Kategori: USA

Kategorier
Japan Kina Politik USA

Lame Duck Joe sabbar

Japanska stålgiganten Nippon Seitetsu planerade att köpa den amerikanska motsvarigheten US Steel, under villkor om att behålla produktion i Pittsburgh. Men Sleepy Joe Biden sade häromdagen oväntat nej till sammanslagningen, med den sedvanliga motiveringen «nationell säkerhet».

Man skulle förvisso kunna hävda att stålproduktion är av elementär vikt för att säkra byggnation i tider av kris, men saken är den att Japan är en förment allierad till USA och därmed i sig en än viktigare komponent avseende nationell säkerhet. När man på detta underliga vis stöter sig med fränder riskerar man att urholka relationen.

Japan skulle därmed kunna närma sig Kina avseende stålproduktion och andra projekt, vilket US-sekreteraren Blinken med flera tycks ha insett, eftersom man gav sig av på blixtbesök till Tokyo för att bedyra sin vänskap och gjuta olja på vågorna. Huruvida det hjälper återstår att se, men klart är i vart fall att Ishiba Shigeru (石破茂) och hans kabinett är måttligt roade, och att Nippon Seitetsu avser stämma USA.

Så varför agerar Creepy Joe sålunda? Presidenter som har besegrats i val går vanligen ned i tempo inför vaktavlösningen, och tar inte beslut om större angelägenheter som inte är akuta. Biden gör tvärtom, och är osedvanligt aktiv i syfte att slutföra sin agenda, men även att sabotera för Trump.

Beslutet om Nippon Seitetsu handlar inte om nationell säkerhet, utan om att värna amerikanska jobb, det vill säga ett slags triangulering av Trumps politik. Biden har ju mer eller mindre övertagit Trumps tidigare projekt, inte minst att bedriva handelskrig mot Kina, och på den vägen fortsätter han in i kaklet, oklart varför.

Trump kan möjligen ställa sig bakom beslutet, men lär ställa sig frågande till Biden-regimens beslut av igår att införa ytterligare elva kinesiska företag på den så kallade Entity list, som förbjuder den amerikanska militären att handla med sagda bolag. Man kan fortfarande handla på den öppna marknaden, men beslutet kan stänka ned företagets renommé och småningom leda till fullständig sanktion.

Bland bolagen finns speljätten Tencent (腾讯, Tengxun) och batteriföretaget CATL (宁德时代, Ningde shidai), som Biden-regimen menar har kopplingar till den kinesiska militären. Det är inte bara Zhongnanhai som ställer sig frågande till det märkliga påståendet, men det är inte första gången man fabulerar från den amerikanska skurkstatens sida.

Saken handlar förstås om att lägga krokben för Kina, och är den kontinuerliga fortsättningen på tidigare agerande kring Huawei, ZTE, Tiktok med flera. Men numera har Beijing tagit på sig handskarna, och lär svara omedelbart på något vis. Detta bådar inte gott för framtiden, och det lär braka loss på allvar efter att Trump har intagit Vita huset.

Kategorier
Indien Kina Kultur Liberalism Politik USA

Kanadas diktator Trudeleau abdikerar

Blackface Trudeleau stiger ned från tronen, efter att ha blivit stucken i ryggen av de egna hejdukarna. Den liberale diktatorn i den kanadensiska folkmördarstaten villkorar dock sitt avhopp, och sitter därför kvar tills en ny ledare har utsetts inom partiet, så som det anstår en generalissimo.

Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, med de konservativa i ledning med 44 %, före Trudeaus liberaler på 20 % och Ny demokrati på 19 %. De två stora partierna pendlade båda kring trettio procent för bara två år sedan, men missnöjet har pyrt allt mer ju längre pajasen i Ottawa har fått hållas.

Trudeleau är som en variant av Annie Lööf på steroider, och hans migrationsvänliga dårpolitik har orsakat en så allvarlig bostadskris att knappt någon längre har råd med hus i landet. Under pandemin stiftade hans regim en nödlag i syfte att undanröja protesterande lastbilschaufförer, vars bankkonton frystes i förekommande fall. Karln vet att göra sig till ovän med valboskapet.

Han tog även en märklig fajt med Kina genom att på amerikansk order spärra in Huaweis finanschef Meng Wanzhou i husarrest under närmare tre år, under vilken tid relationerna de båda länderna frös till is och därefter har förblivit frostiga, med stor ekonomisk skada som följd.

Det har dock inte hindrat knäppgöken och hans märkliga *2SHBTQIAP++-regim från att dessutom ta samma slags strid med Indien, genom att utpeka Narendra Modis regering för mord på kanandensisk mark. De diplomatiska utvisningarna har stått som spön i backen på båda sidor, och någon lösning finns inte i sikte.

För en tid sedan blev han förnedrad av Donald Trump då denne skämtade att Kanada borde bli USA:s 51:a delstat, med Trudeleau som guvernör. Detta efter att kanadicken begett sig till Florida för audiens hos Trump i syfte att försöka utverka en deal kring tariffer innan tillträdet som president. Tidigare har han blivit näpsad av såväl Xi Jinping som Georgia Meloni, och det är uppenbart att den kaxige snorliberalen egentligen inte är populär någonstans.

Även om han klamrar sig fast vid makten in i det sista, har han gjort sitt i politiken. Val kommer under alla omständigheter att hållas under året, och liberalistpartiet förlorar då makten. Kanada kan då börja reparera alla skador och småningom läka från de djupa sår Trudeleau har orsakat nationen.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Rutten europeisk «demokrati»

Det pissliberala etablissemanget med sina stats- och kommersmedier i huvudfåran vill i ensamt majestät dominera den politiska showen, och vänder sig i vanlig ordning med frenesi mot att utsocknes tar sig ton i debatten. Man vill bevara sin roll som grindvakt i ett skråväsende som alltjämt har särlagar, i vart fall i vår del av världen.

Under sådana former vill man sätta agendan i de stora politiska frågorna, inte minst i hur debatter regisseras inför val. I Tyskland menar man att det är rimligt att bara låta de traditionella partierna mötas i duell, varför man nobbar både Alice Weidel och Sarah Wagenknecht, trots att den förras parti Alternative für Deutschland är största parti i opinionsmätningarna.

Till undsättning kommer då internethjälten Elon Musk med en planerad intervju med Weidel på X, vilket lär ge hundrafalt större spridning än i tyska statsmedier, samtidigt som han deklarerar att AfD är Tysklands enda hopp. Om det tycker man inte i det tyska pissliberala etablissemanget, utan menar att det är ett «ingrepp» i den tyska demokratin.

Motsvarande cirkus sker i Lillbritannien, där man vänder sig mot att Musk förordar Nigel Farage samt på annat vis lägger näsan i blöt i brittisk politik. Varken tyskar eller britter i etablissmangskretsar har dock sparat på krutet när det gäller att lägga sig i amerikansk politik, inte minst att spotta på Trump och hans hantlangare Musk.

Förutom att man öppet har förordat Biden och Kamala har man även haft valarbetare på plats i USA för Demokraternas räkning, en omständighet som det amerikanska systemet medger, men inte det europeiska. Man tillämpar även skilda måttstockar i övrigt, och menar att europeisk politik är en intern angelägenhet, samtidigt som man naturligtvis lägger sig i hela övriga världens göranden och låtanden.

Man menar visserligen att även en techmiljardär har «yttrandefrihet», vad det ordet nu kan tänkas betyda i censurens Europa, men att en person i hans ställning har för stort inflytande och därför tydligen måste tiga. Men Musk är i detta avseende ingenting annat än en publicist i mängden, och det är därför inget som principiellt särskiljer denna aktör från andra.

Förutom att han inte hör till det traditionella etablissemanget, vill säga. Att han är en utböling, en utsocknes med felaktig världsåskådning och fel slags åsiktspaket. Det är just där det kniper, att han tar parti för krafter som det pissliberala etablissemanget gör allt man kan för att motarbeta, exempelvis genom att konsekvent beteckna dem pejorativt.

Hade Musk istället befunnit sig inom detta system, anslutit sig till Kamala samt förordat Starmer eller Scholz, hade inte någon funnit det anmärkningsvärt, eftersom det hade varit i linje med de oskrivna etablissemangsreglerna. Det hade då inte varit ett «ingrepp» i tysk eller brittisk så kallad demokrati, utan en given del av den, att klia den etablerade maktens ryggar.

Men en sådan «demokrati» kan vi nog vara förutan, och den tjänar ingenting till annat än att vidmakthålla etablissemangshovet. En förment demokrati som inte tål det fria ordet och den fria debatten, oavsett från vilket håll, är inte en demokrati, utan per definition en diktatur, vars stats- och kommersmedier i huvudfåran utgör den enda källan till information, alltid vinklad och tillrättalagd till etablissemangets fördel.

Inhemska medier utanför etablissemangskretsar kan man tysta och motarbeta på en rad vis, vilket även görs och har gjorts runt om i Europa – inte minst i Sverige – men det är betydligt svårare att sätta munkavle på Musk. Diktaturen i Bryssel har emellertid hotat med att stänga ned X på samma sätt som man tidigare har gjort med RT och en rad andra källor, om än av andra skäl, och lägger nu till Musks intervju och utspel i den pågående «utredningen».

Thierry Breton är visserligen inte längre kommissionär för Bryssels räkning, men det hindrar ändå inte att han viftar ett varningens finger till Weidel att ge sig i lag med Musk. Inte ens monstruösa Digital services act har dock något formellt förbehåll angående sådana intervjuer, varför det ska bli spännande att se vilka ränker Bryssel småningom smider för att yttermera begränsa det fria ordet och det fria meningsutbytet.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Vinnare och förlorare i kriget

Kriget är redan här, förkunnar penisstorlekstabloiden Expressen, med anledning av att den psykologiska krigföringen med kabelbrott och annat bedrivs i Östersjön. Det kunde man förstås ha tänkt på innan man anslöt sig till Nato och sprängde Rysslands gasledning, men man har valt att hålla fast vid en bellikos inriktning i såväl politiken som de etablissemangsnära medierna.

Man kunde redan från början ha gjort den nyktra analysen kring Natos expansion allt närmare Moskva, och hur Kreml skulle reagera på det. Inför ultimatum valde man att stå fast vid det geostrategiska insteget i Ukraïna, och man har därefter satt all sin prestige på att vidmakthålla den uppfattningen: Ryssland «får inte» vinna kriget.

Men Ryssland vinner ändå kriget, och än värre är att Europa står med Svarte Petter eller rent av skitgubbe i hand när den slutliga summeringen ska göras. Om det är fortsatt krig man vill ha från Bryssels sida, så är Europa verkligen illa ute.

EU:s ekonomi sackar efter, inte Rysslands.

Kanske man fick in en inledande stöt mot Ryssland med sanktioner och andra former av «economic coercion», men Moskva kunde ganska enkelt parera angreppen, och har sedan två år tillbaka en habil tillväxt, tillsammans med Kina och USA. Biter i gräset gör däremot EU, vars ekonomi harvar betänkligt.

Det visar sig att Rysslands export av fossil energi är mer eller mindre oförändrad, och att underskottet i handeln med Europa har kompenserats med motsvarande överskott i handeln med Kina och Indien. Icke desto mindre står EU för lika stor andel av importen som Kina, motsvarande en fjärdedel av den ryska exporten: 211 miljarder euro har gått in i Putins krigskassa.

Ryssland noterar inget egentligt tapp i sin energiexport.

Klara vinnare är Kina och Indien, som har kunnat köpa billig olja och gas, men även USA, som på motsvarande sätt har kunnat kränga svindyr flytande gas till Europa efter att man lät spränga Nord stream. USA har också kammat hem storvinsten genom att smörja sitt militärindustriella komplex med omfattande militärt stöd till Kiev.

Europa har ingen motsvarande industri, utan har skänkt vapen och ammunition från sin befintliga arsenal utan att förnya denna. Det är tomt i ladorna, och man skulle aldrig på egen hand kunna kontra Ryssland i ett fortsättningskrig, om man nu verkligen vill ha ett sådant. Man är fullständigt beorende av USA för ett sådant företag.

Kina och Indien har kompenserat för sviktande handel med EU.

Men huruvida USA är intresserat av det när Donald Trump installeras den tjugonde januari återstår att se. Han har dessutom ökat kravet på europeiska försvarsanslag till fem procent av BNP, under hot om att lämna Nato. Europa har därför inget annat val än att rusta, vilket innebär att ytterligare smörja det amerikanska militärindustriella komplexet med omfattande inköp, trots knackig ekonomi på gränsen till recession.

Men EU står ändå för lika stor import av rysk energi som Kina – så kan hyckleriet också uttryckas i diagramform.

Mediepropagandan till trots går det knappast någon nöd på Ryssland. Man kanske inte är en «vinnare» i samma mening som Kina och USA, men man är inte heller samma förlorare som EU. Utöver att exporten är orubbad, har man ökat importen av gods från Kina när den västliga exporten stryps, samtidigt som man via den porösa gränsen ändå kan importera västligt smuggelgods i den utsträckning som krävs.

Ryssland har energin och därför övertaget, medan EU blöder av samma anledning. I löst förbund med Kina har man även produktionskapaciteten på sin sida, utöver råvarorna. Eftersom EU har valt att bråka med båda, lär man få lida dubbelt så mycket om man framhärdar. När vaknar européerna från sin psykotiska drömtillvaro?

EU är krigets huvudfinansiär.
Kategorier
Politik Ryssland USA

Tryggare och säkrare nu?

Maggan och Uffe hävdade med emfas att Sverige skulle bli säkrare som medlem i Nato, och man ansåg inte att det behövdes någon demokratisk deliberation kring belutet att ändra säkerhetsdoktrin efter två hundra år av fred och neutralitet. Det var något man kunde klubba på en eftermiddag, till skillnad från den ultralånga process som annars omgärdar lagstiftning i de mest betydelselösa sammanhang.

Kapitulationsdokumenten skrev man under utan att begära ett dyft i utbyte, varvid USA fick fri och villkorslös åtkomst till samtliga militära anläggningar i hela Sverige. Beredvilligheten att bli medlem i den förlegade alliansen var så stor att Uffe gjorde allsköns krumbukter inför den türkiske islamistledaren Erdogan, som att instruera domstolarna att utvisa kurder och andra «terrorister» för att blidka diktatorn.

Tuffe Uffe slängde sig även i stoftet för den amerikanske imperatorn och bedyrade sin trohet, på samma sätt som svenska ministärer brukar vallfärda till den amerikanske ståthållaren i Sverige för att på motsvarande vis försäkra Washington om att vasallskapet står fast.

Som inträdesprov i klubben hade Sverige även att visa mandom genom att bistå operativt i sprängningen av Nord stream 2, även om det sannolikt var britterna som på amerikansk order apterade laddningarna. Tugget om att det landlåsta Ukraïna skulle ligga bakom kan man ta med en stor skopa salt, och så förstås även den inledande dårhypotesen om att Ryssland skulle spränga sin egen inkomstkälla, den som inte minst regimens propagandakanal SVT framförde.

Varken Sverige eller Finland utgjorde tidigare ryska måltavlor, men då man underkastade sig amerikanskt befäl gjorde man sig till just sådana strategiska mål samt retade upp Kreml. Resultatet ser vi nu, då hybridkrigföring och upptrappning i Östersjön är förhandenvarande.

Som hämnd för Nord stream klipper Ryssland nu allt fler kablar på Östersjöns botten medelst sin skuggflotta, samtidigt som svenska kommuner plötsligt noterar en rad inbrott vid vattentäkter. Invånarna i berörda samhällen har fått fira jul med vatten från utställda dunkar i väntan på att den ultrasega administrationen ska analysera vattnet.

Ryskt flyg är samtidigt mer närgånget, och det är tydligt att vi ser en upptrappning av den psykologiska krigföringen i Norden och Baltikum. Den givna frågan är därför: känner du dig verkligen tryggare och säkrare nu när vi är med i Nato? När ägghuvudet Bohlin skickar ut «Om kriget kommer…» på löpande band och yrar om att svenskarna måste förbereda sig på krig?

Den tjugonde januari heter Sveriges nye överbefälhavare Donald Trump, och kort därefter kommer det ryska inbördeskriget sannolikt att avslutas med ett fredsavtal, varvid Ryssland tillerkänns de fem oblast man har annekterat och Kiev lovar att utgöra en neutral buffert. Zelenskyj kanske inte hamnar i en bur i Moskva, men klockan klämtar ändå för hans del, då Ukraïna ska försöka resa sig ur ruinerna samtidigt som det västliga stödet sinar betänkligt.

Men även om kriget tar slut, så kvarstår Sveriges och Finlands dilemma. Man har satt sig i en rävsax genom att låta sig upptas som medlemmar i en vettlös allians under amerikansk ledning, och får därmed räkna med att framgent ha ryska ögon och kärnvapenstridsspetsar riktade mot sig.

När kriget upphör frigörs rysk trupp för stationering längs finska gränsen och kring Baltikum, samt förstås även i Belarus. Ryskt fokus blir därmed Östersjön, efter att man har neutraliserat Natos expansion via Ukraïna. För detta har vi Maggan och Uffe att tacka, likväl som övriga kretiner i den paranoida riksdagen, som med denna historiska idioti har äventyrat rikets och folkets säkerhet.

Tuffe Uffe är så villig att gå i Onkel Sams ledband.