Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Frig eller kred?

Moderatledaren har åter tagit till orda på ett sätt som är ägnat att förbrylla, nämligen det kryptiska uttalandet att Sverige inte är i krig, men att det inte heller råder fred. Krig och fred är nämligen binära företeelser, och antingen råder det ena eller det andra.

Stassmistern hänvisar till de hybridoperationer som pågår i Östersjön, med fartyg som låter ankare släpa sönder allsköns kablar på havsbottnen. Även cyberattacker och «desinformation» nämndes som kriterier för detta märkliga kvanttillstånd av frig eller kred.

Sverige kommer inte acceptera att det här fortsätter, hävdar Kristersson, och höjer därmed insatsen ytterligare. Det kallas för upptrappning, och har ett givet slutstadium i just krig. Då är en väsentlig fråga vem som egentligen inledde stridshandlingarna?

Ryssland, skulle regimledaren säga, eftersom det var Putin som genomförde den «fullskaliga» invasionen av Ukraïna, där man är petnoga med att ständigt och jämt kvalificera specialoperationen med det där supertöntiga adjektivet «fullskaliga», som aldrig förr eller senare har använts för andra konflikter. Israels «fullskaliga» folkmord i Gaza? USA:s «fullskaliga» invasion av Irak?

Kreml skulle nog hävda ett annat händelseförlopp, med ett aggressivt och expansivt Nato som yttersta källa för den rubbade säkerhetsdoktrinen. Men om vi ändå godtar Rysslands fysiska aggression som startpunkt i detta skede, är frågan ändå vad det har med Sverige att göra?

Är vi i allians med Kiev, eller har vi något annat avtal med Ukraïna om att bistå landet? Om inte, varför skickar vi då vapen till Zelenskyj samt bidrar med «economic coercion» gentemot Ryssland? Varför deltog vi i jänkarnas operation att spränga Nord stream 2, även om vi aldrig skulle erkänna det?

Det förefaller alltså som att Sverige självt har implicerat sig i detta krig – eller snarare inbördeskrig – mellan två grannstater, och därför nu får plikta för detta. Sverige har valt att skicka krigsmateriel till stridande part, i strid med den praxis som tidigare gav oss två hundra år av fred. Sverige har valt att bedriva ekonomisk utpressning gentemot Ryssland medelst «sanktioner», men tycks tro att Moskva inte skulle svara på en sådan aggression.

Sverige har också valt att underställa sig amerikanskt befäl och upplåta hela sitt territorium för amerikansk trupp, i någon underlig vanföreställning om att det skulle göra Sverige tryggare, därtill utan sedvanlig demokratisk prövning. På det måste Ryssland självfallet reagera, och därför har vi den förhandenvarande situationen med rackarspel i Östersjön. Sverige har valt detta tillstånd.

Detta har därför såväl Maggans socialistregim som den nuvarande Tidö-regimen dragit på landet, och därmed äventyrat svenska folkets väl och ve. Styrelsen av riket har man helt gett upp för att leka skuggkrig utomlands, med ekonomi i förfall och fortsatt migrationspolitiskt kaos.

Man öser pengar på krigsmateriel och upprustning, skrot som småningom kommer att rosta bort utan att ha gjort någon som helst nytta, eller i värsta fall drar in Sverige i krig alldeles på riktigt. Det hade förstås aldrig hänt om Sverige och Finland haft is i magen och vidmakthållit sin traditionella hållning. Då hade Ryssland inte haft anledning att gäcka trafiken på Östersjön eller på annat sätt svara.

Frågan är nu hur vi blir av med denna vedervärdiga regim, med veritabla ärthjärnor som Bohlin och mentalt kvaddade individer med mindervärdeskomplex som Jonsson och Kristersson, som försöker kompensera sina fysiska tillkortakommanden med allsköns dildos i form av robotar och annat militärt fyrverkeri?

Och vad som skulle kunna ersätta den, då Sverige dessvärre inte har något egentligt alternativ till de nuvarande krigshetsarna och uppskrämda dårarna. Kanske får hoppet i slutändan ställas till Trump samt förnuftiga aktörer på kontinenten.

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Ryssland

Kriga för ett stycke tyg

En tredjedel av 155:e ukraïnska mekaniserade brigaden sägs ha deserterat efter en längre påkostad utbildning i Frankrike, inalles 1 700 mannar. De vill inte längre slåss för den ukraïnska tygbiten i gult och blått och den rumpstat den fortfarande representerar. Särskilt som man arresterades på gatan för att erhålla en engångsbiljett till fronten.

Voldemort Zelenskyj plågas sedan länge av bristande manskap, och det gör då inte saken enklare att unge män väljer friheten när chansen väl uppenbaras. Minns att man redan från början av inbördeskriget förhindrade män att lämna landet, samtidigt som västländer på motsvarande vis nekade ukraïnska män passage över gränsen.

Däremot har förekommit en strid ström av ukraïnska kvinnor, som har bidragit till viss överkapacitet bland bordellerna. Inte heller det är avsett att underlätta Kievs uppdrag, då man behöver smörja hjulen i näringslivet även under krigstid.

Men när männen väl har satt sin fot i Väst, även under kontraktuella former som soldat, är fältet vidöppet för att hävda sina mänskliga rättigheter och på annat sätt undslippa en trolig död i det meningslösa kriget. Skickas de ändå tillbaka, väntas förmodligen tolv år i finkan, vilket i sammanhanget är en bättre deal.

Allt fler desertörer i den krigströtta ukraïnska armén väcker emellertid frågan när desertering är berättigad. En nation kan ytterst bara hållas samman med våld under väpnat angrepp, varför man kan argumentera att det utgör en del av samhällskontraktet att med risk för eget liv försvara landet.

Men i en demokrati – som vissa menar att Ukraïna är – är folkviljan den yttersta beslutsinstansen, och då en majoritet av det ukraïnska folket numera är så krigstrött att man hellre ser fredsförhandling och krigsslut än fortsatta strider, ställs saken på sin spets.

Moralfilosofiskt gäller saken kanske vad man kan uppnå med detta meningslösa lidande, och vilka krafter det tjänar. Ukraïnarna inser att de deltar som proxysoldater i ett skuggkrig mellan Ryssland och Väst, och de förstår också att fronten inte kommer att flytta sig i östlig riktning oavsett hur mycken materiel man sätter in. Hade minsta tillstymmelse till chans att vinna mark förelegat, hade man kanske gjort en annan avvägning.

Man kan i sin egen föreställningsvärld laborera med några olika scenarier. Om Ryssland skulle få för sig att oprovocerat anfalla Sverige, torde den förkrossande majoriteten av män och kvinnor ställa sig bakom den svenska blågula tygbiten och slåss för kung och fosterland. Motståndsviljan skulle vara kompakt och uthållig över tid.

Men om Sverige på grund av inkompetent politisk ledning under små personer med napoleonkomplex drar kriget till sig och mer eller mindre provocerar fram ett angrepp, kommer saken i ett helt annat läge. För egen del kommer det helt enkelt inte på fråga att slåss för Hans Wallmark och Pål Jonsson och deras paranoida psykos, och sålunda resonerar nog många fler.

Inträdet i Nato skulle göra Sverige tryggare, resonerade man, men det vi ser nu är att moderatregimen alldeles har tappat det och bereder för det totala kriget, just under scenariet att Ryssland iscensätter en preemptiv attack mot Sverige för att förhindra amerikansk trupprörelse genom Sverige vidare mot Baltikum och Ryssland.

I de febersjuka fantasierna räknar man med uppåt en halv miljon döda svenskar, medborgare som då antas ska offra sig för ägghuvudet Bohlin och dennes inte helt fungerande tankevärld. Det slutar förmodligen med att man hellre skjuter Bohlin, Jonsson och Wallmark, än att störta nationen i fördärvet efter två hundra år av fred. Bäst vore emellertid att på mer legitimt vis avsätta regimen, innan det är för sent.

De antas vilja slåss för en tygbit och den idé den sägs representera. Men hur länge?
Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Vinnare och förlorare i kriget

Kriget är redan här, förkunnar penisstorlekstabloiden Expressen, med anledning av att den psykologiska krigföringen med kabelbrott och annat bedrivs i Östersjön. Det kunde man förstås ha tänkt på innan man anslöt sig till Nato och sprängde Rysslands gasledning, men man har valt att hålla fast vid en bellikos inriktning i såväl politiken som de etablissemangsnära medierna.

Man kunde redan från början ha gjort den nyktra analysen kring Natos expansion allt närmare Moskva, och hur Kreml skulle reagera på det. Inför ultimatum valde man att stå fast vid det geostrategiska insteget i Ukraïna, och man har därefter satt all sin prestige på att vidmakthålla den uppfattningen: Ryssland «får inte» vinna kriget.

Men Ryssland vinner ändå kriget, och än värre är att Europa står med Svarte Petter eller rent av skitgubbe i hand när den slutliga summeringen ska göras. Om det är fortsatt krig man vill ha från Bryssels sida, så är Europa verkligen illa ute.

EU:s ekonomi sackar efter, inte Rysslands.

Kanske man fick in en inledande stöt mot Ryssland med sanktioner och andra former av «economic coercion», men Moskva kunde ganska enkelt parera angreppen, och har sedan två år tillbaka en habil tillväxt, tillsammans med Kina och USA. Biter i gräset gör däremot EU, vars ekonomi harvar betänkligt.

Det visar sig att Rysslands export av fossil energi är mer eller mindre oförändrad, och att underskottet i handeln med Europa har kompenserats med motsvarande överskott i handeln med Kina och Indien. Icke desto mindre står EU för lika stor andel av importen som Kina, motsvarande en fjärdedel av den ryska exporten: 211 miljarder euro har gått in i Putins krigskassa.

Ryssland noterar inget egentligt tapp i sin energiexport.

Klara vinnare är Kina och Indien, som har kunnat köpa billig olja och gas, men även USA, som på motsvarande sätt har kunnat kränga svindyr flytande gas till Europa efter att man lät spränga Nord stream. USA har också kammat hem storvinsten genom att smörja sitt militärindustriella komplex med omfattande militärt stöd till Kiev.

Europa har ingen motsvarande industri, utan har skänkt vapen och ammunition från sin befintliga arsenal utan att förnya denna. Det är tomt i ladorna, och man skulle aldrig på egen hand kunna kontra Ryssland i ett fortsättningskrig, om man nu verkligen vill ha ett sådant. Man är fullständigt beorende av USA för ett sådant företag.

Kina och Indien har kompenserat för sviktande handel med EU.

Men huruvida USA är intresserat av det när Donald Trump installeras den tjugonde januari återstår att se. Han har dessutom ökat kravet på europeiska försvarsanslag till fem procent av BNP, under hot om att lämna Nato. Europa har därför inget annat val än att rusta, vilket innebär att ytterligare smörja det amerikanska militärindustriella komplexet med omfattande inköp, trots knackig ekonomi på gränsen till recession.

Men EU står ändå för lika stor import av rysk energi som Kina – så kan hyckleriet också uttryckas i diagramform.

Mediepropagandan till trots går det knappast någon nöd på Ryssland. Man kanske inte är en «vinnare» i samma mening som Kina och USA, men man är inte heller samma förlorare som EU. Utöver att exporten är orubbad, har man ökat importen av gods från Kina när den västliga exporten stryps, samtidigt som man via den porösa gränsen ändå kan importera västligt smuggelgods i den utsträckning som krävs.

Ryssland har energin och därför övertaget, medan EU blöder av samma anledning. I löst förbund med Kina har man även produktionskapaciteten på sin sida, utöver råvarorna. Eftersom EU har valt att bråka med båda, lär man få lida dubbelt så mycket om man framhärdar. När vaknar européerna från sin psykotiska drömtillvaro?

EU är krigets huvudfinansiär.
Kategorier
Politik Ryssland USA

Tryggare och säkrare nu?

Maggan och Uffe hävdade med emfas att Sverige skulle bli säkrare som medlem i Nato, och man ansåg inte att det behövdes någon demokratisk deliberation kring belutet att ändra säkerhetsdoktrin efter två hundra år av fred och neutralitet. Det var något man kunde klubba på en eftermiddag, till skillnad från den ultralånga process som annars omgärdar lagstiftning i de mest betydelselösa sammanhang.

Kapitulationsdokumenten skrev man under utan att begära ett dyft i utbyte, varvid USA fick fri och villkorslös åtkomst till samtliga militära anläggningar i hela Sverige. Beredvilligheten att bli medlem i den förlegade alliansen var så stor att Uffe gjorde allsköns krumbukter inför den türkiske islamistledaren Erdogan, som att instruera domstolarna att utvisa kurder och andra «terrorister» för att blidka diktatorn.

Tuffe Uffe slängde sig även i stoftet för den amerikanske imperatorn och bedyrade sin trohet, på samma sätt som svenska ministärer brukar vallfärda till den amerikanske ståthållaren i Sverige för att på motsvarande vis försäkra Washington om att vasallskapet står fast.

Som inträdesprov i klubben hade Sverige även att visa mandom genom att bistå operativt i sprängningen av Nord stream 2, även om det sannolikt var britterna som på amerikansk order apterade laddningarna. Tugget om att det landlåsta Ukraïna skulle ligga bakom kan man ta med en stor skopa salt, och så förstås även den inledande dårhypotesen om att Ryssland skulle spränga sin egen inkomstkälla, den som inte minst regimens propagandakanal SVT framförde.

Varken Sverige eller Finland utgjorde tidigare ryska måltavlor, men då man underkastade sig amerikanskt befäl gjorde man sig till just sådana strategiska mål samt retade upp Kreml. Resultatet ser vi nu, då hybridkrigföring och upptrappning i Östersjön är förhandenvarande.

Som hämnd för Nord stream klipper Ryssland nu allt fler kablar på Östersjöns botten medelst sin skuggflotta, samtidigt som svenska kommuner plötsligt noterar en rad inbrott vid vattentäkter. Invånarna i berörda samhällen har fått fira jul med vatten från utställda dunkar i väntan på att den ultrasega administrationen ska analysera vattnet.

Ryskt flyg är samtidigt mer närgånget, och det är tydligt att vi ser en upptrappning av den psykologiska krigföringen i Norden och Baltikum. Den givna frågan är därför: känner du dig verkligen tryggare och säkrare nu när vi är med i Nato? När ägghuvudet Bohlin skickar ut «Om kriget kommer…» på löpande band och yrar om att svenskarna måste förbereda sig på krig?

Den tjugonde januari heter Sveriges nye överbefälhavare Donald Trump, och kort därefter kommer det ryska inbördeskriget sannolikt att avslutas med ett fredsavtal, varvid Ryssland tillerkänns de fem oblast man har annekterat och Kiev lovar att utgöra en neutral buffert. Zelenskyj kanske inte hamnar i en bur i Moskva, men klockan klämtar ändå för hans del, då Ukraïna ska försöka resa sig ur ruinerna samtidigt som det västliga stödet sinar betänkligt.

Men även om kriget tar slut, så kvarstår Sveriges och Finlands dilemma. Man har satt sig i en rävsax genom att låta sig upptas som medlemmar i en vettlös allians under amerikansk ledning, och får därmed räkna med att framgent ha ryska ögon och kärnvapenstridsspetsar riktade mot sig.

När kriget upphör frigörs rysk trupp för stationering längs finska gränsen och kring Baltikum, samt förstås även i Belarus. Ryskt fokus blir därmed Östersjön, efter att man har neutraliserat Natos expansion via Ukraïna. För detta har vi Maggan och Uffe att tacka, likväl som övriga kretiner i den paranoida riksdagen, som med denna historiska idioti har äventyrat rikets och folkets säkerhet.

Tuffe Uffe är så villig att gå i Onkel Sams ledband.
Kategorier
Kina Politik Ryssland Teknik USA

Chengdu J-36 i luften

Först 2030 ska den svenska ministären ta beslut om ersättare till JAS-39 Gripen, ett plan som räknas till generation 4.5 och är tänkt att användas fram till 2050. Att utveckla stridsflyg tar samtidigt lång tid, uppemot tjugofem år, och svenska projekt tenderar att alltid vara senfärdiga.

Det innebär att Gripen kan börja ersättas tidigast under sent 2040-tal, och då troligen med femte generationens motsvarighet. För närvarande är det bara Kina, USA och Ryssland som har sådana plan, nämligen kinesiska J-20 Weilong respektive J-31 Guying, amerikanska F-35 och F-22, samt ryska Suchoj Su-57.

Men under 2030-talet gör sjätte generationens stridsplan samtidigt entré, och den tidigare generationen blir om inte föråldrad så i vart fall av sekunda slag. Kina flög under veckan inte bara en utan två olika prototyper, som kännetecknas av stjärtlös design och ett platt deltaliknande utseende för att undgå radarupptäckt.

Kina är därmed först på banan igen, som tidigare med hypersoniska robotar, vilket ger inte minst USA skrämselhicka. En prototyp är visserligen en prototyp, och det är ännu en lång färdsträcka innan dessa plan kan tas i operativt bruk, men man har ändå demonstrerat sin kapacitet, medan USA har tappat fart.

Av naturliga skäl är inte mycket känt kring dessa prototyper, men attackvarianten förefaller betecknas Chengdu J-36, medan bombplanet är mer höljt i dunkel. Utan stjärtfena blir planen samtidigt svårmanövrerade, varför man måste kompensera med ultrasnabb datorkraft – den amerikanska regimens försök att bromsa Kinas militära utveckling tycks åter ha gått i baklås.

Beijing vill med detta utspel även skicka en signal till Washington, eftersom man så tydligt demonstrerar sin kapacitet. Under normala omständigheter hemlighåller man sin utveckling, medan man här medvetet förlade uppvisningen mer öppet för att låta allmogen sprida evangeliet. Datumet sammanfaller även med Mao Zedongs 131:a födelsedag.