Halvvägs in i mandatperioden stampar moderatregimen under Kristersson på samma fläck, och justitiedonnen Strömmer får helt enkelt inte tummen ur ändalykten. Den grova brottsligheten är oförändrad till sin natur, och oförändrat är även att man kastar harmlösa konstnärer som Dan Park i fängelse, medan det kriminella buset går lika fritt som alltid.
Men nu har Strömmer en plan. Han ska minsann som forna majestäter «kalla till sig» de så kallade «techjättarna» (som det heter i statstevespråket), alltså de teknikföretag som tillhandahåller informationstjänster, i syfte att förmå dem att bygga in bakdörrar för krypterad kommunikation samt på annat sätt bistå staten med polisiärt arbete.
Det är samma idé som ligger bakom chat control, ett projekt under förevändning att skanna av övergreppsbilder, men som naturligtvis med hundraprocentig säkerhet kommer att nyttjas för mer allmän övervakning i sedvanlig ändamålsglidning.
Strömmers tankefigur är alltså en ständigt återkommande feberdröm om åtkomst till människors fria kommunikation, och av det skälet måste förslaget avslås på ren princip. Teknikgiganterna bör stanna hemma och istället förplikta sig att skärpa sagda kommunikationssäkerhet samt hålla benlängds avstånd till staten. I samma ögonblick som staten och näringslivet inleder polisiärt samarbete är den korporativa fascismen nämligen ett faktum.
Även om tekkolosserna skulle åtlyda hans majestät Strömmers kallelse och dekret, kommer buset automagiskt att övergå till andra källor, som inte står under EU:s eller den svenska regimens inflytande. För all del inte bara buset, utan även varje annan person som vill slippa statens nyfikna ögon i mobilen och på datorn.
Brottsbekämpningen får ske på annat sätt, och det finns alltjämt tusentals stenar att vända på. Problemet är att hans nåd Strömmer inte har gjort det, utan söker något slags schlaraffenland där de stekta sparvarna bara trillar in genom teknologibjässarnas spaningsarbete och allomfattande trålning av nätet. Det får vara slut på sådana dumheter.
Tidölagets kvarnar mal synnerligen långsamt i allt från brottsbekämpning till förnyad elproduktion. Angående det sistnämnda har man långt om länge presenterat ett finansieringsprojekt, som när det har tuggats klart i förvaltningen kan börja implementeras lagom till nästa riksdagsval.
Ingen har väl trott att ny kärnkraft skulle vara gratis, men den finansieringsmodell man har valt liknar mer kommunistisk planekonomi än något annat, med tillägget att staten (medborgarna) står för risken och näringslivet för vinsten. Med det upplägget har man försäkrat sig om permanent höga elkostnader, oavsett verkligt elpris. Permanent högt elpris innebär i sin tur fördyringar i alla efterföljande led, vilket urholkar konkurrenskraften.
Prissäkringsavtalet implementeras med ett differenskontrakt, som innebär att producenten garanteras åttio öre per kWh i förtjänst. Om det verkliga elpriset understiger lösenpriset går staten in med mellanskillnaden, och då elpriset överskrider lösenpriset betalar producenten skillnaden till staten.
Inflation tar visserligen ned priset vad det lider, och småningom löper tiden för kontraktet ut, men då är skadan redan skedd. Modellen leder i praktiken till att svenska skattebetalare kommer att subventionera el som säljs till utlandet, vilket alltså är vad vi ursprungligen ville komma bort från.
Staten har intresse av att hålla elpriset högt under ett differenskontrakt.
Staten etablerar med denna modell ett golv för elpriset, sett ur konsumentens synvinkel, som är två till fyra gånger högre än historiskt normalpris, och Magganpriset eller Putinpriset på el permanentas därmed. Hur detta är kompatibelt med ambitionen om sänkta elpriser får var och en avgöra, men modellen ger staten incitament att hålla elpriset så högt som möjligt.
Om det verkliga priset är lågt, måste svensken ändå punga ut med mellanskillnaden upp till åttio öre per kWh, nämligen i form av påslag på elskatten. Det gäller även den el som säljs till tyskarna. I praktiken kommer elen att landa på närmare två kronor per kilowattimma, exklusive eloligarkernas rikliga flora av abbonemang, avgifter och påslag samt moms därpå.
En annan effekt av Tidöregimens planekonomi är att statsskulden ökar, då man står som lånegarant för projektet. Man räknar med omkring fyrahundra miljarder kronor i ökad skuld, men ser av någon anledning lägre skuld på lång sikt. Vi känner emellertid sedan tidigare att samtliga projekt av denna dignitet då staten står för kalaset är underfinansierade per design.
Vad fan får vi då för pengarna och detta abnorma elpris? Två reaktorer motsvarande 2.5 GW kring 2035, och på sikt fyra reaktorer om 4–6 GW. Det är inte tillräckligt för att möta behovet, samtidigt som utbyggnaden är alldeles för långsam. Har man verkligen undanröjt alla administrativa och artificiella hinder som har byggts upp under åren?
Hade man inte valt att sätta sig i knät på USA skulle man kunna göra som britterna ursprungligen gjorde, nämligen kontraktera Kina för betydligt snabbare och billigare utbyggnad, utan att tumma på vare sig kvalitet eller säkerhet. Nu blir det istället ett nytt Hallandsåsen, fast i kubik.
Planekonomisk kapitalförstöring i Tidölagets tappning.
Voldemort Zelenskyj lär ska ha fått de första exemplaren av Västs undervapen, de F-16-plan som sägs utgöra en spelförändrare i det utdragna kriget. I vart fall är det så retoriken lyder i den tröttsamma västliga propagandan, medan verkligheten kanske är något annorlunda beskaffad.
Ty om man menar allvar med utsagan att Ryssland «inte får» vinna kriget och att man står upp för Ukraïna «så länge som det krävs», hade man naturligtvis inte skickat skrot till Kiev, utan moderna plan som F-35, Mirage med flera. Men man är rädd för att dessa avancerade pjäser ska falla i händerna på Putin.
Exempelvis Danmark har förpliktat sig att skicka nitton F-16 till Ukraïna, men det är plan man började köpa in 1980 (!) och som successivt nu ersätts av F-35. Det man skänker är alltså sådant som är ämnat för skroten, och som inte på allvar kan rubba styrkeförhållandena i kriget.
Dels är det fråga om ett utnötningskrig med artilleri, och flyg har i sådana situationer begränsad funktion. För att ha framgång måste Kiev först slå ut Moskvas mobila luftförsvarssystem, vilket man hittills har gått bet på.
Ryssland kommer även att kontra med MiG-29, Su-27 och andra motsvarande plan för att slå ut de ukraïnska myggorna, och man har till och med utfärdat belöning för den som först skjuter ned ett F-16. Däremot är det tveksamt om Moskva sätter in Su-57 i femte generationen, eftersom det inte lär behövas. Småningom lär dessa flygande skrotdelar förevisas i Park Patriot i Moskva i likhet med andra pjäser.
Utmärkande för Västs stöd har ideligen varit att det utgörs av sekunda pjäser som levereras i lagom takt för att hålla Ukraïna nätt och jämnt över ytan, snarare än det massiva stöd av förstklassig materiel som skulle kunna göra skillnad. Analysen måste därför bli att Väst med sina vapenleveranser och stöd nyttjar Kiev som proxy för att nöta på Rysslands förmåga och att långsiktigt försvaga Moskva.
Det har vi här hävdat hela tiden, utan att man för den skull redovisar sådana motiv i den gängse propagandan. Men allmogen kan nog tänka självständigt, och ser trots allt igenom dimmorna och krutröken. Det som uppenbaras är den totala lögnen om Västs intentioner, och det är knappast Ukraïna och dess befolkning man har för ögonen i detta skuggkrig.
Även den svenska moderatregimen har ju utlovat JAS-plan till Voldemort, men det har stannat vid läpparnas bekännelse. Man hävdar att F-16-planen har «prioritet», men det finns naturligtvis inget som hindrar en parallell satsning.
Problemet för Sveriges vidkommande är att de ålderstigna JAS-planen (generation 4.5) är våra «flaggskepp», och vi har inga F-35 eller liknande att tillgå som ersättare. Rosenbad är inte dummare än att man vet att Putin kommer att plocka JAS-39 lika enkelt som F-16, och det vore en svår inrikes nesa att hantera.
Först var det Huawei och ZTE som ansågs utgöra en «nationell säkerhetsrisk» i USA, varvid man bannlyste företagen samt uppmanade allierade att göra likadant, inklusive Sverige. Därefter tog man sig an Tiktok på samma grund, av någon paranoid rädsla att företaget skulle dela med sig av de dansande barnens persondata till Kinas regering.
Det senare sades ske i enlighet med en lag som påbjuder kinesiska företag och personer att vid behov bistå Kinas säkerhetstjänst, en skröna som valsar runt och har fått alldeles eget liv i brist på förståelse om vad lagen faktiskt säger. Och så är det med det mesta om vad som hävdas om Kina, att desinformation förmedlas som fakta även av förment seriösa medier.
Paranojan antog sedermera sådana dimensioner att man i sagda press diskuterade huruvida Volvo-bilar skulle kunna avlyssnas av den «kinesiska regimen», och motsvarande fenomen i USA gjorde gällande att lyftkranar i hamnar skulle kunna spionera sålunda för Kinas räkning.
Kinas spioner är helt enkelt överallt, i appen, i bilen, i tunnelbanan, i vindkraftsverket och så vidare, och varje kines är förstås även en potentiell «particell» redo att iscensätta industrispionage eller övervakning av dissidenter, nämligen för att kineser ju är hjärntvättade och trogna regimen.
Således har man även motarbetat konfuciusinstitut vid universiteten samt i princip pekat ut kinesiska doktorander som potentiella spioner. I USA har man gått än längre och återigen infört mccarthyistiska och sinofobiska program för att närmare granska kinesiska forskare och studenter, med resultat att denna hjärnkraft har valt att vända hem istället för att USA låter talangen nyttjas för eget vidkommande.
Nu tycks turen vara kommen till Temu, shoppingappen som skeppar billiga varor direkt från Kina utan fördyrande mellanhänder, och därmed förstås utgör en utmaning för det lokala näringslivet. Men att man kan erbjuda billiga produkter sägs vara för det dolda syftet att «komma in i din telefon» enligt paranoida amerikanska åklagare.
Om man ska förstå saken rätt vill Temu alltså inte tjäna så mycket pengar som möjligt på den amerikanska marknaden, utan vill på kort tid rasera hela marknadsandelen för att spionera på användarna? Är det verkligen en rimlig misstanke, eller är det ett i raden av svepskäl som nyttjas för att begränsa kinesiska företag och så tvivel hos allmänheten?
Det är förstås det senare, eftersom Temu inte gör något som andra appar inte gör, under noga reglering av koden bland appbutiker. Även här hänvisar man förstås till Kinas underrättelselag, som dock inte har någon bäring alls på kinesiska företag i utlandet, och inte heller enskilda personer.
En annan vanlig men lika felaktig uppfattning som torgförs som en vandringssägen är att amerikanska företag minsann är förbjudna att verka i Kina, vilket då skulle motivera västländer att införa motsvarande begränsningar. Men i verkligheten är valfritt amerikanskt eller västerländskt företag välkommet att operera i Kina, naturligtvis under förutsättning att man verkar under kinesiska lagar och regler – tämligen självklara villkor.
Kinesiska företag har anpassningsförmåga att verka på olika marknader under olika regler, vilket är varför man har förgrenat verksamheten i skilda bolag. Temu finns inte i Kina, men väl systerbolaget Pinduoduo (拼多多) med samma funktionalitet. Tiktok finns inte heller i Kina, men väl systerbolaget Douyin (抖音), återigen med samma funktionalitet.
Amerikanerna och än mindre européerna tycks inte vara förmögna att arbeta så, utan kräver att få verka i Kina under sina egna lagar och regler. Västerländska företag förefaller alltså inte vara så pigga på att tjäna pengar på den enorma kinesiska marknaden, utan vill hellre sprida sina värderingar och politiska åsikter.
Exempelvis Google verkade på den kinesiska marknaden, men drog sig småningom ur, dels för att man hade en sämre modell än Baidu (百度) och andra inhemska konkurrenter, men framförallt för att man inte ville anpassa sig till det kinesiska regelverket. Ändå har man tidigare anpassat sig efter fransk, tysk och annan märklig censur i Europa kring förintelsen, hakkors och sådana företeelser.
Kanske är det så att man misstänker kinesiska företag för att hysa samma slags frenesi att sprida den egna kulturen och politiska åskådningen i samma slags monoteistiska korsfararmentalitet som hos de västerländska företagen? I så fall är det just där man går fel, eftersom en sådan ambition inte finns bland kinesiska företag, och inte heller i Kinas regering.
Den rationella verkligheten har här att privata kinesiska företag tar för sig på världens marknader för att tjäna pengar, och de har inte mer koppling till Kinas regering än vad Apple har till USA:s motsvarighet (Tim Cook samtalar ibland med presidenten). I själva verket konkurrerar de inte bara med västerländska företag, utan även med sig själva, vilket inte direkt stödjer paranoikernas hypotes om dolda motiv och central dirigering under Partiet. Exempelvis Temu har tidigare stämts av konkurrenten Shein (希音, Xiyin).
För Kina som land gäller vidare att man har som allra mest att vinna på att låta företagen verka utan inblandning av något slag, eftersom intäkter från exportmarknader är det som driver Kinas vidare utveckling mot välfärd. Man skulle inte lägga krokben för sig själv genom att blanda samman underrättelseinhämtning med näringsliv.
Det västerländska paranoida beteendet bottnar alltså ytterst i att Väst är på väg att bli rejält frånåkt av kineserna, på område efter område, i allt från elbilar, batterier och vindsnurror till algoritmer och applösningar, och man söker kontra detta med metoder som inte har mycket med marknadsekonomi och västliga värderingar att göra, i allt från tariffer och sanktioner till marknadsförbud och exportkontroll. Det är så patetiskt.
Före epoken tappade Televerket utvalda linor på telenätet såframt man ville ha span på något element, och särskilt då i internationell trafik. Med internets ankomst uppstod emellertid betydligt fler möjligheter till privat och framförallt krypterad kommunikation, inom riket och i världen, vilket försvårade för regimen att vid behov avlyssna medborgarna.
På förekommen anledning inledde Sverige därför i maskopi med Five eyes under amerikansk ledning ett arbete med att dana lagstiftning för att låta all internettrafik passera ett nationellt filter, främst i syfte att studera metadata för utvalda personer och grupper, det vill säga vem som kommunicerar med vem, när, var och hur.
FRA-lagen klubbades trots massiva protester, men frågan är hur effektiv den har varit, annat än i att låta amerikanska organ få en direktkanal in i svensk kommunikation. Ett antal spionskandaler har passerat revy under åren, bara för att sedermera begravas i utredningar – man kan ändå inte göra något åt saken.
Som bekant får regimen inte bukt med buset, vilket beror på att dem det sägs beröra alltid anpassar sig genom att förändra kommunikationssätt (även politiker lägger luren i mikron för att skaka av sig jänkarna). Härav har man tagit rygg på kinesisk lagstiftning genom att kräva registrering av kontanta mobilabonnemang i syfte att förebygga anonym kommunikation och få åtkomst till eftertraktade metadata.
I vissa fall har man även lyckats penetrera krypterad kommunikation genom att placera lämplig programvara på servrar, för att på så sätt avläsa meddelanden innan krypteringsfasen. Härmedelst har man kunnat spränga ligor som har nyttjat Encrochat och andra särskilda metoder för kommunikation.
Panoptikon: I EU:s digitala fängelse är det övervakande ögat allestädes närvarande.
Men vanligtvis rår man inte på krypterade tjänster, och regimer i främst Australien och USA har därför länge bedrivit ett frenetiskt arbete för att få till stånd bakdörrar så att man vid behov ska kunna tappa information. Det har alltid stupat på att det skulle omkullkasta den fundamentala säkerheten på internet och öppna upp för massiv ekonomisk brottslighet, eftersom buset snabbt skulle lära sig nyttja sådana bakdörrar.
Allehanda regimer har därför behjärtat andra metoder i syfte att komma åt medborgarnas kommunikation, och en gängse murbräcka för sådana ändamål är att i namn av bekämpning av övergreppsmaterial begära åtkomst till information av den som tillhandahåller den krypterade tjänsten. Chat Control (formellt CSAR) är en sådan mekanism, och den har i reviderad version 2.0 just klubbats av det skälmaktiga skökohus som Riksdagen utgör.
Därmed har man lämnat grönt ljus till sovjetregimen i Bryssel att implementera lagförslaget, om det skulle vinna stöd av en majoritet. Inte förvånande är det sossen Ylva Johansson som är upphovsman till eländet, och inte heller är det särskilt överraskande att EU-kommissionen har välkomnat mekanismen. Europeiska unionen är som bekant ett byråkratiskt monster som reglerar ihjäl istället för att uppmuntra innovation.
Det är dock inte bara det gängse kriminella slöddret som anpassar sin verksamhet efter förutsättningarna, utan så även peddona. Försåvitt det inte gäller ett särskilt lågbegåvat klientel som utgör lågt hängande frukt förekommer inte kommunikation kring övergreppsmaterial på den öppna delen av nätet, utan sker över protokoll, appar och VPN-tjänster som inte är delaktiga i regimens massövervakningsschema, och i förekommande fall även på darknet.
Därtill är den AI som är ägnad att skanna av bilder, länkar och annat material fullständigt genomusel, med mycket låg träffprocent. Man trålar här kommunikation i de stora vattenstråken, men får en mager fångst, inte minst för att sådana fula fiskar inte lurar i dessa klara vatten, men även för att metkroken är rostig och fångstnätet trasigt.
Storebror ser dig. «1984» var i själva verket en instruktionsmanual för framtidens politiker, även om Orwells «telescreen» var tämligen primitiv i jämförelse med «chat control».
Att man ändå går vidare med detta debacle till lagförslag beror alltså på att syftet inte är att fånga fula fiskar, utan att få in en fot bakom krypterade tjänster för att småningom kunna övervaka all kommunikation på de stora motorvägarna. Det är inte buset man här vill åt, utan dig och mig. Man vill veta hur strömningarna sker, och framförallt vilka grupperingar och personer man bör punktmarkera för att kunna kontrollera narrativet i allehanda politiska frågor, som migration och vaccin.
Man motiverar detta första steg med att vilja bekämpa «barnpornografi», men kommer i sedvanlig ändamålsglidning vidga domänen godtyckligt, om än i namn av «brottsbekämpning». Vad som är brott i framtiden är inte gott att veta, men det lär räcka med att vara medlem i fel slags organisation eller att ha fel slags åsikter.
Den naive, den godtrogne och den korkade säger här i kör att den som har rent mjöl i påsen minsann inte har något att dölja. Men det är trivialt inte sant, eftersom vi här inte pratar om öppen kommunikation, utan om just dold privat sådan i slutna rum och i enskild chatt. De högst privata bilder du skickar till din partner eller tilltänkta sådan skickas även till regimen, och är därför inte längre privata.
Nutilldags oroar man sig för den «personliga integriteten» i fråga om kameraövervakning på allmän plats, samtidigt som man med ett penndrag i det horhus som utgör Riksdagen avskaffar allt vad privat kommunikation och rätten till privatliv innebär. Beijing betraktar med avund det övervakningspaket som Bryssel nu står i begrepp att genomdriva, eftersom något liknande aldrig skulle kunna implementeras i Kina med mindre än att folket störtar regimen.
I en demokrati kan sådan godtycklig trålning aldrig tolereras, utan det är just ett brott mot privatlivets helgd och mot rätten till fredad privat kommunikation. Regimen har helt enkelt inte i din telefon eller dator att göra med mindre än att man har synnerligen konkreta brottsmisstankar och ett domstolsbeslut i ryggen. I annat fall är demokratin effektivt upphävd och ersatt med fascism.
