har sett en kvark eller en gluon. Det är strikt matematiska konstruktioner i syfte att reducera det formidabla partikelzoo man har blottlagt genom experiment i partikelacceleratorer, och existensen är bara bevisad indirekt.

I själva verket säger teorin att kvarkar inte kan föreligga isolerat i universums nuvarande lågenergetiska tillstånd (confinement), vilket är en konstruktion som tangerar religionens resonemang om en gud som inte kan observeras utan är förborgad bortanför vår tillvaro – kvarkens existens blir i princip en trosfråga. Modellen har dessutom inte mindre än nitton fria parametrar.

Fyra fundamentala partiklar bygger enligt teorin all känd materia, nämligen uppkvarkar (u) och nedkvarkar (d) som i kombination ger protoner (uud) och neutroner (udd), en elektron (e), som tillsammans med protoner och neutroner bygger atomer, samt en neutrino som knappt växelverkar alls med övrig materia. Fyra slags växelverkan föreligger mellan de olika partiklarna, samt ett allestädes närvarande tröghetsfält H (higgs).

Partiklarna (fältexcitationerna) har två högre tillstånd vardera, det vill säga föreligger i två ytterligare «generationer», som dock inte är stabila utan omedelbart sönderfaller i den första generationen – hur elementarpartiklar nu kan sönderfalla. Samtliga övriga partiklar är sammansatta av dessa elementarpartiklar, men det är bara sådana som bildas av den första generationen som är stabila, och resten är övergångsprodukter.

Med kvarkmodellen och dess beskrivning i kvantkromodynamik, det vill säga hur kvarkar bara kan förekomma i «färgneutrala» konstellationer röd + grön + blå (baryoner) eller röd + antiröd, med motsvarande för grön och blå (mesoner), har man således ordnat en tjusig teori, men den är trots rigorös matematisk framställning inget annat än en mental modell, helt i likhet med antikens filosofier.

Likheterna stannar inte bara vid dessa fyra grundelement och dess interaktioner, utan man kan även notera en dualistisk princip kring antimateria, med direkt motsvarighet i daoismens yinyang (阴阳), två komplementära och motsatta egenskaper som i harmoni bygger en helhet. Motsvarande dualism förekommer även i begreppet våg respektive partikel som utbytbara referensramar (en partikel är egentligen en excitation i ett kvantfält, det vill säga en sorts våg).

I daoistisk kosmologi är yinyang (☯︎) vidare ett resultat av qi (气), en «livskraft» eller «energi» som genomsyrar världsalltet, och det är således en direkt parallell till det higgsfält som i modern fysik har samma funktion och ger upphov till materians tröghet (massa). Därmed inte sagt att the goddamn particle H legitimerar akupunktur eller att daoisterna eller någon indisk guru tidigt hade insikter om partikelfysik, men däremot att dessa föreställningar i allmänhet har gamla anor.

Partikelfysikens tre generationer motsvarar den heliga tvåpotensen 2³ = 8, vilket man påpassligt nog har benämnt den åttafaldiga vägen, med hänvisning till den buddistiska metoden för att nå nirvana. Men man kunde lika gärna hänvisa till daoistisk bagua (八卦, åtta symboler), en kosmologi som härleder världsalltet ur successiv potentiering från intet till de grundläggande elementen och relaterade egenskaper, uttryckta med trigram ☰, ☱, ☲, ☳, ☴, ☵, ☶ och ☷.

Daoistisk kosmologi med yinyang och trigram.

Trigrammen för elementen återfinns även på Sydkoreas flagga, som ett bevis för hur djupt daoismen ligger i östasiatiska kulturer. Elementen här är något annorlunda, nämligen himmel (☰, 天, tian), eld (☲, 火, huo), vatten (☵, 水, shui) och jord (☷, 地, di), men representerar samma filosofiska koncept.

De fem gängse elementen föreligger annars i veckodagarna i Sydkorea och Japan, nämligen 火曜日 (kayōbi / hwayoil, tisdag, elddagen, Mars), 水曜日 (suiyōbi / suyoil, onsdag, vattendagen, Merkurius), 木曜日 (mokuyōbi / mogyoil, torsdag, trädagen, Jupiter), 金曜日 (kin’yōbi / geumyoil, fredag, metalldagen, Venus), samt 土曜日 (doyōbi / tyoil, lördag, jorddagen, Saturnus). Det är ursprungligen en daoistisk import från Kina, där man numera använder numrerade veckodagar. Söndag och måndag nyttjar sol och måne.

Partikelfysikens menageri av hadroner är här ett slags direkt motsvarighet till de utökade hexagram som nyttjas i daoismen för spådomar och annat metafysiskt trams, från ䷀ till ䷁, inalles 2⁶ = 64 kombinationer av yinyang i diverse koncept.

K-, π- och η-mesoner i olika laddning, isospinn och «särhet» kan således illustreras med en mesonoktett, medan en motsvarande baryonoktett kan bildas för neutronen, protonen, Σ-, Λ- och Ξ-baryoner. Uppställningen motsvarar en gruppteoretisk konstruktion kallad SU(3), som saknar tillämpning för daoistiska hexagram, men likheten i framställning är ändå påfallande.

Mesonoktett.

På samma sätt som Europas tänkare satt fast i aristotelisk fysik och dess platonska kroppar, försökte man i Kina under Qing synkretisera klassisk daoism med västerländsk vetenskap, exempelvis att förena Newtons mekanik med den daoistiska kosmologi som beskrivs i Yijing (易经, Förvandlingarnas bok) från -1000 och framåt.

Det är naturligtvis omöjligt, men man kan inte klandra viljan att söka bevara den egna filosofin och kulturen. En modern motsvarighet är för övrigt traditionell kinesisk medicin, med rötter i såväl daoism som annan kinesisk filosofi, i modern mening en pseudovetenskap med en helt bristfällig förklaringsmodell, men som fungerar i praktiken – antingen genom naturpreparatens ännu oförklarade mekanism, eller som placebo.

Fysiker är vanligen måttligt roade av jämförelser med daoism och österländska filosofier och religioner, även om det är en populär «mystisk» gren bland personer som inte är riktigt hemmastadda i vetenskap. Personligen ser jag det dock som en form av spännande kulturhistoria, hur filosofiska begrepp och föreställningar ändå har en viss beständighet över tid, om än med omfattande modifieringar och välvilliga tolkningar.

Kategorier
Asien Kina Politik Religion Xinjiang

Nollterror och nollcovid

Kinas sociala reformer i Xinjiang har kritiserats hårt och benämnts på ett sätt som saknar proportioner i förhållande till vad syftet är, nämligen att bearbeta en marginaliserad grupp med tendenser till radikalisering mot separatism och terrorism, främst genom omskolning, socialisering in i arbetslivet och andra mekanismer för att utrota fattigdom och utanförskap.

Man ska ställa den bryska arbetsmarknadspolitiken i förhållande till dels den terror som har hemsökt Kina i vågor, främst med separatistiskt ursprung i Xinjiang, och dels de metoder som har praktiserats av USA och västländer för motsvarande problem, det vill säga påkostade militära operationer som inte har lett till annat än att terrorismen har ökat i omfång, stabiliteten har urholkats i länder och flyktingströmmar har flutit mot Europa.

Vi vet nu med säkerhet att terrorism inte kan utrotas med ett huvudsakligt militärt svar, utan kräver andra åtgärder. Kina har möjligen inte bara lösningen på hemmaplan med reformerna i Xinjiang, utan kanske även den långsiktiga planen för att fila bort kanterna på talibanerna och modernisera Afghanistan med politisk ickeinblandning, handel och andra utbyten.

Tanken att införliva det utfattiga och islamistiska landet i en gemenskap ger incitament för ledarskapet att anpassa sig på eget bevåg, snarare än att tvingas till underkastelse av en främmande invasionsmakt, «sanktioner» och annat. När den friheten föreligger förlorar tanken på jihad i styrka, och terrorn bedarrar. Terrorn är nämligen inte blind, utan har ett givet mål – det är ur terroristens synvinkel en frihetskamp, mot vad man betraktar som västerländsk imperialism, även om vi kanske inte helt skulle hålla med om den karakteristiken.

Givet vad som har timat i Kabul under senare tid borde man se Xinjiang med nya fräscha ögon, och förstå vad problematiken ytterst dröjer sig om, snarare än att propagera geopolitisk smörja för att angripa Kina med alla skott man har. Man har nämligen uppnått ett stadium av nollterror i Xinjiang, på samma vis som man med ett välsmort smittskyddsmaskineri har upprätthållit nollcovid i landet sedan den inledande pandemin.

Det är också en form av mänskliga rättigheter, nämligen att trygga människor i den stora massan från extremism och farsoter, medan sådant utövande av «religion» som syftar till att radikalisera människor in i terror inte har något motsvarande skydd. Kina har inget emot islam – en av de officiellt erkända religionerna i landet – men kan däremot inte tolerera tankegods som utmanar nationen, stabiliteten och säkerheten, enkannerligen radikala idéer om att med våld etablera en påhittad «stat».

I Sverige och Europa växer utanförskapsområdena under en passiv politik, medan man i Kina bearbetar dem aktivt för att bryta segregation och radikalisering, och för att inlemma sådana grupper i det större samhället, att bli en del av helheten. Kinas metoder kanske inte är helt överförbara, men nog har man på ett mer effektivt och lindrigt sätt tacklat ett antal samhällsproblem som västvärlden har gått bet på.

Med en «lockdown» i Xinjiang 2014 fick man bukt med den inhemska terrorn.
Kategorier
Asien Kina Politik Religion USA Xinjiang

Afghanskt vakuum kinesisk möjlighet

Amerikanerna har i stort sett redan lämnat Afghanistan med svansen mellan benen utan att uppnå annat än tillfälliga reformer efter tjugo års krig. Man vann slaget mot al-Qaida och kunde ge flickor och kvinnor ett bättre liv, men förlorade kriget mot talibanerna, som nu återtar förlorade områden ett efter ett. Småningom kontrollerar man hela landet.

Vad som händer med kvinnorna återstår att se, men samtliga liberala reformer under amerikansk ockupation lär vara i fara när extremistisk sharia åter dominerar dagordningen. Det betyder inte att al-Qaida eller den internationella terrorn får en renässans, eftersom det var en utveckling som berodde av historiska förutsättningar som nu inte längre gäller.

Men det innebär att Afghanistan går en oviss tid till mötes, och att ett regionalt vakuum bildas. De åtta länder som omringar landet måste nu i amerikanernas ställe agera för att kontrollera den vidare utvecklingen, för att undvika att extremism sprids. Det gäller framförallt Kina, som i Xinjiang redan har kontrollerat den inhemska terrorn med kontroversiella men effektiva metoder, men också relativt avlägsna Ryssland, med oroliga områden som Tjetjenien.

Av angränsande länder är samtliga utvecklingsländer, förutom Kina, som därför i egenskap av regional stormakt kommer att ta på sig det största ansvaret för att hantera en ny situation. Afghanistan ligger strategiskt längs Nya sidenvägens rutter och logistiska centra, varför det ligger i Beijings intresse att kontrollera utvecklingen.

Man har redan försäkrat sig om talibanernas stöd för de sociala reformerna i Xinjiang, vilket för de flesta är en överraskning. Kina har inga hållhakar i Afghanistan, och talibanerna är inte kända för att låta sig övertalas – särskilt inte om det gäller muslimers välfärd i andra länder. Den mest troliga förklaringen är därför att Kina har påbörjat förhandlingar med talibanerna om bilaterala relationer inför den tid då man småningom kontrollerar Kabul och resten av landet.

Kina kommer förstås inte att skicka någon form av trupp till Afghanistan eller på annat sätt engagera sig mer handfast i landet, utan kommer att dra fördel av sin pragmatiska ickeinblandningsprincip genom att erkänna talibanerna som rättmätiga härskare och därefter hålla sig till strikta affärer. Frågan är förstås vad som sker om talibanerna inte spelar rent.

Men man kan förmoda att även en talibanregim vill ha goda relationer med sin omgivning, så länge man får implicit erkännande för sitt styre. Man kan notera att dagens talibanledare pratar engelska och tar självisar för sociala medier. Det kan bli första gången som Afghanistan får andrum, även om den interna brutaliteten kommer att tillta under en tid.

Kina har åtnjutit viss stabilitet under den amerikanska närvaron i regionen, trots uigurisk terror, men riskerar nu en upptrappning av lokala inre konflikter. Men det är samtidigt en stor möjlighet att yttermera stärka sitt inflytande i Centralasien, om man spelar korten väl. Investeringar i Afghanistan och kohandel med talibanerna kan således gynna freden betydligt mer än amerikansk bombliberalism.

Det blir då en fjäder i hatten för Xi Jinping, som än en gång kan demonstrera att det kinesiska systemet har vissa fördelar, och att vatten är mer effektivt än eld för att släcka bränder. Afghanistan är en veritabel guldgruva, som Kina därmed kan få tillfälle att utnyttja vad det lider.

Kategorier
Asien Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion

Q-Kina

Q-rörelsen i Kina är inte som det hävdas i medier utsatt för något «bakslag» bara för att något Wechat-konto har strypts eller för att en prideparad har ställts in på grund av pandemin, utan har fortsatt ungefär samma förutsättningar som i övriga Östasien. Naturligtvis minus Taiwan, som har antagit hela det västliga Q-paketet och har en transa som digitaliseringsminister i Tang «Audrey» Feng.

Saken har dock inte så mycket med styrelseskick att göra, utan mer med kultur. Man observerar således ungefär samma förhållningssätt i Sydkorea och Japan som i Kina. Det allmänna varken förbjuder eller uppmuntrar sexuella minoriteter, utan lämnar det som en privat företeelse. Därmed erkänns inga samkönade giftermål eller andra officiella relationer, medan transpersoner kan byta juridiskt kön.

Speciellt för Kina är emellertid att Q-rörelsen de facto har en ideologisk komponent, och om något är det den som i förekommande fall angrips, om den utmanar andra bärande samhällsprinciper. Kina är helt enkelt inte den rätta platsen om man vill ställa sig på barrikaderna och förespråka radikal wokepolitik, medan man inte stöter på några problem alls att leva som man vill i den privata sfären.

Man kan således betrakta Kina och Östasien som mer konservativa samhällen, med attityder som motsvarar de amerikanska republikanernas don’t ask, don’t tell. Det är en skarp distinktion mellan friheten att leva som man vill, och särskilda rättigheter av allt mer udda slag.

Friheter är alltså sådant som existerar naturligt tills en makt explicit inskränker dem – yttrandefrihet, mötesfrihet –, medan rättigheter är sådant som tilldelas någon av en makt, ofta av abstrakt slag, som rätten att i det allmännas ögon erkännas för någon särskild egenskap, exempelvis att tillhöra en minoritet, med därtill hörande privilegier.

Ur liberal synvinkel finns här två huvudsakliga spår, där den libertarianska frihetsideologin förespråkar en mindre stat som inte alls lägger sig i människors vare sig sexualitet eller religion, utan helt lämnar saken åt privatlivet. Åt andra hållet finns en etatistisk socialliberalism som förespråkar en stor stat med social ingenjörskonst på programmet, i syfte att indoktrinera människor i de förment rätta värderingarna och upprätthålla riter som exempelvis äktenskap genom reglering.

Q-ideologi är ett uttryck för det senare, och det har inte så mycket att göra med friheten att leva ut sin sexualitet. Det är en rörelse som syftar till att erhålla särskilda privilegier, och som hänsynslöst nyttjar evenemang för att driva sin agenda, exempelvis festivaler och idrottsmästerskap.

Någon skribent vid DN-tidningen konstaterade således nyligen att fotbolls-EM åter förblir bögfritt, i det att ingen spelare av rang någonsin har «kommit ut» som Q-person. Samtidigt försöker man från politiskt håll rama in mästerskapet med regnbågsupplysta arenor och andra Q-symboler, vilket har fått UEFA att gripa in med stränga förbud mot att blanda in politik i idrotten.

För det är politik, och den är inte mer «liberal» än den minimalistiska ansatsen att det inte angår det allmänna vad du har för sexualitet, upplevd identitet eller tro. Den verkliga friheten gäller att kunna leva fritt efter egna preferenser, värderingar och trosuppfattning, inte den fiktiva «rätten» till Q-toaletter eller deltagande i det andra biologiska könets idrottstävlingar. En annan frihet gäller den att kunna delta i samhällslivet utan att ständigt bli påprackad vare sig religion eller sexualpropaganda och annan ideologi.

Det östasiatiska synsättet är här att betrakta som det «normala», medan det västliga är helt extremt och en politisk nymodighet i postmodern anda – man har därvidlag gått från en extrem till en annan. Till skillnad från det tidigare kristna väst har Kina historiskt inte haft något särskilt förtryck av homosexuella och andra minoriteter, utan har tolererat sådana uttryck utan att för den skull omfamna dem i officiell kapacitet.

Konfucianism och buddism har visserligen förordat traditionella könsroller, men samtidigt har samhällslivet ofta präglats av uttryck som strider mot den normativa uppfattningen. Crossdressing har mer eller mindre alltid förekommit, och har tidiga litterära förlagor i legenden om Hua Mulan. Transvestiter och homosexuella har ofta flockats kring operan, för att där få utlopp för sina böjelser, till publikens förtjusning – en tradition som har en modern motsvarighet i stå upp-komedi.

Pionpaviljongen (牡丹亭, Mudan ting), Kunqu-opera (崑曲). Periodvis har man kunnat skönja förtryck av udda sexualiteter i Kina, som under Mao-eran, men det normala är sedan urminnes tider tolerans.
Kategorier
Politik Religion Xinjiang

Folkmördarstaten Kanada

De självutnämnda världsmästarna i mänskliga rättigheter i Kanada anklagade för ett tag sedan Kina för påstått «folkmord» i Xinjiang, men sedan dess har alldeles verkliga brott mot mänskligheten åter uppdagats i Kanada, vars koloniala historia är en enda lång rad av skamfläckar som aldrig kan rentvättas.

Justin «Blackface» Trudeau säger sig vara förtvivlad, men det kommer knappast som någon överraskning att man hittar massgravar på löpande band, inte heller att de återfinns på katolska internatskolor för urinvånare. Ty kristendomen och kolonialismen har alltid gått hand i hand, och det är ofta kyrkan själv som har stått för övergreppen – i Sverige som bekant mot samer.

Minnesplats för massgravar vid Kamloops internatskola

För närvarande räknar man minst 966 funna offer, men beräkningar gör gällande att så många som trettio tusen barn kan ha dukat under i de kanadensiska människorättsbrotten – myndigheter och kyrkor mörkar och håller hårt på dokumenten, i den mån de inte har förstörts. Det är en femtedel (!) av den totala genomströmningen under systemets existens, vilket indikerar helt vidriga förhållanden, omfattande sexuell och fysisk misshandel, undernäring och kroppsbestraffning.

På samma sätt som i Sverige hade man en steriliseringreform, en «välmenande» form av rasism i syfte att «rädda» urinvånarnas avkomma från ett förmodat eländigt liv. Flickor i internatskolorna steriliserades så fort de kom in i puberteten, ett system som fortgick ända till 1990 – detta rör alltså inte i tid avlägsna handlingar, utan är i vissa stycken pågående in i nutiden.

Kanadas ledare Justin Trudeleau under sin studietid

Kanadas koloniala historia löper parallellt med USA:s, och man har därför en gemensam problematik kring afrikanska slavar, folkmord på indianstammar, Ku Klux Klan, kristen tvångskonvertering med mera, men också i hur man behandlar invandrare. Så kallade exclusion acts i USA har således haft motsvarigheter även i Kanada, med bäring framförallt på kineser. Men även japaner behandlades styvmoderligt, och internerades under andra världskriget, därtill på egen bekostnad.

Det asiathat vi för närvarande ser i USA finns även i Kanada, och är närmast endemiskt – det bubblar alltid under ytan i dessa i grunden genomrasistiska samhällen byggda på kolonialism och kristendom. Den enfaldiga tron att man har lämnat detta bakom sig är i sig farlig, och indikerar att man inte på allvar har gjort upp med sin egen historia. Kanada är inte i någon som helst position att läxa upp andra eller att placera sig själv på någon liberalistisk piedestal.