Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Amerikansk förtroendekollaps

Vilket land är mest demokratiskt och mest populärt, och vad gäller för motsvarande länders ledare? Det beror på vem man frågar, men på global nivå är resultatet nog överraskande för många. I alla fall om man frågar allmänheten istället för att konsultera statsvetare.

Danska organisationen Alliance of Democracies har sammanställt sitt årliga perceptionsindex över världssamfundets syn på världens länder, med resultat att USA störtdyker i ranking som följd av Donald Trumps installation som president. Faktiskt finns här samsyn med statsvetarna, som menar att USA inte längre är en demokrati.

USA tappar stort i anseende under Trump.

Det är naturligtvis nonsens, eftersom den amerikanska demokratin står stark och fungerar precis som avsett. USA har till skillnad från länder som Sverige maktdelning och en konstitutionsdomstol med vetorätt, varför Trump inte kan göra något som faller utanför konstitutionens ramar. Våldsapparaten tjänar också konstitutionen snarare än presidenten, även om den senare är överbefälhavare.

Det beror förstås även på vad man menar med demokrati, och även här är statsvetarna inte särskilt konsekventa, och inte heller speciellt neutrala. Det är samma vänsterfalang som dominerar i det facket som eljest, vilket är orsaken till att man nedgraderar USA:s ställning. Dessutom flyttar man hela tiden målstolparna, varför demokratins definition förändras över tid.

Trump har inte utsikter att vinna någon popularitetsmätning.

Under alla omständigheter har Donald Trump negativt förtroende världen över, och som en följd även USA. Landet placerar sig numera i negativt spektrum, jämsides med Ryssland, medan en rival som Kina landar i positivt territorium.

Förtroendeunderskottet för Trump är närmast globalt, medan meningarna är mer delade avseende Xi Jinping och Vladimir Putin. Den förre har mestadels positivt förtroende, men dissas stort av européerna, vilket ger den där märkliga diskrepansen mellan Europa och världen i övrigt. Europa har negativt sentiment för samtliga tre globala aktörer.

Universell avsky för Trump, västlig avsky för Putin och europeisk avsky för Xi.

Även Putin ogillas i Europa, men dessutom i Amerika, men mindre så i Asien. Det visar att det «globala Syd» har en helt annan uppfattning än Europa och Väst, inte minst avseende kriget i Ukraïna. Europa står här perplext över att man inte får med sig resten av världen i sina sanktioner och sin ekonomiska krigföring mot Ryssland, samtidigt som Europa förstås bryr sig mindre om konflikter i Myanmar, Jemen med flera länder.

Den globala allmänhetens uppfattning om vilka länder som är demokratiska skiljer sig väsentligt från den gängse bilden, där Väst målar upp sig självt som en demokratisk fyrbåk i jämförelse med den barbariska världen i övrigt. De gängse ledarnationerna i Norden toppar förvisso även denna lista, men Europa i stort och förstås även USA hamnar mestadels på rött.

Världsbefolkningens syn på länders grad av demokrati.

Kina får däremot en grön nyans, vilket nog inte beror på dess ringa politiska pluralism. Men om kriterierna är regeringsduglighet, meritokrati och transparens, hamnar man i de högre skikten och därmed sammanlagt på en god position.

Betydelsen av det är bland annat att Kina har momentet och initiativet i det globala geopolitiska spelet, och att USA:s ambition att försöka ringa in landet med hjälp av andra aktörer är tämligen utsiktslös. Vita huset borde fundera över en annan strategi.

Kina har en stabil regering som levererar och därför åtnjuter högt förtroende. Europa och USA har å andra sidan stort underskott, just för att man inte levererar och för att folket i allmänhet saknar förtroende för politiker.
Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Nu börjar det

Kinas export sjönk… inte i april, utan ökade istället med åtta procent jämfört med föregående år. Nej, det är inte en effekt av att skicka iväg så mycket man kan innan de amerikanska tullarna träder i kraft, det skedde redan i mars vilket orsakade det största handelsunderskottet i amerikansk historia.

Istället beror ökningen i handelsvolym på att man har dirigerat om exporten till andra marknader i Europa och Asien, och inte minst att man nyttjar tredje land som hubb för att undvika de löjliga tullarna om 145 %. Godset skickas alltså till Vietnam och andra länder för ompaketering och vidare export, varvid tullen stannar vid 10 %.

En bra deal för såväl Kina som deltagande länder, med ungefär samma metodik som en gång gjorde Hongkong rikt genom att mjölka det större fastlandet på courtage för tjänster. Exporten sker fortfarande från Kina, men på pappret ser det annorlunda ut. Det är så den globala ekonomin fungerar, den routar runt varje hinder, och därför kan Trumps tullar aldrig fungera som avsett.

Hinder är till för att rundas.

Men även om Kina ökar sin totala export, sjunker den ändå netto gentemot USA, inberäknat ompaketering och andra metoder. Det drabbar främst USA, där hyllorna nu gapar allt tommare och containertrafiken i hamnarna har minskat med en tredjedel.

När hamnarna får färre inleveranser krävs färre hamnarbetare och färre chaufförer med flera yrkeskategorier, vilket därmed bidrar till ökad arbetslöshet. Det är så en spiral börjar, och den accentueras av att priserna ökar i takt med att utbudet minskar. Inflationen tar fart, och med den följer småningom recession och därmed stagflation.

Man ska här betänka att det allra mesta som amerikaner köper är tillverkat i Kina, från barnvagnar och mikrovågsugnar till fyrverkerier och parasoller. Viktigare än så är att insatsvaror för industrin också mestadels kommer från Kina, allt från elektronikkomponenter till plastdetaljer, skruvar och minsta mutter.

Det går bra för USA nu…

Det går i andra riktningen också, eftersom Kinas reciproka mottullar stryper all import från USA. Även där dirigerar man om, genom att importera sojabönor från Brasilien och kött från Argentina istället från USA. Kvar med Svarte Petter i hand står den amerikanske bonden, än en gång. Den amerikanska exporten minskade därför i april med 21 %, en helt katastrofal siffra.

Under denna dubbla nitlott förefaller Trump än en gång sväva på målet och yrar något om att drastiskt sänka tullarna. Och under dessa omständigheter möts även amerikanska och kinesiska delegationer i Genève för att diskutera saken, men eftersom Kina sitter med trumf på hand lär utsikterna för framgång inte vara så stora.

Zhongnanhai har noga förberett för Trumps återkomst, och vet hur spelet ska spelas. Det finns ingen brådska alls att komma överens om något slags golv för tullar, utan här finns ett gyllene tillfälle att låta den amerikanska skurkstaten ramla i egen fälla. När man småningom åter byter riktning och slopar tullarna, under en annan president, har Kina redan vunnit slaget.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Segerdagen

Västeuropa högtidlighåller vanligen slutet av andra världskriget den åttonde maj, men på grund av skilda tidszoner firar man istället denna så kallade segerdag i Ryssland dagen efter. Åttio år har alltså gått sedan det fasansfulla andra världskriget, och vi har haft en lång tid av fred, men nu börjar vi se en upptrappning som lutar åt en ny storkonflikt vad det lider.

På sina håll pekar man gärna finger mot Ryssland för att vara den aggressiva parten, men det är för att man helt enkelt inte vill erkänna de omständigheter som ligger till grund för Moskvas agerande. Det gäller framförallt Natos expansion österut och den säkerhetsrisk denna utgör för Rysslands vidkommande. Sådan smygexpansion är för övrigt av gammalt datum, och förekom redan under Kubakrisen 1962.

Nu är Ryssland knappast någon fredsduva eller något oskyldigt lamm, och verkligheten är vanligen mer grå i nyans än den svartvita kontrast som brukas i retoriken. Röda armén tog visserligen kål på Hitler och lade grunden för att besegra Nazityskland, men ingick samtidigt en pakt med aggressorn innan man själv blev angripen.

Det är av detta skäl man behöver en pålitlig säkerhetsdoktrin som båda parter kan förhålla sig till, samt förstås en tillräckligt avskräckande militär förmåga. Men den doktrin som gällde under kalla kriget har alltså naggats i kanten genom Natos expansion, och med Ukraïna som medlem skulle man ha platt mark och fri väg den korta distansen till Moskva. Härav dagens oroligheter.

En annan skillnad är att Väst nu för ett ekonomiskt tvåfrontskrig mot såväl Ryssland som Kina, med resultat att de båda makterna närmar sig varandra. Det är egentligen inga såta vänner, utan har länge varit som katt och hund. Men omständigheterna är nu sådana att man har mer att vinna på en enad front gentemot Väst.

Man kan här dra sig till minnes att Henry Kissinger och Richard Nixon 1971–72 närmade sig Kina och småningom etablerade diplomatiska relationer, dels för att man ville ha med det väldiga landet i den globala ekonomin och få åtkomst till dess marknad, men framförallt för att innesluta Ryssland, en strategi som småningom bar frukt.

Bland andra Trump har insett att man inte kan ta sig an båda dessa stormakter samtidigt, vilket är varför han så snabbt som möjligt vill avsluta kriget i Ukraïna och så att säga neutralisera Ryssland med löften om handel och slopade sanktioner. Därmed skulle USA kunna rikta alla krafter åt att innesluta Kina, den avsevärt starkare av de två.

Men en sådan «omvänd Kissinger», som man kallar det, har få förusättningar att lyckas, eftersom det i dag inte föreligger någon konflikt mellan Ryssland och Kina som under 1970-talet sinosovjetiska splittring. Tvärtom är relationerna utmärkta, även om det inte är fråga om en allians – Kina ingår aldrig sådana.

Men Väst har kastat tärningen, och nu har man bara att skörda konsekvenserna. Kina kan egentligen inte stoppas, bara fördröjas något, men det vore samtidigt bra om man kunde hålla Moskva och Beijing någorlunda separerade. Det är en farlig kombination under de fientliga omständigheter som föreligger i dag, med massiva sanktionspaket och andra former av «economic coercion» från Västs sida, just sådana faktorer som ofta leder till konflikt.

Härav ser vi nu en stor kinesisk trupp delta i paraden i Moskva, samtidigt som Xi Jinping bedyrar vänskapen och menar att de båda länderna gemensamt kan förändra den nuvarande världsordningen under västlig hegemoni. Om en sådan längre existerar, vill säga, eftersom Trump på helt eget bevåg är i färd med att rasera den.

Det är ett omen vi kunde vara utan, och bättre vore att engagera Kina i handel och annat utbyte samt att vara ett exempel för demokratiskt styre, på det att landet frivilligt och utan tvång och pekpinnar kan ta till sig sådant som är gynnsamt – kattismen. Men istället driver vi Xi rakt i armarna på Putin med sinnessjuka handelstullar, sanktioner och andra fientligheter.

Kinas produktionsförmåga i kombination med Rysslands krigsmaskin är ingenting som gynnar fred, särskilt inte för Europas vidkommande. Man har tagit sig vatten över huvudet, och måste tänka om innan det är för sent.

Kategorier
Kultur Politik USA

Amerikansk lakej

Varje gång en ny svensk ministär tillträder förväntas varje enskild minister vallfärda till ståthållaren vid amerikanska ambassaden, för att inför denne betyga sin trohet till USA och den amerikanska överhögheten. Det är så vasallskapet fungerar i praktiken, och sedvänjan har praktiserats under en lång rad år.

Men när Sveriges nye överbefälhavare heter Donald J. Trump infinner sig viss oro i den politiska klassen, eftersom denne har värderingar som inte överensstämmer med det traditionella imperiets. Den vänsterliberala woke som under lång tid har emanerat från den amerikanska universitetsvänstern har funnit väg in i den svenska sociala ingenjörskonsten, men under den nya administrationen i Washington vänder man nu skutan i den andra riktningen.

Diktaten från ovala rummet sprids således till imperiets alla provinser och utposter världen över för att klargöra den nya policyn, och Stockholm är härvidlag inget undantag. Företag, organisationer och myndigheter förväntas underteckna ett kontrakt om att framdeles avskaffa wokeistiska program kring «inkludering, jämställdhet och mångfald», i vart fall om man vill kunna handla på USA.

«Inkludering, jämställdhet och mångfald» förefaller i förstone vara en godartad policy, men är i själva verket ett program som upphäver meritokratin och gynnar vissa fördefinierade prekariat. Under sådana kriterier spelar kompetensen ingen roll, utan bara hudfärg, sexualitet och andra externa och irrelevanta parametrar.

Det är en form av omvänd rasism och sexism, ett sätt att gynna det fördefinierade prekariatet av invandrare och sexuella minoriteter, det man i USA kallar «affirmative action». Proponenter utgörs bland andra av statsmedierna och en lång rad myndigheter, men även ett antal privata företag som tror sig ha något att vinna på att framföra politiska budskap som går emot majoriteten av dess potentiella kundkrets.

Bland de som omfattas av dekreten finns Stockholms stad, vars representanter unisont tar avstånd över hela den politiska linjen. Sturskt hävdar man att man inte alls behöver USA som kund, och att USA som «gäst» i Sverige ska rätta sig efter våra regler och lagar.

Men Fjellner (M) och kompani har i slutändan bara att åtlyda direktivet, eftersom man annars lär hamna i skottgluggen för amerikanska repressalier. Man vet mycket väl att Sverige inte är en suverän nation, utan lyder under både Washington och Bryssel i mångt och mycket. Sverige som liten exportnation har inte råd att ta strid med USA, vilket är orsaken till att ordförande Persson (S) utan att blinka gav bort tvenne egyptier till CIA under «kriget mot terrorismen», eftersom man annars hade utsatts för amerikanskt handelskrig.

Säkert vill man markera i medier för syns skull, men snart kommer en skarp order från Rosenbad om att rätta in sig i ledet för att inte äventyra svensk säkerhet. Belutet är fattat, och därför kommer kontraktet att skrivas under och Stockholm med flera kommuner och städer att rätta in sig i ledet, oavsett hur mycket det knorras i korridorerna. Och det är i grunden bra, för äntligen kommer från Washington sunda direktiv.

Men allra bäst hade varit om Sverige hade förblivit en fri och suverän nation, om man inte hade lagt alla ägg i den amerikanska korgen, om man inte hade undertecknat kapitulationsdokumenten och gett amerikanerna fri lejd över hela riket. Då hade man varit fri att kunna avvisa dekreten. Nu måste man emellertid fullfölja, då tärningen redan är kastad sedan länge. Nu finns ingen återvändo. Nu har man bara att lyda.

Detta är den roll Sverige har valt. Nu har man att ta konsekvenserna.
Kategorier
Europa Politik USA

Europas problem: Europa

Tanken med Europeiska unionen är att knyta samman länder i handel och andra samarbeten, på det att framtida krig ska omöjliggöras och resursbrist inte uppstå i enskilda länder. Det var lärdomen av de båda världskrigen och förödmjukelsen av Tyskland som ledde till denna mekanism.

I teorin innebär den moderna unionen att flödet av personer, gods, tjänster och kapital ska flyta fritt länderna emellan, men i praktiken är så förstås inte fallet, vilket blev särskilt uppenbart under pandemin. Migrationsproblemen har fått Schengen att braka samman, och bland andra Tyskland och Sverige har återinfört gränskontroller mot grannländer. Papiere bitte gäller i hela unionen, och man kan inte färdas någonstans utan identitetshandlingar.

Inte alla länder är medlemmar i det obligatoriska valutasamarbetet, varför vi fortfarande dras med extra kostnader i Sverige på grund av den nationella skvalpvalutan. Problemet här är att Europa i egenskap av konfederation inte har en gemensam fiskal politik, så som det federala USA har, och att vissa medlemsstater därmed kan åka snålskjuts på andra genom förekomsten av olika system för skatt och pension.

Och någon gemensam fiskal politik kommer vi förmodligen aldrig att få, eftersom svenska socialdemokrater och andra politiska partier i Europa säger blankt nej till att avhända sig den nationella beskattningsrätten, den mekanism med vilken man kontrollerar en nation. Gemensam flyktingpakt, javisst, men gemensamt skattefördrag blir det aldrig tal om.

Oense är man förstås också i EU-parlamentet, där tjugosju länder ska försöka samsas om att få till stånd avtal som bara kan beslutas med acklamation. Det räcker med att ett EU-land – till exempel Ungern – trilskas för att sätta stopp för hela processen. Även detta är i kontrast till det federala USA, där delstaterna samsas i kongressen under normala majroitetsbeslut, och där det finns en federal makt med egna befogenheter.

Beslut som försenas eller aldrig kommer till stånd rör bland annat frihandelsavtal med Indien och sydamerikanska Mercosur, processer som har stagnerat efter decennielånga förhandlingsrundor och interna stridigheter, men som under Donald Trumps handelskrig har fått förnyad och akut relevans.

Exempelvis Tyskland vill gärna få åtkomst till den sydamerikanska marknaden för att kunna sälja bilar, medan fransmännen opponerar sig för att Europa i gengäld skulle få billigt kött och därmed kullkasta den franska protektionismen. Så där håller det på i fråga efter fråga.

Med Kina finns ett färdigt investeringsavtal redo att undertecknas, men det lades på is efter att EU beslutat sig för att lägga näsan i blöt i Kinas hantering av terrorism i Xinjiang genom diverse sanktioner, på vilka Beijing naturligtvis svarade med sedvanlig reciprocitet. Européerna är så malliga att de tror sig kunna sanktionera andra, men tål inte själva samma behandling. Men då får man skylla sig själv om man därmed inte får den access till den kinesiska marknaden som man trängtar efter.

Men allra värst är kanske ändå att den interna handeln i Europa inte fungerar. Intrahandeln av tjänster motsvarar inte ens tio procent av total BNP för EU, beroende på nationella hinder av olika slag, exempelvis olika bedömning av kompetenskrav och utbildningsmeriter. Det drabbar inte minst Sverige, som är osedvanligt exportberoende och har Europa som främsta marknad.

Det är en form av inre protektionism som som kraftigt hämmar den inre marknaden, den som ju ska ligga till grund för unionen. IMF har beräknat att detta motsvarar externa tariffer om 44 % för gods och inte mindre än 110 % för tjänster. Den amerikanska intrastathandeln har motsvarande handelsbarriärer om 15 % av värdet för varor, för att sätta saken i perspektiv.

Europa försätts i chock när USA aviserar tullar om 20 % mot Europa utöver de 10 % som redan föreligger, plus förstås 25 % för bilar. Men i realiteten är Europa sin egen största fiende genom att inte ha en fungerade inre marknad, med barriärer som motsvarar USA:s extrema tullar mot Kina, tariffer som i praktiken har fått handeln att upphöra och amerikanska varuhus att gapa tomma.

Ska EU överleva måste man således eliminera dessa hinder för den inre marknaden, upprätta gemensamma kompetenskrav för hela unionen, införa en rad federativa inslag för att kunna tala med en röst samt naturligtvis få till stånd någon mekanism med kvalificerad majoritet för att få fart på den sega politiska processen. Fienden är nämligen inte bara inom oss, fienden är vi själva.

Den inre marknaden fungerar inte som tänkt.