Kategorier
Kina Kultur Politik Taiwan USA

USA släpper Taiwan?

Folkrepubliken Kina firar i dag 76 år, och resan man gjort från utfattig bondenation sönderslagen i invasion och inbördeskrig till ledande teknikmakt saknar motstycke i världshistorien. Men sår och ärr från den tidigare historien finns alltjämt, och ett av dem är den olösta frågan kring Taiwan, som ännu har rebellstatus.

Som present och en skänk från ovan blottar sig då den amerikanske handelsministern Howard Lutnick när han frankt uttalar att USA inte längre kommer ge beskydd åt utbrytarprovinsen med mindre än att Taibei förlägger femtio procent av den avancerade chipstillverkningen på amerikansk mark. Vilket förstås aldrig kommer att hända, och inte ens är möjligt inom några decennier.

I förlängning och i klartext betyder det att USA säger sig vara berett att fimpa Taiwan när man väl har säkrat den egna produktionen av halvledare, och att det inte rör sig om och aldrig har handlat om att värna Taiwan per se, utan dröjer sig om purt egenintresse. Kineser som kineser, de är för USA:s vidkommande ändå inte värda ett skvatt.

För initierade analytiker har sådan power politics alltid utgjort grundbulten, och vi ser samma fenomen i Trumps förhållande till Ryssland. Han har helt andra prioriteringar än tidigare administrationer, och menar allvar med sin isolationism och America first-policy.

Det innebär att han ser realistiskt på en ny polycentrisk världsordning, och att fredspresidenten inte är beredd att gå i krig för att upprätthålla unipolär hegemoni. För det blir småningom resultatet om Washington skulle framhärda när det gäller Beijings och Moskvas röda linjer kring Taiwan och Ukraïna. För detta förtjänar den store presidenten faktiskt Nobels fredspris.

Därmed kommer tryck att sättas på Taibei att förhandla med Beijing om villkoren för att bevara sin autonomi i utbyte mot att släppa «självständigheten» och formellt införlivas i Folkrepubliken. Alternativt se den egna demokratin och det egna styret slaktas på slagfältet, en utveckling ingen vill se, inte ens Zhongnanhai, men som är den ultimativa utgången på dilemmat.

Samtidigt vässar Washington sin kapacitet för att bibehålla sin status som världens globalt mäktigaste militärmakt, även om man inte längre kommer att upprätthålla hegemoni i Asien och andra delar av världen. Under gårdagen församlades gräddan av generaler, amiraler och andra befälhavare i Virginia för att få sig till livs nya förhållningsregler från krigsdepartementets chef Hegseth samt en lång osammanhängande svada från presidenten himself.

De nya direktiven innebär att woke och vänsterliberalt slafs slängs ut ur USA:s hippiearmé, och att man inte längre tolererar skägg, långt hår och annan kroppsbehåring, eller för den delen fetma och övervikt. USA skämde ut sig rejält när man nyligen höll en parad för Trump, en odisciplinerad tillställning som blev fullständigt utskrattad i Kina, varvid Trump personligen blev förorättad.

Amerikanska militären ska således åter bli som i fornstora dar, en slank och vältränad styrka med hög disciplin och sammanhållning, utan transor, inkvoterade kvinnor och andra vänsterliberala inslag. En armé som kan matcha den kinesiska, ty även om man inte har för avsikt att gå i krig med Kina, måste en formidabel militärmakt ändå visa sig minst lika kapabel i alla avseenden. Ytan är inte oviktig.

Befrielsearméns disciplinerade styrkor

Frågan är sedan hur denna nyordning sprider sig till Natos övriga medlemsländer, givet att USA är den ledande kraften i organisationen. Sveriges wokeförsvar ligger i sådana fall väldigt risigt till, givet att man här har som ambition att försvara prideflaggan och allt det den står för mer än den svenska nationen och dess gränser, och givet att man har alldeles dille på «representation» och andra former av socialistisk kvotering.

Till yttermera visso ska det bli intressant att se hur EU och europeiska regeringar agerar när USA inte bara överger Ukraïna, utan även Taiwan. Ska Bryssel nu bli idealismens och det förment godas härförare även långt borta i Asien och komma med svärdet draget på sin vita springare till Taibeis försvar? Eller ska man äntligen börja anpassa sig till denna nya världsordning? Detta är i sanning märkliga och intressanta tider.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Västs sista tid

Uschela von der Liar har annonserat ett nittonde paket med sanktioner, denna gång inte bara mot Ryssland utan även mot Indien och Kina. Samtidigt säger man sig söka nya frihandelsparter i ljuset av Trumps handelskrig med Europa, bland dem Indien. Få ihop den logiken, den som kan!

Men detta är sedan länge Europas modus operandi, att från elfenbenstorn högt uppe i skyn titta ned föraktfullt mot nationer som anses vara mindra värda och utvecklade. Man spottar först motparten i ansiktet, läxar upp vederbörande i «mänskliga rättigheter» och så vidare, och föreslår slutligen handelsavtal med njugga villkor.

De postkoloniala europeiska länderna har inte bara den attityden mot supermakten Kina och den stigande stormakten Indien, utan framförallt mot sina före detta koloniala utposter i Afrika. Varje gång man söker handel med afrikanska länder kommer man med en lång lista politiska krav och en lektion i mänskliga rättigheter och demokrati, medan konkurrenten Kina istället anländer med ett nytt sjukhus, en ny järnväg eller en ny damm. Vart kontrakten går kan nog var och en räkna ut.

Indien angriper man för att Naidili tydligen «bryter» mot EU:s unilaterala sanktioner mot Ryssland, det vill säga att Indien importerar rysk olja. Men då borde i rimlighetens namn EU även sanktionera sig själv, eftersom man är den överlägset största importören av rysk gas, samtidigt som den olja man importerar mestadels är rysk med något lämpligt mellanled.

Den koloniala ådran upphör alltså aldrig, trots att EU bara blir allt svagare med tiden. Man har grävt ned sig i skyttevärnen för att utkämpa ett virtuellt krig med Ryssland, med Ukraïna som bondeoffer, och man verkar numera på fullt allvar tro att det rör sig om en «existentiell» kris för EU snarare än geopolitisk dragkamp om Europas kornbod.

Existentiell är konflikten däremot för Ryssland, och därför har Moskva inget annat alternativ än att framhärda. Ju hårdare man ansätts, desto större är förstås risken att konflikten utvecklas till ett storkrig. Så länge man inte förstår denna logik och de underliggande premisserna kring Natos östexpansion och Moskvas säkerhet, kommer heller ingen fred att infrias. Oavsett vilket har Ukraïna ingen framtid i Nato eller EU, och Europa har ingen möjlighet att stå som segrare.

Europas grundläggande problem är att man våldsamt överdriver sin egen styrka och i motsvarande mån undervärderar Rysslands och övriga världens. Donald Trumps santioner mot Indien har inte förmått landet att byta kurs, utan istället handlar man allt mer olja av Ryssland. På motsvarande vis agerar Kina, som har betydligt mer muskler. Varför tror Bryssel då att man ska kunna förmå Indien, eller för den delen Kina, att bry sig om dess lilla regionala skärmytsling?

Washington verkar därvidlag ha en mer realistisk hållning. Trump går visserligen ut hårt, men Taco-Boy har samtidigt fått backa varje gång Beijing kommer med något lämpligt motdrag, som att införa exportkontroll för jordartsmetaller och magneter.

Häromdagen möttes parterna i Madrid för nya förhandlingar, som mest handlade om knäckfrågan kring Tiktok. Detaljer är ännu inte offentliggjorda, men man har ett «ramverk» på plats, vilket torde innebära att amerikanska privata intressenter kan köpa in sig i en majoritet i bolaget. Den amerikanska versionen av Tiktok kommer därmed sannolikt att mista Bytedances algoritm, och man får försöka emulera denna – något som Instagram med flera har gått bet på i flera års tid.

Trump har även pratats vid i telefon med kollegan Xi, varvid ännu en märklig nyhet har kommit i dagen. Tacopojken har som ett led i förhandlingarna med Kina stoppat en vapenleverans till utbrytarrepubliken Taiwan värd 400 miljoner US-dollar, vilket är en kraftig avvikelse från tidigare protokoll.

Tacokillen har tidigare uttryckt ogillande över att USA skickar vapen utan betalning till såväl Ukraïna som Taiwan, samtidigt som han har slängt häftiga tullar mot Taibei. Trump anser att de rebelliska kineserna därstädes har stulit USA:s halvledarindustri, som han därför vill ha tillbaka. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, men om Trump kan invaggas i falsk föreställning därom kan mycket vara vunnet.

US-presidenten ser världen med affärsmannens raster för ögonen snarare än i geopolitisk optik. Därför har han en medgörlig och nästan undfallande attityd gentemot Kreml, för att han vill bli av med en konflikt som mest dränerar resurser och förflyttar fokus från kampen mot Kina.

För Trumps del är Taiwan samtidigt bara ett förhandlingskort i mängden, snarare än en geopolitisk bricka. Han skulle mycket väl kunna tänkas överge stödet till Taibei för något lämpligt utbyte, och på samma vis skulle Zhongnanhai betala ett högt pris för en sådan affär. Alternativet är nämligen en avsevärt högre prislapp i form av militär invasion, krig med USA och en långvarig politisk kris. Win-win, i ljuset av dessa parametrar.

Problemet för Trumps vidkommande är att tiden är på väg att rinna ut. Hans tullar mot hela världen har visserligen dragit in miljardtals dollar, men det är samtidigt kaffepengar i förhållande till den skenande statskulden och det pris det amerikanska näringslivet måste betala. Tullarna är nämligen en skatt som betalas av amerikanska konsumenter och producenter, och i synnerhet innebär tarifferna att industrins import av insatsvaror blir så mycket dyrare.

Dyrare produktion innebär dyrare utpris, vilket gör amerikanska produkter mindre konkurrenskraftiga, och därmed går Trumps plan helt i baklås. Det kunde förstås vilken ekonom som helst berätta, och det gjorde man också. Men man har inte Donalds öra.

Resultatet ser vi nu, när jobbsiffrorna viker drastiskt och USA i praktiken har gått in i recession. Dyrare produktion och sämre konkurrenskraft innebär nämligen vikande produktion, nedläggningar, konkurser, arbetslöshet och så vidare i välkänd spiral. Tanken var att industrier skulle flytta till USA, men så har inte blivit fallet, och kommer inte heller att ske.

Trump spelade högt, och hans enda möjlighet är att fullfölja, vilket innebär att han måste få med sig Kina på tåget. I annat fall väntar handelskrig, som USA kommer att förlora. Trump måste därför ge något i utbyte, och Taiwan respektive Ukraïna är två resurser han kan avvara – i gengäld köper han Moskvas och Beijings tystnad då han tar sig an Grönland. Win-win.

Konflikten i Mellanöstern och den inrikespolitiska turbulensen i USA hjälper inte heller Trumps ambition, och han har inte heller evig tid att iscensätta sin plan. Just för att han har så bråttom och är så pressad, kommer han att spela bort sina kort och ge motståndarna vad de vill ha. Men det han själv får i utbyte är inte guld, utan sand.

Så går Västvärlden under, genom en lång serie misstag av fullständiga pajasar som von der Lügen, skatan Kallas och Taco Trump, till vilken trio man förstås kan lägga obetydliga bifigurer som Kristersson, Rutte och allt vad de heter. Fel fokus, fel strategi och fel attityd har lett Europa och Väst till klippans brant, och man har nu bara att ta det sista klivet över kanten.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Vänstern får smaka egen medicin

Donald Trump gjorde som här önskat, och uttalade en vilja att terrorstämpla Antifa (AFA) i kölvattnet av mordet på Charlie Kirk. I svenska stats- och kommersmedier var det dock knäpptyst om detta, eftersom man inte vill ha någon diskussion om den i Sverige aktade extremvänsterorganisationen och dess olagliga informationsbyrå Expo.

Däremot blev det stort rabalder om ett annat av Trumps utspel, nämligen att gå hårt åt en pratshowvärd för dennes smaklösa raljerande kring Kirks mördare, tesen att Robinson skulle vara Maga-anhängare trots att FBI:s utredare, Robinsons vänner med flera parter tydligt anger utpräglade transvänstermotiv (som svenska stats- och kommersmedier också undviker). Värden, Jimmy Kimmel, petades snabbt av bolaget ABC, mest av rädsla för repressalier.

Tillsynsmyndigheten FCC hotade nämligen att dra in bolagets licens, under motiv att sändningstillståndet förutsätter att bolagen verkar i allmänhetens intresse. Kimmels lögnaktiga rappakalja betraktas således som ett öppet hån mot en politisk figur på högerkanten, av ett slag som aldrig hade tolererats i den omvända riktningen.

För att ställa saken i glasklar kontrast: det hade aldrig tolererats i Sverige att en sverigedemokrat eller någon annan person raljerar kring Olof Palmes död, ty vederbörande hade då kölhalats av mediekonglomeratens kultur- och ledarskribenter, och bannlysts från samtliga tevekanaler, samtidigt som «granskningsnämnden» hade fällt den aktör som propagerade «skämtet».

Whataboutism åsido är det givetvis fel att den politiska makten söker påverka det «fria ordet», men amerikansk teve har faktiskt aldrig varit fri, utan alltid under kontroll av FCC:s tämligen strikta regler kring att visa tuttar och andra bitar eller uttala profaniteter. Sådant får man syssla med i den fria kabelteven eller på nätet, men inte i reglerad marksänd teve. I vart fall inte före klockan tio på kvällen.

Det är alltså inget nytt under solen här, och första tillägget är inte hotat mer nu än tidigare. Hade så varit fallet skulle saken för övrigt prövas i det oberoende amerikanska rättsväsendet (ett sådant som Sverige saknar), men givet reglerna är ett sådant förfarande inte tillämpligt.

Självfallet kunde man önska att såväl amerikansk som svensk teve skulle bli friare, och de som nu kverulerar kring Trump kan förstås föregå med gott exempel och visa vägen. För att vara ett land som länge hade statligt monopol på eterutsändningar, och alltjämt har sovjetnivå på byråkratin med sändningstillstånd, granskningsnämnd och särskilda «yttrandefrihetsgrundlagar», är tonläget nog en smula för högt just nu.

Vänstern är alltid mån om sin egen yttrandefrihet, den man vill förvägra andra som tycker annorlunda. Det kan därför vara bra att vänstern nu får smaka sin egen medicin, och att högern går till motangrepp. Det kan inte vara upp till vänstern att ständigt definiera vad som är «hat», om man nu vill förbjuda sådana yttranden.

Det sagt måste förstås inskärpas att «hat» är identiskt med yttrandefrihet, och just det som yttrandefriheten har att skydda. Snälla och banala utsagor behöver nämligen inget särskilt skydd, utan bara sådana uttryck som väcker anstöt. Det vill säga det man kallar «hets mot folkgrupp» i Sverige, eller för den delen «förtal» eller «förolämpning» (inklusive mot poliser i ny lagstiftning). Yttrandefrihet är exakt friheten att kunna uttala det du och makten inte vill höra.

Är vänstern nu alltså redo att skrota dessa erbarmliga företeelser för att i dess ställe införa och försvara yttrandefrihet alldeles oavsett innehåll och källa? I så fall är undertecknad och många andra redo att kroka arm och ställa sig på barrikaderna! Låt oss visa Trump vad frihet är! Men… av det blir givetvis ingenting.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Terrorklassa AFA

Klappjakten på den radikala vänstern är nu i gång i USA, efter mordet på den konservative agitatorn Charlie Kirk. Det får i sin tur vänstern att protestera, och man menar att högern nu använder sig av samma slags deplattformering och cancelkultur som vänstern tidigare har gjort sig ökänd för.

Det är en korrekt observation, men högern har länge tålmodigt predikat det fria ordet, bara för att gång efter annan få se sig deplattformerad vid universitet och andra institutioner. Vänsterns modus operandi är här sedan länge att tysta dem vars åsikter man ogillar, genom angiveri, stigmatisering och ytterst dödligt våld.

Demokratin kan inte lägre tolerera detta förfarande, oavsett från vilken kant på det politiska spektrat det emanerar. Man kan kanske blunda för att nynazister och supremacister angrips emellanåt av sina fiender på den andra ytterkanten, men när samma vänster samtidigt ständigt förflyttar mittpunkten allt längre vänsterut, hamnar helt ordinära konservativa och libertära krafter i dess fokus.

Samma ordning gäller för övrigt i Sverige, även om vi där ännu inte har det dödliga våldet. Här arbetar förment respekterade mediehus som Expressen med angiveri och uppsökning av medborgare som metod, i intimt samarbete med vänsterns informationsbyrå Expo, som i sin tur är ett utskott av den vänsterextrema rörelsen Antifascistisk aktion (AFA).

Den ordningen måste upphöra, ty demokratin fordrar att var och en utan undantag kan komma till tals utan att motarbetas av etablissemanget och staten, som direkt finansierar de krafter som stör ut andras åsiktsbildning. Åsikter, oavsett innehåll, delibereras i debatt, och bara i debatt, inte genom våld, inte genom att förvägra människor en plattform, inte genom att ange människor för deras arbetsgivare eller andra, inte genom att skämma människor i reportage i de stora drakarnas tabloider.

Yttrandefriheten är förstås helt deformerad i Sverige, men utöver våldsmaktens klappjakt på oliktänkande föreligger även en allvarligare form av självcensur, fenomenet att människor drar sig för att uttrycka sin åsikt i rädsla för att stigmatiseras och få löpa eriksgata i pressen eller stötas ut ur bektantskapskretsen. Åsiktskorridoren lever i allra högsta välmåga i Sverige.

Vi gillar helt enkelt inte olika i detta knäppa land, utan kräver att var och en tycker exakt likadant, om allt från Ukraïna och Putin till Sverigedemokraterna och invandring. I annars fall tar vi armlängds avstånd och håller för näsan.

Men så fungerar inte demokrati. Demokratins livsluft är debatten mellan oliktänkande, yttrandefriheten, samt friheten att utan hinder av något slag inhämta information i allehanda ärenden, inklusive från utländska sajter som ryska RT, som numera är blockerad i Europa. De friheterna existerar inte ens på pappret längre, men värre än så är att de har ytterligare begränsning i åsiktskorridoren, i den sociala ordning som föreligger.

Än värre är hur denna ordning resulterar i cancelkultur, genom att blockera talare vid universitet eller andra institutioner, stänga bankkonton och andra fullständigt vidriga metoder att förvägra medborgare att delta i det demokratiska samtalet utan repression. Det har samtidigt blivit helt rumsrent att agera sålunda, i tron att man därmed står på den goda sidan, när man i själva verket är demokratins dödgrävare.

De krafter som sålunda stör ut demokratins fundament måste motarbetas och oskadliggöras, och bland de krafterna återfinns den radikala vänsterns väpnade gren AFA och dess mer civila variant Expo. Sådana ingrepp i demokratin måste helt sonika förbjudas, och den typen av illegal informationsinhämtning som Expo bedriver måste på samma sätt olagligförklaras.

USA måste gå i spetsen för denna nyordning, genom att på hemmaplan borga för att Antifa (AFA) och dess mångahanda utskott i den radikala vänstern klassificeras som terrororganisationer, och därefter kräva att «allierade» följer upp på samma vis, ytterst under hot om handelskrig och andra repressalier. USA kan för en gångs skull göra mycket gott här genom att likvidera denna för demokratin ytterligt skadliga extremvänster och åter upphöja yttrandefriheten till grundbult.

Kategorier
Asien Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Klumpig dans mellan panda och elefant

Njä, man ska nog inte övertolka det snabbt förändrade tonläget mellan Kina och Indien, utan det har sin grund i pragmatism och realpolitik mer än verklig vänskap. Tvisterna om gränsen ligger fast, och tills man har löst upp den knuten kommer spänningarna i grunden att bestå.

Men om man formellt uttalar att man är partner snarare än fiender, är det naturligtvis en grund för konstruktiva samtal om hur sådana tvister ska lösas. I grunden är emellertid båda länderna måna om att inte binda sig i allianser, och man vill stå fri från pakter av olika slag, för att kunna samarbeta med vemhelst man vill utan att ta hänsyn till andra.

Det är den ideologiska skillnaden gentemot Väst, som ständigt och jämt binder upp sig i sådana allianser och pakter, som med jämna mellanrum utlöses i regelrätt krig, som under första och andra världskrigen, och som under samtliga krig i Europas historia dessförinnan.

Draken – eller pandan – och elefanten dansar kanske för stunden, men det är en klumpig dans som inte leder vidare till äktenskap eller någon djupare relation, utan mestadels ekonomisk integration kring handel, turism och annat. Men den omständigheten i sig är ändå en del av den omdaning av världsordningen som är förhandenvarande, för den cementerar Asien som nytt centrum snarare än det gamla trötta Europa, som har spelat ut sin roll.

Kina, Indien och Ryssland är centrala medlemmar i Brics, men även i Shanghaigruppen (SCO), som för närvarande konfererar i undersköna Tianjin (天津), en halvtimmes snabbtågfärd från Beijing, där man på onsdag ska hålla en storslagen segerparad i åminnelse av krigsslutet 1945. Det är organisationer som utgör motvikter till G7 och andra västliga diskussionsklubbar, och de har inte bara större folklig representation i världen, utan allt mer ekonomisk och politisk kraft.

Att Indien graviterar mot Öst snarare än Väst är en given konsekvens av Trumps tullkrig och sanktioner, och därmed har man för lång tid framåt förlorat en «allierad» i den geopolitiska kampen att isolera och obstruera Kina. Man tänkte sig att det halvdemokratiska Indien skulle ersätta Kinas roll som Västs fabrikör, men det blir nog inte så mycket av den planen efter detta debacle.

Specifikt vill Trump nyttja tullvapnet som politiskt straff för att Indien handlar rysk olja, men det är en form av utpressning som Indien aldrig kan förlika sig med. Dels har man ingen möjlighet att ersätta den andel olja man handlar från Ryssland med annat, dels har man inget med det ryska inbördeskriget i Ukraïna att göra, och dels har Ryssland aldrig utövat kolonialism i Indien, till skillnad från de opålitliga västmakter som spottar fräser och hotar.

Förhållandet mellan Kina och Ryssland är även det pragmatiskt mer än ideologiskt, och de två staterna drar i grunden inte jämt. Men i ljuset av Västs aggressioner mot bådadera länderna, dras man naturligt till varandra, och därmed får sanktionerna mot Ryssland ingen effekt alls.

Om man hade tänkt sig att få med sig Kina mot Rysslands krigföring i Ukraïna, skulle man naturligtvis inte ha infört strafftullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik, och man hade inte heller lagt sig i kinesisk inrikespolitik i Xinjiang, Tibet, Hongkong eller för den delen Taiwan. Det är en märklig tanke att man först kan spotta någon i ansiktet, och därefter be vederbörande om hjälp, men det är så man behandlar Kina sedan lång tid tillbaka.

Och nu behandlar man Indien på samma sätt, vilket alltså leder till detta närmande, om än inte av djupare karaktär. Men om Västs konfrontationspolitik och eviga schackrande består, permanentas dessa relationer allt mer, vilket gynnar dessa inbördes parter samtidigt som det missgynnar oss. Det är helt självförvållat av Västs jubelidioter till politiker.