USA har ännu inte lämnat Afghanistan, men våldet trappas genast upp i hoppfull förväntan om det snara återtåget. I lördags dog minst åttiofem personer, de flesta barn, när en bilbomb detonerade utanför en flickskola i Kabul. Dådet följdes i dag upp med en vägbomb mot en buss i Zabol, med minst elva dödsoffer och ett trettiotal skadade.
Den amerikanska missionen har således misslyckats, och man har inte förmått tränga tillbaka talibanerna och andra extremistiska grupperingar. På samma sätt som tidigare Sovjetunionen och Storbritannien drar man sig ur med svansen mellan benen i denna stormakternas gravplats.
Det är därför bara en tidsfråga innan talibanerna kan tränga tillbaka de svaga regeringsstyrkorna och återta makten i hela landet, och därmed släcks allt hopp om ekonomisk utveckling och personlig frihet. Afghanistan går tillbaka in i medeltiden med islamistisk sharia.
Angränsande Kina kommer inte att fylla vakuumet efter USA, utan är vist nog att hålla sig utanför detta getingbo. Däremot har man gott om pengar och investeringar att lova i utbyte mot stabilitet med talibanregimen, något man behöver för att kunna bygga Nya sidenvägen över Centralasien. För säkerhets skull har man bestyckat hamnar och känsliga knutpunkter i Pakistan, ett annat land präglat av religiös extremism.
Och det är detta konflikten i Xinjiang ytterst också handlar om, den terror som under lång tid har begåtts i islams namn, och som ett separatistiskt led i att utropa ett «självständigt» «Östturkestan», en påhittad nation som aldrig har existerat. En terror som har försetts med bränsle från Centralasien sedan den religiösa revolutionen i Iran 1979, som händelsevis sammanföll med Kinas öppnande mot omvärlden.
Den sista attacken i Xinjiang skedde 2016, och terrorn har därefter bedarrat helt sedan man beslöt att gå till botten med problemet och placera personer i extremistiska miljöer i omskolningsläger och på annat sätt angripa problemet. Dessförinnan skedde samma slags dåd i Xinjiang och övriga Kina som vi nu ser i Afghanistan, med bombdåd, flygkapningar och knivattacker som vanliga metoder.
Kina har alltså lyckats med det som USA gick bet på, att kontrollera terrorn, måhända med kollektivistiska metoder som är oss främmande. I den västliga propagandan heter det som bekant att det är brott mot mänskliga rättigheter när den enskilde uiguren inte får odla extremistisk religion i fattigdom utan tvingas lära sig mandarin och delta i arbetsmarknadsprogram.
Det benämns till och med «folkmord» i den mest excessiva retoriken, en term som förvånar den kinesiska intelligentsian med tanke på hur många fördelar minoriteter har, inklusive uigurerna – undantag från ett- och tvåbarnspolicyn, språkrättigheter, förtur i utbildning och vissa sociala sammanhang med mera. Det är i en kinesisk kontext en djupt orättvis anklagelse, som inte rimmar med verkligheten.
Islamismen i Centralasien, som spiller över på Xinjiang, är inget att leka med, och är inte ett bra exempel på kultur och religion att relativisera, utan är ett gift som måste bekämpas. I denna ambition har Kina lyckats väl, och det är hög tid att nyansera kritiken kring reformerna i Xinjiang, att sätta dem i relation till den verklighet som de facto råder i regionen, och att se till vad Kina faktiskt har uppnått i fråga om att bekämpa radikalism, socialt utanförskap och fattigdom.
En geopolitisk verklighet man inte kan bortse från.
Den numera åttiofemårige tibetlaman Dainzin Gyaco närmar sig slutet av sitt liv, som han till största delen har tillbringat i exil i indiska Dharamsala efter ett misslyckat CIA-inspirerat kuppförsök 1959. Därmed aktualiseras även frågan om hans efterträdare på posten, som traditionsenligt sker genom «reinkarnation» med ett antal höga lamor som medier.
Laman och den tibetanska «exilregeringen» har här en uppfattning som skiljer sig från den i Beijing, och man menar sig ha rätten att själv diktera förloppet. I själva verket har Kina haft inflytande över processen sedan 1700-talet (dynastin Qing, 1644–1911), som ett led i att Tibet har utgjort en autonom kinesisk vasallstat sedan 1200-talet.
Själva ämbetet dalai lama är av mongoliskt ursprung, likväl som det faktum att Tibet står under kinesisk kontroll efter mongolisk invasion av både Kina och Tibet (dynastin Yuan, 1271–1368). Förhållandet har cementerats även efter att mongolerna störtats genom Tibets upprepade behov av kinesiskt understöd att hålla främmande invasion stången – Tibet var förstås en gång ett imperium, men historien har haft sin gilla gång.
Tanken att tibetlaman själv styr över reinkarnationen är därför lika befängd som det moderna påfundet om «självständighet», och det är helt självklart att Beijing kommer att ha ett ord med i laget kring utnämningen. Icke desto mindre måste det valet ändå godtas av dem det berör, de tibetanska undersåtarna.
För ändamålet har Beijing sökt inflytande bland högre lamor samt även lanserat en egen panchen lama (Gyaincain Norbu) i konkurrens med tibetlamans val (Gêdün Qoigyi Nyima). Panchenlaman står näst högst i rang, och har en viktig roll att spela i reinkarnationen av tibetlaman. Gêdün Qoigyi Nyima och hans familj förflyttades emellertid av myndigheterna, och sitter i husarrest sedan 1995, vilket bara är ägnat att demonstrera tyngden i ämbetet.
Efter tibetlamans frånfälle kan det således hända att två inkarnationer presenteras av två olika falanger, varvid saken utmynnar i en strid om inflytande och i informationskrig. Beijing har fördelen att kontrollera informationsflödet, men kan aldrig helt skära av kontakten med Dharamsala. Mycket hänger således på om den egna kretsen av lamor har tillräcklig auktoritet bland majoritetsbefolkningen.
För att den indiska utnämningen ska lyckas måste man utse någon pojke utanför Tibet, ty i annat fall kommer Beijing bara att olagligförklara valet och föra bort den nye laman och hans familj på samma sätt som tidigare panchenlaman. Å andra sidan kan man undra hur djupt förhållandet egentligen kan gå till en avlägsen indisk lama som folket enbart känner via fotografier.
En levande religion kan inte vidmakthållas med figurer som är evigt avskurna från dess skara av följare, uan kräver förr eller senare ett mer aktivt och levande engagemang. Den fjortonde laman Dainzin Gyaco kan spela sin roll i exil enbart för att han faktiskt är född och uppvuxen i Kina (Hongya, Qinghai) och därmed har en existerande relation med folket och traditionen.
Det skulle inte lösa några problem om en fjärran indisk gosselama tillträder, utan bara befästa en ohållbar situation med politiska anspråk från en religiös företrädare. Man kan nog förutsätta att en lama uppvuxen i en sådan miljö kommer att vidmakthålla krav som aldrig kan infrias.
Jag sätter nog därför en slant på att Beijing lyckas genomföra tronskiftet planenligt, varvid Tibet småningom kan erfara en efterlängtad avspänning. Den så kallade «exilregeringen» i Dharamsala förlorar i samma ögonblick all vidare legitimitet, och man kan förmoda att detta udda samhälle småningom upplöses, dels genom återvandring bland äldre tibetaner.
Den avgående amerikanska dårregimen deklarerar i elfte timmen genom utrikesminister Mike Pompeo att det pågår ett «folkmord» mot muslimska uigurer i Xinjiang. Syftet med utspelet är givetvis att ge efterträdaren Joe Biden en «present» i form av att ytterligare förgifta relationen med Kina, i en sista ansats av galenskap – the final madness, 最后的疯狂.
Man kunde annars tycka att en regim som under det senaste året har haft ihjäl 410 000 av sina egna medborgare genom aktiva och passiva politiska beslut borde ha lite mer finess, att en administration vars hela mandatperiod har präglats av raskravaller, rasistiska utspel och vit makt-ambitioner borde ha åtminstone en smula självinsikt och inte klampa in som en elefant i en porslinsbutik.
Det blir lite grann som att förneka att man slår sin fru, att nappa på ett trollande fulbete, men faktum är att Pompeo utnyttjar en befintlig strömning i sin retorik. Tidigare har kristna dårfinkar som Adrian Zenz och andra MR-jesuiter betecknat reformerna i Xinjiang som ett «kulturellt folkmord», men i sin strävan att ständigt överträffa sig själv har man sedermera uppgraderat fallet till «folkmord».
Man tänker sig här något typ dödens fält i Kambodja med miljontals skallar lagrade på hög, eller kanske motsvarande folkmord i Rwanda på nittiotalet. Eller åtminstone massgravar med tusentals ihjälskjutna bosniska muslimer.
Men det man finner är alltså utbildning och arbetsträning, fattigdomsbekämpning och avradikalisering, och inte en dödskalle så långt ögat når. Några dödens fält finner man inte i Xinjiang, inte heller några massgravar.
Att påbjuda mandarin i skolan anses här vara ekvivalent med «folkmord», särskilt som ickeuigurer inte behöver lära sig uiguriska (wtf?). Enligt samma logik äger i så fall ett «folkmord» rum i Sverige, där man tvingar på de stackars samerna och tornedalingarna maktens svenska språk, samtidigt som ickesamer inte behöver lära sig samiska.
På samma sätt likställer man med «folkmord» att uiguriska kvinnor erbjuds en väg ut ur muslimsk misogyni, bland annat genom pekuniära incitament att föda färre barn och ta reproduktiv kontroll över sin egen tillvaro, innefattande ett självständigt liv i arbete, hävdvunna feministiska landvinningar i vår del av världen.
Det finns naturligtvis en inneboende logik i att fattiga människor som saknar utbildning radikaliseras och hyser agg mot ickemuslimer, vilket leder till friktion i samhället, upplopp, separatism och slutligen även terror. Den enda vägen att bryta en sådan ond cirkel är att ge de förfördelade de verktyg som behövs för att bli en del av lösningen och samhället istället för att fortsätta utgöra ett problem, det vill säga utbildning och träning av lämpligt slag – att bli anställningsbar, som vi säger i arbetslinjens land.
I den processen förekommer helt säkert övergrepp av olika slag som är nog så allvarliga, men det är inte samma sak som att det skulle finns någon systematisk ambition att «utrota» en kultur eller till och med ett folk – det är en fullständigt befängd tanke, givet att Kina är mångkulturellt sedan tusentals år tillbaka.
Vad värre är urvattnar man viktiga begrepp genom dessa allt grövre överdrifter. Termen «folkmord» förlorar helt sin valör när man missbrukar den sålunda, och när det nästa gång åter anställs folkmord på riktigt någonstans i världen kommer vi att rycka på axlarna – igen, för ingen kom ju till undsättning i Rwanda.
Kinas officiella resultat för 2020 är +2.3 % tillväxt, medan världen i övrigt har siffror i illrött. Även det andra Kina på Taiwan har positiv tillväxt, och det är förstås en konsekvens av att ha bemästrat coronapandemin. Kina vann, om än med måttliga siffror, och springer nu ärevarv efter ärevarv medan övriga världen kämpar febrilt.
Man kan också se det som det avgörande moment då västvärlden slutligen «föll» och östvärlden åter blev herre på täppan. Historien känner visserligen inte så skarpa kanter, utan är mer kontinuerlig, men sådana avgränsningar kan ändå vara illustrativa.
Västvärlden som vi känner den i dag kan sägas ha bildats 1453, året då Östrom gick under. Osmanska riket kontrollerade därmed handeln mot Kina och Indien, vilket fick väst att söka nya rutter till havs. Som ett resultat upptäckte man Amerika och den dittills förborgade världen i övrigt, samtidigt som flödet av lärde från Konstantinopel utmynnade i renässans och medeltidens slut.
Kolonisation, nationalism, kapitalism och renässans övergick sedermera i vetenskaplig revolution, upplysning och slutligen industriell revolution, vilket fick pendeln att tippa över helt i västs favör. Fram till dess hade Kina och Indien självklart stått för huvuddelen av världens produktion i kraft av sina stora befolkningar, men när maskiner kunde göra flera personers arbete tog västvärlden kommandot helt.
Indien koloniserades, medan Kina och Japan inte ville lära och inte heller ville ha med västvärlden att göra, utan slöt sig i sina skal, övertygade om att ha uppnått det högsta stadiet av civilisation och inte ansåg sig vara i behov av tekniska eller filosofiska nymodigheter. Båda länderna fick öppnas upp med kanonbåtsdiplomati och tvingas till handel under förnedrande omständigheter.
För Kinas del utgjorde opiumkrigen i mitten av 1800-talet den omständighet som blev början till kejsardynastins fall, som sedermera inträffade 1911. Den republik som kom i dess ställe 1912 blev kortvarig och landet drabbades istället av splittring. Japansk invasion och ockupation från 1931 och sedermera inbördeskrig från 1945 lade Kina i ruiner, och ur askan föddes Folkrepubliken Kina 1949. Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, där de i omvärldens ögon representerade hela Kina fram till 1971.
Folkrepublikens första årtionden blev tumultartade, med ett antal huvudlösa reformer som decimerade ekonomin brutalt. Bonderevolutionären Mao Zedong och hans kommunistiska parti hade visserligen erövrat makten, men förstod inte att regera ett land. I termer av tillväxt ökade man i medel med måttliga 2.9 % per år under de första två decennierna, vilket givet den ökade folkmängden närmast motsvarar negativ tillväxt.
Västvärlden hade å andra sidan fördärvat sig själv med två världskrig, och även om man skulle komma att åtnjuta god ekonomisk tillväxt länge än, kan man skönja en en platåfas kring 1950, då västvärlden stod på topp i termer av andelar av världens samlade bruttonationalprodukt.
Västvärlden hade blivit rik inte bara på industrialisering utan även kolonisation, slaveri och plundring av andra länders tillgångar, men efter andra världskriget skedde en omfattande avkolonialisering. Västvärlden hade fått ett samvete och skämdes över vad man hade ställt till med, och ville nu ställa saker och ting till rätta. Mänskliga rättigheter blev den nya ledstjärnan i politiken.
Samtidigt övergick det varma kriget mot axelmakterna i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, eller i vidare mening mellan den kapitalistiska västvärlden och den kommunism som erövrade stora delar av den värld som hade frigjorts efter kolonisationen.
USA hade en paranoid «dominoteori» om att när länder föll till kommunistiskt styre, skulle angränsande länder följa efter som fallande dominobrickor, vilket man såg sig föranledd att förhindra med vapenmakt, till exempel i Vietnam, och med andra metoder, till exempel i Kuba och Chile.
Även Kina ingick i den teorin, vilket är varför USA stödde nationalisterna i inbördeskriget. Men trots omfattande amerikanskt materiellt och logistiskt stöd avgick kommunisterna med segern, och USA lät saken bero. Man ansåg att det bara var en tidsfråga innan fastlandet skulle ta Taiwan och slutligen avgöra kriget.
Men Nordkoreas plötsliga anfall mot Sydkorea 1950 förändrade saken. FN-förband med USA i spetsen hade drivit nordkoreanerna mot den kinesiska gränsen, och det var bara en fråga om tid innan Sydkorea skulle kunna utropa fullständig seger. Kina fann det dock mindre lustigt att ha amerikansk trupp vid sin gräns, och gick in i kriget på Nordkoreas sida, varvid man drev tillbaka USA med flera till den ursprungliga gränsen mellan de två koreanska staterna.
Därmed cementerades den koreanska situationen, och som en konsekvens blev USA förargat och alarmerat över Kinas ingripande. Kinas militära styrka vid tiden var föga imponerande, men ändå lyckades man tränga tillbaka världens mest avancerade vapenmakt, inte helt olikt den senare situationen i Vietnam. Som ett resultat permanentade USA sin närvaro i regionen och beslöt att ta Taiwan i försvar, vilket blev ännu en geopolitisk bricka som är med oss in i denna dag.
Geopolitiska spänningar förekom även i Tibet, där USA tränade gerillatrupp och gav understöd åt separatistiska krafter. Tibet hade som en rad andra provinser slitit sig loss från Kina efter dynastins fall, men återtogs 1950 utan att ha erkänts som en självständig stat av något annat land. Samma sak hade förstås hänt om nationalisterna hade vunnit kriget, men då hade USA inte haft anledning att komma till tibetanernas undsättning och lägga sig i utvecklingen – det var en effekt av kalla kriget, som lever kvar än i dag som en restpost, och har inget med Tibet i sig att göra.
Kommunismen var dock inte den monolit man gärna föreställde sig, och Kina bröt med Sovjetunionen 1956. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän gav detta incitament till ett närmande mellan Kina och USA, vilket 1971 ledde fram till hemliga möten mellan utrikesminister Henry Kissinger och premiärminister Zhou Enlai.
Det politiska tövädret innebar att USA – och därmed världen i stort – bytte fot i frågan om vem som är legitim företrädare för Kina, naturligtvis som ett krav från Folkrepublikens sida. Folkrepubliken Kina är därför sedan 1971 företrätt i FN, medan Republiken Kina på Taiwan fick omvandla sina ambassader och konsulat till kulturföreningar världen över. Enligt resolution existerar bara ett Kina, och konflikten mellan fastlandet och Taiwan måste lösas bilateralt på fredlig väg, en situation som ännu är förhandenvarande.
1972 är här ett synnerligen viktigt årtal, då Richard Nixon avlägger statsbesök i Beijing. Den amerikanska strategin var att nyttja Kina för att ringa in Sovjetunionen och slå in en kil i det kommunistiska blocket, medan Kina sökte erkännande. Ekonomin hade under den pågående kulturrevolutionen stagnerat helt, och Kina befann sig på den absoluta botten – politisk stabilitet med USA innebar att handelsvägar och möjligheter plötsligt öppnades.
Mao Zedong dör 1976, och med honom den vansinniga epoken i Folkrepublikens historia. Deng Xiaoping griper småningom makten 1978, och därmed påbörjas Kinas väg till toppen. Marknadsekonomiska reformer – «socialism med kinesiska kännetecken» – samt fullständig normalisering med USA 1979 leder till att ekonomin fortsättningsvis växer med i medeltal 9 % fram till i dag – en trettiodubbling av ekonomin.
1979 är ett viktigt årtal av flera andra skäl, då islamisk revolution i Iran äger rum och då Sovjetunionen invaderar Afghanistan för att undsätta regeringen mot mujahedin. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän griper USA åter in i skeendet för att såra ärkefienden Sovjetunionen. Man beväpnar således mujahedin och den nybildade gruppen al-Qaida till tänderna, och Sovjetunionen får dra sig tillbaka med svansen mellan benen.
Den islamiska revolutionen i Iran har även betydelse för Kina, i så måtto att uiguriska muslimer i Xinjiang börjar radikaliseras vid den här tiden, som sammanfaller med Kinas öppnande mot omvärlden. Även den historiken har sitt efterspel i dag, men med en annan utgång än den i väst.
Den amerikanska strategin bär samtidigt frukt, och man lyckas innesluta Sovjetunionen, som upplöses 1990 efter revolution i Östeuropa 1989. Francis Fukuyama utropar «historiens slut», och de flesta tror att samma utveckling ska ske i Kina. Besvikelsen blir stor när den prematura demokratirörelsen slås ned 1989, men man när ändå en förhoppning om att Kina småningom ska rätta in sig i ledet och kineserna välja den överlägsna västliga modellen med demokrati och frihet.
Men Kina är vid det laget en i stora delar marknadsekonomiskt driven nation med stor årlig tillväxt. Det finns inga brödköer som i Sovjetunionen, och inte heller brist på något annat, utan tvärtom ett allt större överflöd. Befolkningen har tillförsikt och är optimistisk, även om man inte har de västliga friheterna i samma utsträckning.
De av USA beväpnade islamistiska grupperna vänder sig samtidigt snart mot USA och västvärlden, där man bedriver terror i allt större omfattning. 2001 skickar man chockvågor genom världen när man lyckas demolera tvillingtornen WTC i New York, vilket föranleder USA att inleda ett omfattande krig mot terrorismen, med invasioner i både Afghanistan och Irak. Som en följd skalas även de demokratiska friheterna ned, massövervakning sker och flyktingar börjar strömma till Europa, vilket i sin tur skapar politiska förvecklingar och ekonomiska påfrestningar.
2001 skulle kunna sättas som sludatum för västvärlden på grund av dessa händelser, men även för att Kina detta år blir medlem i världshandelsorganisationen WTO, bland annat som en följd av att USA behöver Kina som allierad i kriget mot terrorn. Närmare en miljard arbetare ställs plötsligt till världens förfogande.
Medlemskapet innebar för Kinas del att man tvangs anpassa sig efter en ny regelbok, vilket ledde till omfattande liberaliseringar. Det i sin tur gjorde att Kina så att säga kopplade på en efterbrännkammare på ekonomin och blev en magnet för än mer produktion, samtidigt som den privata sektorn fördubblades på några få år. Så länge terrorkriget pågick befann sig Kina under radarn, och man såg inte den omfattande tillväxten som något problem.
Men utlokaliseringen av företag från västvärlden till Kina innebar i praktiken att man flyttade «produktionsmedlen» och know-how dit, vilket gav upphov till nedläggningar och arbetslöshet i västvärlden. Visserligen kunde man lösa saken tillfälligt med «utbildningreformer» och andra medel, men faktum är att den fattigare hälften av den amerikanska populationen sammantaget inte har haft någon reallöneökning sedan 1990.
Detta har i sin tur banat väg för den så kallade högerpopulismen och splittringen i USA, medan invandring och motsvarande utlokalisering i Europa har skapat samma slags strömningar och schismer. Finanskrisen 2008 accentuerade problemen, och Kina kunde segla iväg ostört medan övriga världen tvangs bita i det sura äpplet.
I köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt räknat passerade Kina år 2013 USA, och blev därmed världens största ekonomi, med fortsatt hög tillväxt. Det är vid det här laget man börjar oroa sig för att Kina har blivit för framgångsrikt på alltför många områden, och man börjar formulera strategier för att innesluta Kina på olika vis.
Donald Trump väljs till president 2016 för att han lyckas mobilisera de massor som inte har gynnats av globaliseringen. Han lovar att gå hårt åt Kina, återföra produktion till USA samt att göra landet «stort igen». Trump inleder ett fullskaligt handelskrig mot Kina och angriper med illegitima medel Huawei, ZTE och den kinesiska telekomindustrin, och senare även IT-industrin i stort i vad som inte kan betraktas som annat än protektionistiskt vansinne.
Problemet med strategin är att Trump även angriper EU och andra allierade, och därmed minskar möjligheten att kunna angripa Kina med största möjliga samordnad kraft. På sin första ämbetsdag drar han sig även ur handelsavtalet TPP, som var avsett just att innesluta Kina.
2020 briserar så coronapandemin, och västvärlden visar en paradoxal oförmåga att handskas med utbrottet, på alla nivåer. Samtidigt tar Kina och Östasien sig an problemet med bravur, och lider betydligt mindre skada på alla sätt och vis, inte minst med avseende på antal sjuka och döda. Det är en uppvisning i både regeringsduglighet och tillämpning av teknik för att bemästra ett hälsoproblem.
2021 avslutar Trump sin mandatperiod med ett resultat motsvarande fler döda än under andra världskriget i kampen mot corona. Hans ambition att betvinga Kina har gått i baklås, och handelsbalansen fortsätter att vara kraftigt negativ för USA:s del. Den amerikanska ekonomin blöder, arbetslösheten skjuter i höjden och till råga på allt utsätts Kapitolium för en veritabel statskupp på Trumps inrådan – 6 januari 2021 blir symbolen för USA:s och därmed västvärldens slutliga fall.
EU struntade samtidigt i USA och gick sin egen väg genom att teckna ett investeringsavtal med Kina alldeles i slutet av 2020. Även världens största handelsavtal RCEP ingicks av femton nationer i Östasien, Sydöstasien och Oceanien, och därmed har den amerikanska ambitionen att lägga krokben för Kina försvårats betänkligt.
Coronapandemin har snabbat på förloppet, och Kina beräknas nu även i absoluta termer bli världens största ekonomi framför USA år 2025. Fyrtio års obruten tillväxt kommer därefter att fortsätta på hög nivå, eftersom stora delar av Kina ännu är relativt outvecklat och man har en expansiv plan i Nya sidenvägen.
Det är ett moment som inte plötsligt kommer att ändras, och det finns i princip inget man kan göra för att hindra förloppet, möjligen med undantag av väpnad konflikt. På samma sätt kommer de krafter som representerar trumpism och annan populism inte plötsligt att försvinna, utan problemen kommer snarare att accentueras.
När jag säger att västvärlden har fallit innebär det således att dess flerhundraåriga hegemoni är över, och att man hädanefter får finna sig i en mer multipolär ordning – i synnerhet USA. Kina har ingen ambition att axla USA:s roll, men kommer att vara ett självklart centrum i denna nya ordning, som vi gör bäst i att godta istället för att streta emot i tron att vi kan ändra förloppets riktning. Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera, som Napoleon visste att berätta.
De socialliberala tänkarna tycks ha frångått forna ideal av att göra upp med patriarkatet och frigöra kvinnan från religionens ok, för att istället ta parti för medeltida värderingar. Om man förr slogs för att emancipera kvinnan i individualismens namn, anser man nu att kvinnan bör fortsätta vara en kuvös i allahs sold.
På annat sätt kan man inte tolka Twitters märkliga resonemang om att plocka bort en post från kinesiska ambassaden i USA om hur uiguriska kvinnor i Xinjiang numera är frigjorda och självständiga med ett betydligt större mått av reproduktiv hälsa än fordom, då de utgjorde «baby-making machines» åt sina skäggiga män.
Denna karakteristisk menar det amerikanska sociala medieföretaget utgör en form av «avhumanisering» snarare än den feministiska landvinning det är. Det rör sig här om samma underliga fenomen som när «feminister» i Sverige slåss för den muslimska kvinnans «rätt» att tvingas bära slöja under patriarkalt förtryck, eller som när allsköns vänsterliberaler tar parti för muslimska traditioner som inte har någon plats i ett civiliserat samhälle byggt på upplysning och individuella friheter.
De tidiga feministerna och socialliberalerna tog tvärtom strid mot (den kristna) religionen och dess motsvarande anspråk på att behandla kvinnan som en kuvös i syfte att producera söner och fler kuvöser, och i viss mån fortsätter väl kampen för reproduktiva rättigheter kring abort och preventivmedel än i dag mot dessa medeltida element inom kyrkan – utom i Afrika, där den amerikanska regimen aktivt motarbetar sådant, just där det behövs som mest.
Att man förfar tvärtom med motsvarande kvinnoförtryck inom islam har att göra med att «antirasism» är en överideologi som tar överhanden framför den normala feminismen. Invandring, därtill i massiva kvantiteter, har blivit en helig rättighetsko som inte får ifrågasättas, och gör man ändå det stämplas man automatiskt som «rasist».
Så även Kina, trots att landets hantering av utanförskap och radikalisering i Xinjiang inte skiljer sig från motsvarande landsomfattande sociala kampanjer sedan Folkrepublikens bildande. Det är inte heller någon nyhet att Kina har en policy kring begränsning av reproduktion, tidigare en ettbarnspolicy som numera är ersatt av en tvåbarnspolicy, med generöst utrymme för minoriteter och landsbor att sätta fler barn till världen, dock med en övre gräns.
Denna ansvarsfulla metod att hålla populationen inom hållbara ramar menar MR-jesuiter utgör en form av «demografiskt folkmord» eller möjligen «kulturellt folkmord», men man ska då komma ihåg att mänskliga rättigheter som fenomen är en form av modern religion och dess utövare typiskt religiösa element som sätter religiösa bryderier framför andra fri- och rättigheter i katalogen (här rätten till individuell självständighet, rätten till ett arbete och en inkomst, rätten till deltagande i samhällslivet med mera).
Detta är en form av «syntax error» som socialliberalerna, socialisterna och «feministerna» har att avlusa, ty i längden går det inte att upprätthålla dessa två oförenliga hållningar. Att vara socialliberal är att vara kluven, sägs det, men att stå mellan två hötappar utan att kunna välja är inte kluvenhet utan idioti. Ska man fortsätta försvara patriarkala företeelser i islams namn, eller ska man ta ställning för kvinnans och andra individers frihet och självständighet?
Man kan inte göra bådadera, och om man småningom väljer den traditionella liberalismen kommer man inte ha något annat val än att erkänna att Kinas hantering är den korrekta, en strategi värd att beundra och framförallt kopiera i våra av utanförskap allt mer tyngda samhällen.
Arbete ger frihet – reproduktiv frihet, individuellt självbestämmande, deltagande i samhällslivet
