Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Knugen Trump

Vänstern i USA tog under gårdagen till gatorna för att protestera mot vad de upplever som «autokratisering» under Trump, en märklig tankefigur som även omhuldas av diverse «institut» som svenska V-dem (vad V:et står för får du räkna ut själv). Känslan är att USA frångår demokrati och närmar sig ett auktoritärt system.

Men i vanlig ordning är det inte demokratin som är i gungning, utan bara den socialdemokrati som Sleepy Joe Biden och Kamala representerar. Vänstern har en tendens att förväxla demokrati och konstitutionen med det egna partiprogrammet, så förstås även i Sverige.

Den amerikanska demokratin står nämligen stark, inte minst tack vare dess maktdelning i styrande, lagstiftande och dömande enheter. Det «folksuveräna» Sverige har i jämförelse ingen sådan maktdelning, utan har i princip all makt koncentrerad till riksdagen, som i sin tur oftast kontrolleras av regeringen via partipiskan.

Spektaklet äger rum under benämningen «No kings», med vilket man tydligen avser Donald Trump. Men USA har alltså ingen kung, och har heller aldrig haft. Det har däremot Sverige, och amerikanerna kanske skulle göra bäst i att dra till Stockholm för att manifestera sitt missnöje där det har faktisk relevans.

Vad rörelsens kritik skulle bestå i är inte gott att veta, utan liknar mest Kamalas ordsallad om ingenting alls. Donald Trump är alltså demokratiskt vald av folket, med betryggande majoritet, på just den plattform han nu genomför.

Plattformen i fråga kan inte åsidosätta demokratiska mekanismer, just för att maktdelning råder. Trumps administration kan möjligen «strunta» i domstolsutslag, men även det har i förlängningen sina konsekvenser.

Plattityder som att Trumps åtstramning kring migrationen skulle utgöra ett «hot mot demokratin» kan direkt avfärdas som trams, och är just vad som menas med att AFA-vänstern förväxlar demokrati med socialdemokrati och det egna partiprogrammet. Det finns inget i den amerikanska konstitutionen eller i demokratins definition som förordar fri invandring, och USA har historiskt haft tämligen hårt reglerad migration.

Allt fungerar således som vanligt och som det ska, just för att man har maktdelning. Beviset för detta ges inte minst av demonstranterna själva, som utövar det fria ordet och mötesfriheten utan att mötas av repressalier av något slag. Den ordningen är faktiskt inte given i majoriteten av världens länder, och faktiskt inte ens i förmenta «demokratier» i Västeuropa.

Nu fattas bara att man ska storma Capitolium igen, och det är väl helt i sin ordning om det är vänstern som gör det… man har en utpräglad förmåga att alltid kunna motivera sin egen terrorism med att man står på den goda sakens och demokratins sida.

Men kung Trump sitter nog säkert mandatperioden ut. Om folket vill ha en annan ordning, så får man då rösta fram Demokraternas representant, vem det nu kan tänkas vara, då oppositionen i USA är mer eller mindre osynlig. Det är så man gör i demokratier, och gatans parlament har ingen relevans.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Splinternet

Bidenregimen införde som bekant exportkontroll kring all avancerad chipteknik med minsta del som har amerikanskt ursprung, vilket fick till följd att nederländska ASML inte fick skicka sina mest avancerade EUV-maskiner till Kina, och att andra tillverkare på samma sätt engagerades i ett veritabelt embargo mot Kina. Kina fick dessutom bara köpa andra rangens GPU:er från Nvidia, i mindre kvantiteter.

Syftet uppgavs vara att «kinesiska militären» kan nyttja tekniken, och att det därför är en «nationell säkerhetsrisk» för USA:s vidkommande. Men den egentliga ambitionen är förstås att försöka lägga krokben för Kina och förhindra att landet kommer i fatt och förbi, och det är symptomatiskt att USA inte tål marknadsekonomi när man själv står på den förlorande sidan.

En annan sak som USA inte riktigt tål är att bli sanktionerad, vilket man för närvarande faktiskt blir av den starkare parten Kina. För om USA kan införa exportkontroller, kan Kina förstås svara med samma mynt, vilket är just vad man gör.

Men då grinar USA högt och pratar om «economic coercion» och att «vår militär är beroende av magneter från Kina» (!). Man får alltså tillbaka den bumerang man själv kastade, och gillar det uppenbarligen inte. Kina säljer så gärna magneter och jordartsmetaller till USA och övriga världen, så länge det rör sig om civilt bruk. Tit for tat.

Då ska man hålla i minnet att Zhongnanhai länge undvek att svara på USA:s provokationer, då Trump införde handelstullar under sin första sejour och då Biden införde exportkontroller. Man närde ett hopp om att Washington skulle ta sitt förnuft till fånga, och antydde mest att man förfogar över motmedel, som jordartsmetaller.

Men sedan dess har Beijing metodiskt utarbetat en spelbok, som inte bara tar fasta på ovan metodik med att svara med samma mynt medelst exportkontroller och reciproka handelstullar, utan även inbegriper större mått av självförsörjning och att handla produkter av andra än USA, till exempel soja från Brasilien.

Man kunde tro att Dongwang (懂王, besserwisser, det vill säga Trump) skulle ha fördel i att nyttja Nvidias GPU:er som lockbete för att blidka och tämja den kinesiska draken, men Beijing antog den radikala strategin att helt enkelt nobba Nvidia helt och hållet. Inte för att man har bättre chips, men för att man kommer runt problemet ändå med egenutvecklad klustring och för att man vill ha alla incitament på den egna industrin att utvecklas snabbare.

På samma sätt har Huawei utvecklat hundra procent självförsörjning under de senaste åren, sedan man av USA och dess allierade mobbades ut från telekommarknader. Huawei var helt enkelt för överlägset, men USA ville inte tappa sitt privilegium att tillhandahålla de nät i vilka man bedriver sitt långvariga spioneri mot europeiska företag och politiker. Återigen är det så att USA och Väst inte tål konkurrens från uppstickare, och då använder man alla fula knep som finns i verktygslådan.

Det som sker nu är därför en teknisk bifurkation, ett så kallat splinternet, där Kina utvecklar egen hård- och mjukvara av alla de slag, utan något beroende av amerikansk eller västerländsk teknik. Vi talar inte längre om «riskminimering« från endera hållet, utan om en omfattande frånkoppling mellan Kina och Väst.

Och det är här Kina som har intiativet och momentet, medan USA inte riktigt har orken eller förmågan att svara. Visst, man kan låta TSMC bygga fabriker i USA, men det kommer alltid att vara en äldre generations produkter som tillverkas, om man överhuvudtaget får lönsamhet i produktionen. USA har helt enkelt inte produktionsförmågan, vare sig det gäller halvledare, magneter eller ens raffinering av jordartsmetaller.

Det är inte frågan om om, utan om när Kina blir ledande i halvledarteknik och utveckling av hårdvara, och med viss fördröjning även mjukvara. Frågan är då hur Väst ska förhålla sig till detta, och hur världen framgent utvecklas, när de bästa tekniska lösningarna finns på andra sidan jorden och inte längre i vår del av världen.

Ja, det kan vara svårt att mentalt föreställa sig att Apples lurar ska gå samma öde till mötes som en gång Nokias och Ericssons, och att framtidens nallar heter Huawei och Xiaomi, men det är nog vad man bör förbereda sig på. Samt alla de nu okända märken och prylar som kommer att dominera marknaden om tjugo år.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Sojadiplomati

De amerikanska skördarna slår nya rekord under den store landsfadern Donald Trumps eminenta ledning, och bönderna har bara honom att tacka för detta! Problemet är bara att bönderna inte har någon att sälja sina sojabönor till, sedan Kina valde att istället importera soja från Brasilien. Se där en given effekt av de amerikanska tullarna mot Kina.

Amerikanska regimen måste därför göra som man gjorde förra gången det begav sig, under Trumps första handelskrig mot Kina 2018, nämligen att stödja bönderna medelst subventionerade köp av soja, produkter som sedermera blir ultraprocessade flingor och annan skräpmat, jämte djurfoder.

Och vreden låter inte vänta på sig, utan Trump har som svar på tal annonserat tullar om hundra procent mot Kina den första november om Zhongnanhai fortsätter att trilskas. Problemet är bara att han redan har prövat den strategin, varvid USA blev utan magneter och jordartsmetaller.

De amerikanska sojaböndernas orderböcker gapar tomma.

Samma sak kommer att ske än en gång, eftersom Trump och hans koleriska ministrar inte begriper att Kina sitter med trumf på hand och alla äss i ärmen. Man har den globala handelskedjan under kontroll, med mer eller mindre monopolställning på en rad kritiska råvaror och produkter, samt förstås produktionskapaciteten i stort.

«Economic coercion» säger Greer & kompani, men det är naturligtvis så att detta är Kinas fullt legitima svar på USA:s ohemula ekonomiska utpressning medelst handelstullar mot hela världen. Kina har i egenskap av frihandelns främsta förkämpe ingen ambition att trilskas, men har i rent självförsvar slipat på denna spelbok sedan man blev överrumplade under Trumps första mandatperiod.

Den regin agerar man nu efter, och det kommer att stå USA dyrt i längden. Japan, Sydkorea, Storbritannein och till och med EU gav med sig omedelbart och vågade inte ta striden med Washington, men Kina har helt andra muskler och förutsättningar att ta sig an den amerikanska mobbaren.

Och vad mynnar allt detta då ut i? Att Kina står som slutlig segrare, medan främst EU och andra som finner sig i mobbningen återigen står som sura förlorare. Men främst är det USA som kommer att bita i gräset, vilket vi redan ser tecken på i form av drastiskt minskad produktion av nya arbeten, stagnerande ekonomi och mer eller mindre recession i görningen.

Sojabönor är USA:s största exportprodukt till Kina, och denna ordning lär alltså knappast hjälpa Trump att fixa handelsunderskottet. En del spekulerade i att Trump borde ha fått Nobels fredspris för sitt hot om att ta Grönland och Kanada, men frågan är om han inte vore en bättre kandidat för ekonomipriset med samma slags omvända logik?

Kategorier
Kultur Politik USA

Trumps fredspris

Så här ett par timmar före tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur känns det föga upplyftande att än en gång ha fel genom att tippa på Can Xue som pristagare, särskilt som nog inte ens Akademien är så oförutsägbar att man skulle ge priset till en asiatisk kvinna två år i rad. Men man kan naturligtvis ha fel även i det avseendet, och det har jag så gärna.

Då är oddsen betydligt fördelaktigare för att utesluta pristagare, givet att det finns betydligt fler möjligheter att pricka fel. Så låt mig därför sticka ut hakan och chocka alla som tror att Donald Trump kommer att annonseras under morgondagen som fredpristagare, inte minst den store fredspresidenten själv, vars megalomani verkar ha tilltagit markant under senare tid.

Den norske Nobelkomité är visserligen ökänd för att emellanåt tillkännage helt skogstokiga pristagare, och bland sådana återfinns även amerikanska presidenter. Exempelvis Barack Obama fick priset för att han inte var Dubya Bush, under en förtida förhoppning om att återställa världen i bättre skick efter «kriget mot terrorn». Obama kom sedermera att bli den meste krigspresident, under vars mandatperiod fler amerikanska bomber fälldes än under den tidigare historien, och just den förhoppningen kom därför ganska fort på skam.

Och även om priset ofta går till en västlig president eller en östlig dissident, så är det vanligen demokratiska amerikanska presidenter som brukar komma i fråga, som Obama (2009), Al Gore (vice, 2009), Carter (2002) och Wilson (1919). Undantaget är Roosevelt (1906), men då var också rollerna mellan de båda amerikanska partierna i princip omkastade.

Trump är inte bara republikan, utan företräder en tämligen extrem gren av det republikanska trädet i och med sin Maga-rörelse och flörten med mer högerradikala element. Han är universellt illa omtyckt, och man kan föreställa sig att det inte minst gäller i Nobelkommittén. Bara på den grunden kan man enkelt utesluta honom som kandidat.

Hans kandidatur har nog inte heller underlättats av att bedriva orättfärdigt handelskrig mot hela världen, inte heller att kränka Venezuelas luftrum eller att anställa utomrättsliga mord på förmodade knarkkurirer till havs. Får han månne pluspoäng av att hota Danmark med att ta Grönland med våld? Eller att öka nivån på Natoländernas försvarsbudget med 150 %? Det är ju det här med …afskaffande eller minskning af stående arméer i Nobels testamente som är den springande punkten.

Troligen är det inte heller till hans fördel att han dirigerar militären till amerikanska städer för att röja upp bland hemlösa fentanylmissbrukare och våldsamma vänsterdemonstranter, utan att någon har begärt sådan assistens. Sådana manövrar luktar mer latinamerikansk militärdiktatur än fredlig västlig demokrati. Och det där med att dra sig ur Parisavtalet och WHO gillar man definitivt inte i Nobelkommittén.

The Donald har visserligen en ambition att dana fred i världen, men det räcker nog inte; den delar han nämligen med cirkus åtta miljarder andra människor. Hans plan på att snabbt få ett avslut på kriget i Ukraïna har inte infriats, och hans stöd till den israeliska folkmördarstatens genocid i Gaza lär inte hjälpa till i att uppfylla hans grandiosa självbild med en medalj i Oslo.

Ändå finns US-presidenten bland toppkandidaterna bland spelbolag, sammanvägt på andra plats efter en sudansk humanitär organisation, men före sådana figurer som Voldemort Zelenskyj, Läkare utan gränser och Röda korset. Så kan det bara bli om en stor andel faktiskt sätter sina pengar på Trump, vilket då är liktydigt med att hans anhängare är lika övertygade om presidentens meriter som han själv.

Oddsen speglar alltså inte verkliga chanser, utan är bara en illustration om hur pengaflödena går. Det gäller även i spel i sport och andra företeelser, och det är i sådana diskrepanser den luttrade spelaren kan tjäna en hacka. Särskilt då om man ser höga odds för en outsider, men här har vi ju faktiskt motsatsen.

Nej, det blir naturligtvis inget fredspris för Trump, utan det får faktiskt bli en «stor förolämpning mot Amerika» på fredag genom att någon annan utses. Världen är visserligen väldigt galen nu, men någon måtta får det ändå vara på tokigheterna. Även för den norske Nobelkomité.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA

Autism av Alvedon?

Andelen autistiska personer räknar numera tre per var hundrade person, eller en per skolklass om man så vill, i vart fall i USA. Det är en ökning med 32 000 % sedan 1970, vilket man brukar förklara med bättre diagnostikmöjligheter och dylika kriterier. Säkert finns även en stark tendens till överdiagnosticering, då det ligger i det medicinindustriella komplexets intresse att bredda sin affärsverksamhet.

De som tror sig kunna räkna på epidemiologiska underlag menar samtidigt att det finns en reell ökning om man rensar för andra variabler, och man kan vidare slå fast att ökningen sker nästan uteslutande bland barn och unga. Det finns så att säga inte tillnärmelsevis lika stor andel autistiska personer på ett ålderdomshem som i en förskoleklass.

Detta indikerar att problemet knappast är genetiskt, utan har miljöfaktorer som orsak. I grunden finns förstås alltid epigenetiska faktorer, men det genetiska basunderlaget i populationen har rimligen inte förändrats sedan 1970. Av samma skäl har epidemin av övervikt, diabetes med flera sjukdomar miljömässiga orsaker snarare än genetiska. I själva verket skulle man kunna förmoda att autism är ännu en i raden av metabola åkommor, men då med avseende på avkomman snarare än individen själv.

Tämligen sjuk utveckling.

I fysisk mening observerar man störningar i hjärnans synapser, de kopplingar som förbinder neuroner och därmed bildar det neurala nätverket. Tätheten av synapser är samtidigt lägre än hos normala individer, och ju mindre täthet, desto fler störningar. Frågan är då vad som orsakar denna förändring.

Bekämpningsmedel och mikroplaster figurerar i debatten, likaså ultraprocessad skräpmat och metabolt syndrom hos mammor. Föräldrars ålder är en annan variabel, och det är i allmänhet omöjligt att peka på en enda orsak.

Häromveckan blev det rabalder när USA:s hälsominister Robert Kennedy pekade ut paracetamol som en orsak till autism, vilket fick det medicinindustriella komplexet att göra en brandkårsutryckning. Diverse medicinska auktoriteter intygade att forskningen visserligen visar på samband, men att det snarare rör sig om samvariation med andra faktorer.

Så kan det ju vara, vem kan egentligen veta? Men det som är märkligt med denna hantering är att man med sådan iver avfärdar riskerna och plötsligt inte beaktar försiktighetsprincipen. Man kan misstänka att pekuniära motiv spelar in, då försäljning av paracetamol omsätter 120 miljarder kronor per år, samtidigt som vinstkvoten är extremt hög – det kostar tio öre att tillverka ett piller, men utpriset är det femtondubbla.

RFK får ofta löpa gatlopp i pressen och bland högljudda akademiker, inte minst när han yppar vaccinskepticism. Men Kennedys stora förtjänst är att han angriper just det medicinindustriella komplexet och den associerade skräpmatsindustrin, som han mycket riktigt menar är delproblem i den amerikanska (och globala) ohälsan.

Det är här inte fråga om något förbud, utan om en rekommendation för gravida kvinnor och barn att vara försiktig med intaget av paracetamol. Det kan inte heller skada att titta närmare på eventuella samband i mer högkvalitativa RCT-exeperiment. Barn kan ju ta ibuprofen istället, så får man direkt en skiljelinje att studera.

För även om Trumps-administrationen skulle ha fel i denna enskilda fråga, har man helt rätt i att det medicinindustriella komplexet inte är lösningen på problemet. Ständigt mer forskning och fler läkemedel leder fel, och man måste börja titta på rotorsakerna, i det här fallet miljöaspekterna. Det är ekvivalent med att semaglutid aldrig kan vara en generell lösning på fetmaproblemet.

Autism är ett lukrativt ämne för det medicinindustriella komplexet.